Internet är ingen privat angelägenhet

Nakenbilder läcker ut på internet och de som förekommer i bilderna är rasande över att så skett, framför allt vissa stjärnor som spelar indignerade över att deras "hemligheter" har sluppit ut i etern. Vad ingen av dessa fattar är att internet, till vilket Facebook, Twitter och allt annat dit telefoner kan kopplas, inte är någon privat sfär. Så fort en bild tas med en telefon som kan kopplas upp på internet finns risken att dessa bilder hamnar på internet, vilket ju faktiskt är avsikten med att dessa telefoner har kamerafunktion från början.

Alltså gäller inte rätten till privatliv så fort en bild blir offentlig, vilket den också blir i samma stund den visas för någon annan. Allt som visas upp, på ett eller annat sätt, är offentligt, det är officiellt, och ska behandlas som officiellt också. Kan man inte acceptera detta faktum bör man inte ta bilder på sej själv med nåt som kan kopplas upp mot internet. Kanske man inte ska ta några bilder på sej själv alls. Överlåt sånt till proffsen och paparazzi.

Jag har hittills inte nämnt att det verkar handla om en som har hackat sej in i folks konton genom att utnyttja en svaghet i Apples iCloud-servrar för att dela med sej av bilder man tagit och sen spritt bilderna på internet. Till det har jag följande att säga: Skaffa bättre kryptering till era konton, lek inte martyrer för att ni inte klarar av att hålla koll på era telefoner. Det värsta är inte att bilderna hackats och sen läckts ut, det värsta är att de fanns där från början i stort sett helt oskyddade. Håll era privata bilder för er själva.

För mej får vem som helst posera naken på foton, fler borde göra det faktiskt, men hyckleriet kring hur bilderna hittade ut på internet är bara så dåligt påkommet att jag bara kan tänka mej att de orden är sagda i panik och av ren harm över att nån kommit på att de poserat nakna på ett sätt som de trodde var privat, vilket det alltså inte är.

Allt som sker på internet, och i nära anslutning till internet, hör offentligheten till. Så lägg ner harmen över att ha fått bilderna spridda och acceptera läget. Vill man inte att folk ska se en naken ska man inte ställa sej inför en telefon med kamerafunktion.



"Too wild to care, you got animal stare
You can't stay anywhere in your eyes
Think you're leadin' me on but you can be anyone
'Cause I know you'll be gone 'fore I rise"

Mer offentlighet och privat - inom fotografins värld

Fotosidan rapporterar om att det från halvårsskiftet är förbjudet med så kallad kränkande fotografering om regeringen får som den vill. Att ens personliga integritet inte kränks är nog den absolut viktigaste delen av det här lagförslaget. Nu föreslås det på allvar att man inte får ta bilder av någon annan i en privat situation, t ex på toaletten eller duschen, utan hans/hennes tillstånd. Yrkesutövande fotografer inom journalistprofessionen behöver inte oroa sej. Det är vi andra som har anledning att fundera från och till med den här lagen i åtanke.

Det kan förstås diskuteras vad som är kränkande. Beatrice Ask svarar egentligen inte på kritiken i den länkade artikeln från 2011 utan tar upp vardagliga problem som att folk smygfotograferar varandra i badrummet. Som vanligt tror jag lagförslaget kommer från den moraliska sidan, att man till varje pris vill stoppa snuskhumrarna. Men det kommer förmodligen bli andra som hamnar i kläm. Låt mej ta ett hypotetiskt exempel, som jag inte vet om det har ägt rum ännu:

Låt oss föreställa oss att en fotograf vill ha en bild av en sandstrand med mycket människor. Det ska vara en illustration av området som han/hon ska använda för att presentera det på sin hemsida. En massa människor badar, leker eller bara solar sej vid tidpunkten. Fotografen har talat om för alla på stranden som har varit inom hörhåll att han har för avsikt att fota den. Just i det ögonblicket vår fotograf tar sin bild håller en kvinna på att byta om i vad som blir bildens ytterkant. Hon får syn på fotografen och blir som i sagorna om Emil, förgrymmad. Hon anklagar fotografen för smygfotografering. Men här är kruxet: Fotografen har ju inte sett henne förrän hon börjar gasta och ha sej men han/hon har gett sej tillkänna för alla som är på stranden och de vet om fotografens avsikt; att fotografera stranden. Att hon inte hört det är en sak. Hon borde sett fotografen som står tydligt i ena hörnet av badstranden.

Hur ska det tolkas? Hon är på offentlig plats och utför en privat akt. Har fotografen gjort fel och brutit mot lagen eller har hon gjort fel som bytt om på allmän plats? Som ni kanske märker är jag på fotografens sida, inte bara för att jag själv sysslar med fotografering utan också för att jag anser att byter man om på en plats där alla kan se en får man skylla sej själv. Det finns ofta bodar eller omklädningsrum vid de flesta badplatser.

Detta var en hypotetisk frågeställning och jag tror inte folk i vanliga fall är så dumma att de byter om mitt bland andra människor. Därtill är prydheten för stor. Låt oss ta ett annat exempel:

En fotograf tänker ta ett foto av en hall i en lägenhet. Utan fotografens vetskap har en person gått in i badrummet i bortre änden av hallen och någon bestämmer sej för att öppna badrumsdörren för att släppa in mer ljus i hallen i samma stund som fotot tas. Det visar sej då att personen i badrummet är i färd med att ta av sej byxorna. Är det en kränkning av privatlivet? Bara om fotot publiceras. Annars är det inte så.

Jag vet att mina exempel inte är de allra bästa men de är intressanta i vilket fall. Som med de flesta lagar som handlar om fotografering kommer oskyldiga att drabbas mer än skyldiga. Men i det långa loppet är jag ganska säker på att den stora massan fortsätter som förut. Vi som kan kallas normala vet var gränsen går mellan vanlig och kränkande fotografering. Det behöver inga lagar tala om för oss. Behovet av att sätta en regel på pränt är mest för att ingen "onormal" ska få för sej att det är fritt fram.



"A picture is a secret about a secret, the more it tells you the less you know"

Skillnaden mellan privat och offentlig sfär

Det nyligen inträffade på Öland att en person som filmade ett kommunfullmäktigesammanträde blev utslängd för att han enligt vissa personers utsago "störde ordningen" har fått mej att fundera över skillnaderna mellan privat och offentlig sfär. Var börjar och slutar de? Det enkla svaret är att den privata sfären börjar vid ens egen kropp och slutar en bit framför den, beroende på situationen. I en tunnelbana eller en hiss är det detta utrymme som avgör storleken på ens egen privata sfär.

Vi har en offentlig sfär också och den bestäms också av utrymmet vid befinner oss i eller vid. Ta en grupp människor som står och sjunger i kör på ett torg. Deras gemensamma sfär är offentlig, allt de gör är offentligt och alla som tittar på hör till den offentliga sfären. Till och med folk som inte stannar för att titta utan bara går förbi hör dit eftersom den offentliga sfären endast avgränsas av de byggnader som omger den offentliga platsen.

Ordet offentlig är ett tyskt ord som betyder öppen och syftar naturligtvis på att all plats som är öppen för allmänheten är till för alla som vill beträda den. Säger man i ett dokument att detta inte är offentlig plats eller inhägnar ett område så upphör det att vara offentligt också. Men det finns även offentliga platser inomhus också. All plats där allmänheten har tillträde är offentlig plats. Märk väl, allmänheten. En sjukhusavdelning är inte allmän plats då det bara är tillåtet med ett visst antal personer på en viss avdelning. Däremot en lobby till ett sjukhus är de facto att betrakta som allmän plats eftersom det är där alla samlas. Vestibulen till ett sjukhus likaså.

Ett kommunfullmäktigesammanträde är en offentlig akt i och med att politiker är offentliga personer och allt de gör ska komma till allmänhetens kännedom, så småningom. Vill man hålla något hemligt måste man säga ifrån i god tid innan eller hålla tyst om det. Det där med offentlig plats är en fråga för jurister och filosofer egentligen så vad som är offentligt och inte kan diskuteras nästan i det oändliga.

Ett tredje ord i sammanhanget är officiell, ett ord från latinet som betyder arbete och är släkt med vårt eget verb öva. Det är alltså arbetsrelaterat och innebär att man i sin kapacitet som t ex myndighetsperson har rätt att göra allt offentligt som behövs göras offentligt. Ordet officiell ställer därmed hela diskussionen om offentligt och privat på huvudet. Säg ordet officiell så tvingar du folket som vill hålla något privat att tänka efter. De enda platser som inte kan göras officiella är ens egna tankar. Det är bara man själv som får göra det.

Så nästa gång du tar med en kamera på ett möte, fråga om det är privat, offentligt eller officiellt. Om de frågar vilka skillnaderna är hänvisa då hit eller memorera det jag just skrivit här.




"He who opens a school door, closes a prison."

Hotet mot samhället är gravt överdrivet

Filma ett kommunfullmäktigemöte? Tydligen inte. Spionera på medborgarna? Absolut! I kriget mot terrorismen och andra misshagliga element i samhället är tydligen allting tillåtet, utom när det gäller de besuttna själva. Det talas vitt och brett om politikerförakt men medborgarföraktet är ju vad som har lett fram till det förra. Myndigheter och politiker behöver inte skyddas i egentlig mening. De åtnjuter redan ett fullgott skydd i form av livvakter och receptionister som ser till att demokratin i praktiken upphävs när vanligt folk vill ha kontakt med sina folkvalda och deras representanter.

FRA och liknande verksamhet behövs faktiskt inte, av flera skäl. Jag tänker bara nämna ett par för det räcker med två. Det första är det som jag valt som rubrik till den här artikeln: att hotet mot samhället är överdrivet. Så gravt överdrivet att all verksamhet som syftar till att skydda politiker och myndigheter från olika former av attacker blir som att skjuta mygg med kanon. De attacker som ägt rum uttömde terroristernas "kreativitet" så till den milda grad att det dröjer decennier innan de lyckas med nåt igen och tills dess har utbildning och information till deras släktingar stoppat alla terrortendenser (inte motattacker med insatsstyrkor!). Kunskap och utbildning är terroristernas värsta fiende, inte vapen och övervakning.

Det andra skälet är att yttrandefriheten naggas i kanten då folk blir mindre benägna att prata som man vill (och får!) i digital form. Känner man sej övervakad tar den urgamla skräcken för rovdjur över och då är det inte konstigt att en del blir paranoida. Privatlivet är inget värt längre. Men vad är det i vanligt folks samtal som kan vara så viktigt? Används vi som jämförelse som exempel på hur vanligt folk pratar kontra skurkar?

Ett tredje skäl som jag inte tänkt ta upp men som ändå kommer med, vad händer om fienden verkligen bestämmer sej för att anfalla mål i Sverige? Jag tror inte de då använder sej av de metoder säkerhetstjänsten tror att man kommer att använda. Tvärtom kommer de att vara väldigt "vanliga" och det är nog tystnaden som kommer att avslöja dom. Om den dagen kommer, vilket jag inte tror, får vi se vad som händer. Ingen organisation som vill använda våld som medel för underkastelse eller skräck har något att vinna på att anfalla Sverige. Tvärtom är Sverige en lysande, om än ganska omedveten, allierad i kampen för underkastelse från dessa organisationers sida.

Det handlar om att myndigheterna är för undfallande visavi de som förespråkar våld som medel. Inte undra på att folk som Pat Condell, även om han överdriver något, går igång på alla cylindrar när våldsförespråkare hela tiden låter käften glappa.

Den tråkiga sanningen för FRA och andra organisationer som vill övervaka allt och alla är att de som skriker om våld och övergrepp är de som oftast är mest impotenta när det väl handlar om just våld. Det är de tysta som är farligast. Den verkliga terrorismen utförs av de som har den verkliga makten att skrämmas. De som kan hålla en befolkning i schack är de verkliga marionettmästarna. Nej, jag talar inte om terroristorganisationer, ej heller om västerländska länder, utan om diktaturer överallt som antingen är diktaturer eller kallar sej demokratier. Dock kan inget land som aktivt spionerar på sina medborgare i syfte att ta reda på huruvida de är regimmotståndare kallas demokratier.

Egentligen är allt som syftar till att skrämmas terrorism. I så fall är storlagen inom fotboll terrorister eftersom det oftast är pga sitt rykte de vinner ligorna. Men fullt så långt behöver vi inte gå, eller?

Övervakning förekommer överallt. Vanligt folk övervakar också, ibland utan att vara medvetna om att det är övervakning. Vi kollar in vad andra gör utan att säga nåt, vi tittar lite extra på nån eller nåt för att vi blir intresserade. Men sån övervakning är sällan organiserad. Det är den organiserade, ej kopplade till övervakning av konstaterade skurkar, som är onödig och överdriven. Nivån för övervakningen är inte alls ställd till proportionerna för hotet mot samhället. Samhället som sådant klarar sej alltid, det är de styrande som är oroliga för att förlora makten. Det är därför vi har krig, därför vi har terroristbekämpning. Låter jag kategorisk? Inte så svårt att låta sån när världen är sån...



"Computer: a million morons working at the speed of light."

Ett par ord om integritet, offentlighetsprincipen och identitetsstölder

Den senaste tidens skriverier om identitetsstölder i syfte att göra folk skuldsatta gör inte mej speciellt orolig eftersom jag med mina studieskulder inte kan komma ifråga. Däremot de som annars har sin ekonomi i ordning bör se sej om väldigt noga. Men det är egentligen inte det som är huvudsaken i mitt inlägg idag. Det är själva offentlighetsprincipen som problemet. Vem som helst kan ta reda på vad som helst rörande ens inkomster, tillgångar och skulder. Just såna saker anser jag vara ens egen ensak. Endast Skatteverket ska också ha insyn i detta.

Varför ska det angå andra vad man har eller inte har för pengar? Varför ska jag kunna gå på internet och kunna få fram en viss persons ekonomiska situation? Jag ser helst att privatpersoners ekonomi exkluderas från offentlighetsprincipen. Inte för att jag tror att det hindrar en del individer från att ta reda på detta ändå, men det hör inte hit. Huruvida det stoppar identitetsstölder är jag osäker på men det kanske hindrar en del från att sätta sina fula planer i verket.

Jag kanske låter naiv men jag vill att andra ska veta vilken ekonomi jag har, ej heller vill jag se vilken ekonomi andra har. Kanske är myndigheterna naiva som tror att offentlighetsprincipen fungerar på den här punkten? Vem vet? Kanske jag bara är fel ute.



"Det finns ett sätt att lösa samtliga ekonomiska problem: att göra självgodheten skattepliktig."

Kamerahörnan: Allmänna platser?

Jag funderar lite mer kring det där med definitionen av termen allmänna platser. Det är tydligen så att jurister arbetandes för kommunerna kommit fram till att sjukhus, vårdcentraler, skolor och annan kommunal verksamhet i övrigt inte är att betrakta som allmänna platser och att fotografering då endast kan ske efter tillåtelse. Hur de kommit fram till denna konklusion vet jag inte och förstår än mindre. Det innebär ju nämligen att vi, dvs allmänheten, får svårt att få insyn i den kommunala verksamheten om vi vill att våra journalister ska kunna göra sitt jobb. Det lägger också hinder i vägen för privatpersoner som vill ha foton på den nyfödda. Ska det bli förbjudet att fotografera sammanträden inom kommunerna i framtiden också?

Sen kom jag också att tänka på att kommunalt ägda hus, såna man hyr en lägenhet, ju också är kommunal verksamhet. Är det förbjudet att fotografera i dessa byggnader också?



"Byråkrati är en gigantisk maskin som sköts av dvärgar."