Richard Christopher Carrington var en engelsk astronom som oberoende av en kollega, Richard Hogdson, blev den förste att observera en solstorm genom teleskop. Detta skedde den 1 september 1859. Det var Carrington som först förstod vad utbrottet på solens yta kunde få för konsekvenser för jorden, och när plasmastormen träffade vår planet 17 timmar efter observationen fick han bekräftelse. Resultatet av plasmastormen blev norrsken mycket starkare och mer ihärdiga än vanligt. För vissa områden innebar de att man kunde läsa tidningar mitt i natten.
Men det övervägande problemet var den starka elektriska laddningen i luften. Den störde telegraftrafiken så mycket att man inte kunde sända meddelanden. Sankt Elmseld syntes överallt på utstickande objekt som master och skorstenar. Den samlade elektriska laddningen påverkade allt och alla, och hade det hänt idag hade nog stora skador inträffat på vår elektroniska infrastruktur. Det skulle ha kostat oss flera biljoner kronor bara att laga skadorna. Att bygga upp allt igen skulle kosta ytterligare.
I mars 1989 träffades jorden av en betydligt mindre solstorm, men den var ändå tillräckligt kraftig att orsaka stora problem i Nordamerika. Vad är det som sker när solens plasmamoln lämnar stjärnan och träffar till exempel jorden?
Plasman innehåller främst laddade partiklar som slungas ut med ojämna mellanrum, ofta i samband med aktiva solfläckar, och dessa moln följer med solvinden ut i solsystemet. Partiklarna träffar planeternas magnetfält som reagerar genom att stöta bort det mesta av stormen. Men en försvarlig mängd följer magnetfältet till dess poler och leds där ner i atmosfären där de reagerar med atmosfärens gaser. På höjder över 100 km reagerar partiklarna främst med kvävet (nitrogen) och producerar det rödaktiga skenet i norrskenet. På höjder under 100 km är det syret (oxygen) som främst reagerar och då blir norrskenet gulgrönt.
Ju kraftigare utbrott på solen desto kraftigare norr- respektive sydsken. Detta är det tydligaste tecknet vi har på att jordens magnetfält träffats av en eruption på solens yta och skulle det vara kraftigare än vanligt kan vi misstänka att mer är på gång. Som tur är har vi numera bevakning i rymden i form av rymdteleskopen STEREO som håller reda på rymdvädret. Kan vi bara lära oss att skydda vår elektroniska infrastruktur kommer vi kunna komma ur ett framtida solutbrott utan större problem. Annars blir vi tillbakaskickade till år 1859 igen...
Till sist en liten näsknäpp än en gång för journalisterna. NASA rapporterade om detta redan i april i år. Varför skriver man först nu om det? Se här, daterat 28 april och allt. Tre månader sen:
"Nemo saltat sobrius"
