Thor Heyerdahl är legendarisk för sina resor över haven med vassbåtar och flätade flottar. Ra I & II samt Kontiki är numera inskrivna i historieböckerna. Vad gäller den senare båtresan antog Heyerdahl att folk från Sydamerika reste till Påskön och koloniserade ön den vägen, tillsammans med polynesierna som kom västerifrån. Men den hypotesen har ifrågasatts och nu har man därför satt igång ett projekt där man ska ta reda på DNA-profilerna hos befolkningen på Påskön.
Hittills har de med europeiskt ursprung kunnat härledas med ganska stor säkerhet, men här finns också ett stort inslag av sydamerikanskt DNA, men på ett sätt som gör att man börjar undra om inte utbyte mellan Påskön och dagens Peru/Chile ägde rum före Columbus anländande till Amerika. Man ska göra en undersökning av DNA i Sydamerika också för att vara säkra på sin sak - att polynesierna var de som initierade kontakten över haven.
Man utgår från de bevis som finns tillgängliga i arkeologin och historien. Folken i Sydamerika hade inga båtar kapabla att färdas över större avstånd på haven, det hade polynesierna. Det ska bli intressant att följa den här hypotesen för den kan på ett sätt bevisa Thor Heyerdahl hypotes, fast tvärtom, och jag tror att han skulle ha accepterat forskarnas rön att polynesierna besökte Sydamerika, inte att folken i Sydamerika besökte dom. Utifrån dessa tankar kan man teoretisera kring möjligheten att man försökt resa österut från de andra öarna också, men att där blev avståndet för stort och dessa expeditioner gick under. Kanske...
"Mele Kalikimaka"
Visar inlägg med etikett människans historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett människans historia. Visa alla inlägg
måndag 27 oktober 2014
onsdag 11 juni 2014
Vetenskapshörnan: Intressanta rön om människans historia
Slag på käften och bönders DNA är i blickfånget just nu. Speciellt om man är intresserad av människans historia. Våra äldsta upprättgående förfäder, Australopithecus Afarensis är en av dessa, tycks ha varit ganska våldsamma mot varandra, om man får tro de senaste rönen. Att gå upprätt innebär ju att frambenen blir till armar och händer, som blir fria att göra mer saker med dessa extremiteter. Såna saker som att puckla på varandra med knytnävarna. Därför utvecklades käkarna till att bli bredare och mer flexibla.
Detta är en tanke så god som någon. Fortfarande är våra käkar ganska breda och flexibla, jämfört med många människoapor. Därmed inte sagt att vi nu ska ut och slå hej vilt, även om det finns dom som skulle behöva sej en omgång.
DNA-analyser har utförts på bönderna i nuvarande Syrien med omkringliggande länder för första gången (trots krig har detta alltså gått att utföra!) och frågeställningen har varit att ta reda på varifrån de som först brukade jorden här kom. Det verkar nu ganska klart att de sen spred sin idé utöver världen omkring dom för ca 10,000 år sen, för deras tekniker och DNA finns på Cypern, norröver i Turkiet, söderut i dagens Israel och Palestina samt österut i Mesopotamien.
Från Cypern och andra öar i Medelhavet spreds sen jordbrukstekniken över Europa. Den nådde Norden för ca 6000 år sen. Vi är till stora delar ättlingar till dessa jordbrukare. Jag ser fram emot fler rön i båda dessa områden. Hur många av de första jordbrukarnas ättlingar finns här uppe i Norden, är en fråga jag skulle vilja ha besvarad. Det kommer kanske ett svar på den frågan nån gång i framtiden.
"Vad det blåser i köket"
tisdag 20 maj 2014
Vetenskapshörnan: Hur många lämnade Afrika?
Kanalen Axess är en väldigt bra kanal för oss som är intresserade av kultur, historia, naturvetenskap och reella diskussioner inom politik och ideologi, även filosofi. Härom dagen hade jag förmånen att se första delen i en miniserie om människans historia, presenterad av den eminenta dr Alice Roberts, och jag blev inte besviken. Människans långa färd har hittills varit ett rent nöje att se och uppleva. Vi får följa med till områden där de genetiska skillnaderna är som störst idag, nämligen södra Afrika, Namibia och Botswana, men också östra Afrika. Härifrån tänker man sej att folk sen rörde sej norrut för att söka sej nytt land för ca 130,000 år sen. Asien nåddes för ca 100,000 år sen. Men jag har ändå ett par frågor som jag tycker inte besvarades i programmet. Den första frågan är från ett segment som jag nog måste förklara för er som inte sett programmet.
Alice Roberts var i Israel och visade ingången till en grotta, Shkulgrottan, där tio skelett har hittats omsorgsfullt nedgrävda. Hon liksom många andra menar att eftersom dessas genom inte helt stämmer överens med dagens genuppsättning i världen så är dessa en evolutionär återvändsgränd. Men det är konstaterat att de ändå är rätt lika dagens populationer så de som begravde de tio här vid grottans ingång torde ha gått vidare i tillvaron och stötte kanske på andra hominider. De är vitt spridda dateringsmässigt, 70,000-120,000 år och de har inte riktigt samma utseende som dagens människor. Så frågan är: Vilka begravde dessa tio individer och vart tog de vägen? Roberts menar nämligen att vi alla ca sju miljarder människor som har vår härstamning numera i Europa, Asien, Australien och de båda amerikanska kontinenterna kommer ur en enda stam. Åtminstone anser hon att det är tänkbart.
Den viktigaste frågan är dock: Hur många lämnade Afrika? Underfrågorna är när och var de tog sej över till Asien. Vi måste ställa dessa frågor eftersom vi måste utgå ifrån de skillnader som ju finns mellan alla människor i världen utanför Afrika? Den skillnaden är faktiskt ganska stor. Se bara på våra utseenden och våra kroppar. Dessutom är inaveln inte så stor. Visst kan vi ha blivit av med en del inavel genom blandningen med neandertalare och denisovaner, men ändå skulle detta inte ha räckt med den enda stam Roberts tänker sej att vi alla härstammar ifrån.
Vi kanske ska börja fundera på hur stor en stam är. Från skriven historia känner vi till att stammar kunde vara flera tusen individer utspridda över flera klaner och indelade i mindre enheter, t ex byar eller mindre gårdar. Ett antal tusen människor kan jag gå med på att vi härstammar från. Än så länge är genetiken en relativt ny vetenskap så hur många det var som faktiskt lämnade Afrika kanske kan avslöjas i framtiden. När och var kanske också får sina förklaringar. Hittills har det stått mellan Bab el-Mandeb (Tårarnas port) vid infarten till Röda havet och Sinaihalvön längre norrut i samma område. När är nog svårare. Hittills visar all forskning på att vi härstammar från Afrika med början för ca 160-200,000 år sen och att vi genomgick ett genetiskt stålbad för ca 60,000 år sen.
Minst ett par tusen människor lämnade Afrika och det tog inte slut där, för genom historien har många lämnat Afrika och även återkommit och beblandat sej med varandra. Det kan således vara svårt att utröna exakt hur det gick till när vi lämnade Afrika. Dessutom har långt ifrån alla människor DNA-testats. Kanske finns det genetiska överraskningar där ute? Vi får se.
"Det är nån som kidnappar små, små barn
och torterar dom med tuggummivåld"
Alice Roberts var i Israel och visade ingången till en grotta, Shkulgrottan, där tio skelett har hittats omsorgsfullt nedgrävda. Hon liksom många andra menar att eftersom dessas genom inte helt stämmer överens med dagens genuppsättning i världen så är dessa en evolutionär återvändsgränd. Men det är konstaterat att de ändå är rätt lika dagens populationer så de som begravde de tio här vid grottans ingång torde ha gått vidare i tillvaron och stötte kanske på andra hominider. De är vitt spridda dateringsmässigt, 70,000-120,000 år och de har inte riktigt samma utseende som dagens människor. Så frågan är: Vilka begravde dessa tio individer och vart tog de vägen? Roberts menar nämligen att vi alla ca sju miljarder människor som har vår härstamning numera i Europa, Asien, Australien och de båda amerikanska kontinenterna kommer ur en enda stam. Åtminstone anser hon att det är tänkbart.
Den viktigaste frågan är dock: Hur många lämnade Afrika? Underfrågorna är när och var de tog sej över till Asien. Vi måste ställa dessa frågor eftersom vi måste utgå ifrån de skillnader som ju finns mellan alla människor i världen utanför Afrika? Den skillnaden är faktiskt ganska stor. Se bara på våra utseenden och våra kroppar. Dessutom är inaveln inte så stor. Visst kan vi ha blivit av med en del inavel genom blandningen med neandertalare och denisovaner, men ändå skulle detta inte ha räckt med den enda stam Roberts tänker sej att vi alla härstammar ifrån.
Vi kanske ska börja fundera på hur stor en stam är. Från skriven historia känner vi till att stammar kunde vara flera tusen individer utspridda över flera klaner och indelade i mindre enheter, t ex byar eller mindre gårdar. Ett antal tusen människor kan jag gå med på att vi härstammar från. Än så länge är genetiken en relativt ny vetenskap så hur många det var som faktiskt lämnade Afrika kanske kan avslöjas i framtiden. När och var kanske också får sina förklaringar. Hittills har det stått mellan Bab el-Mandeb (Tårarnas port) vid infarten till Röda havet och Sinaihalvön längre norrut i samma område. När är nog svårare. Hittills visar all forskning på att vi härstammar från Afrika med början för ca 160-200,000 år sen och att vi genomgick ett genetiskt stålbad för ca 60,000 år sen.
Minst ett par tusen människor lämnade Afrika och det tog inte slut där, för genom historien har många lämnat Afrika och även återkommit och beblandat sej med varandra. Det kan således vara svårt att utröna exakt hur det gick till när vi lämnade Afrika. Dessutom har långt ifrån alla människor DNA-testats. Kanske finns det genetiska överraskningar där ute? Vi får se.
"Det är nån som kidnappar små, små barn
och torterar dom med tuggummivåld"
fredag 16 maj 2014
Vetenskapshörnan: Skelettfynd i Mexiko bidrar till vår förståelse
Ett ca 13,000 år gammalt skelett efter en ung kvinna bidrar till att både förenkla och komplicera bilden av hur och när ursprungsbefolkningen på de amerikanska kontinenterna kom dit. Det visar sej att hon är släkt med de allra flesta av de båda kontinenternas befolkning, även om hennes utseende är annorlunda mot många av dagens ursprungsbefolkning. Hennes haplogrupp är D1, vilket är den dominerande haplogruppen i Amerika. Men hennes ansiktsform, hennes ansikte är avlångt, liknar dock mer andra från samma tid, vilket kan bero på att detta utseende "odlats" bort vid möte med andra folkslag.
Mer historia, i Egypten verkar det som om man blötte ner sanden med vatten när man släpade tunga stenar genom öknen till sina tempel och pyramider. Vid experiment har det nämligen visat sej att friktionen minskade när man hällde lite vatten framför släden med stenen. Man har fått mer hjälp, i form av en 4000 år gammal väggmålning som visar hur man drar en sten genom öknen och mycket riktigt står det en kille längst fram på släden och det ser ut som om han häller vatten på marken för att minska på friktionen. Det finns mycket om våra förfäder som vi ännu håller på att lära oss. Kanske var det så här man gjorde vid byggandet av pyramiderna också?
"Hon är uppvuxen i det här huset"
Mer historia, i Egypten verkar det som om man blötte ner sanden med vatten när man släpade tunga stenar genom öknen till sina tempel och pyramider. Vid experiment har det nämligen visat sej att friktionen minskade när man hällde lite vatten framför släden med stenen. Man har fått mer hjälp, i form av en 4000 år gammal väggmålning som visar hur man drar en sten genom öknen och mycket riktigt står det en kille längst fram på släden och det ser ut som om han häller vatten på marken för att minska på friktionen. Det finns mycket om våra förfäder som vi ännu håller på att lära oss. Kanske var det så här man gjorde vid byggandet av pyramiderna också?
"Hon är uppvuxen i det här huset"
lördag 1 mars 2014
Jean M Auel och verklighetens tidiga moderna människor i Europa
För den som läst Jean M Auels böcker om stenålderskvinnan Ayla är detta ingen rolig läsning. För alla andra är det nog ändå rätt intressant läsning. Det handlar om likheter och skillnader mellan den amerikanska författarens böcker och verklighetens människor i Europa för ca 30,000 år sen. Låt oss först gå igenom Auels beskrivning av människorna innan vi går in på hur det egentligen såg ut.
I Jean M Auels böcker beskrivs Ayla och hennes sort som långa och ljusa, i kontrast till neandertalarna som beskrivs som kortvuxna och svartmuskiga. Sexuella möten mellan dessa båda underarter äger endast rum genom bortrövanden eller genom gruppvåldtäkt. Neandertalarna beskrivs som extremt konservativa med väldigt begränsat talat språk. De kommunicerar främst med teckenspråk och använder talat språk för att poängtera något. De använder mestadels spjut eller slangbåge för att jaga med. Spjuten stöts från nära håll i bytena, med stor fara för jägarna. Cro-Magnon, till vilka Ayla tillhör, beskrivs som smala, smidiga smygjägare som kastar spjuten på långt håll. Båda grupperna använder fångstgropar med pålar i för större djur.
Hur såg då verklighetens respektive grupper ut? Jo, med tanke på att båda folkgrupperna kom från Afrika, fast vid olika tidpunkter, så torde det ha funnits starka afrikanska drag hos åtminstone Cro-Magnon. Av såväl DNA som rekonstruktioner av skallar att döma var så också fallet. Även om de afrikanska dragen hade tunnats ut väldigt mycket jämfört med tiden i Afrika ca 150,000 år tidigare var de fortfarande så mörka att de nog såg ut som nordafrikaner eller sydeuropéer gör idag, med såna central- och östafrikanska drag som kraftiga läppar och kraftig näsa som än idag gör sej gällande hos många européer som idag är väldigt ljusa. Håret växlade från svart till ljusbrunt medan ögonen verkar genomgående ha varit bruna eller möjligen gula.
Neandertalarna å sin sida verkar ha varit ljusa i hyn, ungefär som en modern centraleuropé eller nån från Balkan. Bruna eller gröna ögon samt brunt eller rött hår hörde också till deras utseende. De afrikanska dragen fanns kvar men i mindre drag än hos Cro-Magnon. Deras förfäder hade kommit till Europa för ca en miljon år sen och sen fått påfyllning från Afrika och västra Asien under millennierna som följde. Det intressanta här är att neandertalare och moderna människor faktiskt hade sex med varandra, men första gången verkar ha varit redan för ca 60,000 år sen, strax efter den stora katastrof som nästan utrotade alla olika människoformer världen över.
Man kan tänka sej att i en värld som blivit kallare och ogästvänligare var nog en famn, vilken som helst, välkommen och det ledde nog till både det ena och det andra, även om den andre var av en annan sort än man själv var. Några gruppvåldtäkter förekom nog inte, i alla fall inte då bland väldigt få överlevande då mat och trygghet var det man främst tänkte på, och framför allt inte i de samhällen som växte fram ur katastrofens skugga. Sånt förekommer idag bara i samhällen som är på väg att gå överstyr, bland annat pga missunnsamhet eller överbefolkning.
Utseendemässigt syns inget av dessa möten idag, detta eftersom det gått så lång tid sen mötena ägde rum. Som tidigare skrivits här på bloggen gav neandertalarna oss rött hår, lite fler sjukdomar (samt immuniteten mot många av dom) och med tiden blå ögon. Vad gäller språk hos neandertalarna så hade de samma sorts tungben och i deras DNA var den så kallade språkgenen (FoxP2) påslagen på samma sätt som den är normalt hos oss vilket innebar att de troligtvis hade språk som liknade våra. Vem vet, de kanske gav oss ord för olika företeelser de kände till om markerna de levde i?
Vad gäller längden var våra förfäder längre än neandertalarna, men inte mycket längre. Det rör sej alltså inte om några tvåmetersmänniskor utan snarare om att de längsta var ca 180 cm. Det hindrar förstås inte att det verkligen funnits riktigt långa och ljushyade människor för 30,000 år sen. I övrigt stämmer Auels böcker ganska väl. Hennes beskrivning av vädret under istiden för ca 30,000 år sen stämmer väl överens med de markprover som tagits och analyserats över hela Europa.
Vad gäller blå ögon uppkom detta inte allmänt förrän för ca 10,000 år sen i östra Europa. De verkar dessutom ha en gemensam föregångare som levde nån gång under perioden 6000-10,000 år sen. I alla fall enligt den danske genetikern Hans Eiberg. Jag är blåögd, ser bra i mörker och har såväl centraleuropeiskt som nordeuropeiskt ursprung. Har jag månne neandertalare i mej? Det hoppas jag för de verkade vara riktigt trevliga typer.
"Du är ingen kvinna,
du är ett världskrig"
I Jean M Auels böcker beskrivs Ayla och hennes sort som långa och ljusa, i kontrast till neandertalarna som beskrivs som kortvuxna och svartmuskiga. Sexuella möten mellan dessa båda underarter äger endast rum genom bortrövanden eller genom gruppvåldtäkt. Neandertalarna beskrivs som extremt konservativa med väldigt begränsat talat språk. De kommunicerar främst med teckenspråk och använder talat språk för att poängtera något. De använder mestadels spjut eller slangbåge för att jaga med. Spjuten stöts från nära håll i bytena, med stor fara för jägarna. Cro-Magnon, till vilka Ayla tillhör, beskrivs som smala, smidiga smygjägare som kastar spjuten på långt håll. Båda grupperna använder fångstgropar med pålar i för större djur.
Hur såg då verklighetens respektive grupper ut? Jo, med tanke på att båda folkgrupperna kom från Afrika, fast vid olika tidpunkter, så torde det ha funnits starka afrikanska drag hos åtminstone Cro-Magnon. Av såväl DNA som rekonstruktioner av skallar att döma var så också fallet. Även om de afrikanska dragen hade tunnats ut väldigt mycket jämfört med tiden i Afrika ca 150,000 år tidigare var de fortfarande så mörka att de nog såg ut som nordafrikaner eller sydeuropéer gör idag, med såna central- och östafrikanska drag som kraftiga läppar och kraftig näsa som än idag gör sej gällande hos många européer som idag är väldigt ljusa. Håret växlade från svart till ljusbrunt medan ögonen verkar genomgående ha varit bruna eller möjligen gula.
 |
| En bild av en möjlig utveckling hos oss människor. |
Man kan tänka sej att i en värld som blivit kallare och ogästvänligare var nog en famn, vilken som helst, välkommen och det ledde nog till både det ena och det andra, även om den andre var av en annan sort än man själv var. Några gruppvåldtäkter förekom nog inte, i alla fall inte då bland väldigt få överlevande då mat och trygghet var det man främst tänkte på, och framför allt inte i de samhällen som växte fram ur katastrofens skugga. Sånt förekommer idag bara i samhällen som är på väg att gå överstyr, bland annat pga missunnsamhet eller överbefolkning.
Utseendemässigt syns inget av dessa möten idag, detta eftersom det gått så lång tid sen mötena ägde rum. Som tidigare skrivits här på bloggen gav neandertalarna oss rött hår, lite fler sjukdomar (samt immuniteten mot många av dom) och med tiden blå ögon. Vad gäller språk hos neandertalarna så hade de samma sorts tungben och i deras DNA var den så kallade språkgenen (FoxP2) påslagen på samma sätt som den är normalt hos oss vilket innebar att de troligtvis hade språk som liknade våra. Vem vet, de kanske gav oss ord för olika företeelser de kände till om markerna de levde i?
Vad gäller längden var våra förfäder längre än neandertalarna, men inte mycket längre. Det rör sej alltså inte om några tvåmetersmänniskor utan snarare om att de längsta var ca 180 cm. Det hindrar förstås inte att det verkligen funnits riktigt långa och ljushyade människor för 30,000 år sen. I övrigt stämmer Auels böcker ganska väl. Hennes beskrivning av vädret under istiden för ca 30,000 år sen stämmer väl överens med de markprover som tagits och analyserats över hela Europa.
Vad gäller blå ögon uppkom detta inte allmänt förrän för ca 10,000 år sen i östra Europa. De verkar dessutom ha en gemensam föregångare som levde nån gång under perioden 6000-10,000 år sen. I alla fall enligt den danske genetikern Hans Eiberg. Jag är blåögd, ser bra i mörker och har såväl centraleuropeiskt som nordeuropeiskt ursprung. Har jag månne neandertalare i mej? Det hoppas jag för de verkade vara riktigt trevliga typer.
"Du är ingen kvinna,
du är ett världskrig"
måndag 23 december 2013
Vetenskapshörnan: Vad är sant om våra förfäder?
Barna Hedenhös, stenålderskost och andra saker rörande stenåldern är intressanta saker just nu och fortsätter att fascinera många av oss. Flumrisken är stor när det talas om hur våra förfäder egentligen levde sina liv. Vi lär oss förstås mer och mer genom fynden vi gör men att utifrån dessa fynd skapa en hel hönsfarm av en fjäder, som många antropologer gör när de jämför så kallade naturfolk med forntida människor, är inte helt lyckat. Vi vet lika lite om hur människorna resonerade för 30,000 år sen som de kunde tänka sej att världen skulle se ut om 30,000 år.
Visst är det frestande att se på naturfolken som referens när man letar efter tankegångar som våra förfäder kan tänkas ha hyst, men det var VÅRA förfäder, inte dagens naturfolk. Forskare borde kolla bland våra tankegångar med. Hur har vi resonerat genom seklerna? Hur har vi levt? Vi kan inte vara så annorlunda egentligen mot de som levde för så länge sen. Vi har ju ändå deras gener i oss. Att vi utvecklat och utvecklats sen dess behöver inte betyda att vi har tappat kontakten med vårt förflutna.
Att vi inte vet vad de hette, vilka språk de talade och andra saker beror inte så mycket på att vi förändrat sätt att tänka, utan mer på att det har kommit så många människor invandrande hit och dit sen dess. Det är inte heller en fråga om att vårt sätt att leva skulle vara sämre än gårdagens. På den punkten vill jag helt klart säga att den mat man åt förr inte kan mäta sej med dagens mat. Vår hälsa är mycket bättre också. Det där flummet om att man skulle må bättre av så kallad stenålderskost kan vi bara glömma direkt.
Med tanke på alla problem vi har idag med främlingsfientlighet och ekonomiska kriser hit och dit är det också frestande att tänka sej att våra förfäder inte slogs med främlingar de mötte utan levde i harmoni med dom, helt i enlighet med den lära Lasse Berg har lanserat baserad på sina studier av folken i Kalahari. Men också det är lite dumt att resonera så. Alla primater slåss. Även människan. Vi gör det dock på olika vis. Bland annat är faktiskt krig, slagsmål man mot mat och upplopp ganska sällsynta saker. Däremot gräl och hot om våld, vilket ju också är vanligare bland schimpanser och gorillor, snarare än reellt våld. Ingen tjänar ju egentligen på att den andra parten dör.
Är vi sämre än våra förfäder på jämlikhet? Var det forntida samhällena verkligen så jämlika som det påstås? Själv tror jag inte att samhällena har varit mer eller mindre jämlika än idag. Vi har alltid haft behov av ledare som får andra att följa dom. Det har alltid varit så, men vi människor har inte alltid tagit till våld för att få vår vilja genom. Likt så många andra djur som lever i flock...
"Ambition is a dream with a V8 engine"
Visst är det frestande att se på naturfolken som referens när man letar efter tankegångar som våra förfäder kan tänkas ha hyst, men det var VÅRA förfäder, inte dagens naturfolk. Forskare borde kolla bland våra tankegångar med. Hur har vi resonerat genom seklerna? Hur har vi levt? Vi kan inte vara så annorlunda egentligen mot de som levde för så länge sen. Vi har ju ändå deras gener i oss. Att vi utvecklat och utvecklats sen dess behöver inte betyda att vi har tappat kontakten med vårt förflutna.
Att vi inte vet vad de hette, vilka språk de talade och andra saker beror inte så mycket på att vi förändrat sätt att tänka, utan mer på att det har kommit så många människor invandrande hit och dit sen dess. Det är inte heller en fråga om att vårt sätt att leva skulle vara sämre än gårdagens. På den punkten vill jag helt klart säga att den mat man åt förr inte kan mäta sej med dagens mat. Vår hälsa är mycket bättre också. Det där flummet om att man skulle må bättre av så kallad stenålderskost kan vi bara glömma direkt.
Med tanke på alla problem vi har idag med främlingsfientlighet och ekonomiska kriser hit och dit är det också frestande att tänka sej att våra förfäder inte slogs med främlingar de mötte utan levde i harmoni med dom, helt i enlighet med den lära Lasse Berg har lanserat baserad på sina studier av folken i Kalahari. Men också det är lite dumt att resonera så. Alla primater slåss. Även människan. Vi gör det dock på olika vis. Bland annat är faktiskt krig, slagsmål man mot mat och upplopp ganska sällsynta saker. Däremot gräl och hot om våld, vilket ju också är vanligare bland schimpanser och gorillor, snarare än reellt våld. Ingen tjänar ju egentligen på att den andra parten dör.
Är vi sämre än våra förfäder på jämlikhet? Var det forntida samhällena verkligen så jämlika som det påstås? Själv tror jag inte att samhällena har varit mer eller mindre jämlika än idag. Vi har alltid haft behov av ledare som får andra att följa dom. Det har alltid varit så, men vi människor har inte alltid tagit till våld för att få vår vilja genom. Likt så många andra djur som lever i flock...
"Ambition is a dream with a V8 engine"
tisdag 29 oktober 2013
Vetenskapshörnan: Skulle delar av Amerikas ursprungsbefolkning ha kommit från Europa?
Enligt en genomgång av DNA tagen på ursprungsbefolkningen i Nordamerika är minst en tredjedel av deras arvsmassa av europeiskt ursprung. Men hur tog sej dessa till Nordamerika från Europa? En teori är att de kan ha nått kontinenten i båtar längsmed iskanten som man tänker sej ska ha funnits mellan de två kontinenterna under istiden. Det finns inget som hindrar att så skett, men det kan inte ha varit i någon större skala och en till fyra individer kan inte ha gjort nån skillnad för populationen. Dessutom verkar såna bevis aldrig ha upptäckts i Nordamerika, endast indicier. Så det spåret lämnar vi därhän tills vidare.
Det visar sej nu att vid undersökningen av arvsmassan hos en pojke som dog i Sibirien, vid Belayafloden nära Bajkalsjön, för 24,000 år sen fann man att det finns genetiska kopplingar mellan det som idag är Östeuropa-gränsen till Asien och de människor som direkt drog åt nordost när de lämnade Afrika för ca 60,000 år sen. Denna lilla pojke, fyra år var han när han dog, har dock inget gemensamt med dagens östasiatiska befolkning i regionen. Han är inte släkt med dessa. Han har däremot mer gemensamt med just nordamerikaner och folken i Europa och gränsen till Asien. Dessa, och folk från områden just söder om Bajkalsjön där dagens mongoler lever, verkar vara ursprunget till urbefolkningen i Amerika.
En sak som är intressant är att det finns så få direkta kopplingar mellan de asiatiska språken och de nordamerikanska. En svagare länk verkar finnas mellan en språkfamilj i det inre av Sibirien, vid Jenisejfloden, och de så kallade Na-Dene-språken i Canada och USA, men det är det hittills enda som binder Asien och Nordamerika samman. De verkar ha ett gemensamt ursprung, men de är inte direkt släkt. Faktum är att vi inte hittar mycket som förbinder Nord- och Sydamerika med resten av världen, språkligt sett.
Vad ingen säger i någon av artiklarna jag länkat till ovan är att de som bor i Sibirien idag inte nödvändigtvis är områdets ursprungsbefolkning. De har möjligen ersatt de som flyttade österut, till Nordamerika. Det har varit en typisk aktion i människans historia. När ett folk lämnar en region på ett eller annat vis tar ett annat över.
Vi är bara i början av vår förståelse av DNA-strängen. Vad den kan förklara för oss återstår att se. Vi kommer nog att hitta fler intressanta saker i framtiden.
"Illuminate!"
Det visar sej nu att vid undersökningen av arvsmassan hos en pojke som dog i Sibirien, vid Belayafloden nära Bajkalsjön, för 24,000 år sen fann man att det finns genetiska kopplingar mellan det som idag är Östeuropa-gränsen till Asien och de människor som direkt drog åt nordost när de lämnade Afrika för ca 60,000 år sen. Denna lilla pojke, fyra år var han när han dog, har dock inget gemensamt med dagens östasiatiska befolkning i regionen. Han är inte släkt med dessa. Han har däremot mer gemensamt med just nordamerikaner och folken i Europa och gränsen till Asien. Dessa, och folk från områden just söder om Bajkalsjön där dagens mongoler lever, verkar vara ursprunget till urbefolkningen i Amerika.
 |
| Nånstans i Sibirien. |
Vad ingen säger i någon av artiklarna jag länkat till ovan är att de som bor i Sibirien idag inte nödvändigtvis är områdets ursprungsbefolkning. De har möjligen ersatt de som flyttade österut, till Nordamerika. Det har varit en typisk aktion i människans historia. När ett folk lämnar en region på ett eller annat vis tar ett annat över.
Vi är bara i början av vår förståelse av DNA-strängen. Vad den kan förklara för oss återstår att se. Vi kommer nog att hitta fler intressanta saker i framtiden.
"Illuminate!"
torsdag 18 april 2013
Historiehörnan: DIck Harrisons föreläsning i Orrskogen om Digerdöden
Jag bevistade kvällen den 18 april en föreläsning om digerdöden. Professor Dick Harrison (som undertecknad för övrigt hade som handledare hösten 1996) pratade om denna hemska period i människans historia och om hur de skrivna källorna tillsammans med arkeologin och biologin berättar för oss om vilken påverkan sjukdomen hade på oss allihop. Kontentan av hans föreläsning är att vi har det bra idag som känner till antibiotika och/eller kan fly undan mycket lättare än man kunde då. De hade inte samma kunskap om vad som orsakar sjukdomar som vi har.
Harrison nämnde Dalarnas byggnadskonst och om hur det finns ett hundraårigt glapp i byggnationerna av nya timmerhus här från ca 1350 till 1450, just den period då pesten slog till som hårdast. Han jämför med stora byggnadsverk ute i Europa och Asien som helt enkelt slutar konstrueras under samma tid. Han talade om att hela yrkeskårer i Europa och Asien verkar ha tagit sitt pick och pack och gått på en hundraårig lunch.
Han nämnde också det stora problem många historiker har haft med Digerdöden. Man har velat förminska dess effekter på samhället i både Sverige och Norge, av skäl som är uppenbara. Sverige och Danmark sågs länge som osårbara och stora nationer och det är först nu man har kunnat erkänna att Norden drabbades lika hårt som resten av världen. Över 50 % av Nordens population dog i pesten.
Han har en karismatisk stil när han föreläser och han lever sej gärna in i de texter han citerar från, bland annat Decamerone som ju handlar just om tio personer som flyr Florens mitt under pågående pest. Här följer några bilder från föreläsningen:
Harrison nämnde vid ett tillfälle hur medicinare kunnat fastslå att digerdöden orsakades av Yersinia pestis, en bakterie som än idag drabbar människor världen över. Det rör sej dock inte om samma gren av denna bakterie som nu utan den har utvecklats. Vi är dock steget före nu för tiden med våra mediciner.
Dick Harrison skriver för övrigt på en daglig blogg som huserar hos SVD. Väl värd ett besök.
"Alla revolutioner har hittills bara bevisat en sak, nämligen att mycket låter sig förändras, utom människorna."
Harrison nämnde Dalarnas byggnadskonst och om hur det finns ett hundraårigt glapp i byggnationerna av nya timmerhus här från ca 1350 till 1450, just den period då pesten slog till som hårdast. Han jämför med stora byggnadsverk ute i Europa och Asien som helt enkelt slutar konstrueras under samma tid. Han talade om att hela yrkeskårer i Europa och Asien verkar ha tagit sitt pick och pack och gått på en hundraårig lunch.
Han nämnde också det stora problem många historiker har haft med Digerdöden. Man har velat förminska dess effekter på samhället i både Sverige och Norge, av skäl som är uppenbara. Sverige och Danmark sågs länge som osårbara och stora nationer och det är först nu man har kunnat erkänna att Norden drabbades lika hårt som resten av världen. Över 50 % av Nordens population dog i pesten.
Han har en karismatisk stil när han föreläser och han lever sej gärna in i de texter han citerar från, bland annat Decamerone som ju handlar just om tio personer som flyr Florens mitt under pågående pest. Här följer några bilder från föreläsningen:
Harrison nämnde vid ett tillfälle hur medicinare kunnat fastslå att digerdöden orsakades av Yersinia pestis, en bakterie som än idag drabbar människor världen över. Det rör sej dock inte om samma gren av denna bakterie som nu utan den har utvecklats. Vi är dock steget före nu för tiden med våra mediciner.
Dick Harrison skriver för övrigt på en daglig blogg som huserar hos SVD. Väl värd ett besök.
"Alla revolutioner har hittills bara bevisat en sak, nämligen att mycket låter sig förändras, utom människorna."
fredag 21 september 2012
Vetenskapshörnan: Södra Afrika är vårt urhem
Bushmännen, eller Sanfolket om man så vill, och Khoifolket är två folkslag i södra Afrika som enligt DNA-studier är direkta ättlingar till de folkslag varifrån ALLA människor i hela världen en gång utgick ifrån. Så som dessa ser ut idag såg kanske alla våra förfäder ut en gång för 100,000 år sen. Det verkar som om Khoi och San lämnade de folk som är ursprunget till våra föregångare för just 100,000 år sen och att en vandring norrut påbörjades. Vi kan bara spekulera i vad som orsakade splittringen. Flera kriser på en gång kanske. Matbrist, nåt rituellt som gick fel och några fick skulden, stora stormar som skilde populationer åt. Sen spred sej folken ut över världen och kropparna anpassade sej efter de förhållanden som rådde och fortfarande råder.
Det är här vi kan tala om hudfärgsanpassningar snarare än raser. Hade det rört sej om raser hade vi sett ännu större skillnader mellan kroppsformer och utseenden. Raser är första steget mot en ny art och beror på att individerna inom en art kommit från varandra och börjat utveckla ett flertal anpassningar som leder bort från det gemensamma ursprunget. Hos människan är hudfärgen den enda faktorn och det räcker inte för att vi ska tala om raser. Längdskillnader finns över hela jorden och beror inte på skillnader mellan ursprunget i Afrika och andra platser utan enbart på en anpassning till just den lokalen man bebor.
Dessutom finns det riktigt mörka människor i Australien, södra Indien, Nya Guinea och på Malackahalvön, varav många är mycket mörkare än de flesta i Afrika. Detta är inte resultatet av raser, utan enbart en anpassning som inte lett till nåt sådant. Därmed inte sagt att det kan utvecklas till olika raser. Det får framtiden utvisa. Däremot är vi Homo Sapiens, Homo Neanderthalensis och Denisovanerna mer av raser i förhållande till varandra och vårt gemensamma ursprung. Ras är för övrigt ett ord som från början betyder folkslag och syftar på att man skiljer på folk och folk utan att egentligen tänka på hur de är formade. Man bara ser på andra och säger att de ser annorlunda ut. Det där att man skiljer folk åt för att man tycker sej vara förmer än andra är en sak som växte fram under 1800-talet med först den framväxande vetenskapsdisciplinen biologi i kombination med nationalismen och patriotismen.
Det är alltså anpassningar det handlar om i människans fall, mutationer för att använda ett vetenskapligt ord. Vi är mutanter allihop och ju längre bort från södra Afrika vi kommer desto fler blir mutationerna. Flest är de i Europa och västra Asien där folk tycks ha blandats hej vilt i tiotusentals år. Inom DNA-forskningen talar man om haplogrupper. Det innebär i enklaste ordalag att en grupp människor delar samma mutation som möjliggjort en anpassning till nåt i naturen omkring en, vilket är en haplotyp, och om fler av dessa typer delar samma eller liknande mutationer kallas det för haplogrupp. Man kan följa dessa mutationer bakåt i tiden och se när den eller de uppstod första gången.
Man kan många gånger även se på ett ungefär var mutationen uppstod eftersom mutationerna ofta är kopplade till en viss diet. Det är t ex ca 15,000 år sen vi började äta spannmålsprodukter och då vi vet att vete kommer från den norra delen av Mellanöstern, gränsen mellan Turkiet och Irak, är det lätt att räkna ut att muteringarna som gett oss möjligheten att lättare spjälka vete har uppstått här först. Därifrån kommer då de folkgrupper som först började använda vete och har sen spritt sej över andra områden, förmodligen med kunskapen om vetet, till andra folk som de följaktligen blandats med. De som åt annat förde sina kunskaper vidare och så vidare, och så vidare...
Kontentan är alltså att vi har ett ursprung i Afrika som vi borde vara stolta över. Det är vi sju miljarder ättlingar som överlevde och idag samsas med flera andra djurarter på jorden. Hur länge till vi finns här vet ingen men förmodligen flera tusen år till. Kan vi bara få ner fattigdomen så minskar också populationen världen över. Förhoppningsvis minskar samtidigt fördomarna och de religiösa motsättningarna samtidigt. Jag tror inte sånt var vad de första upptäckarna för 100,000 år sen hade i åtanke när de gav sej ut på sin vandring som skulle ta dom världen över.
"Demokrati innebär att någon i slutändan sitter med Svarte Petter"
tisdag 22 maj 2012
Vetenskapshörnan: Första privata rymdraketen iväg
Så var den då iväg, den första privatfinansierade rymdraketen. Det är kanske framtiden för människans utforskande av rymden; att privata intressen antingen helt tar över det eller alltmer bidrar till det. Vi måste nog alla bidra till detta på nåt vis eftersom det ju ingår i vår natur att vara nyfikna på det som finns där strax utanför vårt synfält. Det är bättre än att bidra till krig och förstörelse och det ger jobb i alla led. Om det finns nåt som kan kallas öde så är det vårt att ta oss ut till stjärnorna.
"Det finns en teori som säger att om någon någonsin upptäcker vad Universum är till för och varför det existerar kommer det omedelbart att försvinna och ersättas av någonting ännu mer bisarrt och obegripligt. Enligt en annan teori har detta redan inträffat."
torsdag 3 november 2011
Ännu mera arkeologi: Europa bebott av Homo Sapiens längre än man trott
För tredje bloggdagen i rad skriver jag om arkeologiska bedrifter. Den här gången handlar det om att vi, Homo Sapiens, ska ha nått det inre av Europa en aning tidigare än man hittills trott. Från Italien beräknas skelettdelarna man hittat vara mellan 43 - 45 000 år och i England mellan 41 - 44 000 år gamla. De hör ihop med en arkeologisk kultur kallad Aurignackulturen efter den plats i sydvästra Frankrike där man först hittade spåren efter dessa tidiga människor.
Det är fullt möjligt att Homo Sapiens funnits i Europa längre än så men det återstår att se.
"Det är alltid så mycket månad kvar i slutet på pengarna"
fredag 9 september 2011
Det händer saker inom forskningen kring människans förhistoria
 |
| Australopithecus Sediba. Bild från svd.se |
Ännu en länk i kedjan som leder fram till oss som art har tillfogats. Den här gången från Sydafrika. Den här arten har fått namnet Australopithecus Sediba och vandrade här på jorden för 2 miljoner år sen. Dess upptäckare hävdar att detta är vår föregångare, snarare än Homo Habilis. Deras händer och fötter är mer lika våra än andra samtida förmänniskor. De gick förstås upprätt som alla andra förmänniskor. Enda problemet är att hjärnan verkar mindre än hos Homo Habilis. Frågan blir då vad detta betyder för forskningen som sådan. Det finns utrymme evolutionärt för en utveckling från båda släktena så det blir intressant att se om de hittar fler arter som kan tänkas vara föregångare till oss. Sista ordet i den här saken är definitivt inte sagt.
"Det viktigaste är inte att hitta intelligent liv i rymden
utan att finna det här på jorden."
fredag 26 augusti 2011
Neandertalarna stärkte vårt immunförsvar genom sex
Det visar sej genom studier av de s k HLA-generna, de som har stor betydelse för vårt immunförsvar, att vi har mer gemensamt med neandertalarna än man skulle kunnat tro. Det sexuella umgänge många av våra förfäder hade med sina allra närmaste släktingar för ca 65 000 år sen räddade tydligen vår art, på bekostnad av alla andra former av människa.
Den här studien stärker uppfattningen från förra året att de som kom från Afrika blandade sej med neandertalare och de andra släktingarna i Asien, denisovanerna, och därigenom skapade en hybrid som lättare stod emot kyla, var smartare än alla andra och så småningom blev den dominerande hominiden på planeten. Blandning är ju det bästa sättet att bevara en art på och förmodligen blandade man rätt friskt vid den här tiden.
Alla är inte övertygade om att dessa gener hade någon reell effekt på oss ur släktet Homo Sapiens men det finns tecken som tyder på att denna blandning gett oss bra förutsättningar att motverka sjukdomar, oavsett vilka vi blandat oss med och var. Kanske man ska nöja sej med det faktum att vi blandade oss så länge tills vi hittar fler denisovaner. De är hittills bara kända från ett fåtal benfragment i det inre av Asien och genom stora delar av melanesiernas genom, som till ca 5 % stämmer överens med denisovanernas.
Förresten, vet ni hur folk från Afrika såg ut när de kom till Europa för första gången? De var inte ljushyade utan bar fortfarande de afrikanska drag deras förfäder hade. Men blandningen med de ljushyade neandertalarna kan ha gjort att utvecklingen mot ljus hy gick snabbt. Bara 20 000 år senare fanns bara dragen från Afrika kvar men nu verkar hyn ha blivit ljusare. Sån är evolutionen.
Den här studien stärker uppfattningen från förra året att de som kom från Afrika blandade sej med neandertalare och de andra släktingarna i Asien, denisovanerna, och därigenom skapade en hybrid som lättare stod emot kyla, var smartare än alla andra och så småningom blev den dominerande hominiden på planeten. Blandning är ju det bästa sättet att bevara en art på och förmodligen blandade man rätt friskt vid den här tiden.
Alla är inte övertygade om att dessa gener hade någon reell effekt på oss ur släktet Homo Sapiens men det finns tecken som tyder på att denna blandning gett oss bra förutsättningar att motverka sjukdomar, oavsett vilka vi blandat oss med och var. Kanske man ska nöja sej med det faktum att vi blandade oss så länge tills vi hittar fler denisovaner. De är hittills bara kända från ett fåtal benfragment i det inre av Asien och genom stora delar av melanesiernas genom, som till ca 5 % stämmer överens med denisovanernas.
Förresten, vet ni hur folk från Afrika såg ut när de kom till Europa för första gången? De var inte ljushyade utan bar fortfarande de afrikanska drag deras förfäder hade. Men blandningen med de ljushyade neandertalarna kan ha gjort att utvecklingen mot ljus hy gick snabbt. Bara 20 000 år senare fanns bara dragen från Afrika kvar men nu verkar hyn ha blivit ljusare. Sån är evolutionen.
lördag 18 juni 2011
Konceptet förbud/påbud
Jag är fascinerad av hela konceptet med förbud och påbud, vilket ju är en del av den grund som våra olika samhällen står på. Det är inget unikt för människan, alla utvecklade samhällslevande djur har förbud och påbud, även om just människans är speciella i sin utformning och utveckling. De mest grundläggande är:
# Inte döda annat än i självförsvar
# Inte ta från någon annan utan att fråga om lov
# Inte göra någon illa genom ord eller handling
# Var snälla mot varandra
# Dela gärna med till andra
# Visa hänsyn mot äldre och styrande
# Delta i samkväm och iaktta seder och bruk som finns hos andra
# Ät gärna tillsammans
Det finns förstås fler men dessa är dom jag kan komma på i skrivande stund. Ett väl fungerande samhälle behöver egentligen inte mer än dessa regler för att just fungera. Vad säger det då att de flesta lagböcker är tjocka volymer fyllda med text som förbjuder och påbjuder både det ena och det andra om våra moderna samhällen? Jag skulle vilja säga att ju tjockare en lagbok är desto mindre bra är ett samhälle eftersom det då blir överreglerat och lagen blir då viktigare än samhället lagen är menad att skydda.
Lagar är till för att skydda, både en själv och ens egendom liksom den är till för att stoppa dumheter, men ibland kan lagar bli som i uttrycket själv är bäste dräng, dvs lagen kommer till för lagens skull. Då spelar det egentligen ingen roll hur man skriver den, den kommer i alla fall vara mer av ett hinder för ett fungerande samhälle än ett skydd för diverse verksamheter i samhället. Vem drar mest nytta av lagar? Är det vissa personer eller samtliga? Tjänar vi på att ha en så tjock lagbok som möjligt? Är det viktigt att hela tiden uppdatera lagarna så att de följer med sin samtid? En grupp frågor som skall och bör ställas flera gånger.
Det är förstås lätt för mej att sitta här och raljera på mina höga hästar om vad jag tycker om lagar och regler men det kan jag göra tack vare den viktigaste lagen som finns: yttrandefrihetslagen. Det är den som banar väg för alla andra lagar och förordningar. Utan den hade vi inte haft en lag som förbjuder mord, stölder och mycket annat. För det är ju ordet som sett till att skurkarna åker dit när man ropar på lag och ordning. Det anser jag. Vissa kunde komma undan med mord förr i tiden om de ansågs tillräckligt viktiga för samhället. Visst kan detta hända även idag och många politiker uppför sej som om de var immuna mot åtal men även den synen håller på att luckras upp.
Men en fråga bör ställas speciellt i detta sammanhanget och det är en som kan debatteras överallt: Är vi lika inför lagen?
Jag skulle tro att vi både är det och inte är det. Vi är det i och med att vi har samma förutsättningar inför den. Vi har samma möjligheter att utnyttja lagen och tolka den som vi vill. Dock har vi inte samma likheter vad gäller möjligheterna att klara oss när nåt händer som enligt lagen är ett brott. Var man kommer ifrån, vilken status man har, vilket kön man har och andra faktorer spelar in. Vältaliga har bättre möjligheter att klara sej undan än de som kanske knappt kan stava sitt namn. Rika kan ibland få denna egenskap vänd emot sej, framför allt om man uppträder stroppigt i rättens ögon.
Det som mest spelar roll i såna här sammanhang verkar vara vilken form av auktoritet man utstrålar i såna här sammanhang. Det gäller i såväl civila som kriminalmål. Mot den här bakgrunden är det intressant att veta att alla dessa förbud och påbud egentligen alltså är en grundläggande del av vad det är att vara människa. Vi torde alltså ha haft dessa regler med oss ända sen vi skilde oss från schimpanserna för ca 6 miljoner år sen. Dessa har faktiskt regler som liknar våra och även om straffen är hårdare än hos oss är det trots allt samma sak; de har förbud och påbud. Våra bestraffningar är mer subtila nu för tiden men annars har vi kvar samma typ som de har.
Så även här kan vi säga att evolutionen vinner över fantasifigurerna i de religiösa texterna.
# Inte döda annat än i självförsvar
# Inte ta från någon annan utan att fråga om lov
# Inte göra någon illa genom ord eller handling
# Var snälla mot varandra
# Dela gärna med till andra
# Visa hänsyn mot äldre och styrande
# Delta i samkväm och iaktta seder och bruk som finns hos andra
# Ät gärna tillsammans
Det finns förstås fler men dessa är dom jag kan komma på i skrivande stund. Ett väl fungerande samhälle behöver egentligen inte mer än dessa regler för att just fungera. Vad säger det då att de flesta lagböcker är tjocka volymer fyllda med text som förbjuder och påbjuder både det ena och det andra om våra moderna samhällen? Jag skulle vilja säga att ju tjockare en lagbok är desto mindre bra är ett samhälle eftersom det då blir överreglerat och lagen blir då viktigare än samhället lagen är menad att skydda.
Lagar är till för att skydda, både en själv och ens egendom liksom den är till för att stoppa dumheter, men ibland kan lagar bli som i uttrycket själv är bäste dräng, dvs lagen kommer till för lagens skull. Då spelar det egentligen ingen roll hur man skriver den, den kommer i alla fall vara mer av ett hinder för ett fungerande samhälle än ett skydd för diverse verksamheter i samhället. Vem drar mest nytta av lagar? Är det vissa personer eller samtliga? Tjänar vi på att ha en så tjock lagbok som möjligt? Är det viktigt att hela tiden uppdatera lagarna så att de följer med sin samtid? En grupp frågor som skall och bör ställas flera gånger.
Det är förstås lätt för mej att sitta här och raljera på mina höga hästar om vad jag tycker om lagar och regler men det kan jag göra tack vare den viktigaste lagen som finns: yttrandefrihetslagen. Det är den som banar väg för alla andra lagar och förordningar. Utan den hade vi inte haft en lag som förbjuder mord, stölder och mycket annat. För det är ju ordet som sett till att skurkarna åker dit när man ropar på lag och ordning. Det anser jag. Vissa kunde komma undan med mord förr i tiden om de ansågs tillräckligt viktiga för samhället. Visst kan detta hända även idag och många politiker uppför sej som om de var immuna mot åtal men även den synen håller på att luckras upp.
Men en fråga bör ställas speciellt i detta sammanhanget och det är en som kan debatteras överallt: Är vi lika inför lagen?
Jag skulle tro att vi både är det och inte är det. Vi är det i och med att vi har samma förutsättningar inför den. Vi har samma möjligheter att utnyttja lagen och tolka den som vi vill. Dock har vi inte samma likheter vad gäller möjligheterna att klara oss när nåt händer som enligt lagen är ett brott. Var man kommer ifrån, vilken status man har, vilket kön man har och andra faktorer spelar in. Vältaliga har bättre möjligheter att klara sej undan än de som kanske knappt kan stava sitt namn. Rika kan ibland få denna egenskap vänd emot sej, framför allt om man uppträder stroppigt i rättens ögon.
Det som mest spelar roll i såna här sammanhang verkar vara vilken form av auktoritet man utstrålar i såna här sammanhang. Det gäller i såväl civila som kriminalmål. Mot den här bakgrunden är det intressant att veta att alla dessa förbud och påbud egentligen alltså är en grundläggande del av vad det är att vara människa. Vi torde alltså ha haft dessa regler med oss ända sen vi skilde oss från schimpanserna för ca 6 miljoner år sen. Dessa har faktiskt regler som liknar våra och även om straffen är hårdare än hos oss är det trots allt samma sak; de har förbud och påbud. Våra bestraffningar är mer subtila nu för tiden men annars har vi kvar samma typ som de har.
Så även här kan vi säga att evolutionen vinner över fantasifigurerna i de religiösa texterna.
fredag 1 april 2011
Vår religiösa evolution - del fyra
Det verkar som om människan som art kastade alla kopplingar till riktigt gamla gudar och gudinnor överbord när de klev in i historiens ljus för knappt 6000 år sen. Åtminstone gjorde de styrande det för de gudar som beskrivs i legenderna är väldigt långt från de andar och dualistiska gudomar som styrde människors liv under stenålderns tidigare skeden. Före den dokumenterade tiden hos oss människor var hermafroditiska gudomar vanliga liksom dyrkandet av själva naturen. Gudarna var väl inte alltid snälla men oftast var de lätta att ha att göra med. Men med civilisationen och stadsstaterna verkar en mer människocentrerad kult uppkomma. Gudarna får mer makt över människor och berättelserna om dom tyder på att man velat inympa en känsla av vördnad för de som styrde ett område. Gudomarna var ett medel för att nå detta medel.
Gudarna sågs som hårda, elaka och ofta som en sorts orättvisa mäktiga föräldrar visavi människorna. Sjukdomar, översvämningar, jordskred och liknande sågs liksom förr som ett straff från gudarna för nåt människorna gjort fel. De var snara till våld och ofta dödade de varandra också. Dessa berättelser ter sej för undertecknad som en mytartad beskrivning av länge sedan verkliga händelser. Ju längre tillbaka i tiden en händelse har ägt rum, desto mindre trovärdig verkar den vara. Alltså är dessa religioner inget mer än en uppiffad version av förfädersdyrkan. Förfädersdyrkan fanns även före historisk tid men från och med den dokumenterade eran är denna dyrkan mer subtil, dold under lager som försöker göra gudarna allsmäktiga och odödliga, vilket de inte verkar ha varit förr. Tidlösa var nog de andar man tillbad men inte odödliga. Det är också under den här tiden som tanken på ett paradis och/eller ett liv efter döden börjar göra sej gällande på allvar.
I Mesopotamien (grekiska ordet för Mellanflodslandet, område mellan floderna Eufrat och Tigris i dagens Irak) växte en religion fram som var lika stark oberoende av vilket folk som för tillfället styrde. Man bara bytte namn på gudomarna när ett nytt folk tog över. I övrigt var allt detsamma. Den här religionen fick allteftersom tiden gick mer makt över människorna, till den grad att all individualitet tidvis verkar ha försvunnit. Denna kollektivism finns fortfarande kvar och på sätt och vis är den gamla religionen kvar där, även om den bara kallas nåt annat och har en enda gud. Martyrerna är dock ett eko av de tidigare undergudarna. Frågan är var oskulderna passar in i det hela.
Det är från den här tiden och platsen som den äldsta nedskrivningen av den så kallade syndafloden finns. Vad det än var för en översvämning så måste den ha varit stor eftersom många kulturer talar om den. Men märk väl, det är enbart kustlevande kulturer och de vid låglandområden som talar om en stor översvämning. Inåt land och i bergen finns inga såna berättelser och inte alla vid kusten heller berättar om den. Förmodligen har folkminnet på diverse platser blandat ihop historier bevarade från istidens slut med senare tiders mer lokala översvämningar som frammanat jämförelser.
I Egypten växte en lika potent religion fram där vördnad för de styrande ledde fram till att den högste, farao, t o m sågs som en gud i mänsklig form. På samma gång som han var gudarnas representant på jorden var han en gud i sej. Amon eller Amun var den högste guden här och han sades vara alla andra gudar i en enda. Här har vi alltså för första gången en tankegång som långt senare skulle leda till monoteismen. Den första huvudguden var Ra, en solgud. Han kallades även Aton, vilket betyder skiva. Detta alternativa namn skulle komma att bli en vändpunkt för människan och hennes förhållande till religion.
Trots att all makt nominellt låg hos farao var det prästerskapet och arméerna som hade den reella makten. Framför allt var det prästerskapet i tempelkomplexet i Thebe som dyrkade Amon-Ra som överguden kommit att kallas som hade mest makt. Detta ville farao Akhenaton ändra på. Vid sitt trontillträde 1350 f v t hette han Amenhotep IV men bara några år efter detta bytte han så namn och tillsammans med sin hustru tillika medregent Nefertiti satte han igång att omdana hela Egypten. De gamla gudarna förbjöds helt och kulten av solskivan, Aton eller Aten, påbjöds. Detta gjorde prästerna i Thebe rasande. De förväntades nu helt och hållet dyrka EN enda gud!
Detta var den första monoteistiska religion vi känner till. Experimentet var dock inte lyckat för redan när Akhenaton dog 1334 f v t avskaffades monoteismen och polyteismen återkom med full kraft. Tanken på en monoteistisk religion dog dock inte och inom 1000 år efter hans död hade en dualistisk religion skapats som så småningom blev en monoteistisk religion. Den har jag avhandlat i inlägget om Asherah, guds hustru, härom dagen.
I Kina och Indien blev andedyrkan kvar lite längre och det blev mer av en vad-som-än-finns-omkring-en-är-en-gud-religion av det hela. Berättelserna är dock lika dubbelbottnade som längre västerut och lika diffusa vad gäller synen på människans roll i det hela. Talande här är bland annat guden Vishnu som i en av sina avatarer (sanskrit: nedstigningar), Krishna, talar om att han blivit en världsförgörare och att han nu ska demonstrera sin makt för människorna. Detta står i en av hinduismens äldsta skrifter, Bhagavad Gita, guds sång. Av texten att döma är kungen Arjuna, som Krishna riktar sina ord till slagen av häpnad och skräck. Krishna undervisar då den unge kungen i yoga för att vägleda honom inför den kommande striden.
I nästa avsnitt ska jag avhandla den så kallade indoeuropeiska religionen, om det nu kan ha funnits en sådan.
Gudarna sågs som hårda, elaka och ofta som en sorts orättvisa mäktiga föräldrar visavi människorna. Sjukdomar, översvämningar, jordskred och liknande sågs liksom förr som ett straff från gudarna för nåt människorna gjort fel. De var snara till våld och ofta dödade de varandra också. Dessa berättelser ter sej för undertecknad som en mytartad beskrivning av länge sedan verkliga händelser. Ju längre tillbaka i tiden en händelse har ägt rum, desto mindre trovärdig verkar den vara. Alltså är dessa religioner inget mer än en uppiffad version av förfädersdyrkan. Förfädersdyrkan fanns även före historisk tid men från och med den dokumenterade eran är denna dyrkan mer subtil, dold under lager som försöker göra gudarna allsmäktiga och odödliga, vilket de inte verkar ha varit förr. Tidlösa var nog de andar man tillbad men inte odödliga. Det är också under den här tiden som tanken på ett paradis och/eller ett liv efter döden börjar göra sej gällande på allvar.
I Mesopotamien (grekiska ordet för Mellanflodslandet, område mellan floderna Eufrat och Tigris i dagens Irak) växte en religion fram som var lika stark oberoende av vilket folk som för tillfället styrde. Man bara bytte namn på gudomarna när ett nytt folk tog över. I övrigt var allt detsamma. Den här religionen fick allteftersom tiden gick mer makt över människorna, till den grad att all individualitet tidvis verkar ha försvunnit. Denna kollektivism finns fortfarande kvar och på sätt och vis är den gamla religionen kvar där, även om den bara kallas nåt annat och har en enda gud. Martyrerna är dock ett eko av de tidigare undergudarna. Frågan är var oskulderna passar in i det hela.
 |
| Marduk, babyloniernas högste gud. Skaparen av världen genom att döda draken Tiamat. Han kallades av kananéerna för Baal och hade lite andra attribut och en lite annorlunda historia men i stort sett är det samma gud. |
 | |
| Enki, sumerernas visdomsgud. De tidiga babylonierna kallade honom Ea. |
 |
| Inanna, sumerernas fruktbarhetsgudinna. Bland babylonier och kananéer kallades hon Ishtar respektive Asherah. Hon var en lättretlig och våldsam gudinna. Erotiken var hennes vapen. |
I Egypten växte en lika potent religion fram där vördnad för de styrande ledde fram till att den högste, farao, t o m sågs som en gud i mänsklig form. På samma gång som han var gudarnas representant på jorden var han en gud i sej. Amon eller Amun var den högste guden här och han sades vara alla andra gudar i en enda. Här har vi alltså för första gången en tankegång som långt senare skulle leda till monoteismen. Den första huvudguden var Ra, en solgud. Han kallades även Aton, vilket betyder skiva. Detta alternativa namn skulle komma att bli en vändpunkt för människan och hennes förhållande till religion.
Trots att all makt nominellt låg hos farao var det prästerskapet och arméerna som hade den reella makten. Framför allt var det prästerskapet i tempelkomplexet i Thebe som dyrkade Amon-Ra som överguden kommit att kallas som hade mest makt. Detta ville farao Akhenaton ändra på. Vid sitt trontillträde 1350 f v t hette han Amenhotep IV men bara några år efter detta bytte han så namn och tillsammans med sin hustru tillika medregent Nefertiti satte han igång att omdana hela Egypten. De gamla gudarna förbjöds helt och kulten av solskivan, Aton eller Aten, påbjöds. Detta gjorde prästerna i Thebe rasande. De förväntades nu helt och hållet dyrka EN enda gud!
Detta var den första monoteistiska religion vi känner till. Experimentet var dock inte lyckat för redan när Akhenaton dog 1334 f v t avskaffades monoteismen och polyteismen återkom med full kraft. Tanken på en monoteistisk religion dog dock inte och inom 1000 år efter hans död hade en dualistisk religion skapats som så småningom blev en monoteistisk religion. Den har jag avhandlat i inlägget om Asherah, guds hustru, härom dagen.
I Kina och Indien blev andedyrkan kvar lite längre och det blev mer av en vad-som-än-finns-omkring-en-är-en-gud-religion av det hela. Berättelserna är dock lika dubbelbottnade som längre västerut och lika diffusa vad gäller synen på människans roll i det hela. Talande här är bland annat guden Vishnu som i en av sina avatarer (sanskrit: nedstigningar), Krishna, talar om att han blivit en världsförgörare och att han nu ska demonstrera sin makt för människorna. Detta står i en av hinduismens äldsta skrifter, Bhagavad Gita, guds sång. Av texten att döma är kungen Arjuna, som Krishna riktar sina ord till slagen av häpnad och skräck. Krishna undervisar då den unge kungen i yoga för att vägleda honom inför den kommande striden.
I nästa avsnitt ska jag avhandla den så kallade indoeuropeiska religionen, om det nu kan ha funnits en sådan.
söndag 27 mars 2011
Vår religiösa evolution - del tre
Välkomna till den tredje delen i min tolkning av hur människan blev religiös. Vi börjar så sakteliga närma oss den tid vi kallar historisk tid. Fortfarande är religionerna svåra att uttolka för oss men en del klara mönster syns faktiskt. Framför allt är varje områdes religioner präglade av den verksamhet och det djurliv som dominerar där. Tjurar dominerar bilder och statyetter i området runt Medelhavet, längre österut finns får och getter bland avbildningarna och i norr finns hästar, hjortar och nån enstaka varg eller gris. Men ett ställe sticker ut speciellt vid den här civilisationens eras början, för ca 12 000 år sen. Det är ett område i dagens Turkiet, i dess sydöstra del invid gränsen till dagens Irak och Syrien. Stället heter Göbekli Tepe och här höll man ceremonier där ormar tycks ha haft en central betydelse.
Inte bara ormar utan gamar tycks ha varit föremål för dyrkan här liksom de typiska lejonen, tjurarna och andra djur man var medvetna om. Göbekli Tepe är det äldsta tempel vi känner till och det är med såna här byggnader som man har kunnat sluta sej till att människan börjar övergå från att leva ett nomadiskt till mer bofast liv. Jordbruk och boskapsskötsel börjar bli alltmer gällande och för att kunna mätta alla munnar behövs ett stationärt liv. In i dessa människors liv kommer också en mer organiserad religion med vad som redan nu är ett eget stånd, en egen klass inom samhället, präster. Göbekli Tepe kom att användas i närmare 4000 år innan det övergavs och sakta förföll i glömska till 1964 då ett amerikanskt arkeologilag bestämde sej för att ta en titt på det.
Det näst äldsta tempel, Nevali Cori, vi känner till ligger också i trakten och är ca 11 000 år gammalt. Även här tycks man ha dyrkat ormar, gamar och andra djur och liksom i Göbekli Tepe växte det fram ett samhälle här så småningom. Här har man hittat flera hundra små figuriner i lera och man har beräknat att temperaturen för att bränna dessa små figurer bör ha varit minst 500 grader. Man har från detta dragit konklusionen att man började bränna figurer flera tusen år innan krukor av den typ vi använder idag kom på modet. Krus och annan keramik börjar uppkomma vid ungefär samma tid som Nevali Cori och Göbekli Tepe är i bruk men det är sällsynt före ca 9000 år sen.
En stad växte så småningom upp i templets närhet och när det templet övergavs för ca 8000 år sen övergavs även staden. Det är i den vevan som som städer som Catal Huyuk och längre söderut Jeriko börjar växa fram på allvar. Dessa städer hade också gamdyrkan och man tror att man lade ut sina döda åt gamarna för att på så sätt bli av med det illaluktande köttet på kropparna. Förmodligen såg man gamarna antingen som gudar eller gudarnas utsända.
Det panteon av djur som dominerar den lite äldre perioden hos templet blev med tiden urmodigt allteftersom man mer och mer övergick till stationärt liv med jordbruk och boskapsskötsel som bas. Att då karva in de djur man tidigare antingen jagade eller levde med so nomader var inte lika lockande för dessa bofasta människor. En mer människocentrerad religion växte också fram.
Den här perioden brukar kallas neolitikum (latinisering av grekiska neo, ny och lithos, sten) och är alltså ett finare ord för sena stenåldern. Det är en period i människans historia då man övergår från nomadliv till stationärt liv med städer och byar samt ett alltmer avancerat styre. De präster vi kände som schamaner i förra delen av denna serie om religionen hade inte direkt hört hemma här. De religioner som tycks ha varit rådande här är mer avancerade. Man tillber inte längre naturen som andar utan som en manifestation av sej själva. Naturen är till för människorna och man ber om gudarnas tillåtelse att använda den. Gudarna är inte längre i naturen utan mer utanför allt annat, i en annan dimension så att säga.
Figurerna som ska föreställa gudomar blir alltmer avancerade och symboliska. Innan var det mer rakt på sak, handlade det om jakt föreställde figurinerna en jaktgud eller -gudinna. Var det om sex hade figurinerna stora könsorgan av endera sorten. Nu är det mer allegoriskt beskrivet och det handlar mer och mer om maktsymboler. Ta den här gudinnan som exempel:
Den föreställer vad som ser ut som en frodig kvinna som sitter på en stor tron och föder fram ett barn. På tronens karmar tronar huvuden av vad som kan vara lejon eller pantrar. Den sortens associationer finns betydligt senare i vår tid med beskrivningar av modet hos ett lejon, att man ska vara tålmodig och stark som ett lejon.
Någon specifikt dominerande gudom verkar inte ha funnits över hela världen som senare tider har utan varje region har sitt panteon. Bland de första jordbrukarna verkar diverse kvinnliga gudomar ha dominerat och bland boskapsskötare verkar manliga gudomar ha haft en minst lika stor betydelse. Nomaderna som levde kvar hade fortfarande en ganska könlös eller tvekönad form av gudom man tillbad. Vi får förstås ha i åtanke att långt ifrån allt är utgrävt och vi vet inte om dessa figurer man hittat blev kvar när städerna övergavs och att de viktigaste figurerna togs med vid flytten. Dock kan man genom jämförelse med senare tiders religioner i samma trakter sluta sej till att de tolkningar som gjorts i stort sett stämmer.
En tanke jag har fått är att det handlar om en beskyddarsymbolik. Lejonhonor skyddar sina ungar frenetiskt och det gör många andra djur också. Hannarna tar den yttre delen av reviret och är således inte lika intressanta ur den aspekten. Styrka är inte alltid den viktigaste aspekten vid beskydd utan det handlar om att hela tiden vara på anfallaren och hindra denne från att nå ungarna. Det kan ha gett upphov till de gudinnor vi ser, som den i lera som jag pratat om ovan. Därför är tanken om monoteism helt fel eftersom det lägger ihop allt detta, revirtänkande, beskyddarinstinkt, styrka och omhändertagande i en och samma gudom. Men mer om det i del fem. Del fyra behandlar den sena neolitikum och hur det sakta blir ett än mer avancerad religionsutförande i världen.
Inte bara ormar utan gamar tycks ha varit föremål för dyrkan här liksom de typiska lejonen, tjurarna och andra djur man var medvetna om. Göbekli Tepe är det äldsta tempel vi känner till och det är med såna här byggnader som man har kunnat sluta sej till att människan börjar övergå från att leva ett nomadiskt till mer bofast liv. Jordbruk och boskapsskötsel börjar bli alltmer gällande och för att kunna mätta alla munnar behövs ett stationärt liv. In i dessa människors liv kommer också en mer organiserad religion med vad som redan nu är ett eget stånd, en egen klass inom samhället, präster. Göbekli Tepe kom att användas i närmare 4000 år innan det övergavs och sakta förföll i glömska till 1964 då ett amerikanskt arkeologilag bestämde sej för att ta en titt på det.
Det näst äldsta tempel, Nevali Cori, vi känner till ligger också i trakten och är ca 11 000 år gammalt. Även här tycks man ha dyrkat ormar, gamar och andra djur och liksom i Göbekli Tepe växte det fram ett samhälle här så småningom. Här har man hittat flera hundra små figuriner i lera och man har beräknat att temperaturen för att bränna dessa små figurer bör ha varit minst 500 grader. Man har från detta dragit konklusionen att man började bränna figurer flera tusen år innan krukor av den typ vi använder idag kom på modet. Krus och annan keramik börjar uppkomma vid ungefär samma tid som Nevali Cori och Göbekli Tepe är i bruk men det är sällsynt före ca 9000 år sen.
En stad växte så småningom upp i templets närhet och när det templet övergavs för ca 8000 år sen övergavs även staden. Det är i den vevan som som städer som Catal Huyuk och längre söderut Jeriko börjar växa fram på allvar. Dessa städer hade också gamdyrkan och man tror att man lade ut sina döda åt gamarna för att på så sätt bli av med det illaluktande köttet på kropparna. Förmodligen såg man gamarna antingen som gudar eller gudarnas utsända.
Det panteon av djur som dominerar den lite äldre perioden hos templet blev med tiden urmodigt allteftersom man mer och mer övergick till stationärt liv med jordbruk och boskapsskötsel som bas. Att då karva in de djur man tidigare antingen jagade eller levde med so nomader var inte lika lockande för dessa bofasta människor. En mer människocentrerad religion växte också fram.
Den här perioden brukar kallas neolitikum (latinisering av grekiska neo, ny och lithos, sten) och är alltså ett finare ord för sena stenåldern. Det är en period i människans historia då man övergår från nomadliv till stationärt liv med städer och byar samt ett alltmer avancerat styre. De präster vi kände som schamaner i förra delen av denna serie om religionen hade inte direkt hört hemma här. De religioner som tycks ha varit rådande här är mer avancerade. Man tillber inte längre naturen som andar utan som en manifestation av sej själva. Naturen är till för människorna och man ber om gudarnas tillåtelse att använda den. Gudarna är inte längre i naturen utan mer utanför allt annat, i en annan dimension så att säga.
Figurerna som ska föreställa gudomar blir alltmer avancerade och symboliska. Innan var det mer rakt på sak, handlade det om jakt föreställde figurinerna en jaktgud eller -gudinna. Var det om sex hade figurinerna stora könsorgan av endera sorten. Nu är det mer allegoriskt beskrivet och det handlar mer och mer om maktsymboler. Ta den här gudinnan som exempel:
 |
| Figur i lera från Catal Huyuk |
Någon specifikt dominerande gudom verkar inte ha funnits över hela världen som senare tider har utan varje region har sitt panteon. Bland de första jordbrukarna verkar diverse kvinnliga gudomar ha dominerat och bland boskapsskötare verkar manliga gudomar ha haft en minst lika stor betydelse. Nomaderna som levde kvar hade fortfarande en ganska könlös eller tvekönad form av gudom man tillbad. Vi får förstås ha i åtanke att långt ifrån allt är utgrävt och vi vet inte om dessa figurer man hittat blev kvar när städerna övergavs och att de viktigaste figurerna togs med vid flytten. Dock kan man genom jämförelse med senare tiders religioner i samma trakter sluta sej till att de tolkningar som gjorts i stort sett stämmer.
En tanke jag har fått är att det handlar om en beskyddarsymbolik. Lejonhonor skyddar sina ungar frenetiskt och det gör många andra djur också. Hannarna tar den yttre delen av reviret och är således inte lika intressanta ur den aspekten. Styrka är inte alltid den viktigaste aspekten vid beskydd utan det handlar om att hela tiden vara på anfallaren och hindra denne från att nå ungarna. Det kan ha gett upphov till de gudinnor vi ser, som den i lera som jag pratat om ovan. Därför är tanken om monoteism helt fel eftersom det lägger ihop allt detta, revirtänkande, beskyddarinstinkt, styrka och omhändertagande i en och samma gudom. Men mer om det i del fem. Del fyra behandlar den sena neolitikum och hur det sakta blir ett än mer avancerad religionsutförande i världen.
fredag 4 mars 2011
Vår religiösa evolution - del två
I förra delen avhandlade jag de första möjliga religiösa tecknen hos våra förfäder och de arter som föregick vår egen. Nu har vi kommit fram till perioden strax efter istidens höjdpunkt i Europa och Asien, ca 25 000 år sen. Hällmålningar och grottmålningar har vid det här laget existerat länge i Australien och Asien, så även i Europa men nu tas ett ytterligare steg i människans religiösa evolution. Grottmålningarna blir alltmer intrikata och beskrivande, nästan som om de som målade dom velat berätta en historia. Ändå känner man klart igen de tecken som långt senare skulle användas av folk i Sibirien och även i vissa delar av Europa ända in på 1900-talet, schamanismen.
Här finns den tidens djur avbildade; grottlejon, ullhårig noshörning, mammut, vanligt lejon, häst, jättehjort, nötkreatur (uroxe alltså), rådjur, varg, alla dessa djur plus människorna själva som tycks dansa mellan dom varav en del av dessa människor verkar ha djurens kroppar på sej, ett tydligt tecken på att man identifierar sej med de djur man jagar eller ser varje dag på annat vis. Detta är en del av schamanismen. Inom denna form av religiositet kretsar allt kring tanken på att naturen är besjälad på något vis. Varje aspekt av den har ett eget väsen, en identitet eller åtminstone ett medvetande. En schaman har till uppgift att ta reda på om andarna vill något speciellt och om det är ok att döda ett djur för maten och klädernas skull. Det är fortfarande en rätt könlös religion och vitt skild från den hermafroditiska religion som växte fram samtidigt i Europa. Förmodligen var dessa synsätt inte direkt i konflikt med varandra eftersom populationerna i världen vid den här tiden var relativt små och sällan sågs annat än vid olika fester.
Av det arkeologiska material som lämnats kvar åt eftervärlden är det inte mycket som kan tolkas i religiösa termer från den här tiden. Vi har grottmålningarna, vi har några enstaka figurer i trä, ben och alabaster som tycks föreställa människor i trans eller nåt liknande. Danser tycks också ha förekommit för vissa målningar avbildar vad ser ut som sånt. Av en del tolkningar av grottmålningarna att döma fäste man ganska stor vikt vid konstellationernas positioner på himlen när man skulle jaga. Möjligen är det från den här tiden som uppfattningen att Orion (jägaren på grekiska) är den stjärnbild som styr när jakten ska börja. Den syns under hela året men är mestadels undanskymd utom under just perioden september-oktober då den traditionella jakten i Europa och Asien började förr i tiden. Vi vet att konstellationerna ändrar utseende beroende på hur vårt solsystem rör sej i förhållande till andra stjärnor och hur jordens lutning är under en period på ca 26 000 år. För ca 25 000 år sen såg stjärnbilderna ut ungefär som idag. Sen ändrades dessa för att för ca 13 000 år sen vara lite olika beroende på jordens lutning. Sen ändrades detta sakta till dagens stjärnhimmel.
Det är en ganska lång period i människans historia som domineras av denna och liknande religioner. Inte förrän för ca 12 000 år sen börjar saker hända som leder till en förändring av folks religioner. Men det är en annan historia.
Fortsättning följer...
Här finns den tidens djur avbildade; grottlejon, ullhårig noshörning, mammut, vanligt lejon, häst, jättehjort, nötkreatur (uroxe alltså), rådjur, varg, alla dessa djur plus människorna själva som tycks dansa mellan dom varav en del av dessa människor verkar ha djurens kroppar på sej, ett tydligt tecken på att man identifierar sej med de djur man jagar eller ser varje dag på annat vis. Detta är en del av schamanismen. Inom denna form av religiositet kretsar allt kring tanken på att naturen är besjälad på något vis. Varje aspekt av den har ett eget väsen, en identitet eller åtminstone ett medvetande. En schaman har till uppgift att ta reda på om andarna vill något speciellt och om det är ok att döda ett djur för maten och klädernas skull. Det är fortfarande en rätt könlös religion och vitt skild från den hermafroditiska religion som växte fram samtidigt i Europa. Förmodligen var dessa synsätt inte direkt i konflikt med varandra eftersom populationerna i världen vid den här tiden var relativt små och sällan sågs annat än vid olika fester.
 |
| Grottmålningar i Lascauxgrottan, ca 17 000 år gamla. |
Av det arkeologiska material som lämnats kvar åt eftervärlden är det inte mycket som kan tolkas i religiösa termer från den här tiden. Vi har grottmålningarna, vi har några enstaka figurer i trä, ben och alabaster som tycks föreställa människor i trans eller nåt liknande. Danser tycks också ha förekommit för vissa målningar avbildar vad ser ut som sånt. Av en del tolkningar av grottmålningarna att döma fäste man ganska stor vikt vid konstellationernas positioner på himlen när man skulle jaga. Möjligen är det från den här tiden som uppfattningen att Orion (jägaren på grekiska) är den stjärnbild som styr när jakten ska börja. Den syns under hela året men är mestadels undanskymd utom under just perioden september-oktober då den traditionella jakten i Europa och Asien började förr i tiden. Vi vet att konstellationerna ändrar utseende beroende på hur vårt solsystem rör sej i förhållande till andra stjärnor och hur jordens lutning är under en period på ca 26 000 år. För ca 25 000 år sen såg stjärnbilderna ut ungefär som idag. Sen ändrades dessa för att för ca 13 000 år sen vara lite olika beroende på jordens lutning. Sen ändrades detta sakta till dagens stjärnhimmel.
Det är en ganska lång period i människans historia som domineras av denna och liknande religioner. Inte förrän för ca 12 000 år sen börjar saker hända som leder till en förändring av folks religioner. Men det är en annan historia.
Fortsättning följer...
söndag 20 februari 2011
Vår religiösa evolution - del ett
Jag har berört detta ämne tidigare men först nu tänker jag ta steget ut och försöka förklara på egen hand hur vi kom att bli religiösa. Det hänger förstås samman med vår hjärnas utveckling och vår påföljande ökade förståelse för vår omvärld. Religion är en biprodukt av denna ökade förståelse och - kan man säga - en länk till att förstå vår egen utveckling. Hur började då religionerna hos oss människor?
Man vet från utgrävningar i Spanien att det finns tecken som tyder på att Homo Heidelbergensis verkar ha hedrat sina döda genom att lägga deras kroppar i olika håligheter och sen slänga ner stenverktyg till dom. Ett tecken på att man sett sina fränder som nåt mer än bara andra individer i stammen. Att denna hypotes inte slagit väl an hos alla arkeologer må vara hänt. Vi kan vare sej bevisa eller vederlägga denna tanke. Dock är det kittlande att redan för ca en halv miljon år sen kan olika riter ha utspelat sej bland våra förfäder. Jag tänker acceptera den här hypotesen tills någon kan bevisa utan tvivel att det är fel. Men jag tänker inte heller försvara den eftersom den inte är bevisad. Jag bara säger att tror på den i nuläget.
Neandertalarna hade också begravningsritualer, blommor och ockra verkar ha spritts ut över den döde, kanske som en hälsning från stammen. Huruvida de trodde på ett liv efter detta eller ej kommer vi aldrig att få klarhet i. En förfäderskult behöver inte ha själavandring eller ens en odödlig själ för att fungera. Märk väl att många de äldsta kulturer vi känner till inte har med sånt alla gånger utan att andarna är komna av naturen själv. Andarna välkomnar då en av de sina från den vanliga världen.
Bland oss moderna människor har nån form av religiositet funnits länge. Ristningar på stenar och hällar har man hållit på med väldigt länge, kanske så länge som ca 80 000 år. Vad dessa streck betyder är okänt men man kan gissa sej till att vissa har velat bevara något som länge funnits i ens huvud. Vi kallar det idag för kultur men frågan är om inte det är ett tidigt exempel på organiserad religion av något slag. Strecken kanske var ett sätt att komma i kontakt med det där som man ansåg sej tro på, andar från världen omkring en. Det man inte kunde förklara men ändå ville kunna förstå blev förståeligt om man tolkade det som andar, andar som behövde blidkas så att inte elden eller floden tog en.
Grottmålningar och små figurer (som den ovan) vittnar om en typ av religion som baserades på en väldigt jordnära form av panteon (uppsättning av gudomar). Vissa av figurinerna verkar vara tvekönade, dvs de ser ut som en kvinnas könsorgan eller kanske som en kvinnofigur från ett håll men vänder man upp och ner på dom ser de ut som ett manligt könsorgan. Dessa är ca 25 000 år gamla. En form av mänskliga gudomar höll på att växa fram. Till en början verkar de ha varit närmast hermafroditer men sen kom mer könsspecifika drag fram.
Fortsättning följer...
Man vet från utgrävningar i Spanien att det finns tecken som tyder på att Homo Heidelbergensis verkar ha hedrat sina döda genom att lägga deras kroppar i olika håligheter och sen slänga ner stenverktyg till dom. Ett tecken på att man sett sina fränder som nåt mer än bara andra individer i stammen. Att denna hypotes inte slagit väl an hos alla arkeologer må vara hänt. Vi kan vare sej bevisa eller vederlägga denna tanke. Dock är det kittlande att redan för ca en halv miljon år sen kan olika riter ha utspelat sej bland våra förfäder. Jag tänker acceptera den här hypotesen tills någon kan bevisa utan tvivel att det är fel. Men jag tänker inte heller försvara den eftersom den inte är bevisad. Jag bara säger att tror på den i nuläget.
Neandertalarna hade också begravningsritualer, blommor och ockra verkar ha spritts ut över den döde, kanske som en hälsning från stammen. Huruvida de trodde på ett liv efter detta eller ej kommer vi aldrig att få klarhet i. En förfäderskult behöver inte ha själavandring eller ens en odödlig själ för att fungera. Märk väl att många de äldsta kulturer vi känner till inte har med sånt alla gånger utan att andarna är komna av naturen själv. Andarna välkomnar då en av de sina från den vanliga världen.
Bland oss moderna människor har nån form av religiositet funnits länge. Ristningar på stenar och hällar har man hållit på med väldigt länge, kanske så länge som ca 80 000 år. Vad dessa streck betyder är okänt men man kan gissa sej till att vissa har velat bevara något som länge funnits i ens huvud. Vi kallar det idag för kultur men frågan är om inte det är ett tidigt exempel på organiserad religion av något slag. Strecken kanske var ett sätt att komma i kontakt med det där som man ansåg sej tro på, andar från världen omkring en. Det man inte kunde förklara men ändå ville kunna förstå blev förståeligt om man tolkade det som andar, andar som behövde blidkas så att inte elden eller floden tog en.
Grottmålningar och små figurer (som den ovan) vittnar om en typ av religion som baserades på en väldigt jordnära form av panteon (uppsättning av gudomar). Vissa av figurinerna verkar vara tvekönade, dvs de ser ut som en kvinnas könsorgan eller kanske som en kvinnofigur från ett håll men vänder man upp och ner på dom ser de ut som ett manligt könsorgan. Dessa är ca 25 000 år gamla. En form av mänskliga gudomar höll på att växa fram. Till en början verkar de ha varit närmast hermafroditer men sen kom mer könsspecifika drag fram.
Fortsättning följer...
torsdag 10 februari 2011
Våra förfäder var fullt tvåbenta för 3 miljoner år sen
Alla tvivel på om Australopithecus Afarensis (Lucy) skulle ha gått klassiskt upprätt som senare tiders människoarter gjort är nu undanröjda sen en bit ben från mellanfoten hittats vid utgrävningar i Etiopien och det mellanfotsbenet visar att Lucy hade ett välvt fotvalv som vi har. I mina ögon är i alla fall de tvivlen på att Lucy skulle ha gått helt upprätt utan att förlita sej på träden borta. Det innebär också att steget mot en tvåbent varelse redan var taget sen länge när Lucy fanns och frodades. Vi får gå ännu längre tillbaka i tid för att hitta länken mellan trädlevande och marklevande människoapor.
fredag 28 januari 2011
Nya fynd ger ledträdar till när den moderna människan först lämnade Afrika
 |
| Modern vandring i Norge. Våra förfäder spred sej över hela världen från Afrika för kanske så tidigt som för 125 000 år sen. |
I vilket fall som helst är jag inte helt såld på teorin att våra förfäder ska ha lämnat Afrika så sent som strax efter Toba-katastrofen för ca 70 000 år sen då nästan hela världens population med människor dog ut pga ett monumentalt vulkanutbrott. Att mänskligheten troligtvis drabbades hårt av denna katastrof och vi som en följd av detta härstammar från några få tusen individer som överlevde betvivlar jag inte. Men jag är inte heller beredd att acceptera att det endast i Afrika fanns överlevande populationer utan det bör nog ha funnits på andra platser, i Asien och Europa också. När jag skriver Europa menar jag det gränsområde som idag är Turkiet och Ukraina.
Jag lämnar förstås så mycket öppet i mitt sinne att vår utveckling från afrikan till asiat och europé kan ha skyndats på av den kyla som drog fram över världen som en följd av vulkanens kataklysmartade utbrott. Jag vill dock ändå lämna en liten springa åt möjligheten att populationer kan ha överlevt på andra platser och sen assimilerats av de från Afrika komna släktingarna på samma vis som många neandertalare senare blev i Europa. Det krävs dock en del genforskning. Skulle inga äldre Homo Sapiens-gener hittas så faller mitt resonemang.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Populära inlägg
-
Rennäringen blir lidande av vindkraftsparker , resonerar Östra Kikkesjaures sameby i Piteåområdet och tackar nej till de 5,5 miljoner kr som...
-
Aftonbladet har fått nys om en nyhet som de anser vara värd att spinna vidare på. Det handlar om en hittills okänd formation på havsbottnen... -
Godis är gott, sägs det. Det beror på vad man menar med godis. Sånt där gjort på köttrester och diverse tillsatser som inte alltid är nor... -
Det var en ovanligt vacker fullmåne natten mellan 28 och 29 augusti i år. Det ska bli en ännu vackrare fullmåne i slutet av nästa månad. D... -
Jag har varit väldigt dålig på att upprätthålla denna blogg de senare åren, och det kommer nog att fortsätta. Orsakerna är många, och väldi... -
Jag har inte skrivit här på bloggen på en hel månad, men det beror på att jag har kraftsamlat inför denna dag, den dagen då rymdsonden New H...
-
Den på kometen 67P strandsatta sonden Philae har vaknat när nu kometen närmar sej solen. Det är tillräckligt för att kunna ladda batteriern...
-
När vi diskuterar demokrati och diktatur är det ofta i motsatsförhållande till det senare, man menar att de är varandras motpoler. Men är de...
