Jag har repriserat denna serie en gång tidigare, i maj i år men jag gör det igen, och igen, och igen. Den serien förtjänar att upprepas mer än en gång så här kommer alla delarna på en och samma gång. Det blir ett jättelångt inlägg så ta dej nåt att äta medan du läser:
Problem med religioner - del ett: Pojken mot jätten
Religioner har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom. Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie som jag kallar "Problem med religioner".
Först ut är den berömda historien om pojken som vinner i en tvekamp mot en mycket större krigare. Den mest kända versionen är den från bibeln om David och Goliat. Den här versionen verkar vara tillkommen någon gång runt 500-600-talet före vår tideräkning (fvt). Men den finns i en äldre version, i Iliaden, komponerad ca 750 fvt. Där slåss den unge Nestor mot jätten Ereuthalion i en tvekamp som är väldigt lik den i bibeln. Senare versioner handlar om Jack som slåss med en jätte som bor i den övre änden av en enorm bönstjälk. Detta är en folksaga, vilket det verkar vara i de andra historiernas fall med.
Man kan använda Joseph Campbells teser om den unge mannen som far ut i världen och blir hjälte samt motvilligt blir ledare när historien är över. Läs gärna Hjälten med tusen ansikten som han skrev 1949. Då handlar det inte längre om historiska fakta utan om ett mytologiskt arvegods som bygger på ett ideal för alla unga män som vill bli nåt här i världen. En pojke som går upp mot en jätte kan också ses som en allegori över unga maktcentra som stöddar upp sej mot gamla etablerade imperier.
Det finns inget som hindrar att både den grekiska och den hebreiska historien har sitt ursprung i en av alla dessa legender om tvekamper som var vanliga i den tid som de utspelar sej. Hur vanliga envigen, som det kallades i Norden, var är okänt eftersom såna här möten bara förekommer i Europa bland kelter och germaner och då endast om det finns en historia mellan kombattanterna som gör att de möts, antingen för att göra upp i en rättssak eller för att de vill göra sej själva till hjältar på den andres bekostnad. Således är en tvekamp en främmande fågel, såväl i Grekland som Israel.
Varifrån kommer då historien? Germaner och kelter var okända i Mellanöstern vid den här tiden men bör ha haft nån form av kunskap om de folk som bodde norr om dom och deras seder, men då måste vi veta hur gammal historien är och varifrån den kommer. Det verkar omöjligt att få reda på detta eftersom de bara dyker upp hux flux i respektive historiesammanställningar. Vi sitter nog fast i spekulationer som inte heller dom leder nånvart. Såvida inte det kommer från en annan tradition, den formen av tvekamp som hör till den olympiska traditionen.
De första olympiska spelen i Grekland under antiken ska enligt traditionen ha ägt rum år 776 fvt men lokala spel fanns redan runtom i Grekland och det verkar som om såna här krigsspel som utvecklats till sporter funnits lite varstans i hela den här delen av världen för ca 3000 år sen. Berättelserna om dessa tidigare spel är inte lika kända för allmänheten som de olympiska spelen men de är inte desto mindre intressanta. Kanske det är här vi har att hämta ursprunget till tvekampen som nämns i de två historierna som är aktuella för det här inlägget?
Spekulationer igen, men spekulationer är allt vi har. Jag tror på de grekiska spelen som ursprung till båda berättelserna. De har sen blandats ihop med hjältehistorier från slagfälten runtom i Medelhavsområdet. Legenderna skrevs sen ner på olika håll och bevarades för evigt. Bevis för detta finns förstås inte så det är lätt att spekulera. Jag tänker dock akta mej för att spekulera vidare så nu avslutar jag detta inlägg med att säga att legender är okej men att göra dom till religioner är inte okej. Det är en spännande och intressant historia men den hör mer ihop med bröderna Grimms och Charles Perraults sagor än med gudar och gudinnor.
Problem med religioner - del två: Den enorma översvämningen och de som överlevde den stora katastrofen
Om legenden bakom pojken och jätten är svår att hitta ursprunget till är nästa inte alls svår. Det handlar om den person bibeln kallar Noa eller Noak. Han har sitt ursprung i nästan varenda undergångshistoria som finns på jorden, den om världen som blir dränkt av gigantiska vattenmassor. Såna historier finns nästan överallt i världen, utom bland de människor som lever inåt landet och har gjort sen minst 15,000 år tillbaka.
Det intressanta är att grunden är densamma bland de flesta i den gamla världen norr om Nordafrika. Det handlar om att gudarna skapat en sorts människor som med tiden sågs som onda och därför måste bort. Man skickade sjukdomar och översvämningar som utrotade dessa människor och endast några få fann nåd hos gudarna. De överlevde katastrofen genom att bygga en båt som rider på de vilda oceanerna tills stormen är över och är anfäder och -mödrar till oss idag.
Själva berättelsen om Noak är inte så intressant faktiskt. Den är så uppenbart ett plagiat av historien om den sumeriska prästen Ziusudra och dennes kamp mot elementen för ca 5000 år sen att vi lika gärna kan avskriva bibeln som en autentisk återberättare av denna gemensamma legend. En variant av Ziusudra är den babyloniska versionen om Utnapishtim som nämns i Gilgamesheposet. Skillnaden ligger i vilken gud som varnar dom. Ziusudra får veta av den sumeriska vattenguden Enki att gudarna tröttnat på människorna vilka de anser vara onda. Några få hade funnit nåd och Ziusudra var en av dessa. Ziusudra var för övrigt kung, den siste i sitt slag. Utnapishtim å sin sida var också kung men fick sin varning av Ea, den babyloniske vattenguden (men för övrigt en sumerisk gud från början).
Med Utnapishtim inträder babylonierna i legendskapandet. Saken är den att en av världens första beskrivna naturkatastrof ägde rum just då babylonierna började komma fram som en av de stora makterna i Mesopotamien. Den ägde rum nån gång runt 2900 före vår tid (fvt) och kom i form av en översvämning som förstörde många städer, framför allt Shuruppak, en stad i centrala Mesopotamien. Lagret av lera som täckte staden är över 3 meter tjockt! Enligt den sumeriska regentlistan som skrevs ner flera sekler senare var Ziusudra (vilket betyder han som fann långt liv på sumeriska) den siste kungen av Shuruppak.
Vare sej denna kungalista bekräftar Ziusudras existens eller ej så är han på fastare mark än några andra mytologiska figurer kopplade till översvämningslegenderna världen över. Utnapishtim är ett akkadiskt ord som betyder långt liv vilket ju väl stämmer överens med betydelsen av Ziusudra.
Min tanke är att när den stora Shuruppaköversvämningen ägde rum ca år 2900 fvt var den så svår och satte ett sånt emotionellt spår i folks medvetande att den förstärkte folks uppfattning om den mycket äldre översvämningsmyten, den från istidens slut. Men frågan är om folkminnet kan bevara så gamla myter. Det återstår att se. Vi kan ju inte direkt se några spår från den gamla översvämningen, den som ägde rum för ca 10,000 år sen då de stora glaciärerna som haft Nordamerika, stora delar av Asien och norra Europa i ett järngrepp började smälta. Vattnet rann ut i enorma kaskader som fyllde igen de kaviteter isarna hade skapat i Nordamerika och bildade de stora sjöarna.
Vi vet att haven steg med ca 120 meter när dessa isar smälte. Det måste ha lett till ett jättestort trauma för den tidens människor som satt sina spår i deras efterkommande. Men hur mycket av det som överlevt till dagens legender och myter är oklart eftersom översvämningar fortsatt att plåga mänskligheten många gånger efter det. Så vi vet inte vad som är minnesresterna av denna enorma översvämning och senare översvämningar som ägde rum lokalt. Det ska påpekas att de folk som kan spåra sina föregångare till folk som hela tiden bott inomlands inte har dessa världsomspännande översvämningsmyter, även om de alldeles säkert känt till de folk som hade dessa myter.
Men här i Norden finns egentligen inga såna översvämningsmyter, snarare finns här den om elden i söder och isen i norr. Långt senare förstörs allt detta i eld och vad som verkar vara en jättestor tsunami som dränker allt och drar sej tillbaka. Här finns inga överlevande som flyter iväg på en båt som i myterna från Mellanöstern utan snarare ett antal ensamma individer som levt på höga höjder.
Nej, myten om killen med båten är från tiden för Shuruppaköversvämningen för ca 5000 år sen och det är den som gett upphov till plagiatet i bibeln. Påståendet att översvämningen täckt hela världen beror på en kombination av just denna äldre jätteöversvämning från istiden som tog kusterna och det faktum att dårarna i Mellanöstern trodde att deras värld var HELA världen...
Problem med religioner - del tre: Psykopatin i de religiösa texterna
En stor stötesten för mej är en sak jag tagit upp tidigare på den här bloggen, nämligen den om prins Arjuna och hans samtal med guden Vishnu. För ca två år sen skrev jag blogginlägget "Bhagavad Gita - en studie i psykopati" i vilket jag anklagade författaren av verket Bhagavad Gita för att uppmana till psykopatiska tendenser, dvs att det är ok att döda och såra andra eftersom kroppen dör men däremot inte själen som lever vidare hos gudarna. Ett bra sätt att få folk att göra saker för en utan att dessa ska behöva känna obehag inför att vare sej döda eller dö.
Men inte bara de indiska texterna uppmanar till underliga beslut som strider mot vanliga mänskliga göranden och låtanden. Eller vad sägs om killen, Jefta hette han, i Gamla testamentet (Domarboken för att vara exakt) som lovade att offra den eller det första som mötte honom där hemma om han vann ett slag tillsammans med sin armé. Han vann och den första som mötte honom därhemma var hans dotter. Han är förstås förtvivlad men han hade ju lovat och det märkliga är att dottern går med på det. Vad som verkligen hände med henne framgår inte av historien men han klandras för sitt beslut genom resten av Domarboken för sitt beslut. Det att man klandrade Jefta visar att folk inte gick med på psykopatiska påhitt alla gånger.
Vad är det förresten för en psykopat till gud som tillåter ett helt land, Egypten, genomlida sju svåra plågor bara för att Moses och hans lärjungar skulle få tillåtelse att lämna landet ifråga? Sen att det inte finns några fysiska bevis för att såna plågor nånsin drabbat landet är en annan femma. Det är blotta omnämnadet av såna hemskheter i samband med att några få ska kunna komma undan som gör det hela sjukt.
Ännu sjukare blir det eftersom påståendet aldrig kunnat beläggas, trots flera undersökningar av egyptiska texter, arkeologiska utgrävningar och undersökningar av folklegender. Förmodligen är folkminnet som ligger bakom passagen om Moses och hans folk ett mischmasch av olika historier som man tagit fasta på och presenterat som sin sanning. Plågorna är förmodligen ett folkminne av någon jordbävning som skrämt djur och dödat människor, kanske många barn dog i den jordbävningen, medan uttåget är från en helt annan tid. Det visar sej påfallande ofta att legender är just ett mischmasch av olika historier som från början inte har med varandra att göra utan det är det faktum att senare generationer blandat ihop de olika händelserna som gjort att vi får svårt att avgöra vad som är verkliga händelser och vad som är påhitt.
En sak i sammanhanget är intressant. Man brukar placera Abraham, en annan som drabbas av en psykopatisk gud förresten, i en tid som motsvarar ungefär 2500 före vår tideräkning (fvt) och han ska då ha färdats till Egypten och mött härskaren där som man kallade farao. Det är en omöjlighet eftersom titeln farao inte användes då om härskaren. Farao (egyptiska pr-aa) var titeln på huset, palatset, där kungen residerade. Det skulle dröja till ca 1300 fvt innan kungen kom att kalla sej efter detta palats. Nesoe eller heqa var de vanligaste beteckningarna för kung i Egypten. Det fanns andra och det är ganska intressant i sej men det får vi ta en annan gång. Men åter till problemet med Abraham och hans påstådda besök i Egypten. Det verkar som om man återigen har råkat ut för legender som blandats ihop och nu presenterats som en enda historia. Ännu ett exempel på att folkminnet kommer ihåg fel.
Religiösa texter är fulla av psykopatiska figurer och de verkar komma undan med det hela tiden. De till och med hyllas för sina dåd, om de är av rätt virke förstås. De som tillhör "fel" sida blir demoniserade, förstås. När ska vi få höra den andra sidan tala?
Legenderna i dessa exempel måste ha varit sedelärande en gång i tiden men jag har väldigt svårt att tänka mej att Bhagavid Gita från början var riktad till gemene man. Den var nog mest av allt riktad till krigare, framför allt krigarkungar. Även exemplet med Jefta har jag svårt att se som varande en berättelse för gemene man från början. Det verkar snarare som om man tog med den här historien för att få med de krigiska elementen i samhället också. Det verkar som om man lyckades.
Problem med religion - del fyra: Treenigheten inom kristendomen
Vad får du om du sätter samman ett och ett? Ett, förstås, eftersom det endast är vid addition man får två. Sätter man samman nåt blir det ett enda, vad det nu är. Det är just vad man gjort inom kristendomen, bara att man sätter ihop tre saker till en enda entitet, den så kallade treenigheten. Det är fadern, sonen och den helige ande. Man utgår från en passus i Johannesevangeliet där Jesus säger att fadern gav honom vad han ska ge sina lärjungar, dvs sej själv, fadern genom honom och den helige ande. Guden lir då lite mer personlig, som en kompis man kan vara lite mer intim med. Kanske lite för mycket åt det multipla personlighetshållet men fullt okej för en del.
 |
| Är soffan således helig nu när Jesus tog i den? Eller rörde han nånsin vid den? Därom tviste de lärde... |
Nu vill jag inte säga fullt ut att treenigheten har sin grund i det europeiska samhället för treenigheten är ett alltiett-paket utan behov av tre gudar som beskrev de tre olika samhällsgrupperna. Men detta med treenigheten gick inte hem hos alla för det finns en del kristna falanger som tolkar passagerna i Johannes och Matteus olika. De som kritiserar treenigheten tar fasta på en passus i Matteusevangeliet där det uttryckligen står att det endast är herren som är den man ska tillbe.
Egentligen baserar sej hela snacket med treenigheten på bråket mellan olika kyrkomän som handlade om huruvida Jesus var samma sak som fadern eller inte. Arius (vars lärjungar efter honom kallas arianer) var en av dom som hävdade att Jesus var en man född av gud och predikade guds ord men att han inte var samma sak som fadern. Han var således underställd sin fader. Faktiskt ger bibeln mer stöd åt Arius tolkning än åt den om treenigheten som växte fram efter kyrkomötet i Nicea 325. För Jesus talar oftare om sin fader som just sin fader än om honom som samma sak som Jesus själv.
Så hur ska de kristna ha det? Treenigheten står ju inte i bibeln utan är en tolkning av det som står där. Inte heller de sju dödssynderna står med där utan är sånt man har tyckt sej se i de texter som finns. Så är det alltid. Så fort en stor text har skrivits så kommer det alltid nåt ljushuvud och ska tolka det som står skrivet. Vissa anser sej ha företräde på den punkten och vips har vi fått en tolkning som genast blir accepterad som sanningen.
Men faktum är att de allra flesta religiösa texter är skrivna på samma sätt som så kallade medier opererar. Nämligen som så att de medvetet beskriver en sak så luddigt och allomfattande som möjligt så att i stort sett allt man säger stämmer in på det man är ute efter. De som tycker sej se en treenighet i texten ser just det. Andra ser nåt helt annat. Följaktligen blir det gräl om vad som är rätt och vem som har mest rätt. Det är därför kristenheten har spruckit upp i så många delar.
Så vad handlar det om egentligen? Jo, det är samma gamla visa om igen. Det är makt som gäller, makten över de som ska tro på eländet. Tur att vi (förhoppningsvis!) har lite bättre perspektiv på saker och ting idag.
Problem med religion - del fem: Monoteism är tråkigt!
Tänk efter själv, visst är det trist med bara en gud. En enda som leder ett band av änglar, vad nu dom har i en monoteistisk religion att göra. Klarar inte guden allt själv? Alla dessa helgon som finns i kristendomen, vad har dom för funktion egentligen? Nej, ska vi vara religiösa är det bäst att vara polyteistiska. Då vet vi åtminstone vad vi har att göra med. Dessutom är det mesta snott från de polyteistiska religionerna för att man ska kunna legitimera sin existens.
Det är ensamt på toppen, heter det ju och nog måste livet te sej väldigt trist för den ende guden i de religioner som kallas monoteistiska och monolatriska. Tur då att bibeln visar på ett alternativ till den monoteistiska religionen. Det finns alternativa gudar som man alltid kan ty sej till, även om hebréernas gud inte verkar gilla att man gör det. Men vem bryr sej om honom idag?
Problem med religion - del sex: Den fria viljan
Är vårt intellekt fritt att göra vad vi vill, oberoende av det som händer omkring oss? Den fria viljan är ett begrepp inom såväl religion som filosofi som debatterats länge. Jag tänker inte gå in så mycket på vad som menas med fri vilja. Definitionerna och hur det ska tolkas presenteras rätt bra i den länk jag bidragit med ovan. Istället skulle jag kort bara vilja fråga vilken roll diskussionen om den fria viljan har spelat i historien. Att vi har en egen vilja och agerar utifrån den är ju ganska så accepterat men om den är fri från extern påverkan är som sagt omdiskuterat, och sönderdiskuterat.
 |
| Bild från en blogg om motstånd mot valjakt. |
 |
| Bild från Mikael Persson blogg. |
Till sist, är det ingen som funderat över valfrihetens diktatur? Den lyder nämligen som följer; du måste välja!
Problem med religioner - del sju: Eddans landskap
Carl Otto Fast, ingenjör, geograf och amatörhistoriker, hävdade i en serie böcker att han kunde lokalisera de landskap som beskrivs i den ursprungliga Poetiska Eddan, inte den Snorre gjorde om. Han menade då att Västergötland var Eddans landskap. Vad är det nu jag babblar om? Jo, på grund av den moderna undervisningens ovilja att lära de svenska barnen nåt om deras historia, som till stora delar är gemensam med resten av Norden, kanske Eddan är okänd i sin fulla struktur för många, ja kanske helt okänd för många som gått i skolan de senaste 50 åren. Man måste vara verkligt intresserad av historia, religionshistoria och arkeologi för att verkligen känna till vad Eddan är och står för. Ordet Edda betyder enligt uppgift handskrift från gården Oddi på Island, den plats där Snorre (Snorre Sturlason) fann inspirationen till sin version av Eddan.
Det är en ganska stor diktsamling från Norge med religiösa såväl som sekulära motiv tillkomna nån gång under 800-1000-talet. Här finns vad som verkar vara ett allnordiskt allmängods till bredden fyllt med legender, rena påhitt, skämt, historiskt verifierbara händelser och personer invävda med saker som forskningen har haft svårt att identifiera. Den skrevs första gången ner på Island, nån gång under 1000-talet till 1200-talet i olika omgångar. De är uppdelade i gudadikter och hjältedikter. En speciell version kallad Codex Regius (ung. kunglig utgåva) skapades tidigt på Island och den verkar sakna vissa andra dikter som annars hör dit. De dikter som inte finns med i Codex Regius kallas Eddica Minora (de små eddorna).
Grundtonen är religiös och tycks vara att den gamla religionen minsann går att förena med kristendomen. Men framför allt vill man sätta in denna ton i ett för författarna historiskt sammanhang. Berättelser från folkvandringstiden (ca 200-700-talen) vävs ihop med sin tids berättelser och tankar. Det borde ha slagit dom att det redan då var vanskligt att göra så men tydligen blandades det friskt utan just dessa tankar. Det är därför vi idag har så svårt att utröna vad som är fantasier och vad som är verkliga händelser.
Språket är flytande men samtidigt högdraget och man förutsätts förstå det som sägs utan att behöva fråga en massa. Likt många andra texter med religiöst innehåll är tonen den att vi som läsare är tvungna att mer eller mindre hålla med eftersom de presenteras på ett ganska förnumstigt vis, samtidigt som känslan av avståndstagande infinner sej om man är det minsta oinitierad. Eddan är således inte det mest lättillgängliga av verk alla gånger.
Men vad med Carl Otto Fasts påstående att Eddans landskap skulle vara att finna i Västergötland? Jo, det finns nämligen en genomgående röd tråd genom nästan alla sagorna, den att de utspelar sej på platser som ligger nära varandra och vars geografi inte alls överensstämmer med platsen där den tillkom (Island). Fast gick genom sagornas omnämnande av geografiska platser och kom fram till att de platser som nämns i dom passar bäst in på Västergötland, av det enkla skälet att andra platser som även skulle kunna passa in ligger för långt bort för att vara Eddans landskap. Det inre av Asien är inte direkt nåt islänningarna skulle kunna ha en koppling till. Annars passar ju beskrivningen av höga berg i fonden, stora sjöar och likaledes stora skogar med öppna fält väldigt bra.
Men man kan undra om inte Fast lät sej luras lite av det faktum att bara för att Västergötland var det ursprungliga kungliga landskapet i det som skulle bli Sverige (från ca 900 fram till mitten av 1300-talet) så innebär det inte att Västergötland var Eddans landskap. Det kan förstås ha varit en del av landskapet som skildras i sagorna men inte mer än så. Sanningen är nog att hela Norden var att betrakta som Eddans landskap, för det finns ju gränser för våra hjärnors fantasi. Vad gäller händelserna som beskrivs är det nog svårare att hitta i verkligheten. Vissa saker är kopplade till verkliga händelser på den europeiska kontinenten under folkvandringstid, vilket gör att man skulle kunna säga att allt annat också har en viss historisk glans över sej, men inte mer.
Eddan är det mest intressanta av alla religiösa textsamlingarna som finns. Det säger jag inte bara för att jag är från Norden och liksom har en nära koppling till eposet, utan för att det är mer jordnära än vedaskrifterna, bibeln, toran och koranen. Eddan ger liksom en mer verklighetskänsla, en mer mänsklig sida av det religiösa än de andra skrifterna, som har väldigt högdragna beskrivningar av människor som gör sina fel och påfallande ofta kommer undan med sina amoraliska dåd. Persongalleriet i Eddans dikter är också bättre beskrivet än de övriga. Helt enkelt mer logiskt beskrivet. Gudarna är mer som ens lärare som ger lektioner än såna som straffar oskyldiga och ger belöningar till såna som följer gudarna snarare än gör gott i världen.
Problem med religioner - del åtta: Legenden om stjärnmannen
Termen "Stjärnmannen" är min egen. Jag tänker främst på den form av pentagram som karaktäriseras av fem enkla uddar och som liknar en människa med utsträckta armar och särade ben, lite åt samma håll som Rush figur som förekommer på omslaget till deras platta 2112 från 1976. Ordet man syftar här inte på könet man utan på beteckningen man, som från början betyder människa i största allmänhet. Det kan således röra sej om en kvinna också.
Ett intressant faktum, som möjligen våra förfäder kände till från sina observationer av natthimlen, är att Venus i sin bana runt solen beskriver ett pentagram på himlen under den tidsperiod som det tar för planeten att cirkla åtta gånger (mot jordens samtidiga tretton gånger). Så här ser det ut för oss när Venus gör sina åtta varv:
 |
| Bild från Wikipedia. |
Ur den här äldre legenden verkar historien om stjärnmannen ha uppstått. Vi har egyptiernas föreställning om att farao ska åka till Sirius för att där bli en gud vid sin död. Vi har judarnas davidsstjärna och den kristna föreställningen om stjärnan som leder de vandrande vise männen till Jesus när han var liten baby. Vi har många referenser i övriga religioner om hur vi kommer från stjärnorna.
Jag har en tankegång, som inte är riktigt klar ännu, att någon eller några i en grå forntid faktiskt räknade ut hur allt hängde ihop, planeten, stjärnorna, rymden, naturen, hur allt skapades, men att när detta skulle förklaras för de andra så föll det på att han/hon/de inte riktigt kunde förklara i detalj så att de förstod. För att då kunna förklara det fick den eller de hitta på en massa figurer som låg bakom allt. På så vis blev detta invävt i en massa berättelser om andar, gudar och liknande, vilket vanligt folk förstod.
Att en del förstod hur det hängde samman till viss del visas ju inte minst av t ex sumerernas skrifter där bland annat de fem planeter (förutom vår egen) vi kände till före 1781 finns beskrivna i ganska bra detalj. Man kände till glasets förstorande effekt och linser som sattes på ställningar användes redan för 3000 år sen för att titta med på himlen. Det skulle dock dröja till 1600-talet innan nån kom på att göra först en kikare, sen ett teleskop för att underlätta tittandet med.
Så vem var då den jag kallar Stjärnmannen? Beroende på kulturområde var det väl en man eller en kvinna, kanske tvekönad till och med, som var ett överhuvud för en viss grupp av människor i ett visst samhälle. Stjärnmannen var en av dessa förklaringar som gavs när vanligt folk inte förstod sammanhanget. Kanske var det likadant med alla andra företeelser i naturen också. Vem vet?
Problem med religioner - del nio: Vad alla religioner egentligen kommer från
Oavsett vilken religion som finns på vår planet så har de alla sitt ursprung i samma föreställningsvärld våra förfäder hade för länge, länge sen. Denna värld, skapad inne i våra sinnen och byggd på det vi upplever omkring oss, har sen byggts vidare på av andra. Den föreställningsvärlden har många gånger utökats med en sak som är gemensam för de allra flesta religioner, nämligen en familj. Vår fantasi har ändock gränser. Vi måste relatera till det vi uppfattar i omvärlden som större än oss själva men också till det vi skapat på egen hand, vilket begränsas av det vår hjärna kan förstå. Sålunda har även gudarna familjer med allt vad det innebär. Att vi förmänskligar det vi inte rår på låter inte så fel faktiskt. Vi ger ju till och med våra husdjur mänskliga egenskaper och får hela tiden anpassa oss till tanken på att de inte tänker och resonerar som vi gör.
Det där med andar och gudomar verkar vara av samma ursprung som vårt sinne för ordning och struktur. Det som inte passar in i våra hjärnors sinne för struktur blir då andar och gudar, åtminstone så såg våra förfäder det som skedde omkring dom. Så går min tankegång åtminstone och jag tycker att den verkar plausibel. Hela tiden har sen gränserna för vad som är gudar och andar flyttats fram, men på sistone har dessa gränser inte flyttats för hela mänskligheten så mycket som man trodde skulle ske (och önskade!) med tanke på hur fort det gått att avslöja alla saker som sker i naturen hittills. Är det den inbyggda konservatismen hos många folkgrupper som får detta att göra halt?
Som jag tidigare sagt i andra blogginlägg är det inget fel i att ha en religion, felet ligger i alla andra också ska dela din religion och att några få ska få bestämma hur en religion ska se ut. Det är som när barn leker en gemensam lek på gården och några få av dom bestämmer vad alla ska göra. Kanske därför inte alla barn gillar kurragömma för då kan de som normalt inte får vara med och bestämma få lite mer utrymme. Det är väl därifrån vi har alla religioner, från den föreställningsvärld som följer med oss sen barndomen. På vissa finns den fantasivärlden kvar hela tiden.
Vi vet nu att moraltänkande förekommer bland andra däggdjur så vi kan med fog säga att religion har blivit det kitt som håller diverse samhällen samman så de håller sej till "planen". Det ligger ju ändå en trygghetskänsla i att vara tillsammans och traditioner, riter, är i såna fall bra saker att använda för att hålla gruppen samman. Det ligger djupt inbäddat i våra instinkter att hålla samman så egentligen är religionen från början bara fernissan på denna sociala konstruktion. En fernissa som hårdnat lite väl mycket på vissa platser.
Blanda nu inte ihop min kritik av religioner med andlighet/spiritualism. Det är två vitt skilda saker, som knappast har med varandra att göra. Religion är en organiserad form av tro där "alla ska med" i sökandet efter en sanning eller lyckan, vilket nu är viktigast. Andlighet är mer av att bejaka sina känslor inför något man tycker är vackert och/eller har svårt att förstå. Man behöver inte ha en tro för att vara spirituell, de flesta troende är inte spirituella, vad det verkar. Det verkar som om mänskligheten nån gång under slutet av jägarstenåldern (mesolitikum), kanske med början av bondestenåldern (neolitikum), övergick från att vara andligt religiösa till konfessionellt religiösa.
Det här med monoteism, som började i Egypten (så vitt vi vet!), verkar vara ett gott steg på väg mot att verkligen sluta upp med att vara religiösa. Fast vad vet jag, en ensam liten skribent i utkanten av verkligheten? Se gärna min serie om religionens historia här:
Vår religiösa evolution
Med detta tackar jag för mej idag.
Problem med religioner - del tio: Vad är det som är så viktigt med Jerusalem?
Vad är det som har fått makthungriga människor såsom kurder, araber, hebréer, franker och andra genom seklernas rundgång att vilja ta denna ökenstad? Det är en ganska intetsägande stad som av bilderna att döma ligger på och kring en kulle. Jag kan tänka mej att det en gång var ett bra ställe att försvara sej på mot angripare. I dagens läge är det en annan femma. Vi har inte samma behov av att försvara oss. Ändå ses den här staden som helig. Varför? Det kan inte bara bero på det som nämns i bibeln och koranen.
Den enda förklaring jag kan komma på, förutom dess forna strategiska betydelse, är att här en gång i tiden fanns en lummig skog med stora sjöar runtomkring det berg där Jerusalem idag finns. Det finns rester av dessa skogar uppe i bergen, över 1500 meters höjd över havet. Resten har människan huggit ner eller öknarna tagit. Staden har säkerligen hyst bra möjligheter att undkomma det varmare klimatet på lägre nivåer närmare kusten eller vid sjöarna under havsytan en gång i tiden. Idag har öknarnas väder nått upp hit med.
Men detta förklarar bara att folk ville hit, inte varför man fortsätter att gnabbas och mörda för staden. Men kanske har det med dess forna glans att göra. Man vill kanske ha den här staden för vad den en gång representerade, inte vad den är idag. Allt det där med helighet och liknande skrock har vuxit fram allteftersom legenden om den fina staden också växte fram. Jag kan tänka mej att de första som prövade legendens värde måste ha blivit mäkta besvikna, men beslöt sej för att spä på legenden i alla fall. Varför kan man bara spekulera kring tills vi är blå i plytena.
 |
| De moderna heliga templen. Vi behöver inga moskéer, kyrkor eller synagogor längre. |
Efter dom har många generationer lycksökare fortsatt bli besvikna. Själv har jag aldrig sett Jerusalem i verkligheten, men varje stad jag sett har sällan levt upp till myten som man har hört om den. Inte heller verkar staden speciellt lockande när man ser den på TV. Faktiskt är allt bara brunt, brunt och dammigt brunt, med lite grönt och en gyllene kupol mitt i alltihop, detta plus alla satellitdiskar för att ta emot de mest underliga kanaler från alla delar av världen.
Nej, Jerusalem lever verkligen inte upp till myten, vare sej i nutiden eller i historisk tid. De som bor där kan trösta sej med att de flesta städer med en lång historia i regionen inte heller lever upp till myten. De lever nästan enbart på sin historia, en historia som påfallande ofta är färgad av de religiösa och politiska ambitioner som fortfarande påverkar deras existens. Synd att Mellanöstern har gått ner sej så sen storhetstiden. Men sån är vår evolution. Deras chans kommer nog igen nån gång, innan mänskligheten går under.
Problem med religioner - del elva: Etymologin av ordet gud
Ordet gud har varit en stötesten för såväl teologer som filosofer. Hur ska man tolka ordet och vem är det som åsyftas när man talar om en viss gud. Inte lättare blir det när man försöker utröna varifrån ordet kommer. För det är nämligen så att ordet gud är inte ensamt om att betyda övermänsklig entitet, varelse och person. Vi har minst två till i svenskan, som visserligen inte används i den meningen längre, men som ändå betyder just gud. Det ena använder vi som gudanamn, nämligen Tyr, och det andra som benämning på en gudafamilj ur den fornnordiska religionen, as.
Men låt oss börja med själva ordet gud. Inte heller det är så enkelt att utröna. Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) låter meddela att ordet gud (fornsvenska guþ) var neutrum ända till mitten av medeltiden då det delades upp i maskulin (gud) och feminin (gudinna) form. Sen dess har vi ju gjort oss av med dessa genusformer, men ändå finns de äldre formerna kvar i vardagligt språk. Man låter vidare meddela att ordet av vissa språkforskare sammanställts med sanskrit ghorás, skräckinjagande, men också med roten i sanskritordet Puruhitas, den åkallade. Även tolkningen offergåva har framförts och då har man jämfört med verbet gjuta, som anses vara ursprunget till bland andra ordet got och göt.
Så vi har skräck, åkallande samt offer. Jag anser att skräck inte direkt inbjuder till dyrkan av en gudom. Snarare att man tog detta som en lärdom att inte skrämma folk. Snarare var väl skräcken en del av en eller flera andars och gudars personligheter. Att åkalla en gud har däremot varit en central del av mänskligheten så länge vi kan minnas. Folkminnet vet detta, och det finns beskrivet i de allra äldsta texter vi har. Det låter som en mer plausibel härledning, men ändå känns den sista teorin ännu mer riktig, den att det handlar om en utgjutning, antingen av blod, nån vara eller till och med någons liv, alltså en gåva till den eller de man tillber.
Jag kan bara ett exempel på att gjuta skulle kunna vara och det är ett annat namn på Oden, nämligen Gaut. Hans namn sägs uttryckligen vara den som skapade en hel ätt, ett helt folk, gauterna eller göterna. Nu är detta förstås en religiös myt, en legendartad förklaring till hur ett folk uppstod, men det är ur språklig synvinkel väldigt intressant att se hur orden används och att man såg denna gud som ursprunget till att man kallade sej som man gjorde.
De andra orden, Tyr och as, är något enklare att sätta i ett någorlunda korrekt sammanhang. Tyr är nämligen samma ord som Deus, Dyaus och andra liknande indoeuropeiska ord. Det finns bland annat i det grekiska namnet på samma gud, Zeus, samt i Jupiter (Deus Pater från början, vilket betyder gud fader). Ordet betyder lysande, skinande och kan ha med solen att göra. De flesta i Eurasien var soldyrkare förr i tiden. As är ett ord vi hämtat från isländskan, den svenska formen har gått förlorad, men det finns rester av den inhemska formen i olika ord och som ortnamn. Åska är en form vi har. Ordet as synes ha stora likheter med ord i andra indoeuropeiska språk som betyder just gud, ande, och just ordet ande verkar ha en koppling. Kanske ordet betydde stark vind eller storm tidigare?
Som ni ser är ordet gud inte så lätt att komma till tals med. De är alla starka ord med intressant bakgrund för vart och ett av dom. Tillsammans avslöjar dom faktiskt en hel del om hur våra förfäder tänkte och resonerade, samt även hur vi resonerar som behåller dessa ord ända in i vår tid.
Problem med religioner - del tolv: Frågor som bör kunna besvaras rörande Jesus sista dagar
Det är idag första dagen på julmånaden, samtidigt är det första advent, men när de religiösa kristna talar om Jesus är det oftast påsken de tänker på, eftersom hans död är intressantast i många program på TV om hans liv. Hans sista dagar är intressanta förstås, dock bör alla som är bokstavstrogna eller inte tänker tillräckligt långt kunna svara på dessa frågor:
1. Varför nämns ingen enskild upprorsmakare med namnet Jesus i de historiska annaler från den tiden då Pontius Pilatus var ståthållare i Jerusalem och Caesarea? Många uppror från judars och andra folks sida i trakten finns beskrivna och en del av ledarna finns nämnda, men ingen med det namnet finns med.
2. Varför dog Jesus så fort på korset? Det är väldigt kort tid, med tanke på att en korsfästelse var en utdragen och plågsam avrättningsmetod där många kunde hänga kvar i flera dagar, ingen kortare tid än minst ett dygn. Inget som finns skrivet om Jesus tyder på att hans allmänna hälsotillstånd skulle gjort honom svagare än någon annan som dömts till korsfästelse.
3. Det lilla som finns skrivet om Pontius Pilatus verkar inte tyda på att han var en person som skulle tveka att döma någon om han misstänkte att denne kunde orsaka uppror. Det kallas kort och gott att inte lägga fingrarna mellan. Varför skulle han då drabbas av tvekan inför en enda liten bråkmakare bara för att sen döma honom till spikas upp på ett kors? Han skulle lätt ha kunnat släppa Jesus till massorna utanför sitt residens, låta dom lyncha honom och sen skingra massorna. Men eftersom någon Jesus inte nämns i samband med den verklige Pilatus är det svårt att se hur detta skulle ha kunnat ske.
4. Inte heller den verklige Kaifas nämns i samband med någon med namnet Jesus. Han var överstepräst för det judiska templet i Jerusalem och beskrivs av samtiden som rättvis men girig, överlägsen men inte elak. Någon Jesus nämns inte samtidigt med honom, som sagt.
5. Om nu Paulus säger sej komma och verka i Jesu namn, varför verkar då en situation där Paulus själv är involverad i Jerusalem vara rena rama plagiatet av det som hände Jesus i Jerusalem? Nämligen att han blir förd inför ståthållaren i Jerusalem och utfrågad om han är den som stör friden i Jerusalem under påsken. Han lyckas sen fly genom att övertyga ståthållaren om att han inte är denna fridstörare.
6. Om nu Jesus ska ha verkat för ca 1980 år sen, varför finns inga otvetydiga bevis för en kristen kongregation förrän närmare 70 år senare, alltså för 1900 år sen? Det borde ju ha gett mer återklang i samtiden, för det var inte förrän på 100-talet som romarna fick för sej att de kristna var ett hot och förbjöd dom att verka öppet.
7. De allra flesta våldsamma händelser i den här trakten ägde rum före Jesu födelse samt under decennierna strax före det stora upproret mot romarna som började år 66. Just perioden innan Pontius Pilatus börjar bråka är den lugnaste i trakten på länge. Alla de oroligheter som drabbar trakten och som beskrivs i de fyra evangelierna verkar hända EFTER Pontius Pilatus slutat sin period som ståthållare. Åtminstone enligt de skrivna källor som beskriver perioden och som är någorlunda samtida. Har man flyttat på händelserna i tid och varför?
Det finns fler frågor, men dessa är de jag kan komma på som är mest relevanta vad gäller Jesus och hans eventuella existens i den verkliga världen.
----------------------------------------------------
Detta är samtliga tolv delar i serien jag skrivit hittills. Det kanske kommer fler någon gång. Jag avslutar med de ord jag avslutade maj månads sammanfattning av denna serie med:
Jag har skrivit många inlägg om religion och det orimliga i många religioner. Men jag är själv väldigt stolt över mitt inlägg om Bhagavad Gita och psykopatin denna skrift lär ut.
Ett inlägg jag är förvånad över att ingen muslim har utfärdat en fatwa emot mej för är det om Muhammed ska ha existerat eller inte. Sen väntar jag fortfarande på miljörörelsens reaktioner på mitt utspel om att den skulle vara en religion. Jag sitter här vid en dator nånstans i världen och väntar på världens reaktioner. Alltmedan religioner fortsätter skapa oro i världen.
"Religion kom till när den första bedragaren mötte den första dåren"
