Ville bara skriva av mej lite

Jag har länge tyckt att jag är ganska egoistisk och känslokall, främst för att jag har haft svårt att gråta inför tragedier inom familjen och nära vänner (döden för mej är slutgiltig och det tjänar inget till att gråta över att någon dör, det är bättre att minnas vad dom stod för medan dom levde), men de senaste två månadernas händelser med en jobbarkompis problem i sitt liv (se inlägg från början av september om detta) har rivit upp mitt eget liv mer än något annat. Hennes öde har upprört mej och när hon nu har tagit sej ur den värsta krisen upprörs jag än mer över att hon verkar fortsätta i samma hjulspår som innan hon fick vad som bara kan kallas ett sammanbrott. Jag går inte in på några detaljer och tänker aldrig hänga ut henne på något vis.

Jag vill dock göra det klart ifall hon skulle råka på detta inlägg, och hon då förstår att det handlar om henne, att jag aldrig tänker göra något för att skada henne. Det är inte min intention att göra dej illa på något vis. Jag skriver detta enbart för att visa omvärlden att jag oroar mej för dej och känner mej lite skyldig, trots att jag inte borde göra det. Men sån är jag, jag tar på mej ett medansvar för det som händer människor jag håller av och älskar väldigt mycket.

Jag ser denna unga kvinna som den lillasyster jag aldrig haft, eller dotter jag kanske aldrig får. Jag har peppat henne medvetet ända sen den dagen jag blev medveten om hennes existens, för jag såg direkt på henne att hon behövde få fart på sitt självförtroende. Jag har alldeles säkert överdrivit min betydelse i hennes liv, men om jag bara får chansen att säga tack till henne nån gång igen så gör jag det. Hon, och andra med liknande öden som jag träffat på i mitt liv, har större betydelse för mej än jag förmodligen har för dom.

Det känns så frustrerande att se hur hon lever sitt liv med människor som kanske är till större skada än nytta för henne, men hon blir samtidigt bara mer och mer olycklig när hon blir med mej och oss andra inom "flocken", som jag börjat kalla mina jobbarkompisar. Som jag skrev i mitt första inlägg om henne skulle jag bara vilja krama om henne och visa henne att vi inte är så hemska. Hon var ju lycklig de stunder vi pratade och skojade tillsammans. Den sortens lycka går inte att negligera. Den är äkta och kan inte skapas av piller eller terapisamtal, eller vad det nu är man anser att hon behöver.

Jag vet inte alls vilket eller vilka hennes problem är, men om hon behöver nån utomstående att prata med så finns jag här.  Jag avslutar detta inlägg med ett citat av Charles Dickens som passar perfekt in på henne. För hon är ett mysterium. Ett angenämt och trevligt sådant när hon är på gott humör. Varsågod!



"A wonderful fact to reflect upon, that every human creature is constituted to be that profound secret and mystery to every other"

Är du lycklig?

Vi har pengar så vi kan köpa mat för dagen, vi har i de flesta fall ett jobb eller nåt annat att gå till. Vi har folk omkring oss som intresserar sej för och bryr sej om oss liksom vi bryr oss om dom. Vi har alla anledningar att vara lyckliga.

Ändå säger många att de är olyckliga. De anger olika skäl till sin olycka. Inte alltid är dessa skäl de riktiga. Man säger sej vara deppiga eller är trötta. Skador och psykisk ohälsa är inget jag tar upp här för det är en annan sak. Nej, det handlar om känslan av att vara olycklig. Saken är den att man undermedvetet har påverkats av andra människor som har blivit oroliga för att bli av med sina jobb eller förlora sin familj, av diverse skäl. Då ska vi också vara olyckliga, bara för att kunna "bräcka" våra medbröder och dito systrar. Vi njuter dock av att kalla oss olyckliga därför att vi då får uppmärksamhet. Vi trivs med att vara olyckliga helt enkelt.

Jag skulle ändå vilja säga att vi generellt sett är ganska lyckliga - och tursamma. Vi lever i en del av världen där vi har en hög levnadsstandard med bra hälsa och bra mat. Man kan förstås fråga sej vad lycka är men om de krav man ställer på lycka bemöts på mer än en punkt kan man nog säga att man åtminstone på den punkten är lycklig över något. Olycka är mer nåt för de människor som råkat ut för något alldeles extraordinärt, som just en fysisk olycka.

Jag tänker säga så elakt jag kan: vi mår bara bra när vi får uttrycka hur dåligt vi mår. Ju bättre vi har desto sämre vill vi må.

Är jag för generaliserande?





"Många syndar enbart för att kunna njuta av sin ånger."