Ett Sverige som kanske aldrig funnits

Jag läser en krönika i DN, skriven av en utlandsfödd svensk, om ett välfärdssamhälle som monterats ner bit för bit. Krönikören klagar på att allt privatiserats vilket lett till att samhället störts och förstörts. Jag vill vända lite på det resonemanget och säger som så att hade det privata alternativet fått leva kvar när Folkhemmet byggdes hade vi inte haft den situationen vi har idag. Socialdemokraternas folkhem var visserligen uppbyggt på en tanke om välvilja, men man missade det privata alternativet. Visst fanns det privata företag som utförde samma saker som staten och landstingen gjorde, men de marginaliserades och räknades inte med då välfärdsstaten byggdes.

Sverige som drömland har nog aldrig funnits, precis som alla andra drömländer. Folkhemmet byggdes i en tid, strax före andra världskriget, då landet i alla fall var på väg uppåt rent utvecklingsmässigt och standarden också. När sen det allmänna samhällsklimatet ändrades 30 år senare befanns den modellen vara utdaterad så man försökte med miljonprogrammet, alla dessa hus som visserligen gav bostäder åt många vilket är bra, men i realiteten var det konstgjord andning. Det ekonomiska läget blev allt sämre, som en följd av oljekrisen på 1970-talet. I det läget, sent 1980-tal, försökte man privatisera eller lägga ut vissa saker på kommuner och landsting för att spara pengar. Som anglosaxiska människor säger: för lite och för sent.

Att reagera mot ekonomiska förändringar, bra som dåliga, genom att antingen privatisera eller förstatliga är alltid av ondo och tyder på kortsiktigt tänkande. Man ska alltid låta marknaden sköta sej själv och från statligt håll bara gripa in för att hjälpa till, inget annat. Det betyder dock inte att staten inte får ha egen verksamhet som konkurrerar med det privata, tvärtom. Det statliga och det privata ska alltid ha en vänlig konkurrenssituation visavi varandra. Krönikören har rätt i att vi har monterat ner välfärdssamhället men det beror på att Folkhemmet skapade en chimär, en skugga av något som kanske aldrig existerat, nämligen ett hållbart samhälle...



"Don't cry because it's over, smile because it happened"

Är du lycklig?

Vi har pengar så vi kan köpa mat för dagen, vi har i de flesta fall ett jobb eller nåt annat att gå till. Vi har folk omkring oss som intresserar sej för och bryr sej om oss liksom vi bryr oss om dom. Vi har alla anledningar att vara lyckliga.

Ändå säger många att de är olyckliga. De anger olika skäl till sin olycka. Inte alltid är dessa skäl de riktiga. Man säger sej vara deppiga eller är trötta. Skador och psykisk ohälsa är inget jag tar upp här för det är en annan sak. Nej, det handlar om känslan av att vara olycklig. Saken är den att man undermedvetet har påverkats av andra människor som har blivit oroliga för att bli av med sina jobb eller förlora sin familj, av diverse skäl. Då ska vi också vara olyckliga, bara för att kunna "bräcka" våra medbröder och dito systrar. Vi njuter dock av att kalla oss olyckliga därför att vi då får uppmärksamhet. Vi trivs med att vara olyckliga helt enkelt.

Jag skulle ändå vilja säga att vi generellt sett är ganska lyckliga - och tursamma. Vi lever i en del av världen där vi har en hög levnadsstandard med bra hälsa och bra mat. Man kan förstås fråga sej vad lycka är men om de krav man ställer på lycka bemöts på mer än en punkt kan man nog säga att man åtminstone på den punkten är lycklig över något. Olycka är mer nåt för de människor som råkat ut för något alldeles extraordinärt, som just en fysisk olycka.

Jag tänker säga så elakt jag kan: vi mår bara bra när vi får uttrycka hur dåligt vi mår. Ju bättre vi har desto sämre vill vi må.

Är jag för generaliserande?





"Många syndar enbart för att kunna njuta av sin ånger."