Om psykisk ohälsa

Det gör alltid ont i mej när någon mår dåligt i sitt inre, när känslorna tar överhanden i dessa människor. Speciellt gäller detta med såna jag tycker väldigt mycket om. Så var det förra året med en kvinna jag alltid hyst varma känslor för, och hon mådde väldigt dåligt av det jobb hon höll på med. Det märktes att hon ogillade arbetssituationen. Hon sa inte så mycket om det i början, men mellan raderna läste jag in att hon ogillade de metoder som hon skulle arbeta efter, och sättet hennes chef bara körde på utan att märka av hennes problem förrän det var för sent. Nu när hon har slutat mår hon mycket bättre.

Nu har det hänt igen, med en annan kvinna som mår dåligt i sitt inre. Där är situationen en annan. Hon verkar ha nån form av depression, på gränsen till manodepressivitet. För mej som lekman är det svårt att diagnosticera sånt men hon är väldigt ombytlig. Ena dagen är hon hur sprallig och glad som helst, andra dagen är hon bara sur och vill inte vara med på speciellt mycket. När jag nu får höra hur hon känner ångest om nätterna och mår så dåligt att hon ibland bara vill bort från alltihop skär det i mej. Jag vill bara krama om henne, men jag vet inte om det hjälper. Det kanske skadar mer än hjälper.

En kram i tanken får det bli och kanske ett litet samtal, om jag träffar henne under den kommande veckan. Hon får känna efter vad hon vill och kanske vi andra får ta det lugnt omkring henne, alternativt försöka "väcka" hennes lust för bus och skoj. Hon är en härlig tjej när hon är på bra humör, och bakom den lite tillbakadragna fasaden döljer sej en väldigt smart ung dam. Jag känner själv hur jag mår sämre av att höra om hennes kval. Synd att man ska vara så blyg, annars hade jag ringt henne för att ta reda på hur hon mår. Det är väl ett utslag av mitt lilla problem med andra människor, att jag är blyg och hellre drar mej undan än försöker tränga in i andra människor. Men jag tänker inte ge upp tanken på att hjälpa henne tillbaka.




"Att forma som en stor bonsai"