Det finns inga demokratier i Mellanöstern

En artikel på Newsmill fångade mitt intresse idag. Den handlar mest om hur illa artikelförfattaren Bengt Olof Dike verkar tycka om politikern och konstnären Dror Feiler. Dror Feiler pekas ut som den drivande kraften bakom Ship to Gaza och i sin egenskap som vänsterpartist som antidemokrat. Så långt ser jag inte några större problem med texten Dike skrivit men när han kallar Israel för en demokrati är han ute på väldigt tunn is.

Det är nämligen så att Libanon också är en demokrati, om än skör. Men gemensamt länderna emellan är att det egentligen handlar om skendemokratier, ett spel för gallerierna där obehagliga åsikter förbjuds. Man är helt enkelt rädda för sanningen i dessa länder. Alla länder i Mellanöstern är resultat av rejäla misstag, en politisk blooper av monumentalt format (vilket inte är sällsynt!) om man så vill, begångna av de stora kolonialmakterna under och efter andra världskriget. Dessa gav efter för terrorister och starka personligheter som var ute efter makt istället för att på fredligt vis föra fram nationer som gradvis kunnat utvecklas i samverkan och samexistens.

Definitionen av demokrati är den att folket styr, antingen direkt eller via förtroendevalda. De flesta gör dock den feltolkningen att det är val av representanter som är demokrati. Men ett fritt val är egentligen inte demokrati, det är en rättighet som är en följd av demokratiska rättigheter. Rätten att uttala sej om vad man vill, för/mot en sak man ogillar, samt hur man vill är större och mer fundamental än rätten att välja vem man vill. Man försöker dribbla bort det hela genom att säga att man "lägger sin röst på någon" i ett val men gå inte på det knepet. Du lägger inte din röst på någon, du väljer någon att föra din talan.

Med den definitionen i bakhuvudet kan det vara intressant att se om Israel lever upp till förväntningarna som "Mellanösterns enda demokrati". I det landet är det nationalistiska och religiösa strömningar som i mångt och mycket dominerar det politiska livet. Ett val mellan pest och kolera således. Det har gjorts försök att göra Israel mer sekulärt, vilket vore väldigt önskvärt, men det stupar hela tiden på den falska uppfattningen om det förlovade landet och dess påhittade historia, baserad på väldigt överdrivna legender som skrivits ner i bokform.

Jag hyser inga stora förhoppningar att Mellanöstern får sin efterlängtade fred. I alla fall inte så länge hökarna ska styra de olika länderna. Demokrati i det området som ord är ett skämt, som projekt en icke förverkligad dröm. Jag kan bara önska de vanliga människorna i trakten lycka till under era respektive ledare och hoppas att dessa ledare någon efterträds av folk som förstår att leda, inte styra, och som ser bortom nationalismen och det primitiva religiösa dogmerna.

Nu tänker jag göra en rejäl utvikning här i spekulationernas rike så ni som redan tröttnat på mitt sällskap kan hoppa av här.

Det som inte direkt är förbjudet i skriven lag blir det i folks sinnen. Men Israel är inte ensamt om att ha en falsk uppfattning om traktens historia. Hela Mellanöstern är ett enda falsarium, såväl politiskt som historiskt. Man blundar för fakta som talar emot den uppfattning man har ända sen legendernas och myternas tid. Visst, David, Moses och Abraham kan mycket väl ha existerat, men några grundare av religioner och riken var de inte. På sin höjd stamhövdingar vilkas ättlingar velat glorifiera dom eftersom deras blotta existens betytt något extra för de släkter som kommit efter dom.

Om Abraham har existerat var han definitivt ingen jude, ej heller stamfader för något folk. Han var från staden Ur i Mesopotamien, närmare bestämt Kaldéen. Där hade i stort sett varje familj en egen husgud. Varför Abraham skulle lämna ett fertilt område med gott om vatten, rikligt med bete och bra åkermark (som det var då), för ett redan då förstört område fyllt med halvöknar och kala klippor, fattar nog ingen med sansen i behåll.

Jag är inte så säker på om vare sej Moses eller David heller var några judar. Tidsperioden man placerar in Moses i traditionellt stämmer nämligen överens med den tid då Akhenaton var farao i Egypten och skapade världens första bevisliga monoteistiska religion. Lena Einhorn lanserade för några år sen i ett TV-program tanken att Moses kan ha varit en överstepräst i denna solreligion som flytt med sina anhängare när farao dog. Det är en plausibel tanke, en som inte är så lätt att bevisa dock eftersom många dokument förstördes av Amon-anhängarna. Om vi följer den tanken till slut passar den bättre in än den där löjliga påhittade historien om fyrtio års vandring i öknen med guldkalvar och talande buskar.

Några fyrtio år tog det förstås inte att ta sej till Kanaan och några bevis för en sådan vandring finns ej heller. Förmodligen kom de i smågrupper och blandade sej i flera generationers led med folk som drog fram och tillbaka i trakten. Så småningom växte en ny religion fram, inspirerad av Akhenatons religion, men med starka kanaaneiska drag och med såna namn på gudarna, för de var flera. Det är bevisat genom arkeologi och läsning på sten- och lertavlor från tiden att Jahve, från början en hebreisk version av den kanaaneiska överguden El, hade en maka, Asherah. När den rörelse som ville få bort henne till varje pris startades vet man inte men senast i Perserriket på 500-talet f v t är den i full svang. Åtminstone verkar det som om den får fart bland de judiska folken då. När judarna blev monoteistiska fullt ut är svårt att säga men de sista resterna bör ha funnits kvar rätt länge, en bra bit in på vår sida om tideräkningen. De ständiga förmaningarna att inte tillbe någon annan gudom förekommer rätt länge inom judendomen, vilket kan tyda på att det länge funnits polyteistiska judar. Det är kanske så att kristendomens framväxande blev dödsstöten för de polyteistiska judarna.

Intressant förresten att man kallar religionen för judendomen. Om de nu ser Israel som namnet på sin stat, borde inte religionen heta israelism? Juda var namnet på ett litet osignifikant bergsrike med få eller inga städer alls genom historien. Det finns fler intressanta saker här:

1. Jerusalems äldsta arkeologiska spår som har med judar att göra (folket, inte de som kallar sej judar idag) dyker upp första gången på 800-talet f v t. De religiöst styrda placerar traditionellt David och hans son Salomon till 900-talet f v t.

2. Israel som kungadöme dyker upp på 800-talet f v t med Samaria som huvudstad. I de dokument som det riket lämnat efter sej står inte mycket om vare sej monoteism eller de profeter som nämns i bibeln. Ett dokument nämner en kung av Davids hus. Detta dokument är dock inget bevis för att den bibliske David har existerat. Det är bara ett omnämnande av en stamfader till den kungafamilj som hade regerat fram till detta dokuments framställande på 700-talet f v t. Många kungafamiljer har obetydliga stamfäder som man velat upphöja till att vara både det ena och det andra. På sin höjd var David troligen en hövding som upphöjde sin gud till huvudgud över stammen. Senare generationer har spätt på legenden och när det blev dags att skriva ner materialet, i Persien på 500-talet f v t, hade han vuxit ut till den påhittade figur vi tvingas läsa om i skolan som vore det sanning. OM han har existerat, vill säga...

3. Davids kamp mot Goliat finns i en äldre grekisk version, vilket jag nämnt tidigare här. Fler reagerar på samma vis som jag har gjort inför denna historia. Iliaden är mer trovärdig än bibeln i mina ögon för fler saker har verifierats från den förra än den senare.

Så, det var min lilla utvikning för idag.



"Gud är en komiker som åskådarna inte vågar skratta åt."