Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del nio - Tocharerna

Tocharer, det är inget vanligt ord att använda ens bland forskare. Det är namnet på ett folk vars språk talades ända fram till ca 1200 år sen i det inre av Asien, närmare bestämt Östturkestan, i det som idag ockuperas av Kina. Språkets namn är kanske felbenämnt eftersom det verkar röra sej om två närbesläktade dialekter som var och en för sej tycks ha kallats olika. Tochariska A (det i öst) kan kallas tochariska medan Tochariska B (det i väst) mer kan kallas kucheanska.

Fyndet av tochariska texter och dechiffreringen av dessa i början av 1900-talet störde språkforskarna då man dittills hade trott att uppdelningen mellan centum och satem (som jag beskrivit tidigare i del tre) var en typiskt öst-västlig med satem i öst och centum i väst. De tochariska texterna och kopplingen till äldre kulturer i trakten har fått forskarna att teoretisera att centum snarare är den ursprungliga formen för ord och satem är en modernare utveckling som inte alla språk har kommit till. Slaverna talar satemspråk som inte riktigt har utvecklats färdigt medan alla övriga europeiska språk är kvar i centumstadiet. Därför är det intressant att se tocharerna och deras språk mot denna bakgrundsinformation.

Man kopplar ofta ihop tocharerna, som beskrivs som ljushyade med blont eller rött hår av samtiden på 600-talet, med den kultur i trakten som föregår dom med ca 1500 år i sina äldsta gravar ner till ca 400 år i de yngsta. Bland dessa gravar har man hittat ismumier i Tarimbäckenet. Det tycks stämma överens med den DNA-profil som gjorts på folket i trakten idag, som visserligen talar ett annat språk nu men som ändå inte har ändrats rörande generna. Förekomsten av dessa människor begravda här för mellan 3000-4000 år sen har blivit en form av irritation för kineserna som inte velat se att någon varit före dom med diverse innovationer såsom hjulet, vagnen, akupunktur och vissa former av metallproduktion (järn och stål). Det finns nämligen indikationer på detta i och med att vissa kinesiska texter (motvilligt) nämner detta förhållande.

Den kultur jag nämner, Afanasevokulturen, följdes av en rad arkeologiska kulturer som i tur och ordning kallades Karasuk, Tagar och Tashtyk. Dessa påföljande kulturer var alltså de viktigaste kulturbärarna i det inre av Asien fram till kinesernas intåg på den historiska scenen på 200-talet. Det verkar onekligen som att mycket av det vi anser vara kinesiskt kanske har uppkommit längre västerut och förts till kineserna, istället för tvärtom. Frågan är vad de allra mest rabiata sinologerna tycker om detta.

Nästa gång handlar det om språken i Indien.



"Dagen har ögon, natten har öron."