Är skatter statlig stöld?

Just det, jag sällar mej till dom som diskuterar huruvida skatt är stöld eller ej. Jag kan förstå argumentet att skatter är en sorts avgift för att vi bor på annans mark, alternativt att skatterna är till för samhällets bästa. Jag kan också köpa argumentet att om man inte vill ha med staten att göra, eller inte gillar en stark stat (eller inte ens godkänner en stats existens!) så ska man inte behöva bidra till den. Att dela med sej till svaga och på annat sätt behövande är ett argument så gott som något, liksom att se till att vägar, allmänna konstruktioner, allt för det allmänt goda, byggs och underhålls, men jag köper inte argumentet som ofta användes förr av kungar och krigshetsare att vi behöver en stark armé och då är pengar från folket den enda vägen. Pengar till arméerna får komma nån annanstans ifrån. Vi kan inte, bör inte, ska inte, finansiera krig medelst skatter. De som vill ha krig får bekosta det själva.

Nej, frågan är inte om skatter är stöld, utan snarare borde frågan vara som följer: Hur mycket av samhället ska vara skattefinansierat? Ska verkligen allt vi gör vara skattepliktigt? Har staten verkligen med varor och tjänster som sköts privat att göra? Hade jag varit vänsterpartist eller socialdemokrat hade svaret blivit ett rungande ja. Många konservativa, som gillar en stark stat, hade nog svarat ja på den här frågan med. Hade jag varit liberal eller libertarian hade svaret blivit ett lika rungande nej. Och jag sällar mej mer till den senare åsikten, att inte allt bör vara skattepliktigt. Lägg hellre krutet på det som egentligen är gemensamt för oss alla. Moms på mat, varor och tjänster är onödiga skatter. Hellre en enda hög inkomstskatt än skatt på precis allt som finns och görs i ett samhälle, om nu en skatt måste vara hög vill säga.

Jag skulle verkligen uppskatta nån form av kommentarer till detta inlägg. Är skatterna som de existerar bra eller dåliga? Hit me!



"Broke and lonely in Kansas"

Fotohörnan: Fotografering och lagen

Det är inte alltid lätt att fota människor. Oftast bryr de sej inte om att man plåtar dom. De bara tittar till och snabbt bort igen. De vill kanske inte vara med men hoppas samtidigt att de inte visar sej från sin sämsta sida, om de skulle hamna med. Men så finns det situationer där folk verkligen tar illa vid sej att bli fotade. På platser som är offentliga men som nominellt kräver tillstånd för att fotografering ska få äga rum har nyligen en sådan situation inträffat. En ung kvinna irriterade sej på klädseln hos två andra kvinnor och plåtade dom, vilket inte mottogs väl av de fotograferade som anmälde henne för kränkande fotografering.

Nu ska detta upp i rätten och den nya lag jag skrev om för ett halvår sen ska nu prövas på allvar för första gången. Man kan förstå de som inte gillade att bli plåtade, men deras ansikten var inte med i bilden, endast de kläder de hade på sej. Utifrån denna information tycker i alla fall inte jag att det rörde sej om kränkande fotografering, snarare en dokumentation av anonyma personer som har en viss typ av klädsel. Det andra exemplet, som redan avgjorts, är när en kille tog bilder av en duschande mamma och hennes son på en campingplats. Han borde ha frågat först, helt i enligt med god sed. Detta eftersom det var en privat situation och han smygfilmade. Så svårt ska det väl inte vara att fråga?






"Han sitter under de korkades ek och han är så lycklig!"

Avskaffa våldtäktslagstiftningen!

Med tanke på den senaste tidens debatt kring friandet av våldtäktsmisstänkta på grund av en teknikalitet, som det kallas bland oss som är mindre bevandrade i juridikens värld, samt de pågående hemskheterna i Malmö, tänkte jag i all min politiska naivitet att om vi avskaffar våldtäktslagstiftningen och för över den juridiska beteckningen för våldtäkt till misshandel och mordförsök kanske vi kan komma åt de som förgriper sej på andra på ett helt nytt sätt. Om vi ser en våldtäkt som misshandel eller ett mordförsök kanske vi kan fälla fler.

Min tanke är att om vi struntar i att se våldtäkt som nåt som har med sex att göra, vilket det inte har, utan ser det för vad det är, ett försök till maktdemonstration från en svag individ, så får vi möjligen ett bättre grepp om problematiken. Åtminstone bör det där med uppsåt kunna klargöras. För i och med att man ger sej på en annan person med avsikten att göra den andre illa, oavsett om det sker medelst droger, genom verbala hot eller med vapen i hand, har man ju satt en agenda som inte hör till vardagen.

Att föra över såna här handlingar till misshandel och mordförsök är kanske inte det lättaste rent juridiskt, men etiskt och moraliskt är det lättare. Att se en våldtäkt som misshandel ökar säkert förståelsen för själva handlingen, samt minskar möjligheten för en överbevisad person att komma undan pga en teknikalitet. I alla fall hoppas jag det.



"These fragments I have shored against my ruins"

Kan vi lita på rättsväsendet?

Man kan fråga sej hur det står till med vårt svenska rättsväsende. Inte bara på grund av debaclet med Sture Bergwall och liknande fall utan över huvud taget med poliser och väktare som gör lite som de vill (jag överdriver förstås, en aning!) och tingsrätter som består av politiska karriärister, eller kanske ska vi kalla dom rättshaverister. Inget system är perfekt och även det som är bäst för stunden måste anpassas efter samhällets utveckling eller bytas ut mot nåt som fungerar mer i klang med samhället.

Det är nog ett utslag av att det juridiska systemet antingen behöver reformeras eller bytas ut mot som fungerar bättre idag. Så frågan är giltig, kan vi lita på rättsväsendet? Kanske systemet som sådant går att lita på till viss del men inte de som befolkar det. Vi har anledning att bevaka rättsväsendet så att skandaler och överdrifter undviks. Det är tur att vi inte har dödsstraff för risken att en oskyldig ska dödas är alldeles för stor.

I många andra länder kan det verkligen vara anledning att misstro rättsväsendet, speciellt om det rör sej om länder där korruption och slarv är vanligt förekommande företeelser. Är det vad vi har att förvänta oss om den svenska rättvisan börjar degenerera?  Hoppas inte det. Vi har än så länge ett rättssystem som inte dabbar sej alltför mycket.




"Motsatsen till mångfald är enfald"

Varför är abort en sån stor fråga för en del?

Texas har beslutat kringskära möjligheterna och rättigheterna att utföra aborter. Rätten till ens egen kropp har samtidigt kringskurits tillsammans med de mänskliga rättigheterna. Detta för att republikanerna i USA anser att livet är mer eller mindre heligt. Livet är mycket men heligt är det inte. För varför är abort en så stor fråga att man är beredd att ta till våld? Här i Sverige kom politikerna fram att abort är ett bra alternativ utan att några större bråk uppstod. Jag inbillar mej att politiker är lite olika här i Europa, åtminstone lite mer tillåtande från konservativt håll rörande vanligt folks rättigheter.

För det är ett ingrepp i folks rättigheter att inte ge dom rätten att bestämma över sina egna kroppar. Det som växer i en kvinnas kropp och som så småningom ska bli ett barn är visserligen ett liv men det är inte helt självständigt förrän det är redo att födas fram. Det är ju beroende av att modern bidrar med föda i stort sett hela tiden. Det står då i all rimlighets namn kvinnan fritt att bestämma över detta växande liv som hon själv vill.

Samtidigt bör man inte rusa åstad in i ett beslut om abort hur lätt som helst. Ett sånt ingrepp är inte riskfritt, trots våra mycket bättre metoder av idag. Sen kan det finnas den risken att man inte får fler barn efter detta.

Abort är för mej inget att orda om. Det är en fråga för kvinnan och enbart kvinnan. Andra parter kan förstås komma med råd men i slutändan är det endast den gravida kvinnans beslut som gäller. Varför det ska lagstiftas mot detta förstår jag inte.



"Truth never damages a cause that is just."

Fotohörnan: Den nya fotografilagen

Det är första juli 2013 och den nya lagen om förbud mot så kallad kränkande fotografering har trätt i kraft. I korthet går det ut på följande:

Följande kriterier ska uppfyllas för att fotograferingen man utför ska vara kränkande.
– fotograferingen ska vara dold
– ske utan tillstånd
– ske i privat miljö, eller miljö som kan anses som privat.

I stort sett är lagen precis som förut, man kan fota var och vem man vill, bara man inte kränker någon på ens privata område. Jag förstår faktiskt inte varför man bemödat sej så om att stärka en redan fungerande lag. Man har lagt fernissa på redan existerande fernissa. Privat fotografering där alla medverkande i fotona ställer upp utan knotande är fortfarande tillåten. Offentlig fotografering berörs inte.



"Laugh and the world laughs with you, snore and you sleep alone."

Mer offentlighet och privat - inom fotografins värld

Fotosidan rapporterar om att det från halvårsskiftet är förbjudet med så kallad kränkande fotografering om regeringen får som den vill. Att ens personliga integritet inte kränks är nog den absolut viktigaste delen av det här lagförslaget. Nu föreslås det på allvar att man inte får ta bilder av någon annan i en privat situation, t ex på toaletten eller duschen, utan hans/hennes tillstånd. Yrkesutövande fotografer inom journalistprofessionen behöver inte oroa sej. Det är vi andra som har anledning att fundera från och till med den här lagen i åtanke.

Det kan förstås diskuteras vad som är kränkande. Beatrice Ask svarar egentligen inte på kritiken i den länkade artikeln från 2011 utan tar upp vardagliga problem som att folk smygfotograferar varandra i badrummet. Som vanligt tror jag lagförslaget kommer från den moraliska sidan, att man till varje pris vill stoppa snuskhumrarna. Men det kommer förmodligen bli andra som hamnar i kläm. Låt mej ta ett hypotetiskt exempel, som jag inte vet om det har ägt rum ännu:

Låt oss föreställa oss att en fotograf vill ha en bild av en sandstrand med mycket människor. Det ska vara en illustration av området som han/hon ska använda för att presentera det på sin hemsida. En massa människor badar, leker eller bara solar sej vid tidpunkten. Fotografen har talat om för alla på stranden som har varit inom hörhåll att han har för avsikt att fota den. Just i det ögonblicket vår fotograf tar sin bild håller en kvinna på att byta om i vad som blir bildens ytterkant. Hon får syn på fotografen och blir som i sagorna om Emil, förgrymmad. Hon anklagar fotografen för smygfotografering. Men här är kruxet: Fotografen har ju inte sett henne förrän hon börjar gasta och ha sej men han/hon har gett sej tillkänna för alla som är på stranden och de vet om fotografens avsikt; att fotografera stranden. Att hon inte hört det är en sak. Hon borde sett fotografen som står tydligt i ena hörnet av badstranden.

Hur ska det tolkas? Hon är på offentlig plats och utför en privat akt. Har fotografen gjort fel och brutit mot lagen eller har hon gjort fel som bytt om på allmän plats? Som ni kanske märker är jag på fotografens sida, inte bara för att jag själv sysslar med fotografering utan också för att jag anser att byter man om på en plats där alla kan se en får man skylla sej själv. Det finns ofta bodar eller omklädningsrum vid de flesta badplatser.

Detta var en hypotetisk frågeställning och jag tror inte folk i vanliga fall är så dumma att de byter om mitt bland andra människor. Därtill är prydheten för stor. Låt oss ta ett annat exempel:

En fotograf tänker ta ett foto av en hall i en lägenhet. Utan fotografens vetskap har en person gått in i badrummet i bortre änden av hallen och någon bestämmer sej för att öppna badrumsdörren för att släppa in mer ljus i hallen i samma stund som fotot tas. Det visar sej då att personen i badrummet är i färd med att ta av sej byxorna. Är det en kränkning av privatlivet? Bara om fotot publiceras. Annars är det inte så.

Jag vet att mina exempel inte är de allra bästa men de är intressanta i vilket fall. Som med de flesta lagar som handlar om fotografering kommer oskyldiga att drabbas mer än skyldiga. Men i det långa loppet är jag ganska säker på att den stora massan fortsätter som förut. Vi som kan kallas normala vet var gränsen går mellan vanlig och kränkande fotografering. Det behöver inga lagar tala om för oss. Behovet av att sätta en regel på pränt är mest för att ingen "onormal" ska få för sej att det är fritt fram.



"A picture is a secret about a secret, the more it tells you the less you know"

Morallagar funkar inte

Vi har en sexköpslag sen flera år som kriminaliserar köp av sex. Den ska garantera att prostituerade (läs: kvinnor) inte ska råka illa ut för torskar och hallickar och allt vad det kallas. Men efter femton med den här lagen visar det sej att de som döms endast fått dagsböter, inte fängelse som lagen föreskriver. Gatuprostitutionen minskade men av allt att döma flyttade prostitutionen i övrigt inomhus istället för att helt försvinna.

Likt Saddams informationsminister som körde med propaganda från början till slut kör svenska myndigheter med falsk propaganda om sexköpslagens förträfflighet.

I artikeln jag länkar till ovan, från Aftonbladet, talas det om att lagen har bred enighet bland politikerna och det må så vara. Dock kan jag inget annat än beklaga dom för ett så dåligt beslut. För det första, varför förbjuder man köp när man inte förbjuder säljande? Kopplerilagen gör ju inget för att förhindra säljande. För det andra, lagen kom till för att stoppa köp av sex men det har inte hänt. Tvärtom visar det sej att lika många säljer sej som tidigare. Nu genom smuggling av människor som inte bara tvingas till sex utan även till slavarbete. Då kan man dölja prostitutionen bakom slaveriet som i sin tur ser ut som ordinärt arbete.

Sexköpslagen är en så kallad morallag, dvs den utgår från åsikten att köp av sex är fel för att det strider mot människans natur. Sanningen är att köp och säljande av sex är en del av alla djurarters respektive natur. Vad det strider mot är vårt sätt att uppfatta rättvisa. Man ska inte tvingas att sälja sej, lika lite som att köpa sex bör uppmuntras. Så länge vi utgår från moral vid stiftande av lagar kommer vi alltid att leda oss själva fel. Vi borde utgå från sunt förnuft istället. Det sunda förnuftet sammanfaller här med moralen, som förmodligen utgått ursprungligen från observationen att ohämmat sex kan ge sjukdomar och ett dåligt rykte.

Jag är säker på att om vi stryper tillgången kan vi också minska efterfrågan. Men en lag som förbjuder båda delarna skulle säkerligen vara lika impotent som den nuvarande sexköpslagen är. Vad vi borde ha är rekommendationslagar snarare än förbudslagar. I praktiken borde en lag som behandlar prostitution innebära att den som blir påkommen med att såväl sälja som köpa får en skarp tillsägelse ihop med böter. Mer än så bör det inte vara faktiskt. Man vinner inget på att utdöma fängelsestraff för detta eftersom samhället inte lider. Det är den köpande och den säljande som lider och de borde få vård och information istället för förvaring.

De stora skurkarna är ju dom som tillhandahåller prostitutionen. Där borde alla resurser sättas in. Där borde lagarna vara stenhårda. Hittills har väl ett antal ligor avslöjats ute i världen men här i Sverige verkar myndigheterna veta bättre. Det är enklare att sätta dit köparna än distributörerna. Ungefär som med knarkproblemet, ett annat krig man utkämpar på fel fronter. Politiker drivs uppenbarligen inte av en önskan att göra gott, utan av en känsla av välmenande. Det vet vi ju alla numera att motsatsen till godhet är inte ondska utan välmenande.

Fram för en lagstiftning som inte bygger på tanken att erbjudande och tagande av sex är fel. Kriminalisera distributionen endast och ge istället de utslagna chansen att bli medlemmar av samhället. Vad för alternativ ger det svenska samhället de prostituerade idag?



"How many pins does a sixteen-pin cable have?"

Kamerahörnan: Vem blir skurk nu?

Ett lagförslag har lagts om att förbjuda så kallad kränkande fotografering. Det här lagförslaget oroar många yrkesfotografer. Det verkar som om man vill komma runt de domar Högsta domstolen fastslagit i många ärenden rörande så kallad smygfotografering och den vägen komma åt all sorts fotografi. Hittills tycker i alla fall jag att befintlig lagstiftning fungerar utmärkt. Kränkande är det bara om ett ordinärt privatlivs helgd blir stört. I övrigt tycker jag att man ska få plåta lite hur man vill, inom rimlighetens gränser.

Det är inte bra att man fingrar för mycket på folks rättigheter. Privatlivet är viktigt att hålla utanför andras påträngande ögon men det är faktiskt sällan som fotografer verkligen kränker privatlivet. De man "jagar" är oftast på offentlig mark och rör sej bland andra offentliga personer. Smygfotografering är inte heller så enkelt att lagstifta emot. Ska fågelskådare förbjudas verka, ska privatdetektiver som vill avslöja försäkringsbedrägerier förbjudas verka osv? Det är fluktare och andra knasbollar man vill åt men risken är att man får så många med på köpet att yttrandefriheten hotas, såvida inte det är det hemliga målet. Nej, nu låter jag som ett konspirationsnöt.

Så blir det ju förstås inte alls. Lagen, om den går igenom, kommer inte att få något större genomslag på fotografins område annat än att domstolarna får ännu fler lagar att tolka. Det är dock bra att vi diskuterar vad det innebär i slutändan.

Gällande lagstiftning räcker gott, anser jag. Bild från Wikipedia.

"Arkitektur är frusen musik."

Lagen om alltings jävlighet

Jag tänker lista saker som jag anser är ett utslag av lagen om alltings jävlighet. Jag tror inte alls på att det finns någon där ute som vill oss ont, det är bara det att vi söker efter samband hela tiden. Vilket som, det finns saker som verkligen sammanfaller och det gör att denna lag ändå är "giltig" nästan hela tiden.

1. Vill man ut och titta på stjärnorna är himlen mulen och ofta snöar/regnar det, beroende på årstiden.
2. Känner man för lite lugn och ro finns det alltid nån som vill prata och stoja.
3. Vill man sitta ensam på ett tåg eller en spårvagn då denna är nästintill tom i övrigt kan du ge dej på att det finns någon som bara måste sitta bredvid dej.
4. Tappar du en macka med nåt gott på i golvet kommer den närmast oundvikligen att hamna med pålägget nedåt.
5. "Jag ska bara vila lite till", säger du och och försover dej.
6. Har något gått sönder kommer du inte att hitta de rätta verktygen för att laga det.
7. Ju mindre pengar du har desto fler utgifter och avgifter har du.
8. Vill du ha ett prestigefyllt pris, ära och berömmelse, se då till att ha kompisar eller släkt som kan det där med marknadsföring.
9. Vatten kokar vid 100 grader men mjölk kokar när man vänder ryggen till.
10. Läser du för många listor av den här typen kommer du alldeles säkert att drabbas av nåt av ovanstående.




"Även en trasig klocka går rätt två gånger om dagen."

Bilar kan tas i förslag

Bild av Josh.

Bilen kan tas i beslag vid upprepade förseelser (tre gånger inom en sexårsperiod) - för alltid. Det är ett förslag som nu ska övervägas av justitieministern och som kan bli verklighet. Som det är nu tas väldigt få bilar i beslag och man kan få tillbaka den, i vissa fall.

Detta förslag är nog passande för att komma åt dom som kör rattfulla eller med andra droger i kroppen. Att de kan komma åt andra bilar gör inget, det är bara att ta in de bilarna också. De som lånar ut sina bilar borde få stå sitt kast för att de är så dumma att de låter knarkare och fyllon köra deras bilar.




"Alkohol konserverar allt utom värdighet och hemligheter."

Lagen om alltings jävlighet

Den gäller än! Kan du komma på fler än de tio exemplen jag skriver här?

1. Saker man köpt med garanti går alltid sönder precis efter att garantin gått ut.

2. Tappar man en macka i golvet kan man vara säker på att den hamnar med smörsidan nedåt.

3. Ett strömavbrott inträffar alltid när det är som mest spännande i en serie, en film eller annat som man gärna vill se och kanske inte har möjlighet att köpa eller ladda ner.

4. Det lag man inte hejar på i hockey gör naturligtvis mål när dom plockar ut sin målvakt.

5. Pratar man med en petimäter eller annan form av besserwisser får man alltid en lång föreläsning i just det ämne man vill ha snabbt avklarat.

6. Den dagen man äntligen har pengar till den sak man vill köpa - är den saken slutsåld...

7. Man är äntligen klar med en jättehög brev som ska slickas igen och skrivas på - bara för att få en lika stor @$£%¤%¤)(/ hög till!

8. När man har som mest bråttom fumlar man som mest.

9. Solen lyser med sin frånvaro just den dagen man bokat in för en dag på stranden.

10. Den du är intresserad av är antingen redan upptagen eller inte intresserad av dej.

Jag avslutar med refrängen till Iggesundsgängets slagdänga "Pessimistkonsulten":

"Ja, det är lika bra å sluta drömma
det går åt helvete i alla fall
för om man drömmer om Paris
hamnar man på något vis
lik förbannat i Hudiksvall"



"Lev livet innan livet lever om med dej!"

15-årsgränsen, betyder den nåt idag?

Vi har haft lagen om 15-årsgräns för att ha sexuella relationer med andra människor rätt länge nu och på det hela taget funkar väl lagen ganska bra. Det finns dock ett aber med utformningen av den lagen. Under den åldern räknas det lagtekniskt, av någon underlig anledning som våldtäkt, oavsett vad som hänt i sängen eller var det nu ägde rum. Men nu verkar det som om den lagen urholkats av en dom i Ystads tingsrätt där en flicka i övre tonåren friats från denna tekniska våldtäkt eftersom något våld aldrig ägde rum under sexakten.

Man kan fråga sej om det verkligen ska behövas en sån lag. Nu menar jag inte att alla som känner för det, minderåriga såväl som vuxna, ska ut och hoppa på varandra utan jag menar att lagar upplevs som tvång, inte som en serie rekommendationer. Vi förmanas av samhället att inte slå, inte stjäla, inte luras och vi följer dessa förmaningar (om vi är normala förstås) men en lag blir mer som en pekpinne där det förbjudna blir nåt begärligt.  Det är som när man var liten och inte fick ta kakan i burken för att de skulle alla få, inte bara man själv. Själv har jag inget begär till minderåriga så den kakan kan ligga kvar i burken. Jag hoppas att ingen annan heller har såna begär men samtidigt slås jag av tanken att begäret hade nog inte varit lika prominent om inte lagen hade påpekats gång på gång och t o m gjorts till en skämtaktig och väldigt löjlig ceremoni. Jag tänker på hela konceptet kring byxmyndighet.

Så, behövs lagen om 15-årsgräns? Vore det inte bättre med att enbart anmäla och åtala de som begår våldtäkter och med detta menar jag endast att genom att bruka våld ha sex med någon annan mot hans/hennes vilja.  Det är så många som ändå "kommer undan" för att rätten tyckte att den ena parten såg vuxen ut för sin ålder. Skamkänslor kan man få för en sexuell kontakt, oavsett om man är 13 år, 33 år eller 63 år. Men att låta lagvrängare bestämma hur skamkänslorna ska handskas med är helt fel. Det sänder helt fel signaler till unga människor; dels att det är fel att ha sex och dels att alla vuxna bara är ute efter att komma innanför ens byxor. 15 år borde vara en rekommendation och ett osynligt hinder snarare än en lag.

Sen kan man ju, som Pär Ström förmodligen kommer att resonera, tänka tanken att om det hade varit det omvända med en pojke i övre tonåren och en minderårig flicka hade nog rättsapparaten slagit till hårdare och en fällande dom hade kanske varit en realitet.

Uppdatering: Lika teknisk som lagen om sex med minderåriga är lika tekniskt var frikännandet av den åtalade flickan.  I de åren som är runt 15 år kan jag nog säga att det kvittar om den ena är under 15 och andra strax över. Det går inte över en natt att man går från outvecklad till fullt utvecklad. Sånt är som överallt annars helt och hållet individuellt. Där har denna lag helt missat sitt mål. Det är äcklen man vill åt, inte de som vill ha en skön stund och vill det av ren och skär kärlek eller bara för stunden samtidigt som de båda är med på det + att de är i någorlunda ålder med varandra. Anpassa således lagen efter detta.

Skulle prostitution inte vara ett brott?

Hamnade återigen av en slump på en sida jag inte tänkt läsa och den enda fråga jag fick ut av läsandet av den var "är inte prostitution ett brott?" för jag blev så förvånad över tonen och sättet att beskriva ämnet på. Enligt de som skrivit inlägget är prostituerade brottsoffer som bör behandlas därefter. Så om man ska hårddra det de säger är prostitution inget brott men de som utnyttjar prostituerades tjänster kriminella. Helt klart en intressant situation. En annan bloggare uttrycker det som att i så fall är knarklangare också brottsoffer. Man skulle kunna säga att vapentillverkare också är brottsoffer, liksom fildelare. Men det faktum att vi behandlar köpare av sexuella tjänster hårdare än de som säljer dom är svårt att förstå för mej som inte kan juridiken så bra. Det här får jag skicka vidare till en som kan sånt bättre.

Inget ämne får så många att ha en åsikt som sex och sexköp. Märk väl att jag endast tar upp de som säljer sej mer eller mindre frivilligt. De som tvingas in i prostitutionen är en helt annan marknad och ska inte klumpas ihop med dessa. Det är sexhandeln vi ska stoppa men den verkar inte synas så lätt eftersom den ju inte bara inbegriper sexuellt tvång utan lurendrejeri, ekonomiska oegentligheter och våld. Vanlig prostitution verkar inte vara sån. Jag kan inte speciellt mycket om ämnet eftersom jag varken har erfarenhet av vare sej köp eller säljande. Jag endast går på det jag läst och hört. Inget jag läst och hört hittills får mej att tro att köp av sex skulle vara värre än säljande av sex. Jag skulle inte gå så långt att säga att det är en könsfråga utan jag skulle snarare vilja säga att det är en klassfråga men att myndigheter och debattörer har fått det till en könsfråga för att kunna framhäva de kvinnor inom det som kallas feminismen som helt klart vill ha makt, gärna med närmast fascistiska metoder.

Fler män än kvinnor prostituerar sej enligt en enkät utförd för Aftonbladets räkning. Lika många kvinnor verkar också köpa sex som män. Tänk på detta även om en enkät bara är ett litet urval av en hel population. Mörkertalet kan dölja en för genusianerna obehaglig sanning.

Som vanligt, genusian är min beteckning på de som kallar sej feminister men egentligen bara är ute efter makt för egen del och de sina.

Uppdatering 2011-04-10: Reaktionerna lät inte vänta på sej. SVD har en artikel om dessa reaktioner.

En onödig lag

Det ska bli förbjudet att olovandes filma och fotografera andra människor i privata utrymmen och i provhytter och andra ställen där något personligt äger rum. Totalt onödig lag eftersom vi redan har lagstiftning som tar hand om sånt. Jag visste inte att lagvrängarna sysslade med tautologier. Hur ska det efterlevas då? Ska byråkrater dyka upp en gång per månad och genomsöka ens lägenhet i jakt på eventuell övervakningsutrustning? Hur ska SÄPO och FRA klara sej undan?

Lag och rätt: Gör om gör rätt!

En dom i Högsta Domstolen har tydligen retat upp en lagexpert så mycket att hon nu skriver en insändare om det i DN. Hon klagar på att en lagexpertkollega ska ha skrivit ett utlåtande som går ut på att man ska vara extra noggrann gällande målsägaren och dennes hågkomst. Men man får komma ihåg att när det gäller mål som det aktuella, dvs sexövergrepp, är det ofta ord som står mot ord. Fysisk bevisning är sällsynt om det inte skett inom de närmaste 24 timmarna. Det framgår också av kommentarerna att målet rör saker som hände för ca 10 år sen vilket komplicerar saken eftersom minnen kan blekna och förvrängas. Man kan vara bombsäker på en sak men ändå stämmer det inte med verkligheten. Om jag går igenom saker jag skrivit i en kalender kan jag bli förvånad över att finna vissa saker på vissa datum för jag minns inte att jag skrivit ner detta eller så minns jag fel datum för vissa saker. Ändå är det min skrivstil. Mer säkra än så behöver inte våra minnen vara att man kommer ihåg allt rätt.

Sen är ju frågan vad som bör kallas sexuella övergrepp. Med dagens lagbetydelse verkar det, om man ska tolka det väldigt vitt och brett (hmm, tautologi där), som om en vanlig beröring ska kallas övergrepp om den ena personen inte vill bli berörd.

Lagarna bör i mitt tycke skrivas om så att sexuella övergrepp får den betydelse det alltid har haft, alltså att använda sexualrelaterat våld mot någon annan. Allt annat bör strykas. Beröring är inget övergrepp även om det i mycket sällsynta fall kan leda till det. Jag skriver sällsynta eftersom vi berör varandra varje dag och inget av fallen jag varit med om har lett till nåt övergrepp.

Vill man inte bli berörd ska det dock inte ropas på lag och ordning. Man går helt enkelt därifrån och skulle den andra parten försöka förhindra det så får det väl bli handgemäng då. Tillhyggen finns överallt som kan användas till att försvara sej med. Vi bör inte ha en lagstiftning som bygger på orsak och verkan för då är steget till lagar som förbjuder en att tänka på en viss sak inte långt borta. Thought crime kallas det på engelska. Jag är osäker på den svenska benämningen så jag använder den engelska termen tills vidare.

Innan ordmärkningskråkorna börjar yla om definitioner av ordet beröring säger jag att jag med ordet beröring enbart menar en klapp på axeln, i ryggen eller kramande av sagda delar. Att utdela skamgrepp eller liknande ingår inte där, ej heller i vardagen. Vill man inte bli berörd på det vanliga viset är det nåt fel på en, antingen genom att man tolkar andra människors intentioner fel eller att man är skygg. I båda fallen kan man komma överens om att antingen inte vidröra igen eller försöka komma fram till vad som är orsaken till felet. Är man mycket för att tafsa på andra är det också ett fel på en men det har säkerligen inget med övergrepp att göra utan mer med ett behov av att vidröra. Det ska kunna gå att behandla.

Så, nu har jag skrivit lite om mina tankar kring lag och rätt och jag är inte nöjd med det jag förstått av det hittills. Mitt inlägg utvecklades också i en annan riktning än jag tänkt mej från början. Jag vet inte om målet handlade om beröring eller ej men det är just att beröring har kommit att införas i lagarna i diverse former som jag reagerat på eftersom vi ju berör varandra varje dag. Lagar är tydligen inte skrivna med ALLA människor i åtanke, inte heller alla situationer. Nåväl, ingen är perfekt.

Skulle Sverige verkligen vara en fristad för pirater?

Ibland när man läser blaskorna får man känslan av att det bara är sensationen journalisterna är ute efter. Den här gången är det dock relativt sansade artiklar med bl a en ingående intervju med en författare som i fiktionens land beskrivit hur fildelningsrörelsen utvecklats i Sverige. Som en deckare, hade någon visst beskrivit den. Den andre författaren av samma bok skriver en liten rolig krönika i konkurrenttidningen. En annan artikel är ett inlägg i debatten kring vilka som egentligen är de riktiga piraterna och varför vissa kulturarbetare har de så dåligt ställt. För inte fildelas t ex målningar eller skulpturer! Den tredje artikeln jag tänker på är en sammanställning av intervjuer med diverse folk som ser fildelningen på nära håll och deras respektive syn på den och de lagar som gäller och enligt vissa borde gälla. Här får jag känslan av att vissa företrädare för skiv- och filmindustrin helst skulle vilja se den spanska inkvisitionen komma tillbaka.

Som rubriken antyder kan man fråga sej om Sverige verkligen är en bastion där pirater kan härja fritt. Förmodligen är det en myt som spritt sej i och med att sökportalen The Pirate Bay varit så framgångsrik. Att det med rätt sökord går att finna precis samma saker via Google talar ingen om. I alla fall inte speciellt högt. Hyckleriet är i full svang på internet och bland teknikhatande företag som egentligen önskade att de hängt med när tåget gick i mitten av 1990-talet. Nu får de stå sitt kast och hoppas att de får finnas kvar. Vi behöver inte bolagen men de behöver oss.