Det finns två plattor med Status Quo på min lista över absoluta favoritalbum. Denna skiva, från 1974, är ett veritabelt mästerverk. Åtta låtar (nio med singelbaksidan Lonely Night som är med på den remastrade CDn) som är så sköna att det skär i mej ibland av lycka över att bara få lyssna på dom. Quo börjar också rätt rått, med röjarlåten och publikfavoriten Backwater. Det är utan tvekan en av deras bästa låtar och en av få de spelade in under denna tid med en synt, troligtvis en mellotron. Den hörs bakom Rossis gitarrsolo i slutet.
I övrigt är det piano som gäller bland klaviaturen som gästspelar, för detta är ju ett gitarrband. Det jag mest tänker på när jag hör denna platta är dock den taktfasta rytmen, den som är så taktfast att en metronom kan ställas efter den. Det enda man kan klaga på är Alan Lancasters sångröst, som inte direkt är nån höjdare, och den hörs i minst en låt för mycket. Den funkar bra i röjarlåtar som Backwater och Don't Think It Matters (som för övrigt har världens bästa riff!), men mer tunga rocklåtar som Drifting Away och Just Take Me passar inte hans stil. Den förra är dessutom mer än han egentligen klarar av.
Bästa låten är Slow Train, en knappt åtta minuter lång boogiefolkrocklåt. Den har klara folkrocktendenser som påminner om Steeleye Span i deras bästa stunder. Tvärtemot titeln är detta en snabb låt där herrar Rossi och Parfitt faktiskt får briljera med sina gitarrer, vilket de sällan gör. De föredrar att vara mer subtila. Men lyssnar man noga hör man hur genialiskt de spelar. Det spelar till synes enkelt men man hör på andra artister som spelar Status Quos låtar hör hur svårt dessa andra har för att återge låtarna.
Singeln skivbolaget Vertigo valde var Break The Rules, en rockabilly-aktig glad låt med såväl honky tonk-piano som munspel. Man kan förstå skivbolaget. En gladrocklåt gillas alltid av den stora populasen. Bandets eget val, Backwater, är tyngre och mörkare i tonen. Två låtar har jag inte nämnt hittills, Fine Fine Fine och Lonely Man. Den förra är en glad countryrocklåt och den senare är en lugnare rocklåt i samma stil som The Rolling Stones Angie, fast mycket, mycket bättre.
Den här plattan rekommenderas starkt för den som gillar ös, röjarrock och raka rör. Du lär inte bli besviken. Spela den högt och bara njut.
"I wrote a rockin' song, gonna sing it at the station
I'll finish all the words when I reach my destination
I guess it doesn't matter
As long as I can get my head down in the sun"
