Mikropatriotism (eller slutet för nationalismen)

Nationalism är ett hemskt koncept. Blotta tanken på att ett land är ett enda folk och att dessa har ett gemensamt ursprung skrämmer mej som historiker eftersom detta är det mest ohistoriska sättet att se på ett land. Därför gläds jag till viss del åt att se hur de stora konstgjorda länderna möjligen faller sönder i diverse folkomröstningar. Visserligen återstår det lång väg mot att göra slut med nationalismens tankegång men om vi får fler länder väcks förhoppningen (hos undertecknad) att det samtidigt växer fram en känsla för det lilla, provinserna.

Men tyvärr kommer nog nationalismen segra. En känsla för sitt land, sitt folk, sin familj, sej själv är en helt annan känsla än den man har gentemot andra länder, andra folk, andras familjer, andra människor. Nationalism är således den negativa formen av vad patriotism eller provinsialism är. Men jag är inte helt säker på att jag gillar patriotism heller för att hylla sitt land kan ha en negativ klang också då det så lätt blandas samman med nationalism. Jag föredrar provinsialism med en nypa sans och förnuft ifråga om folks historia. Något folkets historia finns inte och har aldrig funnits. Åtminstone inte enligt den nationalistiska synen.

Jag hoppas jag gör mej förstådd nu. Det är bättre att vara stolt över sin omedelbara omgivning och/eller regionen omkring än ett land, vars existens egentligen bara är en fortsättning på kungarnas länder under medeltiden. Det är också bättre att gilla nåt familjärt och kärt än ogilla det okända, eller som vissa säger att de gör; hatar det. Som jag ser det är nationalism ett dåligt förhållningssätt gentemot andra människor. Visst är det bra att känna stolthet över sin bygd, det hör till faktiskt, men ett helt land är lite för mycket. Ta matchen igår mellan Tyskland och Sverige som ett exempel. Jag såg inte den som ett exempel på nationer eller ens representanter för nationer som möttes. Det var två landslag med individer som representerade respektive länders bygder och fotbollslag som möttes.

Ordet nation betyder egentligen vara född, bildat som det är till det latinska verbet nasci, födas. På den punkten är det inget fel med ordet nation. Man föds här, lever här och dör här. Men om man till detta lägger att "folket" har levt här hela tiden så blir det genast betydligt sämre. Lägger man sen dessutom ytterligare en dimension till ordet nationalism, tanken om att bara vissa har rätt att bo här, dvs de som är födda här, blir det genast äckligt och perverst.

Jag hyllar tanken att vanliga människor känner samhörighet med sin bygd för att de är födda där eller bor där, men inte mer. Att spela en landskamp i fotboll är inte ett utslag av nationalism eller ens patriotism, det är att man representerar sin bygd och sin gemenskap i samklang med andra som representerar sin bygd och sin gemenskap. Nationalism och patriotism är något som mer hör ihop med politiker och ideologer. Vad jag hoppas på med att de stora länderna eventuellt går isär är just att vanligt folk för en gångs skull ska känna samhörighet med varandra och visa upp sina färdigheter och traditioner för omvärlden, utan att ogilla eller hata andra. Det går att vara patriotisk, men bara om man släpper den ohistoriska synen att nationen födde fram en - för det gjorde bygden.



"Det skulle innebära en genomgripande politisk reform om det sunda förnuftet kunde breda ut sig lika snabbt som enfalden."