Sveriges tidigaste historia är höljd i djupaste dunkel, men det skymtar fram en del figurer och händelser här och där som har gjort tillräckligt stort avtryck i historien att de åtminstone blivit en del av sagoskatten. När romerska skrivare som Cassiodorus och Prokopios skriver sina historieskildringar runt år 500 lämnar de vissa vittnesbörd rörande vad som egentligen händer här uppe i Norden. Det som framträder är en stor samling mindre hövdingadömen med det gemensamt att de på den del av den skandinaviska halvön som idag kallas Sverige kallade sej svear.
Svear var namnet på allihop, men det fanns också enskilda folkgrupper som kallade sej svear, eller varianter på ordet. Varifrån detta samlingsnamn kan vi bara spekulera i, men det är möjligt att man sökte gemenskap med andra folkgrupper av ett eller annat skäl och bildade en union som gav detta namn. Senare föll unionen samman men det gemensamma namnet fanns kvar, samt en känsla av gemenskap i och med att man hade liknande kultur, sinnelag och språk. Detta var troligen resultatet av en assimilering av ursprungsbefolkningen i kombination med införsel av likasinnade folkslag under loppet av flera tusen år.
För ca 2000 år sen fanns det ett kungarike eller hövdingadöme i nästan varje floddal, men Jordanes, en gotisk historieskrivare som skrev för en gotisk publik på 500-talet, nämner endast 30 folkslag i det som idag är Sverige, och så fortsätter det. När Sverige slutligen stiger in i historiens ljus på 1200-talet är det som en landskapsunion med starka bönder, herdar, skogsmän och fiskare. De svagare rikena har alltså på drygt tusen år slukats av andra, starkare riken. Så har det alltid varit och kommer att vara så också.
Det som på ett tidigt stadium skilde Sverige från Norge och Danmark var det starka tinget och det faktum att man gjorde kungamakten beroende av tingens beslut. Detta verkar ha gällt redan innan landskapsunionen Sverige blev till. Förmodligen har det sitt ursprung i det samhälle många småriken runtom i Europa och Asien byggde upp för flera tusen år sen, ett byalag där lag och ordning garanterades av män och kvinnor med nedärvda kunskaper om hur livet skulle skötas och levas. Danmark var mer kontinentalt och blev således feodalt till sitt sätt att bygga samhället på. Norge var från början mer likt Sverige men när Norge blev ett med Danmark kom Norge att dras in i det danska feodala sättet att resonera.
 |
| Långhuset Vallhagar på Gotland, baksidan. Det är en rekonstruktion av ett hus från senare delen av järnåldern. |
Likväl verkar säkerhetstänkandet öka vid den här tiden och stora resurser satsas på att bygga fornborgar längs floder och vid infarter till områden senare kända som viktiga handelsplatser i Sverige. Men det var inte bara med fornborgar man försvarade sej, man använde den teknik som i våra dagar anammats av tokar som inte vill att folk ska bada, nämligen att sätta pålar strax under vattenytan för att hindra båtar från att komma fram. En ränna lämnades öppen för alla vänligt inställda fartyg. Fornborgarna fortsatte man använda till och med 1400-talet i vissa områden, även om de allra flesta övergavs redan på 600-talet, ungefär samtidigt som de första större samhällena växer upp, med tidiga städer och ett embryo till modern administration.
Några nationalstater fanns naturligtvis inte, knappt ens några kungariken av det medeltida slaget heller. Hövdingadömen och små kungariken fanns och de bekämpade varandra, bevakade varandra eller ingick unioner med varandra. Det är vid denna tid de allra flesta sagor är uppkomna, berättelser om heroiska dåd, stora dryckeslag och sammankomster. Dessa berättelser förtalte man på de stora banketter stormän och kungar höll för att hålla samhället samman. Skrävlandet var säkert lika stort som de egna dåden i verkligheten var små. Med tiden kom sagorna att bli legender och förstorades. Släktens egna stordåd kom att jämföras med gudarnas och snart inlemmades vissa av de större ledarnas insatser i de stora sagorna.
Som jag skrivit om nyligen ser jag de fornnordiska myterna som en beskrivning av de olika folkslagen som i olika omgångar befolkade Norden. Jättarna och trollen är enligt mej de delar av ursprungsbefolkningen som inte assimilerades av invandrarna när jordbrukarna och herdarna kom till Norden för ca 6000 år sen.
Dvärgarna och alverna är svårare att placera in på denna karta, men är förmodligen folkslag som vid olika tidpunkter har hittat upp till Norden. Deras namn och beskrivning beror förmodligen på hur de såg ut i förhållande till de som var upphov till sagorna som senare skrevs ner. Vaner är i min teori de folk som var först bland jordbrukare och herdar. Asarna kom långt senare. Det faktum att Tor och andra gudar verkar ha varit på plats redan innan Oden kom säger oss att det bör ha funnits en religion mellan vanerna och asarna. Berättelsen om hur Oden kom till Norden och tog över alla länderna, ett efter ett, finns bevarat i en dikt från 800-talet, den om kvinnan Gefion som lät karva ut en bit land ur det som idag är Sverige med hjälp av fyra jätteoxar och föra den västerut i havet där Själland skapades ur landbiten.
Ursprungsdikten nämner att sjön som bildades ur det Gefion karvade ur blev Vänern. Tyvärr förstördes den synen på hur Själland blev till av Snorre Sturlason, eller vem det nu var som skrev av hans texter, för här blev det till Mälaren. Men det är en annan historia.
Om vi lämnar de mytologiska spekulationernas domäner åt sitt öde och går över till verkligheten så finner vi att de småriken som nu börjat växa fram gjorde det under stark påverkan av de stora rikena på kontinenten. Först kelter, senare romare och andra folk. Influenserna bestod främst i handel och utbyte av idéer. DNA-forskningen visar också att det finns spår av invandring västerifrån i de västligare delarna av Norden, främst Danmark, men även Västsverige och södra Norge. Samma områden som senare skulle bilda grunden i de länder som idag kallas Danmark, Norge och Sverige.
Det som gjorde nordborna rika var handeln och de män som drog ut i krig som legionärer i den romerska armén. Handeln bestod i att man utvann järn ur jordarna och myrarna och sålde till kontinenten, bärnsten som alla rika älskade att ha i Romarriket, samt hudar från hjortdjur och björn. Det fortsatte även efter att Västrom blivit ett germanskt lydrike på 500-talet under Teoderik och hans ostrogoter, som styrde från Ravenna.
I Norden fanns inga storriken, inga imperier, bara småriken som alltmer kom att bli beroende av varandra för att överleva. Det var nog därför det till slut bara fanns ett antal större områden som ingick i en union. Men det fanns också, som bland andra Jan Guillou nämner, en maffiamentalitet bland de styrande i respektive rike. Nattliga räder mot större gårdar i syfte att döda misshagliga personer, hämndräder, övergrepp och bortrövande av barn och kvinnor var vanliga. Inte bara historiska rapporter berättar om detta, legender och sagor gör det också.
Slavar fanns också och dom byggde upp samhället underifrån. Många gånger var det dock bättre att vara slav, eller träl som de kallades i Norden, för en storbonde än att slava i skogen som egen bonde. Man hade garanterad mat, fick omvårdnad och ibland kunde man få gifta sej med stormannens barn och bli fri.
Allt detta försvann på sikt när Europas händer sträcktes ut över de nordiska länderna och inlemmade dom i det första europeiska samarbetet, den union som kallades den katolska kristendomen. I nästa inlägg ska det handla om Svitjod, det gamla poetiska namnet på Sverige. Då tar vi ett steg bakåt, såväl i historien som i källkritiken, för det krävs lite fantasi för att kunna acceptera alla överdrifter som kommer att nämnas...
"I didn't get a wink of sleep"
