Det hör till det moderna, fria samhället att föra fram kritik mot saker man upplever felaktiga. Är kritiken obefogad eller förs fram på fel sätt står det andra fritt att kritisera en tillbaka och i vissa fall korrigera de felaktigheter man själv skulle "råka" komma med. Är kritiken befogad, ja det säger sej självt att man då bland de som känner sej träffade ska ta till sej kritiken och använda den för att som talesättet säger; göra om, göra rätt.
Ingen står ovanför kritik, allt går att kritisera. Det finns inga heliga kor (förresten är kon inte helig i Indien!) och kan man inte ta kritik ska man inte yttra sej heller. Det är en maxim så god som någon. Har du nåt att säga, tänk efter hur du vill ha det sagt och vilka konsekvenser ditt yttrande kan få. Men när vi kritiserar vissa aspekter av vårt samhälle får vi höra dels att vi är politiskt färgade, dels att vi bara vill sko oss själva, dels att vi har fel utan att man preciserar vad vi har fel i när vi kritiserar samt dels att ingen lyssnar på oss.
Vilka är då "vi"? Vi är alla människor som har något vettigt att säga. Det är subjektivt sagt, det medges, men säg så här: Om man kan ändra på ett samhälle eller delar av det utan att skada det och på vägen mot denna förändring kan ge kritik och synpunkter som mynnar ut i någon förbättring, vilken som helst, har man en sund inställning till det här med diskussion och olika former av diskussioner. Det anser i alla fall jag. De som bara vill skrika otidigheter, hotar med gud och fan åt alla håll eller bara säger att det man har att komma med inte betyder något, såna lyssnar jag inte på och det tror jag inte många andra gör heller.
Jag tänker nu kritisera en specifik aspekt av vårt samhälle. En som jag retar mej på och har gjort rätt länge, nämligen biståndspolitiken till fattigare länder. Det är ingen stor del, det är struntsummor, ungefär som att ge bort en hundring av ens egen lön. Problemet är att ge bort biståndspengar som vi gör idag är som att ge pengar till välgörenhet. De går påfallande ofta ner i fickorna på människor som har med hanteringen av ekonomiska medel. Korruption finns överallt i alla delar av samhället men det är väldigt frapperande att just biståndspengar, pengar som ska gå till att undervisa människor, hjälpa fattiga att skaffa vatten osv, blir kapade av mindre nogräknade personer så där lättvindigt samtidigt som ansvariga politiker och tjänstemän bara slår ifrån sej med ord som "vi ska se över det här" eller "så här får det inte gå till, vi ska gå till botten med det här".
Vårt moderna samhälle är till stora delar byggt på andras bekostnad, det kan inte förnekas. Jag tänker nu på Europas utsugning av framför allt Afrika och Sydamerika. Dock kan vi inte göra det ogjort och det bästa (faktiskt det enda) vi kan göra är att be om ursäkt å våra föregångares vägnar. Men vi ska INTE behöva betala en massa
pengar till de länder vi var med om att skapa bara för att de som nu innehar dom inte kan sköta dom. Vad vi ska göra är att ordna de problem vi varit med om att skapa genom att undervisa folk i Afrika och Asien så att de inte gör samma misstag vi en gång gjorde. Pengar i form direkt bistånd är det sista de ska ha. De får pengar ändå genom att vi köper varor av dom.
Vad vi borde göra mer specifikt är dels att låta de länder som ser ut att klara sej ekonomiskt och kulturellt vara ifred och bara hjälpa de som har en benägenhet att vilja skapa diktaturer att komma ur envåldshärskarnas klor, samt dels finansiera undervisning i sånt som är relevant; skogsvård, skötsel av vattendrag, byggen som är anpassade efter rådande klimat är exempel på sånt vi borde finansiera. Att ge pengar till politisk och ekonomisk verksamhet blir ofta precis som i
citatet jag skrivit längst ner.
Det jag nu har sagt kan sägas om många andra aspekter i samhället. Biståndspolitiken inom landet föder påfallande ofta avundsjuka bland de som får dessa pengar, många gånger riktas avundsjukan mot immigranter trots att den svenska staten
har pengar nog för att kunna föda säkert 10 miljoner människor utan problem. Allt annat är bara falsk propaganda. Men så långt kan sägas att biståndspolitiken inte har hjälpt folk ur krisen. Man måste som individ själv göra nåt åt sin situation. Jag var i det träsket själv en gång men tog mej ur det, delvis med hjälp av andra och delvis för att jag såg i vilken rävsax jag satt i. Det verkar inte som om alla gör det tyvärr. De vill hellre spela martyrer och skylla på andra för sina egna tillkortakommanden.
Det är just det martyrskapet som ger anhängare åt missnöjespartier som Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. De lever gott på att folk blir trötta på betongpartiernas världsfrånvända syn. Det är lätt att då hamna i dessa partier. Miljöpartiet är kanske inte direkt målet för socialfall men det är ett parti för alla de som inte känner att de får gehör för sina kvasifascistiska åsikter om att miljön borde reformeras efter hur de ser på den.
Ett samhälle där dessa två partier är störst vill inte jag leva i. Då får vi antingen en värdekonservativ syn på samhället där religionen och en alltför trångsynt syn på andra människor får råda, eller så får vi en politik där vi mer eller mindre tvingas avstå vårt moderna liv till förmån för ickefungerande energikällor. Huga!
"
Att ge politiker makt och pengar är som att ge tonåringar whisky och nycklar till bilen"
