Nej, det verkliga skälet till att folk i gemen världen över har fått det bättre har inte med ändringen av nåt styrelseskick eller att vi fick parlamentariska rättigheter att göra. Det verkliga skälet har sociala orsaker. Bättre hälsovård, bättre bostäder, bättre mat, bättre arbete samt bättre bostäder, allt detta hänger samman med att enskilda människor och grupper kring dessa människor trodde på att samhället kunde utvecklas och bli bättre. Man vågade ta risker och samhället frodades tack vare att såna människor fanns. Var fanns politikerna och ideologerna då? Jo, de kurade ihop sej i ett hörn och var konservativt lagda nästan allihop!
Där satt de i sitt hörn, alltmedan adeln, den riktiga skurken under denna 300-årsperiod, satt i ett annat hörn och fruktade för framtiden. Men när väl utvecklingen var på plats och krigen hade startat som en följd av att vissa styrande inte ville acceptera att utvecklingen förde dom mot en fredligare värld tog politikerna och ideologerna åt sej äran för att samhället utvecklats som det gjorde. Adeln försvann mer eller mindre och har idag noll inflytande som grupp i samhället. Individuella adelspersoner har förstås anpassat sej till den rådande situationen och byggt upp ett liv som politiker eller företagare.
Historiskt sett är det ju annars vanliga människor, företrädesvis ur medelklassen, som visat vägen genom innovationer i samhället medan politiker, myndigheter samt andra personer som anser sej vara samhällets stöttepelare har sett på och sen tagit åt sej äran av att ha berett vägen för dessa innovationer.
Visst, utan pengar från affärsmän hade en sån som James Watt inte kunnat få fram sin förbättring av ångmaskinen under 1700-talet, men de affärsmän han vände sej till var såna som hade lyckats få sin ekonomiska förmögenhet genom egna affärer. Specifikt John Roebuck hjälpte Watt ekonomiskt, men också genom att hjälpa honom att bygga ångmaskinerna. Roebuck var själv ingen ur de styrandes led från början men han gjorde sej till en man med stort inflytande genom affärer och gediget kunnande.
De som kom att styra världen efter Första världskriget ärvde nationalismen och det inskränkta sättet att se på folket, undersåtarna, från kungarna och adeln, och det ledde till att folket inte fick det bättre alla gånger vad gäller yttrandefriheten, även om man fick det bättre rent materiellt. Politikerna och byråkraterna tog nu över adelns och medelklassens roll som översittare i samhället. Det har lett till att vi egentligen inte röstar på partierna för att de ska göra saker bättre för oss, utan för att de ska se till att vi håller oss i schack. Vi röstar på dom gör minst skada i samhället. Vi är nog inte redo för absolut demokrati. Inte än i alla fall. Det vi nu kallar demokrati är inte fullt ut demokrati, men det är det bästa vi kan åstadkomma i nuläget.
Men likväl har det i många länder utmynnat i öppen diktatur. I väst har vi i alla fall fått ynnesten att rösta fram våra diktatorer. Den lyxen fick man inte i Grekland, Spanien, Portugal, Öststaterna, stora delar av Asien och Afrika samt Sydamerikan.
Så till frågan om vad som är värst, monarki eller republik? Monarki betyder ordagrant en styr på grekiska och syftar på att makten nominellt sitter hos en enda person, gemenligen kallad kung, ibland furste och även kejsare. Republik betyder ordagrant folkets sak på latin och syftar på att det som händer inom ett land är folkets ensak, inte bara en enda persons.
Det finns ett antal saker som stör mej med dessa ord och ideologierna bakom båda orden. En monarki behöver inte betyda att ledaren är en diktatorisk despot som skickar ut sina soldater för att hålla undersåtarna i herrans tukt och förmaning om de klagar, och en republik är inte nödvändigtvis synonym med demokratiska tankar. Dessutom strider det mot min inre etiska klocka att en republik ska ha en ledare. Det strider mot vad ordet republik betyder och står för. Är det inte meningen att man med en republik ska kunna ha många ledare?
För strikt menat är Sverige inte en monarki för vi har många ledare med en statsminister i spetsen. Den vi kallar kung är ingen ledare. Han är "bara" kung och är en galjonsfigur som folket gillar. Det vi har kallas ju också för kungadöme (engelska kingdom) så vi behöver inte termen monarki. I Frankrike är ledaren, som kallas president, nästintill enväldig och premiärministern är ett närmast obetydligt bihang. Är inte Frankrike då också att betrakta som kungadöme, - eller monarki? Ett valkungadöme visserligen men ändock en monarki.
Sverige, Norge, Danmark, Storbritannien och några till har också ordnat det bra då statscheferna inte har någon riktig makt utan är mer ansiktena utåt. En kompromiss mellan det vi kallar monarki och republik.
Slutligen skulle jag vilja säga att oavsett vi talar om monarki eller republik finns här stora risker att det brakar samman i diktatur och många gånger har faktiskt diktatorer kommit till makten genom demokratiska val. Men vi borde inte följa politiker och myndigheter i alla lägen. De borde följa oss och våra exempel. Är politisk makt verkligen så eftersträvansvärd?
"Get back to work!"
