Redan omslaget talar om för en vilket kaxigt album detta är. Enda problemet jag har med det är att jag inte ser nån klippa eller båt som killen kan ha hoppat från. Vinkeln han befinner sej i talar nämligen om att han relativt nyligen har påbörjat hoppet. Precis utanför bild kan det förstås befinna sej en båt. Inte en klippa för det skulle synas vågsvall och krusningar som blir när vatten möter land.
Musiken då? Jo, den är det inget fel på. Status Quo öser på som vanligt med sin småtuffa rock, lätt kryddad med blues, brittisk pop och country. 1980 tycker man att Status Quo skulle ha följt många andra bands exempel och hoppat på new wave-vågen, men icke då. Man dundrar på med sin lite tyngre rock och struntar till och med i den nya heavy metal-våg som börjar dra över Storbritannien.
Bästa låten är inledningen, What You're Proposing, en låt om en kille som visst försökte kränga på Francis Rossi en gitarr. Det är en präktig shuffle med rullande rytm som i princip kan hålla på hur länge som helst.
Sen rullar musiken på i ett ganska stadigt tempo. Det som skiljer dom åt är tonarten och attityden i respektive låt. Hela produktionen känns skön, luftig. Samarbetet med Pip Williams har lärt bandet hur man producerar en platta och nu när de står på egna ben igen (Williams hade fått erbjudande att producera The Moody Blues och fick inte tid över för Quo) så blir produktionen luftigare och varje instrument hörs bättre. Förmodligen är det hjälpen från John Eden, som hjälpt till med varje platta från 1977 och framåt, som gör produktionen så bra.
Musiken på Just Supposin´ är så grundläggande, så enkel utan krusiduller, att den känns fräsch att lyssna på än idag. Det finns inga tidstypiska syntar eller trummaskiner, inte heller några överdrivna soloprestationer. Rick Parfitts stora låt här är Don't Drive My Car, en låt som dagens feminister absolut inte skulle gilla att lyssna på.
Hela skivan avslutas okaraktäristiskt med en väldigt lugn låt ironiskt nog betitlad Rock And Roll. Den liknar mest av allt svensk dansbandsmusik men är mer atmosfärisk och har bättre struktur än den svenska musikstilen. Det sägs att den inte skulle vara med på skivan alls men verkade ha hittat in där i alla fall.
Egentligen skulle jag kunna nämna alla låtarna här, hur bra de är och varför jag rekommenderar dom enskilt, men jag tycker faktiskt att hela plattan är värd att lyssna igenom utan att stanna upp nån enda gång. Det kan du göra efter femte eller sjätte avlyssningen. Ta gärna en paus efter första avlyssningen och tänk efter hur du känner dej efter att ha hört denna platta. Det är en perfekt ingångsplatta för den som är nyfiken på Status Quo. Den är inspelad mitt i deras karriär, när fortfarande den besättning som gjorde bandet berömt var intakt. Det betyder Francis Rossi, Rick Parfitt, Alan Lancaster och John Coghlan, utökad med Andrew Bown som bidrar med många bra låtar här.
Dessa tre låtar kan jag specifikt nämna för den som vill höra bra boogierock: Lies, Over The Edge och den malande Coming And Going. Nåväl, ut och skaffa dej ett ex av denna skiva!
"Ah ah ah ah, don't drive my car
Stay where you are (sweet lady!), stay where you are
'Cos I'm telling you woman
Now don't you push me too far
I'm telling you straight, don't drive my car"
