Språkhörnan: Hur gamla är de germanska språken i Norden?

Kan vi på något vis utröna hur länge man talat indoeuropeiska språk i Norden, specifikt då den germanska undergruppen? Vi har nämligen inga egna skriftliga rapporter, inget som på något vis identifierar de som bodde här uppe i Norden, före runskriftens införande på 400-talet (Blekinge förresten). Det faktum att skriften införs då, samt att den redan finns etablerad på kontinenten i form av diverse inskrifter på objekt som kammar, krus och krukor, talar således för att de germanska språken har funnits här i minst 1600 år. Men kan vi verkligen inte komma ännu längre tillbaka?

Vad säger de arkeologiska och någorlunda samtida historiska dokumenten om Norden och vad för slags folk som bodde här? Egentligen inte mycket, men Tacitus skriver ca 100 efter vår tideräknings början (evt) om folken i Germanien (Germania enligt hans språkbruk) och nämner då i latinska former en del ord på platser och folk som är obestridligt germanska. Det ska påpekas att de nordiska språken utgår från ett gemensamt språk, urnordiskan, som hade olika dialekter som senare kom att utvecklas till de språk vi idag känner som danska, färöiska, gutniska, isländska, norska och svenska.

Men inte ens detta säger mycket mer om hur länge det har talats germanska språk i Norden. Men det finns ett sätt, om än svårt att bevisa rent vetenskapligt, att ta reda på hur länge. Det rör sej nämligen om ortnamnen. Under förutsättning att platserna inte bytt namn kan man på grundval av landhöjningen sen istiden räkna bakåt i tiden hur långt från havet en viss plats numera befinner sej nu. Denna metod fungerar bäst om platsen har haft med havsverksamhet att göra för då man kan tänka sej en kontinuerlig förändring av ortnamnet ända från början.

Jag tänker främst på Skivarp, en liten by söder om Skurup i Skåne. Den ska enligt uppgift ha sitt ursprung i ett äldre Skipathorp, platsen där skeppen lade till, men det är oklart. Men granskar man topografin och geografin runtomkring Skivarp står det ganska klart att här kan ha funnits en gammal hamn eller åtminstone en plats där skepp kan ha lagt till en gång i tiden. Men landhöjningen i Skåne är så långsam att den till och med avstannat så det är omöjligt för en amatör som undertecknad att avgöra när Skivarp låg vid kusten. Idag ligger byn på ca 10-15 meters höjd över havet och ca en mil från kusten. Men min amatörmässiga beräkning, där en försiktig beräkning av 1 mm per år till för några tusen år sen förutsätter att Skåne nu istället sjunker då resten av Skandinaviska halvön reser sej, får det till att Skivarp kom till senast under bronsåldern.

Det finns en by i Västergötland som heter Skeby (skriven 1415 som Skipaby, även Scipeby) som ligger vid Källby, en plats nära Vänern. Detta har förstås inte mycket med ovanstående diskussion om landhöjning att göra, men det faktum att det gick att färdas med skepp till denna plats en gång i tiden säger en hel del om hur landhöjningen har gjort det svårt för senare tiders skepp att färdas genom Göta älv, in i Vänern och fram till den plats där Skeby idag ligger. Det finns förstås den invändningen att skeppen som färdades till Skeby enbart gjorde det inom Vänern. Men en gång i tiden gick havet faktiskt nästan ända fram till Vänerns utlopp i älven, och då var området som är Västgötaslätten en ö tillsammans med allt från Skåne till Östergötland. Det gick då ett sund mellan denna ö och det norr där om, som var täckt av is.

Men så gammalt är inte Skeby. Byar är svåra att hitta vid arkeologiska utgrävningar, men inga byar är äldre än några tusen år. De första verkar ha övergivits till förmån för andra, förmodligen på grund av landhöjningen om de låg vid havet. Det är så att alla byar längs Göta älv en gång har varit hamnplatser, men inte längre är det. Har då denna diskussion lett oss närmare ett svar på frågan? Nja, egentligen inte, mer än att vi är ganska långt tillbaka i tiden. Men hur långt tillbaka är vi då? Det är det som kruxet. Bronsåldern är ett ganska säkert kort eftersom många platser vid havet bär namn efter verksamhet som har med båtar eller fiske att göra, lång tid efter att landhöjningen har gjort endera verksamheten omöjlig där.

Min personliga gissning är att en föregångare till de germanska språken nådde Norden redan med jordbrukets införande för ca 6000 år sen. Det baserar jag på tanken på de indoeuropeiska kulturernas religioner och seder, som i grunden handlar om en ekonomi baserad på jordbruk och herdekultur. Den kulturen hade vuxit fram under många seklers lopp, genom möten med andra kulturer, assimilering av andra folk och genom utbyten från när och fjärran. Min gissning är bara en gissning, och inget kan bevisas. Jag, och alla andra, har endast indicier. De äldsta bevisbara spåren är alltså de skrivna orden, som är från 400-talet. Det bevisar dock en sak - att språket som talades när inskriften ristades var väl etablerat i trakten...



"Listen only to my voice"

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del fyra - De anatoliska språken

De anatoliska språken talades i det som är dagens Turkiet av folk som i stort sett är föregångare till alla som idag lever i just Turkiet, Armenien, Syrien och Georgien. Förutom dessa språk, som är en del av den indoeuropeiska språkfamiljen, talades här också en del semitiska språk men framför allt hurritiska, urarteiska och en del föregångare till dagens kaukasiska språk såsom georgiska samt azeriska, som är ett turkiskt språk och således har tillkommit mycket senare. Hurritiskan verkar ha vissa kopplingar med dagens kaukasiska språk liksom ett närbesläktat språk, urarteiskan.

Hettiter enligt en egyptisk relief

Der första anatoliska språk som dyker upp i källorna med såväl egna dokument som omnämnande i andras diton är hettitiskan vars äldsta spår är knappt 4000 år gamla. Själva kallade hettiterna sej för nesili och riket de besatt fram till rikets sammanbrott på 1100-talet före vår tideräkning (f v t) kallades Hatti, förmodligen efter hattierna, ett folkslag som hade bebott området före hettiternas ankomst.

Lydier som de en gång kan ha sett ut, enligt en modellmakare.

Andra anatoliska språk är luviska, kariska, lydiska, lykiska, palaiska, pisidiska och sidetiska. Alla dessa är idag utdöda. Lydiskan överlevde längst av dessa, fram till tiden för vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Lydierna hade sitt eget rike varav kung Krösus och kung Midas är deras mest kända ledare genom tiderna. Det var under kung Midas regim som de första mynten ska ha slagits. Själva kallade lydierna sej för sfard vilket också ingår i namnet på detta rikes huvudstad Sardis. Sardis fick sitt namn under den sista av tre dynastier som styrde Lydien. Innan hette staden Hyde. Lydien gick under 546  f v t då Persiens kung Cyrus erövrade landet efter en kortare tids belägring av Sardis.

Tillbaka till hettiterna. Det var detta folk som enligt vissa förde den sumeriska traditionerna, kulturen och lagarna vidare runt Medelhavet. De översatte texter till sitt eget språk, såg till att andra folk också fick texter på sitt språk vilket ledde till att riket kunde blomstra i 700 år till undergången 1176 f v t. När hettitiskan som språk dog ut är oklart, kanske någon gång efter 1000-talet f v t men eftersom de nämns i texter från 800-talet f v t är det möjligt att språket levde kvar länge som ett sorts kanslispråk. Det var vanligt förr att man använde ett i övrigt dött språk inom religion, ekonomi och politik för att förhindra att spioner och vanligt folk skulle få insyn i vad man höll på med. Det passade säkert bra med hettitiskan som ett gemensamt språk för vissa grupper eftersom hettiterna under sin storhetstid varit köpmän och försäljare av varjehanda.

Dessa indoeuropeiska språk jag nu nämnt verkar ha varit lingua franca inom den här regionen och hade uppenbarligen stor betydelse för många folk och kungliga hov som ville ha kontakt med varandra över gränserna. Ändå dog de ut ett efter ett, förmodligen därför att de inte längre behövdes. Det har aldrig varit så enkelt att ett erövrat folk automatiskt övergick till att tala erövrarnas språk. Det var en process som tog många generationer och i detta område, precis som i Europa före romarna, var det ofta istället erövrarna som övertog de slagnas språk och traditioner.

Vad gäller de grammatiska dragen hos dessa språk kan man säga att de hade väldigt ålderdomliga drag som idag endast finns hos iriskan och litauiskan. Ett udda drag är att hettitiskan var ett centumspråk medan dess släkting luviska var ett satemspråk. Att två språk ur samma grupp kunde utvecklas så olika är intressant. Förmodligen hade de som talade luviska hållit sej på sin kant, möjligen lite längre norrut mot Kaukasus, kanske t o m norr om dessa berg, medan hettiterna varit i Europa och haft kontakt med de indoeuropeisktalande folk som bodde där, möjligen på Balkan. Det hettitiska ordet för väska, säck eller liten ask är pursa vilket också är det samma som grekiskans byrsa, läder eller läderpung, och som förts vidare till vårt eget börs och engelskans purse. Huruvida ordet har hettitiskt ursprung eller om hettiterna fått med sej ordet från Europa är omöjligt att veta. Klart är att vi idag vet mer om dessa språk tack vare de fynd man gjorde i de anatoliska bergen för ca 100 år sen. Vem vet vad mer som finns där ute?

Detta var lite om de anatoliska språken. I nästa del diskuteras Balkanspråken, dvs illyriska, thrakiska, dakiska, makedoniska, grekiska och några till.



"Kunskapens kärna är att äga den och använda den."