Finns det några normala människor?

Frågan i rubriken är ärligt och allvarligt menad. Det som står där ska tolkas precis som det är skrivet, finns det några normala människor? Men jag tänker ge er en lite snävare tankegång att leka med, nämligen att med normala människor menar jag såna som inte har några som helst skavanker, vare sej i psykisk, social eller fysisk form. För man läser ju nästan dagligen om psykisk ohälsa (upplever den också omkring sej) som stigmatiserar människor. Det ska den offentliga sektorn råda bot på, anser vissa. Men tänk om inte heller den klarar av det? Det verkar ju som om den offentliga sektorn inte alls funkar, vad det än är.

Vi människor startar säkert allihop våra liv som relativt normala, med olika småsaker som skiljer oss åt utan att detta är ett större problem. Problemen skapas när man upptäcker att skillnaderna är såpass stora mellan en större grupp och en individ vars beteende, utseende, eller dylikt, skiljer sej från gruppen. Då träder en inbyggd mekanism, den finns hos många flockdjur, in som många kallar mobbning (vilket egentligen är fel benämning då en mobb är en oregerlig massa med människor förstör saker eller ger sej på människor utan urskillning), andra kallar trakasserier. Det är en försvarsmekanism som sitter kvar i oss människor från den tiden då vi var mer sårbara som art och då såg det som sticker ut som ett hot mot artens överlevnad.

Men den försvarsmekanismen, som går ut på att stöta bort de individer som kan tänkas vara till men för artens fortlevnad, behövs inte längre i det samhälle vi har byggt upp. Vi kan ta hand om alla sorters människor och vi har många exempel genom historien på människor som inte kallades normala av sin samtid men som ändå skapade storslagen konst eller ledde arméer i krig, helt stick i stäv med den inbyggda mekanismen. Men vad är då normalt?

Normalt är allt som som inte sticker ut nämnvärt mot vardagslivet på ett sätt som väcker uppmärksamhet nån längre tid. Normalt är allt som gör att vi inte äcklas eller skräms av något som vi inte är vana vid. Normalt är allt vi gillar instinktivt och kan relatera till.

Normalt är också att sticka ut från mängden genom att vara en individ, en egen människa som förstår att försvinna in i mängden vid behov och att stå ut från mängden vid andra behov. En överlevare, en konstnär, en normal människa. Normalt är att kunna få folk att skratta och själv skratta med, normalt är att kunna få folk att känna över huvud taget, att reagera både emotionellt och logiskt, ibland på samma gång. Allt som får samhället, hur det än ser ut, att fungera är normalt.

Kort sagt, normalt är allt som hör till vardagen. Men med detta i åtanke, varför anses då så många inte vara normala? För psykiska sjukdomar, fysiska åkommor är väl inte normalt hos oss? Nej, men så länge detta problem inte inverkar menligt på oss som grupp, eller ens på den människa som har problemet ifråga, så innebär inte heller detta något problem för samhället i stort. Inte heller innebär det något problem för den drabbade.

En psykisk åkomma borde inte vara ett hinder. Snarare kan man göra det till något samhället behöver. Vi behöver snabbräknare, målare som kan få fram de mest underbara ting på papper eller väggar, musiker som kan göra den mest underbara musik, petnoga pedanter som ser till att allt är på rätt plats.

Vi behöver inte längre mobbmentaliteten eller trakasserier gentemot svaga individer inom flocken eftersom flocken vet hur man tar hand om svaga och/eller sjuka. Vi behöver ett samhälle som fungerar ungefär som så, att vi tar hand om varandra och utvecklar oss som art inom den grupp vi kallar by, stad, stadsdel, förort, vad det än är. Alla är vi lika och på samma gång olika. Det viktiga är att varje individ som tillför något till samhället, på vilket sätt det än är, är normal. Den synen är normal och utvecklingen ska därför få fortgå.

Vilket dock motverkas av det faktum att vi har en offentlig sektor, som i grunden motverkar all utveckling av samhället. Den bästa sortens offentliga sektor jag kan tänka mej är den som fungerar som en garant för vidare utveckling. Den ska inte vara så stor som den är idag, med så många verksamheter under sina vingar. De ska bara kunna gripa in när de behövs ekonomiskt eller för att återställa ordningen. Mer än så behövs inte vad gäller den offentliga sektorn.

Varför har vi fel sorts offentlig sektor? Var kommer det ifrån? Det får bli en framtida diskussionsfråga, vad är offentlig sektor och var kommer den ifrån? För den kan omöjligt ta hand om de som verkligen sticker ut från normen. Det bevisades ju genom den så kallade sjukvårdsreformen från 1990-talet då alla praktiskt taget släpptes ut från mentalvården. De som släppte ut sjuka individer borde ha suttit där tillsammans med de mentalsjuka. För det är inte normalt...




"Tell her to make me a cambric shirt:
Parsley, sage, rosemary and thyme;
Without no seams nor needle work,
Then she'll be a true love of mine."