De som vill bli förolämpade

Är det för att få poäng i det offentliga livet eller gillar vissa att bli förolämpade? Det är inte utan att man undrar om endera alternativen är giltiga när man läser dravel som detta i DN, även här i Aftonbladet. Jag är tämligen säker på att det var Kodjo Akolors efternamn Sissela Kyle syftade på, inte hans hudfärg och ursprung. Det med tanke på att hans efternamn ju liknar ordet kulör som just betyder färg. Hans och många andras kritik av hennes skämt blir i sammanhanget mer en bekräftelse på att det finns folk som bara älskar att bli förolämpade. De vill bli bildligt talat trampade på sina väldigt ömma tår så de kan få leka martyrer i media.

Offentliga personer, de med nåt som gör dom till en minoritet av något slag tänker jag på nu, vill hemskt gärna slå mynt av denna minoritetsegenskap och de rider gärna på alla sorters vågor som kan göra dom till ännu mer intressanta. "Se på mej, jag är en minoritet"-syndromet är speciellt vanlig bland de som just älskar att bli förolämpade, för då kan de peka på hur dumma och fördomsfulla majoritetens representanter kan vara. Men Sissela Kyle är varken dum, fördomsfull eller en majoritet. Hon är en smart komiker som spelar på det fördomsfulla i att vara en offentlig person. Som offentlig person får man ta en del smällar och man får helt enkelt tåla lite mer. Jag skulle faktiskt gå så långt som att säga att Akolor är mer fördomsfull än Kyle i det att han utan att tänka efter gjorde konklusionen att hennes omnämnande av hans namn i kombination med ordet färg betydde att hon syftade på hans hudfärg.

Hade Akolor tänkt efter lite mer hade han säkert kommit fram till att det var hans efternamn hon skojade med. Det framgår klart och tydligt av hennes ordval, men för den som vill bli förolämpad är det viktigare att få plats i media med sina ömma tår. Det här är ett utslag av politisk korrekthet, det att man inte får skämta om företeelser i samhället, vilka de än är. Det är så tröttsamt att se människor med ömma tår som medvetet sparkar på nåt de ogillar, bara för att sen få visa upp sin skadade fot. Det är lite hyckleri när de vill visa upp sitt kunnande och själva kan förolämpa allt i sin omgivning men blir arga om någon skämtar med dom. Nu säger inte jag att Akolor ska ha förolämpat någon, men hans reaktion tyder på att han letar efter nåt att irritera sej på.

Jag avslutar med en video jag har länkat till förut, den med Pat Condell som pratar om folk som verkar älska att bli förolämpade. Jag kanske ska känna mej förolämpad jag med. Nån som har nåt förslag på vad jag kan känna mej förolämpad av?

"A typical macho man married a typical good-looking lady and after the wedding, he laid down the following rules:

"I'll be home when I want, if I want and at what time I want-and I don't expect any hassle from you. I expect a great dinner to be on the table unless I tell you that I won't be home for dinner. I'll go hunting, fishing, boozing and card-playing when I want with my old buddies and don't you give me a hard time about it. Those are my rules. Any comments?"

His new bride said, "No, that's fine with me. Just understand that there will be sex here at seven o'clock every night, whether you're here or not." "

Kamerahörnan: En bild av verkligheten

Där lagen säger en sak och verkligheten en annan, följ verkligheten.

Det självpåhittade citatet ovan har jag yttrat många gånger då våra lagar kommer i konflikt med diverse yttringar som inte direkt skadar någon. Nu senast med Region Dalarnas fototävling med en vinnarbild där två tjejer i folkdräkt balanserar på varsin skena längs en järnväg som skapat rabalder.  Lagen förbjuder nämligen obehöriga att röra sej på banvallen utan tillstånd. Detta eftersom så många genom åren omkommit vid närkontakt med de spårbundna fordonen. Man kan förstå, till viss del, de förare som inte mår så bra av bilden eftersom det framkallar dåliga minnen.

Men samtidigt får man se det som en kommentar till den senare artikeln skriver: "Bilden visar ju Dalarna; kultur och tomma spår....", alltså att Dalarna inte är så prioriterat av myndigheterna att man gott och väl se detta foto som ett inlägg i debatten kring järnvägens vara eller inte vara i våra regioner som inte har storstäder. Verkligheten blir således den att om fotot visar ett tomt spår bör det användas, på nåt sätt.



"Styrkan kommer inte från fysisk kapacitet, den kommer från
okuvlig vilja."

Att göra sitt jobb är att vara en kall robot

Att i tid och otid göra den uppgift man är satt att göra är minsann inte så lätt. Speciellt inte om man är ung och ganska oerfaren. Blir man då utmanad i sitt värv svarar man ofta med att bli en kall byråkratisk robot. Av det enkla skälet att man blir låst helt enkelt. Då hjälper det inte att andra parten var fullastad med julklappar och ville få dom ur bilen så snabbt som möjligt.

Här vill jag inflika att parkeringsvakter och deras bolag egentligen bara är ute efter att tjäna pengar, hur det går till kvittar. De har ALLTID rätt, vad som än är bakgrunden och om de egentligen hade rätt eller ej. Deras samhälleliga betydelse förutom att se till att pengar kommer in för att man parkerar på vissa platser eller bötfäller folk för att de parkerar fel är noll. Det finns inga miljömässiga vinster, inga ekonomiska vinster heller och framför allt - det enda som oftast sker är att vissa historier hamnar i tidningar (som den länkad ovan) och folk känner indignation en kortare tid innan det faller i glömska.

Själva proceduren att bötfälla någon för att ha parkerat fel vänder jag mej inte emot, det är principen. Man ska kunna fortsätta vara människa i en sån här situation och invänta dess upplösning. Det kan ju vara en "nödvändig" felparkering. Välj ert nit med omsorg, kära parkeringsvakter. Robot kan man vara om trafikdårar konstant struntar i skyltar och lagar. I en sån situation är det bra att ha nån form av kontrollant. Men en parkeringsvakt, nja. Fler poliser på patrull, tack!




"He's a rebel and a runner,
He's a signal turning green
He's a restless young romantic
Wants to run the big machine"

Bror Duktig-syndromet eller det är inte storebror du ska oroa dej över

Skvallerbytta vet alla vad det är för en typ av människa. En som alltid lägger näsan i blöt och rapporterar till "överheten" i alla dess former. Bror Duktig har ett visst drag av detta inbyggt men det är mer än så för en sån här människa. Det handlar om att göra rätt för sej i SAMTLIGA lägen. Det handlar om att alltid låsa om sej i publika utrymmen, påtala misstag för andra oavsett om det är ett misstag eller ej, skriva folk på näsan om vad som helst som stör ens eget lilla universum osv osv.

Det handlar förstås om en form av perfektionism, men en typ som inte finns på kontoren utan mer i vardagen. Småpåvar finns ju överallt men just Bror Duktig märks nästan bara av utomhus eller i stora lägenhetskomplex. Inte sällan är det kopplat till en mildare form av psykopati. Det är vad jag i alla fall tolkar det som. De kan nämligen själva sällan ta kritik på rätt sätt. Då blir de sura och i vissa fall våldsamma, oftast verbalt. Själv har jag aldrig varit med om fysiska Bror Duktig-människor, endast verbala. Det är illa nog dock eftersom de alltid "har rätt".

Min poäng med detta inlägget är att hur vi än klagar på Storebror, dvs myndigheter, företag etc så är det deras jobb att försvara sina egna intressen. Övervakning på offentlig plats är dock onödig men det har vi diskuterat nästan överallt så det bryr vi oss inte om nu. Men vems intressen går Bror Duktig? Vad är så viktigt för henne eller honom att vi andra hålls i schack? Den sociala strukturen hålls samman rätt bra även utan dessa piskor i mänsklig form. Märk väl att jag inte talar om att man ska göra rätt för sej genom att man påtalar när ungjävlar och/eller andra dumsnutar klottrar (graffiti är konst och hör inte till den här diskussionen!), slår sönder nåt eller stjäl. Här talar jag om vardagssaker. Ett hypotetiskt fall: man går över gatan, på strecken, men sneddar den allra sista metern. De flesta skulle inte reagera på det men Bror Duktig, i sin extremaste form, kan göra det. Han/hon kan då påtala detta lilla övertramp och är man själv en som brusar upp för ingenting kan det bli riktigt obehagligt. Då är det verkligen talan om övervakning av den sämsta sorten.

Problemet är att Bror Duktig ofta tar steget fullt ut och börjar arbeta inom stat och företag. Gärna som byråkrat där hans/hennes antipati gentemot vad han/hon upplever som felaktigheter och misstag i sin närmiljö och psykopati kommer till sin rätt. DÅ har vi ett stort problem att lösa. Kombinationen känslokall individ (psykopati) och känslolös verksamhet (sociopati) är oslagbar om man vill ha problem med myndigheter och politiker.

Bror Duktig är kanske vad man skulle kunna kalla lillebror eller kusin inom övervakningen av samhällets funktioner. Vi får helt enkelt acceptera att sådana finns och antingen anpassa oss till dom eller motverka dom på diverse finurliga sätt. Hur man gör det vet inte jag mer än att man bara ignorerar dom i de fall man själv vet att man har rätt och dom har fel. Så det så!