Våra rättigheter (uppdaterade)

Jag läser Henrik Alexanderssons blogg regelbundet och hans senaste inlägg fick mej att börja fundera kring våra rättigheter, som i mångt och mycket överväger våra skyldigheter i samhället. Samtidigt är samhällets krav på oss en del av våra rättigheter, rättigheter som har urholkats av de senaste tusen årens krav på att alla människor ska ha samma rättigheter, det vill säga väldigt få om man är ofrälse.

Hax trycker väldigt mycket på rätten att få bo var man vill och ställer det emot rätten att slippa bli utnyttjad, leva på andras bekostnad, som han uttrycker det. Det han skriver om Sverigedemokraterna och deras politik, som Hax mycket riktigt påpekar är alltför lik de övriga riksdagspartiernas respektive politik, har ingen betydelse för mitt inlägg. Hans omnämnande av rättigheten att bo var man vill är nog för att jag skulle börja fundera på det inlägg jag nu skriver.

Rätten att bo var man vill och hur man vill har jag märkligt nog glömt bort när jag tidigare gått genom våra viktigaste rättigheter. Det har helt försvunnit ur mitt sinne, det liksom friheten att röra sej hur man vill, inom rimligheternas gränser förstås. Saken är förstås den att rätten att röra sej som man vill och bo var man vill är viktiga, fundamentala rättigheter som inte borde ruckas på hur som helst, speciellt inte av nationalistiska skäl där gränserna ska stängas bara för att man är rädd för att nationen "skadas" av att andra människor får komma in och absolut INTE för att stänga folk inne.

Rätten att röra sej hur och var man vill inkluderar även rätten att inte bli hindrad från att röra sej i skog och mark. Äganderätten anser jag inte inkluderar andra levande ting som träd och gräs. Att man kan ha rätten att ta hand om marken man bebor är en sak, det är inte ägande utan handhavande. I ett riktigt samhälle borde vi inte ha gränser som hindrar varor, människor och tjänster i rörelse. Smugglingen får vi ändå inte stopp på vid gränserna, det är oftast en bit in i ett land som de flesta lyckade tillslagen görs. Åtminstone får jag den uppfattningen när jag läser om såna tillslag.

Tullen gör förstås stor affär av sina tillslag men de måste väl ha nån form av rättfärdigande i vårt moderna samhälle? Men i ett perfekt samhälle skulle de inte behövas eftersom de öppna gränserna omintetgör behovet av smuggling. Låt allt flöda fritt så tröttnar nog droglangarna och deras bossar på sitt onda värv. Ett intressant faktum är att när alla droger var tillåtna för ca 100 år sen var andelen av befolkningen som var hjälplöst beroende runt 1 procent, vilket faktiskt är samma procentsats nu för tiden när de allra flesta droger är förbjudna.

Denna siffra är förstås hämtad från USA och räknar inte med de som bara använder droger till och från, inte heller tar den med vilka droger som används vanligast. Den siffran såg jag för en tid sen i samband med att jag läste om användandet av droger genom historien. Personligen är jag emot allt användande av droger men vill inte hindra någon från att använda dom, under förutsättningen att det sker på ställen där överdrivet användande inte stör vanligt folk.

Vill folk förstöra sina liv, utan att förstöra andras på köpet, så anser jag att de får göra det. Det är deras rättighet. Det ger förstås dom inte rätten att förstöra för andra. Därmed är vi tillbaka där jag började detta inlägget. Rätten att slippa bli utnyttjad är en stor rättighet och bör inte ruckas på. Den kan också kallas rätten att få vara sin egen. Ingen tränger sej på och gör en till en "god medborgare".  Övervakningen är således ingen bra idé. Låt oss vara i fred! Är det för mycket begärt, alla ni representanter för regeringar och politiska partier?



"Disco music, that's a social disease"