Demokrati eller demonkrati?

Visserligen är yttrandefriheten helig, rätten att få yttra sej går utöver allt annat enligt mitt sätt att se, men det finns faktiskt gränser för vad rätten att säga ska få styra över. Vi kan och får säga vad vi vill om vem och vad som helst, eller rättare sagt: vi borde få göra det. Men sen om det vi säger ska få styra över vad andra tycker och tänker är en annan sak. Vad några få tycker och tänker ska inte få vara normen för ett helt samhälle.

Jag blev påmind om detta vid attacken mot tidningen Charlie Hebdos högkvarter i onsdags, och igen när jag läste om vad några få pryda människor tyckte om en kvinnas dekolletage i TV. Yttrandefriheten sträcker sej även till rätten att ha vilka kläder man vill, oavsett sammanhang. Yttrandefriheten täcker även rätten att stänga av TVn om man inte tycker om det man ser, liksom rätten att yttra sej om det man ser på den. Men rätten att yttra sej som man vill ska inte gå ut över andras rättigheter.

De som klagar på att man skändar minoriteters rättigheter när man säger vad man tycker har faktiskt skändat ens egna rätt att yttra sej som man vill. Det är en svår balansgång men på det stora hela får faktiskt de som känner sej förorättade skylla sej själva. De öppnade faktiskt sej själva för denna sortens "angrepp" genom att profilera sej själva från början. Jag tänker nu främst på religiösa grupperingar som inte tycker att man ska få kritisera religioner och religiösa angelägenheter, inklusive religiösa människor.

Det är som i fotografins värld. En person som är känd för den breda massan kan inte skydda sej bakom den lag som säger att man måste ge sitt tillstånd till den fotograf som tar en bild på en. Som kändis får man "skylla sej själv". Man har öppnat för att få sin bild tagen och publicerad av vem som helst genom att man velat bli kändis.

Det är därför jag anser att religiösa och politiska hänsyn inte ska gå före rätten att yttra sej som man vill. Vill jag kritisera, ironisera över, rent ut sagt håna religiösa angelägenheter ska jag få göra det också, eftersom de som står för en religion har öppnat för sånt från början. Jag ska ge ett litet exempel på hur jag resonerar: Det står i bibeln om att de som inte tror är dårar. Att bli kallad dåre kallar jag för en förolämpning. Ska då inte jag få kalla troende för dårar?

Risken med att inte släppa fram yttrandefriheten fullt ut är att vi får ett samhälle som är mer av en demonkrati än en demokrati. Det vill säga, vi låter särintressen bestämma än mer än idag. Det blir små intressegrupper som anger tonen hela tiden och saker som inte är av intresse för dessa grupper skyr man eller trycker ner. Med resultatet att vi får en jättestor klyfta mellan politiker och väljare, en klyfta som växer för varje gång vi ser självgoda politiker lura skjortan av företagare, föreningar och andra politiker, såna som faktiskt vill göra bra saker för samhället.

Vi ser nu den klyftan eftersom många med maktposition i samhället vägrar inse att de skadar samhället mer än de bygger upp det. De har ingen skuld i attacken på Charlie Hebdo, men de har i sanning hjälpt till att föda fram den världssyn terroristerna som utförde attacken hade. De har också hjälpt till att föda fram den beklagliga syn på världen som finns hos många människor med en ogrundad främlingsfientlighet inom sej. Likaså har den frambringat den största fiende vi känner.

Fienden är egentligen inte några enskilda terrorister eller heilande nationalister. Fienden är inte heller girigbukar med plånboken om onaneringsobjekt. Inte heller är fienden de politiker som sitter i våra parlament och missbrukar makten. Nej, fienden är inom oss alla. Det är den fiende som Edmund Burke talade om, och som hans sentida efterföljare John Stuart Mill formulerade så elegant, den som kommit fram flera gånger sen han yttrade orden, vilka jag citerar längst ner här i mitt inlägg.

Jag talar förstås om apatin. Den som får oss att bara se på när länder skövlas och människor dör. Man slänger till oss några små och smaskiga köttben att gnaga på (klimatfrågan, terrorismen, invandringen) medan vi glömmer bort de riktiga problemen (jobben, miljön, urbaniseringen). Det finns egentligen inget ont uppsåt i görningen när man vill att vi ska glömma de riktiga problemen, bortsett från det faktum att de som bestämmer vill att vi ska glömma bort de stora problemen av det enkla faktumet att de inte vet hur man ska lösa problemen.

Jag märker nu att mitt inlägg har lämnat utgångspunkten så jag får diskussionen åter till yttrandefriheten. Jag anser att problemet med apatin beror på att vi sätter för stor tillit till de styrande, att vi hoppas att de ska lösa alla problem. Det är precis samma sak som alltid: vi vänder oss till högre makter för att se till att dessa lösa alla problem.

Med knäppta händer stod man förr och bad till högra makter när fienden kom med svärd i hand. Det hjälpte inte. Idag skickar vi in blanketter till den moderna versionen av högre makter. Det hjälper nog bättre, men är i grunden samma sak. Vi gör ingenting själva för vi tror att ledaren ska ta hand om oss. Ändå visar historien gång på gång att det är de som vågar ta risker, de som tänker lite extra, som för utvecklingen framåt. De vågade också yttra sej gentemot gängse ordning. Ibland, som Giordano Bruno och Galileo Galilei, fick de betala ett högt pris för sina yttranden, men deras ord förde ändå samhället framåt.

Jag anser därför att de lagar i Sverige som begränsar rätten att yttra sej kritiskt strider mot utvecklingen. Må så vara, att någon blir kränkt men som man bäddar får man ligga.



"Bad men need nothing more to compass their ends, than that good men should look on and do nothing"

Yttrandefriheten hotas än en gång

Med följande inlägg menar jag inte att yttrandefriheten som institution är hotad, men den skakas ordentligt i sina grundvalar. Det är illa nog med politisk korrekthet som "förbjuder" oss att säga vissa ord eller säga vissa saker högt, bara för att det inte anses rätt och riktigt att nämna detta i det offentliga rummet. Vi ska kunna tala om andra människor, obehagliga saker och kunna dra fula skämt om vi vill - utan att de som vill bli förolämpade, och som verkar få betalt för att känna sej förolämpade, ska få "rätt" hela tiden.

Jag har mer än en gång sagt att yttrandefriheten är den viktigaste aspekten hos demokratin. Yttrandefriheten är själva grunden i ett jämlikt och jämbördigt samhälle där alla får komma till tals. Men den omfattar så mycket mer än bara rätten att säga och skriva vad man vill inom de rimligaste gränserna. Den handlar också om rätten att få dela med sej av tankar, material samt att ge inspiration till andra. Men det finns folk med motsatt åsikt mot vad yttrandefriheten står för. Inte nog med att The Pirate Bay jagas av censurivrare och monopolister, det är inte tillåtet att säga vad man vill om vindkraften. Kritiska inslag om vindkraft i TV blir anmälda och bortplockade medan kritik mot den officiella synen på klimatfrågan i SVT inte ens får komma fram.

Det är väl en sak att man tar ner hemsidor i jakten på vad som anses vara illegalt material, men de tänker då inte på att det finns en massa legalt material på TPB. Vad gäller vindkraften är det tydligt att saklighet inte är detsamma för alla. Vi lever i en demokratur där samhällsklimatet bestäms av professionella tyckare och väldigt lite kunskap om världen får komma fram. Jag blev påmind om detta igår när jag på twitter såg denna fråga: Right or wrong? Frågan gällde en bild på Facebook, vilken jag nu länkar till. Klickar man på länken ser man en lättklädd kvinna iförd tysk mössa från andra världskriget som bland andra SS bar plus att hon har en armbindel med nationalsocialisternas version av svastikan.

Jag tycker att det är rätt att göra som man gjort med armbindeln och mössan. Vi ska inte ducka för de hemskheter som begicks för 70 år sen, ej heller hylla dom. Att göra så här är att göra narr av de som utförde hemskheterna. Därför är det helt rätt att ta såna här foton. Vad tycker ni?




"Mojitos counts as salad, right?"

En kort och väldigt nykter eftertanke kring valet 2014

I efterdyningarna av det senaste valet och dess "dramatik" känner jag mestadels lättnad. Jag är lättad för att det inte blev värre, att vi inte fick en sämre regering (i nuläget vet vi inte hur den tillträdande regeringen ska se ut ens en gång!), att inget block fick absolut majoritet. Det är huvudsaken då jag anser absolut majoritet vara ett steg på väg mot diktatur. Möjligen kan vi kalla det demokratur, men då är vi väldigt snälla.

Det tidningarna kallar dramatik är väl egentligen vad vi alla älskar att se, politiker som springer omkring som yra höns. Dags för dessa "höns" att, med Hans Lindströms ord, förverkliga sej själva. De bör inse att folk inte längre röstar på Partiet för att få stabilitet, eftersom någon politisk stabilitet inte har existerat sen Palme mördades. Inte så att mordet på Palme tog död på stabiliteten, den var på väg ut redan innan, men mordet var den utlösande faktorn som fick allt att rämna.

Innan vi förlorar oss i tolkningar av modern historia tänker jag stoppa där eftersom jag ogillar modern politisk historia, där alla har rätt och samtidigt fel. Så mycket kan jag säga att när vi ser tillbaka på valet 2014 är jag säker på att detta var början på något nytt. Sverige blev för första gången med i gruppen länder där en massa småpartier fick vara med och bestämma agendan. Det började så smått redan 2010, men det är först nu vi ser att det är en trend.

Jag tänker inte säga att det är en dålig sak, att vi får fler partier i vårt parlament, för det är en bra sak. Sen om vissa åsikter de olika partierna inte faller alla på läppen gör ingenting. Samtliga åtta partier kommer snart att lura skjortan av alla oss väljare och livet återgår till sin vanliga gilla gång.

Till sist var det jättebra att Edward Snowden fick det alternativa Nobelpriset. Carl Bildt, mästerhycklaren i lågskor, kan tycka vad han vill. Snowden är en hjälte och bör hyllas som en sådan. Jag har inte sett några hjältedåd från några politiker på sistone. Till och med Mike Tyson är en hjälte numera, efter att ha hjälpt en skadad man vid en krock mellan en motorcykel och en taxi. Kom igen, Bildt, när du hjälpt någon i nöd eller sett till att världen blir en bättre plats för alla som vill ha frihet och öppenhet från allas sida, inklusive er politiker!



"Oj, vad mörkt det har blivit!"

Äkta vara

Jag lånar titeln på detta inlägg från journalisten och matexperten Mats-Eric Nilsson, övrigt lånar jag från bloggarkollegan Peter Harold. Han har nämligen gått igenom vad Fredrik Reinfeldt sagt om fosterlandet och barbariet. Harolds inlägg om detta gav mej en idé om att skriva om demokrati, vilket jag gjort många gånger tidigare så följaktligen blir det ett till. Jag vill nämligen låta göra gällande att beteckningen majoritet inte är en del av demokratin, det har helt enkelt inte mycket med demokrati att göra alls. Majoritet är en form av diktatur där de som håller med mest får allt.

Äkta demokrati är som en kaka med äkta varor (därav rubriken på mitt inlägg), alla åsikter, allt som blandas i smeten ska få sin tid i solen, sin chans att bidra. Att rösta på ett antal alternativ, sen välja det som får flest antal röster, är visserligen det enklaste sättet att få igenom sin vilja, men det mest demokratiska vore om alla fick vara med och bestämma, oavsett hur många röster man fick. Nu kanske vän av ordning invänder att så fungerar ju inte vårt parlamentariska system och det skulle bli för mycket hönsgård med detta sätt, men jag kan då kontra med att det är tillräckligt mycket hönsgård som det är nu.

Jag vet av personlig erfarenhet att äkta demokrati är svår att uppnå. I nian skulle vi rösta om vilken typ av tröja vi skulle ha på oss vid avslutningen. Det blev en knapp majoritet för en viss färg och en viss typ av tröja, men vissa i klassen stod på sej om sitt val och de hade rätt; tröjan skulle inte passa alla, vare sej färg- eller typmässigt. Lösningen blev att alla som hade röstat på sina respektive tröjor pröjsade för våra egna val. DET är demokrati! Majoriteten var dock inte nöjd med denna lösningen för de kände sej överkörda.

Jag ser till sist att Miljöpartiet snärjer in sej i prat om demokratiska rättigheter, som deras ena språkrör först ville avskaffa, sen gjorde en pudel(?) som mer andas skenhelighet än uppriktighet. Förbjuda anonyma bloggare, vad är det för dumheter? Förbjud då hellre regniga dagar och snöstormar. MP gör ingen pudel, de säger snarare en ännu större groda än tidigare när man vill ha ett tillägg till lagen om förtal som gör det möjligt att från myndigheternas sida helt enkelt ta bort det som klassas som förtal. Då kan man verkligen fråga sej vad som kommer att klassas som förtal. Den världen de vill ha, och håller på att skapa åt sej själva och åt oss andra, skiljer sej nämligen otroligt mycket från den reella världen vi lever i.

I min värld är det förtal om man anklagar någon för att ha gjort nåt utan att kunna bevisa sitt påstående. Det är också förtal om man gör eller säger något som ställer en annan i dålig dager utan att det finns fog för det. Jag har stöd för min syn på ordet, ser jag vid en granskning på internet. Det räcker gott med denna syn och de straff som finns för förtal. Ska misshagliga inlägg kunna plockas bort är steget inte långt till andra ingrepp och missgrepp. Fahrenheit 451 ligger då inte långt borta...



"I wish today could be tomorrow,
The night is dark,
It just brings sorrow anyway."

Earth Hour ett förebud om en dystopisk framtid

Lars Kamël har skrivit en novell på sin blogg, en hemsk framtidsskildring om vad Earth Hour kan leda till. Själva novellen är väldigt bra skriven och man lider med den stackars mannen, vara enda brott är att han tittade på TV under den tid på dygnet då allt ska vara nedsläckt. Men det kan mycket väl bli en dystopisk framtid lik denna med vindkraften som ledande energikälla. Vindkraften funkade knappt för 500 år sen och den funkar definitivt inte idag. Med den som ledstjärna blir nog allt nedsläckt om några år...



"There are no atheists in foxholes' 
isn't an argument against atheism, 
it's an argument against foxholes."

Min definition av demokrati

Definitionen av demokrati är den att folket styr, antingen direkt eller via förtroendevalda. De flesta gör dock den feltolkningen att det är val av representanter som är demokrati. Men ett fritt val är egentligen inte demokrati, det är en rättighet som är en följd av demokratiska rättigheter. Rätten att uttala sej om vad man vill, för/mot en sak man gillar/ogillar, samt hur man vill är större och mer fundamental än rätten att välja vem man vill. Man försöker dribbla bort det hela genom att säga att man "lägger sin röst på någon/några" i ett val men gå inte på det knepet. Du lägger inte din röst på någon/några, du väljer någon/några att föra din talan. Då borde du som väljare se till att din röst blir hörd också i det forum vi har valt, nämligen ett parlament.

Inte demokrati men väl rättighet som en följd av demokratiska rättigheter att göra sin röst hörd.

Demokrati handlar således om att alla har en röst och ett forum att göra sin röst hörd på. Man får säga i stort sett vad man vill, hur man vill och var man vill. Häri ligger ett stort antal problem. Låt oss lista några av dessa: 1) Alla har inte lika stark röst så vissa kan säga mer och därmed få sin vilja igenom på bekostnad av andra. 2) En del personer tolkar rätten att säga vad man vill som så att det är fritt fram att förolämpa alla andra och säga saker som är rent ut sagt sjuka. 3) Det kan lätt uppstå en pressande situation där en grupp människor vill tvinga på andra sin åsikt vilket kan leda till så kallad felaktig konsensus, vilket i sin tur kan leda till att vissa tystas eller blir marginaliserade. 4) Ibland kan yttrandefriheten krocka med andra rättigheter, oftast med religionsfriheten, vilket ofta leder till problem. För vissa religioner är uttalat antidemokratiska och vill att alla ska underkasta sej, utan förbehåll. Det är oftast deras tillskyndare som skriker högst om påhopp och förtryck så fort yttrandefriheten praktiseras. 

Jag skulle vilja säga att yttrandefriheten övertrumfar alla dessa problematiska situationer. ALLA har rätt att göra sin röst hörd, oavsett om de har rätt eller fel. I de situationer där det finns ett absolut rätt svar bör de med svagare röst inte tystas bara för att de inte kan skrika. Låt inte gaphalsarna få vinna. De är ofta emot demokrati och vill inte att du, om du nu har en svagare röst, ska få göra din stämma hörd.

Till sist bör det sägas att man inte ska förlöjliga eller förolämpa andra människor. De kan ta väldigt illa vid sej och man bör tänka på vad man säger. Rätten att yttra sej på olika vis innebär inte att man BÖR göra det. Yttrandefriheten gäller även tystnad. Du har rätt att hålla tyst, om du vill.

"The truth will set you free, but first it will piss you off"

Är vi för beroende av staten?

Runtom i världen leds våra länder av stater, stadsstater. Våra folkvalda representanter väljs genom just demokratiska val och så långt är allt väl. Men det är inte om valprocessen mitt inlägg ska handla idag utan om vårt beroende av staten, av den apparat våra politiker och deras föregångare har satt upp och igång. Vad händer om den apparaten fallerar? Vad händer vid ekonomiska kriser så svåra att hela apparaten går under?

Den har gjort just det många gånger, fallerat alltså. Den kan upplevas ha gjort det för de som sitter och sover i portar eller under broar. De hemlösa är dock bara en liten del av allt detta, om jag får säga det. Tänk om HELA apparaten skulle fallera nu!? Den gjorde det i USA på 1930-talet för en väldigt stor del av befolkningen och gjorde det igen för en ganska stor del för några år sen. Då föll många invånare som till synes hade sitt på det torra genom skyddsnätet och förlorade sina hem och jobb. Det leder mej in på huvudämnet: Har vi blivit för beroende av staten?

Vi har så länge vi existerat som art tagit hand om varandra, dels för att det gagnar hela arten och dels för att det gagnar individen. Det är helt enkelt fördelaktigt att vi tar om de svagare för de kan bli starkare och kan bidra med saker som man kanske inte skulle trodde kunde vara av nytta. Vi har haft starka ledare, svaga ledare, grupper som ledare och varit ledarlösa. Gemensamt är att vi försökt ta hand om varandra. På så vis har vi skapat små samhällen tillsammans som med tiden vuxit allteftersom populationen vuxit. Man har hela tiden försökt göra det bästa av situationen och med vår anpassningsbara hjärna har det lyckats nästan hela tiden.

Vad modern demokrati egentligen är, och faktiskt borde fungera som.

Men de senaste 8000 åren har vi börjat förneka detta och först satt vår tillit till envåldshärskare, sen till grupper av människor som sagt sej vilja förbättra våra liv. Vi har lagt våra händer i ledares händer på ett sätt som man inte gjort innan. Jag tror det har att göra med att vi blev bofasta. Men det är inte det som är felet. Vi har inte riktigt anpassat vårt sätt att leda folkmassorna än. Det har sakta men säkert gått mot ett nytt sätt men det går långsamt och fortfarande är faktiskt en stark ledare eller ett starkt råd att föredra framför tjattrande apor som alla vill si eller så.

Demokrati och frihet är antonymer i mångt och mycket.

Kanske vi aldrig kommer ifrån det starka ledarskapet, kanske vi aldrig uppnår total demokrati och jämlikhet. Men det är väl värt att sträva emot, men vi får inte göra oss för beroende av ett enskilt sätt att leda. Vi måste ha en plan som kan sättas i verket om/när det nuvarande sättet går åt pipan. Förvirring är det första stadiet efter en katastrof, sen följer anarki och försök att återställa ordningen vilket ofta resulterar i anklagelser om diktatur och övergrepp. Det är i detta läget vi behöver en reservplan, utifall att katastrofen inneburit att alla ledare dött eller på annat sätt förhindrats att verka.

Jag säger som så att en stark ledare som inte ingriper alltför mycket i vanligt folks göranden och låtanden, likaså en stark grupp, är att föredra framför en svag ledare som med sin statsapparat tvingar folk till underkastelse. Vad är då en stark ledare? En stark ledare är en som kan hålla ett land samman och skapa förutsättningar för fred och frihet inom det territorium ledaren styr över. Det handlar inte om att styra över medborgarna utan att skapa möjligheter för dom. Som vi har det idag styr våra regeringar och myndigheter över oss medelst lagar och regler som inte alltid fungerar friktionsfritt.

Handels- och rörelsefrihet för handel och människor är en viktig komponent här vilket gör regleringar som direkt strider mot dessa friheter riktigt absurda. De enda reglingar för handel som bör finnas är hur mycket som ska få föras över av en person eller ett företag så inte marknaden blir mättad samt för varor som är direkt farliga. Andra regleringar är överflödiga och bör tas bort. Byråkrati och demokrati är ofta varandras motpoler, oftare än diktatur och demokrati faktiskt. Det märker man inte minst när byråkrater får makt. De utnyttjar då det faktum att deras chefer, som är folkvalda, beslutar om något som berör byråkratins kvarnhjul.

Så här fungerar svagt ledarskap i praktiken när byråkrater får mer att säga till om.

Svaga ledare använder sej av byråkrati för att hålla landet igång. Starka ledare använder sej inte av nånting utan låter samhället vara i fred. Problemet är att den makt man får av att vara ledare kan föra med sej de problem som gör att man blir svag. Makt försvagar nämligen motståndskraften hos ledare gentemot frestelsen att skaffa sej mer makt - på bekostnad av andra. En grupp, t ex ett parlament, har den fördelen att makten då är fördelad mellan de olika medlemmarna i denna grupp. Helst ska då ordförandeskapet i den gruppen fördelas.

En fråga jag i all tysthet ställt mej genom åren är den om en regering verkligen behövs i en äkta demokrati. Det räcker faktiskt med ett råd, ett parlament där man utan anknytning till nåt speciellt politiskt parti röstar genom eller ner de viktigare frågorna. Partierna kan förstås bidra med stöd och uppbackning i en viss fråga men behöver vi verkligen en regering som står för en viss period? Det är partipolitiken som är den stora bromsklossen, vid sidan av byråkratin och samhällets inbyggda konservativa hållning, för utvecklingen i ett samhälle.

Så, är det nån som har hängt med så här långt i mitt svammel? Vad jag vill ha sagt är att en stark ledare är en som inte lägger sej i samhället alltför mycket, en som låter medborgarna lyckas och misslyckas utan pekpinnar och för mycket pålagor. Historien har sett alldeles för många av svaga ledare, antingen de varit kungar, presidenter eller generaler. Starka ledare växer inte direkt på träd så vi får vårda dom ömt. Vi ska inte lägga alla pengar på rött i samhällsuppbyggnaden för den kan hamna på svart och då förlorar vi allt. Som det är nu har vi i det svenska samhället helgarderat och satsar över hela brädet vilket gör att vi bara går jämnt upp hela tiden. Det gör att folk ramlar ut ur samhällets nät hela tiden. Är det inte bättre att se över hur vi bygger vårt samhälle?

Men vilket samhälle vill alla ha då? Ett samhälle där allt fungerar gnisselfritt, där kommunikationer och tjänster går som på räls, där yttrandefriheten och mötesfriheten är garanterad, där kapitalet hela tiden används för att förbättra samhället vilket i slutändan ( i alla fall i teorin) gör alla rikare. Pengar gör en inte rik, det är vad man kan göra för pengar som gör en rik. Kan man bli rik av att vara beroende av staten? Ja, men endast om du utnyttjar den. Båda parter kan endast bli rika om de löper parallellt med varandra. Dvs staten tar hand om det övergripande ansvaret för rättsväsende, infrastruktur och undervisning, och vi andra tar hand om skötseln av samhället. Jag vill hävda att de som åker snålskjuts på samhället idag (kriminella, korrupta affärsmän/politiker/vad som helst, byråkrater) får svårare att göra sej en hacka på den sortens samhälle jag nyss beskrivit.

Vad tror du?


---------------------------------------------

Folket väntar fortfarande på att få makten

Jag sitter just nu och tittar på ett inlägg på TV där historikern Christopher O'Regan tar upp Borggårdskrisen, när Gustav V höll sitt tal i vilket han uttryckte sin önskan att stärka försvaret. Han använde samtidigt ordet min om armén och flottan, vilket skrämde och förargade demokratianhängarna. Det här är sista gången (?) som kungarna utövade reell makt. Sen dess har de hållit låg profil. Samtidigt har parlamentarismen, det vi kallar representativ demokrati, vuxit sej allt starkare. Folk har fått det bättre; levnadsstandarden har förbättrats, de ekonomiska förutsättningarna likaså.

Men nånstans på vägen har man glömt bort folket. Vi är redskap som enbart är nyttiga när valen ska genomföras. Det är visserligen bra att man bestämmer åt dom som ändå inte vill styra men ändå infinner sej ofta känslan av att bli omyndigförklarad av de som vi sätter att styra åt oss. Framför allt får jag den känslan när politikerna har bestämt sej för en sak. Ta FRA som exempel. Där röstade man igenom lagen som gav organisationerna bakom FRA närmast fritt spelrum att avlyssna internettrafiken till och genom Sverige.

Det blir inte bättre av att politikerna företräder partier som bara tänker på en sak: att behålla makten. För den sakens skull är man beredda att närma sej varandra ideologiskt så till den milda grad att det blir som Peter Harold har uttryckt det, åtta nyanser av socialdemokrati.

Men det är inte bara politikerna som bestämmer åt oss. De traditionella medierna gör det också. De agerar politiskt genom subtila ordval och sätt att presentera en nyhet på, men även ämnesvalen på löpsedlar och framsidorna visar hur medierna vill att vi ska tänka. Vi, folket, ska helst inte tänka kritiskt eller snarare inte för kritiskt.

Medan jag sitter här och skriver/tänker på vad jag ska skriva har tiden gått och nu visar SVT Korrespondenterna. Mot min vilja är detta hypervinklade program på (det finns bara en TV i hushållet och andra i familjen är tyvärr intresserade av de åsikter SVTs så kallade journalister har att komma med så jag sätter på Mike Oldfield i min dator och avskärmar mej från resten av världen för att slippa deras pladder medelst lurar) och eftersom jag redan läst om programmet så vet jag att det handlar om klimatdravlet.

Erika Bjerström, aktivist i journalistförklädnad, är förstås med här och omyndigförklarar tittarna när hon presenterar sin syn på klimatförändringar. Chatten efter kvällens program blev som man skulle kunnat tro. Man kan undra om det är tillåtet att komma med avvikande åsikter och kunskap på SVT över huvud taget för varje gång avvikande åsikter tas upp blir de närmast nedsablade. Naturligtvis var amatörforskaren Johan Rockström med, ni vet han som är agronom och således är speciellt lämpad för forskning kring klimat och miljö. Bjerström själv kommer med felaktiga uppgifter om varför delar av Vietnam är på väg att slukas av havet, men det är inget man tycker är viktigt på SVT.

När Bjerström och Rockström håller på som de gör är det ett tecken på att de traditionella medierna inte är beredda att dela med sej av sin version av demokrati till avvikande åsikter. Att hysa en kritisk åsikt visavi klimatfrågan är detsamma som att vara köpt av "big oil", vara på fel sida vad gäller vetenskapen och liknande uttryck och termer. Det är en form av odemokratiskt beteende när man misstänkliggör opponenter och/eller kallar dom olika negativa saker. Man sätter då yttrandefriheten ur spel, till viss del, eftersom man inte tycker att avvikande åsikter är lika mycket värda som ens egna.

Makten väntar vi vanligt folk på att få ta del av på riktigt. I de flestas fall är det faktiskt bäst att det dröjer innan alla människor får ta del av den politiska och övriga beslutande makten för ärligt talat är många alldeles för dumma för att få ha med makt i någon form att göra. Det är rena fakta. Det behövs inga laboratorier eller studier av sociologiintresserade för det räcker med att lyssna och se på när vanligt folk pratar.

Men nog om vanligt folk nu. De har rätt att yttra sej - och förbättra sej. Det är det bästa med frihet, att alla kan och får förbättra sej. Det viktiga med demokrati är egentligen inte att bestämma eller ha makt. Det är att få yttra sej utan större restriktioner eller risk för repressalier.

För den musikintresserade kan jag säga att det var plattan "Discovery" från 1984 jag hade på.



"Allt som är officiellt får mig att skratta."

Demokratins diktatur

Jag har skrivit om det förr och nu skriver jag om det en gång för alla: Inga andra än demokratiska åsikter bör vara tillåtna!

Visst, det finns gott om obekväma åsikter såsom Åke Greens åsikt om homosexuella eller att det finns de som vill ha vissa droger frisläppta enligt lagen Dessa har dock inte med demokratin att göra. De är bara åsikter som av en eller annan anledning är obekväma och gör att man inte vill ta itu med dom på allvar. Inte ens rasism är en fråga som direkt påverkar demokratin. Därför ska inte heller den frågan tas upp här.

De åsikter jag tar upp nu är de som är direkt hotfulla mot demokratin, de som vill ha bort den och som till varje pris vill införa skräckvälde enligt diktaturens oskrivna regler. De som vill ha tillbaka enväldet som det var under Karl XI eller Romartidens kejsare eller varför inte som i de bananrepubliker som existerade så länge i Sydamerika, där militären styrde med järnhand. Sådana åsikter, att demokratin ska bort och att diktatur borde införas, borde inte få yttras högt. Där om någonstans borde det, ironiskt nog i sammanhanget, finnas en politiskt korrekt yttrandefrihetsdiktatur där det är förbjudet att yttra sej. Inga andra åsikter än de som främjar demokratin bör vara tillåtna! Låter jag dogmatisk, låter jag kategorisk så stämmer det. Demokratin ska vara allenarådande. Åsikter och ideologier som syftar till att störta demokratin bör inte få luftas, i alla fall inte i offentliga rum. Att säga att någon är odemokratisk och ha fog för det är helt okej. Att vilja stoppa ett möte för att det går emot ens egna syften är dock absolut inte bra.

Att vilja reformera demokratin genom att säga att den är otillräcklig är okej, däremot inte att avskaffa den med hänvisning till just detta att den skulle vara otillräcklig. Att nagga demokratin i kanten genom att hänvisa till säkerhetsproblem vid flygplatser är på gränsen. Vi behöver ett visst mått av säkerhet men inte till vilket pris som helst. All kameraövervakning är inte nödvändig, ej heller den omfattning på säkerhet som finns vid just flygplatser. De stora terrordådens tid är över. De hade sin plats i solen för ett ögonblick men nu är den tiden förbi. Kvar är bara paranoian och känslan av olust inför alla dessa horder med människor som färdas hit och dit varje dag. Knark smugglas ändå inte med flyg utan med båt eller bil. Vapen kan man få tag på överallt, människor och annat smugglas inte heller med flyg. Erfarenheten från händelser på senare år säger mej att vill skurkar nånting har de sätt att ta sej förbi alla kontroller hur lätt som helst.

Att på så sätt inskränka vår frihet och vår rätt till demokrati är mer av demokratur, att i demokratins namn hindra oss från att göra vad det nu är man från myndigheternas sida tror att vi tänker göra. Nu är visserligen min åsikt ovan att antidemokratiska åsikter bör vara förbjudna också en form av demokratur men den inskränker endast rätten till just antidemokratiska åsikter, den kränker inte någon annan rättighet. Jag ser ingen anledning till att inskränka någon annan rättighet än att just uttrycka hat mot demokratin.