Medias överdrifter om samhällets problem

Är det verkligen så illa ställt med "Folkhemmet" som det framställs i medierna? Överdriver man inte problemen hos vissa människor? Är syftet med artiklar om en del personers problem verkligen att belysa just dessa människors problem?

Jag har länge tänkt skriva om förhållandena i samhället, som jag anser överdrivs i media. Jag vill inte påstå att allt bara är bra i samhället men mycket är bara uppblåst enligt principerna för journalismens sensationer, det jag kallar sensajournalism. Jag hävdar att syftet med såna här artiklar, som talar om att samhället är på väg utför, egentligen är att racka ner på regeringen och dess politik. Mönstret är nämligen sej likt hela tiden. Oavsett vilken regering vi har så går motståndarsidans press ut och kritiserar den med såna här artiklar. Att det i realiteten är de kommunala politikernas fel att samhället på vissa håll inte fungerar blundar man för. Det är rikspolitikerna man känner till och vill åt, till varje pris.

På lokal nivå är det sällan som politikerna granskas lika ordentligt som på riksnivå. Här finns alltså större möjligheter för småpåvar och diktatorer i miniformat att frodas. Jag upplever samtidigt att lokala journalister hellre vill hålla sej väl med politikerna än granska dom, av det enkla skälet att politikerna gärna gynnar vanligt folk som såväl journalisterna som politikerna känner. Samtidigt finns det gott om "starka män" inom det lokala affärslivet som påfallande ofta kan påverka politiken och tjänstemännen, många gånger genom sin blotta existens.

Det är denna sortens lokaldiktatur som är den främsta orsaken till att samhället som helhet inte längre fungerar. Rikspolitikerna försöker verkligen göra nåt åt stagnationen och det konservativa tänkandet i kommunerna men så länge folk fortsätter rösta på det "som alltid har funkat för oss" så kommer utvecklingen att gå sakta, alldeles för sakta. Jag skulle vilja säga att vi har fått behålla vårt moderna samhälle trots de lokal politikerna och deras smutsiga affärer.

Inte alla kommunpolitiker är så här, det ska sägas till deras försvar, men påfallande många har blivit det med åren. De har blivit så vana vid att ha och utöva makt att de inte längre ser att deras verksamhet skadar mer än är till nytta för staden/byn/samhället. Det påverkar journalisterna som hellre skriver om dravel och dumheter istället för att granska makthavarna. Men jag antar att skadegörelse på en lampa i en lada eller att en kvinna vunnit 500 kr på en trisslott är lugnare att skriva om för en lokalreporter än att kolla vad kommunpampen har för sej.

Det så klart, mycket av det dagens rikspolitiker skriver och/eller säger verkar inte granskas närmare av riksreportrarna heller. Många grodor som slinker igenom där utan att någon journalist bryr sej speciellt mycket om att granska det. Men de står ju ofta på makthavarnas sida nu för tiden och vill hellre äta smulorna från deras middagsbord än undersöka vad makthavarna äter för något.

Men jag har verkligen avvikit från ämnet. Överdrifterna är många i vårt mediasamhälle. Visst finns det folk som lider men dessa fall är inte orsakade av rikspolitiker och tjänstemän utan av ett stelbent småpåvesamhälle som bildat småstater i staten nästan överallt i landet. Försäkringskassan nekar inte folk pengar överallt i landet och Arbetsförmedlingens medarbetare är inte elaka näbbgäddor överallt. Det är på vissa platser detta sker och det verkar hänga samman med förekomsten av maktfullkomliga politiker och tjänstemän inom ramen för en enskild kommun.

Medierna gillar snyfthistorier och vill gärna ge hela landet (och sittande regering) skulden för att dessa historier uppkommit. Men jag tycker inte vi ger upprättelse åt de drabbade genom att göra dom till politiska och ideologiska martyrer. De ska inte offras eller ge folk chansen att rasa mot några som inte har med saken att göra. Ansvarig minister kan förstås se till att regelverket och lagarna skärps och förtydligas men så länge utrymmet för alltför vidlyftiga tolkningar är så stort att folk fortsätter drabbas av stelbenta byråkrater med paragrafrytteri som enda hobby kommer enskilda människor att tvingas lida, vilket ger sensationshungriga journalister fler chanser att vädra ut sitt professionella hat mot de ideologier de ogillar.

Än en gång, det är inte rikspolitikernas fel att samhället hackar en aning. Det finns heller inga genomgående problem i samhället som förtjänar att offras på sensajournalismens altare. De problem som existerar (skolan, likgiltigheten gentemot varandra, vården) tas visserligen upp till diskussion men avfärdas i nästa andetag eftersom det inte verkar finnas någon vilja att lösa dom. Min sista fråga är: Vilket är syftet med att hela tiden hugga mot fel strupe (dvs ge sej på regeringen och andra rikspolitiker)?



"Jag behöver inte inledas i frestelse,
jag kan gå själv"