Det senaste decenniet har jag bott i Dalarna och nu, när jag närmar mej 40, känner jag helt plötsligt ett behov av att visa omgivningen vem jag är dialektalt. I Göteborg skulle min blanddialekt, som är påverkad av dels de områden jag bott i och dels den dialekt morsan pratade med mej när jag var liten, verka udda men här i Dalarna får jag en känsla av att jag måste prata göteborgska för att skilja mej från mängden. Jag märker det på andra som flyttat hit också att de vill utmärka sej genom sin dialekt. Det märks inte minst på "infödingarna" också att de vill visa upp sina respektive särdrag inför oss "ytlänningar".
Dialekter är härliga, även de man själv tycker är konstiga. De är en del av ens identitet, såväl kulturell som rent individuell. Det verkar som om dialekter snart är det enda kulturella särdrag vi har kvar i de olika bygderna för allt annat har slätats ut av det moderna samhällets likriktningsgalenskap. Nej, jag menar inte att det moderna samhället är dåligt. Tvärtom är de allra flesta sakerna med det moderna samhället mycket bättre än det gamla samhället. Men just likriktningen är en dålig sak, att allt ska vara i stort sett identiskt överallt. Därför är det skönt att höra dialekter, ibland även sociolekter, talas lite varstans. Det kvittar om man förstår vad de säger. Jag blir så glad varje gång jag hör nån bräka på sitt regionala språk.
Ta vara på din dialekt eller skapa en ny. Det är snart det enda du har kvar när alla andra särarter försvinner. Det är särarterna som gör oss till människor, det är särarterna som definierar och identifierar oss inför varandra och som gör att vi håller ihop i små grupper. Jag pratar göteborgska med dalfolket för att visa att jag inte är från Dalarna men samtidigt gör jag det på ett sätt så att jag visar att jag är en av dom. Gör samma sak du där du bor.
Vi har fått en del nya dialekter i landet som en följd av immigration från diverse länder som inte tidigare bidragit till den svenska floran och faunan av kulturspråk och sakta men säkert införlivas även dom i det svenska samhället. Dagens immigranter som stannar kvar här kanske inte alla kommer att märka det men deras barn och barnbarn kommer definitivt att bli en del av den svenska myllan och bidra till det svenska språket. Det märker man på jugoslaverna och italienarna som kom hit strax efter kriget för att jobba. De som blev kvar här har nu barn och barnbarn som ibland är mer svenska än infödda svenskarnas barn är. Det är ren och skär psykologi. Man identifierar sej med platsen man bor på och gör allt för att smälta in.
Dagens immigranter och flyktingar som blir kvar här kommer att gå samma väg. Så småningom kommer deras sätt att vara och leva att införlivas med det svenska samhället och deras särarter att försvinna. Det är oemotståndligt. Alla kommer att bli kulturellt likriktade. Det enda som binder dom samman är den dialekt de kommer att skapa. Se på språken i Rosengård, Malmö och Rinkeby, Stockholm. De är dialekter skapade ur önskan att vara en del av det svenska samhället samtidigt som de (förgäves!) kämpar för att behålla sina kulturella särarter.
Dialekten är din att bevara som enda särart. Språket i stort liksom livet vi alla lever följer en undermedveten ström genom samhället och dess utveckling. Om hundra år låter inte dialekterna likadant som de gör idag, liksom de inte lät likadant för hundra år sen som de gör idag. Men de kommer att finnas kvar.
"You don't have to burn books to destroy a culture. Just get people to stop reading them."
