Jag tänkte därför lista ett antal (kända) människor jag starkt ogillar utifrån de kriterier jag nyss nämnt. Det är inget påhopp på nån enstaka person, däremot säger det att jag ogillar deras sätt att vara.
Julia Gillard, som nyligen petades som Australiens premiärminister - en människa jag ogillar instinktivt. Inte för att hon är kvinna, inte heller för att hon har åsikter som går stick i stäv med mina, utan för att hon har en framtoning som säger "jag ska nog visa dom där jävlarna". Den attityden, revanschlystnad till varje pris, fungerar säkert i början av ens politiska karriär men inte efter ett antal år. Gillard har suttit några år nu som premiärminister och fortsätter med sin arga, hämndartade attityd gentemot allt och alla som går emot henne. Hon börjar likna en despot. Tagga ner, Julia!
Al Gore - före detta vicepresident till Bill Clinton och ansvarig för större delen av hysterin kring klimatalarmismen. Hans ovilja att bemöta kritik och svara på frågor (inte ens hans anhängare får ställa frågor, verkar det som) och hans många gånger otrevliga sätt när han håller tal är en ständig källa till både ogillande och löje. Han har en attityd som många andra politiker har också att du som lyssnare till hans tal gör bäst i att följa i hans ledband och om du inte gör det är du en dålig människa. Sånt kan jag inte med.
Beatrice Ask - justitieminister i Alliansregeringen. Hon ser jämt så trött och utarbetad ut vilket också märks ibland när hon pratar. Det kan komma rätt elaka saker ur henne när hon ser som tröttast ut. De flesta gånger är hon förstås sammanhängande och resonabel men påfallande ofta uttrycker hon saker som lika gärna hade kunnat komma ur företrädaren Thomas Bodströms mun. De är två sidor av samma mynt. Jag får känslan av att hon egentligen inte alla gånger har just de åsikter hon ger uttryck för i sina manifest men hon går med på det eftersom hon först och främst är en lagspelare.
Som ni märker är det den professionella sidan hos vissa politiker jag ogillar. Partipolitiken bryr jag mej inte om såvida den inte märks i den aktuella personens uttryckta politiska åsikter. Det är egentligen inte åsikterna i sej jag ogillar utan sättet de framförs på. Hur de är som privatpersoner tänker jag inte gå in på eftersom jag inte vet hur dom är då. Jag känner ingen av dom, har aldrig träffat nån av dom och kommer nog aldrig att göra det heller. De är säkert hur trevliga som helst privat. Politiken är deras scen, deras sätt att agera. Frågan är bara vem som är regissören.
"Reader, suppose you were an idiot. And suppose you were a member of Congress. But I repeat myself."
