 |
| Hettiter enligt en egyptisk relief |
Der första anatoliska språk som dyker upp i källorna med såväl egna dokument som omnämnande i andras diton är hettitiskan vars äldsta spår är knappt 4000 år gamla. Själva kallade hettiterna sej för nesili och riket de besatt fram till rikets sammanbrott på 1100-talet före vår tideräkning (f v t) kallades Hatti, förmodligen efter hattierna, ett folkslag som hade bebott området före hettiternas ankomst.
 |
| Lydier som de en gång kan ha sett ut, enligt en modellmakare. |
Andra anatoliska språk är luviska, kariska, lydiska, lykiska, palaiska, pisidiska och sidetiska. Alla dessa är idag utdöda. Lydiskan överlevde längst av dessa, fram till tiden för vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Lydierna hade sitt eget rike varav kung Krösus och kung Midas är deras mest kända ledare genom tiderna. Det var under kung Midas regim som de första mynten ska ha slagits. Själva kallade lydierna sej för sfard vilket också ingår i namnet på detta rikes huvudstad Sardis. Sardis fick sitt namn under den sista av tre dynastier som styrde Lydien. Innan hette staden Hyde. Lydien gick under 546 f v t då Persiens kung Cyrus erövrade landet efter en kortare tids belägring av Sardis.
Tillbaka till hettiterna. Det var detta folk som enligt vissa förde den sumeriska traditionerna, kulturen och lagarna vidare runt Medelhavet. De översatte texter till sitt eget språk, såg till att andra folk också fick texter på sitt språk vilket ledde till att riket kunde blomstra i 700 år till undergången 1176 f v t. När hettitiskan som språk dog ut är oklart, kanske någon gång efter 1000-talet f v t men eftersom de nämns i texter från 800-talet f v t är det möjligt att språket levde kvar länge som ett sorts kanslispråk. Det var vanligt förr att man använde ett i övrigt dött språk inom religion, ekonomi och politik för att förhindra att spioner och vanligt folk skulle få insyn i vad man höll på med. Det passade säkert bra med hettitiskan som ett gemensamt språk för vissa grupper eftersom hettiterna under sin storhetstid varit köpmän och försäljare av varjehanda.
Dessa indoeuropeiska språk jag nu nämnt verkar ha varit lingua franca inom den här regionen och hade uppenbarligen stor betydelse för många folk och kungliga hov som ville ha kontakt med varandra över gränserna. Ändå dog de ut ett efter ett, förmodligen därför att de inte längre behövdes. Det har aldrig varit så enkelt att ett erövrat folk automatiskt övergick till att tala erövrarnas språk. Det var en process som tog många generationer och i detta område, precis som i Europa före romarna, var det ofta istället erövrarna som övertog de slagnas språk och traditioner.
Vad gäller de grammatiska dragen hos dessa språk kan man säga att de hade väldigt ålderdomliga drag som idag endast finns hos iriskan och litauiskan. Ett udda drag är att hettitiskan var ett centumspråk medan dess släkting luviska var ett satemspråk. Att två språk ur samma grupp kunde utvecklas så olika är intressant. Förmodligen hade de som talade luviska hållit sej på sin kant, möjligen lite längre norrut mot Kaukasus, kanske t o m norr om dessa berg, medan hettiterna varit i Europa och haft kontakt med de indoeuropeisktalande folk som bodde där, möjligen på Balkan. Det hettitiska ordet för väska, säck eller liten ask är pursa vilket också är det samma som grekiskans byrsa, läder eller läderpung, och som förts vidare till vårt eget börs och engelskans purse. Huruvida ordet har hettitiskt ursprung eller om hettiterna fått med sej ordet från Europa är omöjligt att veta. Klart är att vi idag vet mer om dessa språk tack vare de fynd man gjorde i de anatoliska bergen för ca 100 år sen. Vem vet vad mer som finns där ute?
Detta var lite om de anatoliska språken. I nästa del diskuteras Balkanspråken, dvs illyriska, thrakiska, dakiska, makedoniska, grekiska och några till.
"Kunskapens kärna är att äga den och använda den."
