Jag är inte röd (inte blå heller) men jag är ändå kulturarbetare

Jag ser mej som kulturarbetare då jag fotograferar för en ideell förenings räkning, bloggar varje dag, skriver på annat håll likaså och fotograferar ö h t. Det är väl inte den sortens kultur vissa människor ser som kultur men om man ser till ordet kulturs språkliga ursprung (från latinets colere, odla, varav cultura, odling) så handlar ju kultur om att odla olika aspekter av samhället i diverse former så nog räknas även mitt arbete in i beteckningen kultur, åtminstone är det en kul tur att göra.

Nu ställer en annan kulturarbetare, Bengt Ohlsson, en fråga som är relevant: Måste kulturen vara vänster?

Nej, den måste inte vara "vänster", inte "höger" heller. Precis som en kommentator skriver till Bengts artikel: "Kultur ska beröra hjärtat". Politik handlar inte om hjärta eller hjärna, enbart om makt och utövandet av denna makt. De som får nåt gjort för sina medmänniskor inom politiken gör så för att de åsidosätter sina politiska ideal för en stund och tänker medmänskligt. Men inte är det kultur, eller? Nu har konstnärer, musiker, grafiker och andra med dom lagt beslag på ordet kultur och i mångt och mycket sen 1960-talets glada dagar har det röda laget lagt beslag på kulturarbetet.

Det sista får väl främst sägas gälla Sverige men även vissa andra länder har fått sin släng av den röda sleven. Det handlar väl lika mycket om att konstnärliga människor som kom fram under 1960-talet var uppvuxna i den socialistiska tanken och levde således ett sådant liv. Deras kulturella gärning kom således att bli en del av deras politiska livsåskådning. Sen har det hängt kvar, bilden av kulturarbetaren som bohemisk jovialisk kommunist lever kvar som ett spöke som vägrar lämna kråkslottet. Men frågan är om inte detta i stort är en myt. Det är de som hörs mest som är av denna generation, man "litar" på dom från mediernas håll för de har ju producerat så mycket "bra" genom åren.

För egen del ser jag mej som fristående från de politiska ideologierna som dominerat politiken de senaste 200 åren. I alla fall inbillar jag mej det. Att man blir påverkad av dom på ett eller annat sätt är väl ofrånkomligt men jag ser mej ändå som en del av dom. De som bara ser världen i svart och vitt hittar nog ändå ett sätt att placera in mej i respektive fålla. Mest för att de inte klarar av att tänka på nåt annat vis. Dessa personer är förhoppningsvis försvinnande få, de som kategoriserar andra efter sin egen inre modell (hm, vad har jag själv precis gjort?).

Min kulturella gärning är dokumenterande för framtiden och för att jag tycker vissa saker är vackra. Så vackra att de bara måste dokumenteras. Vad politik och ideologi har med detta att göra förstår jag inte. Politiska protester i kulturell form har jag inga problem med men om kulturen enbart går ut på att kränga sina politiska ideal är det inte längre kultur, då är det politik.


"Folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan."