Vår religiösa evolution - del tre

Välkomna till den tredje delen i min tolkning av hur människan blev religiös. Vi börjar så sakteliga närma oss den tid vi kallar historisk tid. Fortfarande är religionerna svåra att uttolka för oss men en del klara mönster syns faktiskt. Framför allt är varje områdes religioner präglade av den verksamhet och det djurliv som dominerar där. Tjurar dominerar bilder och statyetter i området runt Medelhavet, längre österut finns får och getter bland avbildningarna och i norr finns hästar, hjortar och nån enstaka varg eller gris. Men ett ställe sticker ut speciellt vid den här civilisationens eras början, för ca 12 000 år sen. Det är ett område i dagens Turkiet, i dess sydöstra del invid gränsen till dagens Irak och Syrien. Stället heter Göbekli Tepe och här höll man ceremonier där ormar tycks ha haft en central betydelse.

Inte bara ormar utan gamar tycks ha varit föremål för dyrkan här liksom de typiska lejonen, tjurarna och andra djur man var medvetna om. Göbekli Tepe är det äldsta tempel vi känner till och det är med såna här byggnader som man har kunnat sluta sej till att människan börjar övergå från att leva ett nomadiskt till mer bofast liv. Jordbruk och boskapsskötsel börjar bli alltmer gällande och för att kunna mätta alla munnar behövs ett stationärt liv. In i dessa människors liv kommer också en mer organiserad religion med vad som redan nu är ett eget stånd, en egen klass inom samhället, präster. Göbekli Tepe kom att användas i närmare 4000 år innan det övergavs och sakta förföll i glömska till 1964 då ett amerikanskt arkeologilag bestämde sej för att ta en titt på det.

Det näst äldsta tempel, Nevali Cori, vi känner till ligger också i trakten och är ca 11 000 år gammalt. Även här tycks man ha dyrkat ormar, gamar och andra djur och liksom i Göbekli Tepe växte det fram ett samhälle här så småningom. Här har man hittat flera hundra små figuriner i lera och man har beräknat att temperaturen för att bränna dessa små figurer bör ha varit minst 500 grader. Man har från detta dragit konklusionen att man började bränna figurer flera tusen år innan krukor av den typ vi använder idag kom på modet. Krus och annan keramik börjar uppkomma vid ungefär samma tid som Nevali Cori och Göbekli Tepe är i bruk men det är sällsynt före ca 9000 år sen.

En stad växte så småningom upp i templets närhet och när det templet övergavs för ca 8000 år sen övergavs även staden. Det är i den vevan som som städer som Catal Huyuk och längre söderut Jeriko börjar växa fram på allvar. Dessa städer hade också gamdyrkan och man tror att man lade ut sina döda åt gamarna för att på så sätt bli av med det illaluktande köttet på kropparna. Förmodligen såg man gamarna antingen som gudar eller gudarnas utsända.

Det panteon av djur som dominerar den lite äldre perioden hos templet blev med tiden urmodigt allteftersom man mer och mer övergick till stationärt liv med jordbruk och boskapsskötsel som bas. Att då karva in de djur man tidigare antingen jagade eller levde med so nomader var inte lika lockande för dessa bofasta människor. En mer människocentrerad religion växte också fram.

Den här perioden brukar kallas neolitikum (latinisering av grekiska neo, ny och lithos, sten) och är alltså ett finare ord för sena stenåldern. Det är en period i människans historia då man övergår från nomadliv till stationärt liv med städer och byar samt ett alltmer avancerat styre. De präster vi kände som schamaner i förra delen av denna serie om religionen hade inte direkt hört hemma här. De religioner som tycks ha varit rådande här är mer avancerade. Man tillber inte längre naturen som andar utan som en manifestation av sej själva. Naturen är till för människorna och man ber om gudarnas tillåtelse att använda den. Gudarna är inte längre i naturen utan mer utanför allt annat, i en annan dimension så att säga.

Figurerna som ska föreställa gudomar blir alltmer avancerade och symboliska. Innan var det mer rakt på sak, handlade det om jakt föreställde figurinerna en jaktgud eller -gudinna. Var det om sex hade figurinerna stora könsorgan av endera sorten. Nu är det mer allegoriskt beskrivet och det handlar mer och mer om maktsymboler. Ta den här gudinnan som exempel:

Figur i lera från Catal Huyuk

Den föreställer vad som ser ut som en frodig kvinna som sitter på en stor tron och föder fram ett barn. På tronens karmar tronar huvuden av vad som kan vara lejon eller pantrar. Den sortens associationer finns betydligt senare i vår tid med beskrivningar av modet hos ett lejon, att man ska vara tålmodig och stark som ett lejon.

Någon specifikt dominerande gudom verkar inte ha funnits över hela världen som senare tider har utan varje region har sitt panteon. Bland de första jordbrukarna verkar diverse kvinnliga gudomar ha dominerat och bland boskapsskötare verkar manliga gudomar ha haft en minst lika stor betydelse. Nomaderna som levde kvar hade fortfarande en ganska könlös eller tvekönad form av gudom man tillbad. Vi får förstås ha i åtanke att långt ifrån allt är utgrävt och vi vet inte om dessa figurer man hittat blev kvar när städerna övergavs och att de viktigaste figurerna togs med vid flytten. Dock kan man genom jämförelse med senare tiders religioner i samma trakter sluta sej till att de tolkningar som gjorts i stort sett stämmer.

En tanke jag har fått är att det handlar om en beskyddarsymbolik. Lejonhonor skyddar sina ungar frenetiskt och det gör många andra djur också. Hannarna tar den yttre delen av reviret och är således inte lika intressanta ur den aspekten. Styrka är inte alltid den viktigaste aspekten vid beskydd utan det handlar om att hela tiden vara på anfallaren och hindra denne från att nå ungarna. Det kan ha gett upphov till de gudinnor vi ser, som den i lera som jag pratat om ovan. Därför är tanken om monoteism helt fel eftersom det lägger ihop allt detta, revirtänkande, beskyddarinstinkt, styrka och omhändertagande i en och samma gudom. Men mer om det i del fem. Del fyra behandlar den sena neolitikum och hur det sakta blir ett än mer avancerad religionsutförande i världen.