Vår religiösa evolution - samtliga fem delar
Två gånger tidigare har jag lagt upp detta och denna gången hoppas jag att fler reagerar. Jag har uppdaterat texten något och inkluderat länkar till aktuella händelser.
Jag lägger upp detta som jag skrev det vid respektive tillfällen. Det
kan mycket troligt att det blir ändringar i framtiden. Det är väldigt
kondenserat det jag skrivit här. Om någon hittar sakfel eller annat är
det bara att skriva en kommentar. Jag tycker själv att jag inte helt
lyckats beskriva hur vi blev religiösa utan det blev mest tradiga fakta som inte direkt för diskussionen vidare. För att
kunna förklara varför vi blev religiösa måste man nog sätta sej in i
hur hjärnan förändrades av allt vi gjorde och såg omkring oss. Den biten
har jag inte riktigt förmått klura ut i mina texter, men det kanske blir förståeligt mot bakgrunden av hur samhällena har utvecklats och hur religionerna har förändrats med samhällena. Ha det i åtanke
när ni läser mina alster.
Den övergripande frågan är förstås
varför gudar och gudinnor som Marduk, Inanna och Tor inte skulle vara lika realistiska att tillbe som Yahweh och Allah. De var ju trots allt lika verkliga för folken för 4000 år sen
som stenen i Mecka, korset eller torahrullarna är för dagens troende.
___________________
Först publicerad 20 februari 2011:
Vår religiösa evolution - del ett
Jag
har berört detta ämne tidigare men först nu tänker jag ta steget ut
och försöka förklara på egen hand hur vi kom att bli religiösa. Det
hänger förstås samman med vår hjärnas utveckling och vår påföljande
ökade förståelse för vår omvärld. Religion är en biprodukt av denna
ökade förståelse och - kan man säga - en länk till att förstå vår egen
utveckling. Hur började då religionerna hos oss människor?
Man vet från utgrävningar i Spanien att det finns tecken som tyder på att
Homo Heidelbergensis verkar ha hedrat sina döda
genom att lägga deras kroppar i olika håligheter och sen slänga ner
stenverktyg till dom. Ett tecken på att man sett sina fränder som nåt
mer än bara andra individer i stammen. Att denna hypotes inte slagit väl
an hos alla arkeologer må vara hänt. Vi kan vare sej bevisa eller
vederlägga denna tanke. Dock är det kittlande att redan för ca en halv
miljon år sen kan olika riter av denna typ ha utspelat sej bland våra förfäder. Jag
tänker acceptera den här hypotesen tills någon kan bevisa utan tvivel
att det är fel. Men jag tänker inte heller försvara den eftersom den
inte är bevisad. Jag bara säger att tror på den i nuläget.
Neandertalarna hade också begravningsritualer,
blommor och ockra verkar ha spritts ut över den döde, kanske som en
hälsning från stammen. Huruvida de trodde på ett liv efter detta eller
ej kommer vi aldrig att få klarhet i. En förfäderskult behöver inte ha
själavandring eller ens en odödlig själ för att fungera. Märk väl att
många de äldsta kulturer vi känner till inte har med sånt alla gånger
utan att andarna är komna av naturen själv. Andarna välkomnar då en av
de sina från den vanliga världen.
Bland oss moderna människor har nån form av religiositet funnits länge.
Ristningar på stenar och hällar har man hållit på med väldigt länge,
kanske så länge som ca 80 000 år. Vad dessa streck betyder är okänt men
man kan gissa sej till att vissa har velat bevara något som länge
funnits i ens huvud. Vi kallar det idag för kultur men frågan är om inte
det är ett tidigt exempel på organiserad religion av något slag.
Strecken kanske var ett sätt att komma i kontakt med det där som man
ansåg sej tro på, andar från världen omkring en. Det man inte kunde
förklara men ändå ville kunna förstå blev förståeligt om man tolkade det
som andar, andar som behövde blidkas så att inte elden eller floden
tog en.
|
Venusstatyetter kallas dessa figurer som har hittats i hela Europa och som tillverkades för ca 30,000 år sen. |
Grottmålningar och små figurer (som den ovan) vittnar om en typ av
religion som baserades på en väldigt jordnära form av panteon
(uppsättning av gudomar). Vissa av figurinerna verkar vara tvekönade,
dvs de ser ut som en kvinnas könsorgan eller kanske som en kvinnofigur
från ett håll men vänder man upp och ner på dom ser de faktiskt ut som ett
manligt könsorgan. Dessa är ca 25 000 år gamla. En form av mänskliga
gudomar höll på att växa fram. Till en början verkar de ha varit närmast
hermafroditer men sen kom mer könsspecifika drag fram.
_______________________________________________________
Först publicerad 4 mars 2011:
Vår religiösa evolution - del två
I
förra delen avhandlade jag de första möjliga religiösa tecknen hos
våra förfäder och de arter som föregick vår egen. Nu har vi kommit fram
till perioden strax efter istidens höjdpunkt i Europa och Asien, ca 25
000 år sen. Hällmålningar och grottmålningar har vid det här laget
existerat länge i Australien och Asien, så även i Europa men nu tas ett
ytterligare steg i människans religiösa evolution. Grottmålningarna
blir alltmer intrikata och beskrivande, nästan som om de som målade dom
velat berätta en historia. Ändå känner man klart igen de tecken som
långt senare skulle användas av folk i Sibirien och även i vissa delar
av Europa ända in på 1900-talet, schamanismen.
Här finns den tidens djur avbildade; grottlejon, ullhårig noshörning,
mammut, vanligt lejon, häst, jättehjort, nötkreatur (uroxe alltså),
rådjur, varg, alla dessa djur plus människorna själva som tycks dansa
mellan dom varav en del av dessa människor verkar ha djurens kroppar på
sej, ett tydligt tecken på att man identifierar sej med de djur man
jagar eller ser varje dag på annat vis. Detta är en del av schamanismen.
Inom denna form av religiositet kretsar allt kring tanken på att
naturen är besjälad på något vis. Varje aspekt av den har ett eget
väsen, en identitet eller åtminstone ett medvetande. En schaman har till
uppgift att ta reda på om andarna vill något speciellt och om det är
ok att döda ett djur för maten och klädernas skull. Det är fortfarande
en rätt könlös religion och vitt skild från den hermafroditiska
religion som växte fram samtidigt i Europa. Förmodligen var dessa
synsätt inte direkt i konflikt med varandra eftersom populationerna i
världen vid den här tiden var relativt små och sällan sågs annat än vid
olika fester.
|
Grottmålningar i Lascauxgrottan, ca 17 000 år gamla. |
Av det arkeologiska material som lämnats kvar åt eftervärlden är det
inte mycket som kan tolkas i religiösa termer från den här tiden. Vi har
grottmålningarna, vi har några enstaka figurer i trä, ben och
alabaster som tycks föreställa människor i trans eller nåt liknande.
Danser tycks också ha förekommit för vissa målningar avbildar vad ser
ut som sånt. Av en del tolkningar av grottmålningarna att döma fäste
man ganska stor vikt vid konstellationernas positioner på himlen när
man skulle jaga. Möjligen är det från den här tiden som uppfattningen
att Orion (jägaren på grekiska) är den stjärnbild som styr när jakten
ska börja. Den syns under hela året men är mestadels undanskymd utom
under just perioden september-oktober då den traditionella jakten i
Europa och Asien började förr i tiden. Vi vet att konstellationerna
ändrar utseende beroende på hur vårt solsystem rör sej i förhållande
till andra stjärnor och hur jordens lutning är under en period på ca 26
000 år. För ca 25 000 år sen såg stjärnbilderna ut ungefär som idag.
Sen ändrades dessa för att för ca 13 000 år sen vara lite olika
beroende på jordens lutning. Sen ändrades detta sakta till dagens
stjärnhimmel.
Det är en ganska lång period i människans historia som domineras av
denna och liknande religioner. Inte förrän för ca 12 000 år sen börjar
saker hända som leder till en förändring av folks religioner. Men det är
en annan historia.
_______________________________________________________
Först publicerad 27 mars 2011:
Vår religiösa evolution - del tre
Välkomna
till den tredje delen i min tolkning av hur människan blev religiös.
Vi börjar så sakteliga närma oss den tid vi kallar historisk tid.
Fortfarande är religionerna svåra att uttolka för oss men en del klara
mönster syns faktiskt. Framför allt är varje områdes religioner
präglade av den verksamhet och det djurliv som dominerar där. Tjurar
dominerar bilder och statyetter i området runt Medelhavet, längre
österut finns får och getter bland avbildningarna och i norr finns
hästar, hjortar och nån enstaka varg eller gris. Men ett ställe sticker
ut speciellt vid den här civilisationens eras början, för ca 12 000 år
sen. Det är ett område i dagens Turkiet, i dess sydöstra del invid
gränsen till dagens Irak och Syrien. Stället heter
Göbekli Tepe och här höll man ceremonier där ormar tycks ha haft en central betydelse.
Inte bara ormar utan gamar tycks ha varit föremål för dyrkan här liksom
de typiska lejonen, tjurarna och andra djur man var medvetna om.
Göbekli Tepe är det äldsta tempel vi känner till och det är med såna
här byggnader som man har kunnat sluta sej till att människan börjar
övergå från att leva ett nomadiskt till mer bofast liv. Jordbruk och
boskapsskötsel börjar bli alltmer gällande och för att kunna mätta alla
munnar behövs ett stationärt liv. In i dessa människors liv kommer
också en mer organiserad religion med vad som redan nu är ett eget
stånd, en egen klass inom samhället, präster. Göbekli Tepe kom att
användas i närmare 4000 år innan det övergavs och sakta förföll i
glömska till 1964 då ett amerikanskt arkeologilag bestämde sej för att
ta en titt på det.
Det näst äldsta tempel,
Nevali Cori,
vi känner till ligger också i trakten och är ca 11 000 år gammalt.
Även här tycks man ha dyrkat ormar, gamar och andra djur och liksom i
Göbekli Tepe växte det fram ett samhälle här så småningom. Här har man
hittat flera hundra små figuriner i lera och man har beräknat att
temperaturen för att bränna dessa små figurer bör ha varit minst 500
grader. Man har från detta dragit konklusionen att man började bränna
figurer flera tusen år innan krukor av den typ vi använder idag kom på
modet. Krus och annan keramik börjar uppkomma vid ungefär samma tid som
Nevali Cori och Göbekli Tepe är i bruk men det är sällsynt före ca 9000
år sen.
En stad växte så småningom upp i templets närhet och när det templet
övergavs för ca 8000 år sen övergavs även staden. Det är i den vevan som
som städer som Catal Huyuk och längre söderut Jeriko börjar växa fram
på allvar. Dessa städer hade också gamdyrkan och man tror att man lade
ut sina döda åt gamarna för att på så sätt bli av med det illaluktande
köttet på kropparna. Förmodligen såg man gamarna antingen som gudar
eller gudarnas utsända.
Det panteon av djur som dominerar den lite äldre perioden hos templet
blev med tiden urmodigt allteftersom man mer och mer övergick till
stationärt liv med jordbruk och boskapsskötsel som bas. Att då karva in
de djur man tidigare antingen jagade eller levde med so nomader var
inte lika lockande för dessa bofasta människor. En mer
människocentrerad religion växte också fram.
Den här perioden brukar kallas neolitikum (latinisering av grekiska neo,
ny och lithos, sten) och är alltså ett finare ord för sena stenåldern.
Det är en period i människans historia då man övergår från nomadliv
till stationärt liv med städer och byar samt ett alltmer avancerat
styre. De präster vi kände som schamaner i förra delen av denna serie
om religionen hade inte direkt hört hemma här. De religioner som tycks
ha varit rådande här är mer avancerade. Man tillber inte längre naturen
som andar utan som en manifestation av sej själva. Naturen är till för
människorna och man ber om gudarnas tillåtelse att använda den.
Gudarna är inte längre i naturen utan mer utanför allt annat, i en
annan dimension så att säga.
Figurerna som ska föreställa gudomar blir alltmer avancerade och
symboliska. Innan var det mer rakt på sak, handlade det om jakt
föreställde figurinerna en jaktgud eller -gudinna. Var det om sex hade
figurinerna stora könsorgan av endera sorten. Nu är det mer allegoriskt
beskrivet och det handlar mer och mer om maktsymboler. Ta den här
gudinnan som exempel:
|
Figur i lera från Catal Huyuk |
Den föreställer vad som ser ut som en frodig kvinna som
sitter på en stor tron och föder fram ett barn. På tronens karmar
tronar huvuden av vad som kan vara lejon eller pantrar. Den sortens
associationer finns betydligt senare i vår tid med beskrivningar av
modet hos ett lejon, att man ska vara tålmodig och stark som ett lejon.
Någon specifikt dominerande gudom verkar inte ha funnits över hela
världen som senare tider har utan varje region har sitt panteon. Bland
de första jordbrukarna och boskapsskötare verkar diverse kvinnliga eller manliga fruktbarhetsgudomar ha dominerat och
bland de styrande verkar maktbaserade gudomar med kraften att skapa och förstöra världar ha haft en minst lika stor
betydelse. Nomaderna som levde kvar hade fortfarande en ganska könlös
eller tvekönad form av gudom man tillbad. Vi får förstås ha i åtanke
att långt ifrån allt är utgrävt och vi vet inte om dessa figurer man
hittat blev kvar när städerna övergavs och att de viktigaste figurerna
togs med vid flytten. Dock kan man genom jämförelse med senare tiders
religioner i samma trakter sluta sej till att de tolkningar som gjorts i
stort sett stämmer.
En tanke jag har fått är att det handlar om en beskyddarsymbolik.
Lejonhonor skyddar sina ungar frenetiskt och det gör många andra djur
också. Hannarna tar den yttre delen av reviret och är således inte lika
intressanta ur den aspekten. Styrka är inte alltid den viktigaste
aspekten vid beskydd utan det handlar om att hela tiden vara på
anfallaren och hindra denne från att nå ungarna. Det kan ha gett upphov
till de gudinnor vi ser, som den i lera som jag pratat om ovan. Därför
är tanken om monoteism helt fel eftersom det lägger ihop allt detta,
revirtänkande, beskyddarinstinkt, styrka och omhändertagande i en och
samma gudom. Men mer om det i del fem. Del fyra behandlar den sena
neolitikum och hur det sakta blir ett än mer avancerad
religionsutförande i världen.
_________________________________________________
Först publicerad 1 april 2011:
Vår religiösa evolution - del fyra
Det verkar som om människan som art kastade alla kopplingar till riktigt
gamla gudar och gudinnor överbord när de klev in i historiens ljus för
knappt 6000 år sen. Åtminstone gjorde de styrande det för de gudar som
beskrivs i legenderna är väldigt långt från de andar och dualistiska
gudomar som styrde människors liv under stenålderns tidigare skeden.
Före den dokumenterade tiden hos oss människor var hermafroditiska
gudomar vanliga liksom dyrkandet av själva naturen. Gudarna var väl inte
alltid snälla men oftast var de lätta att ha att göra med. Men med
civilisationen och stadsstaterna verkar en mer människocentrerad kult
uppkomma. Gudarna får mer makt över människor och berättelserna om dom
tyder på att man från de styrandes sida velat inympa en känsla av vördnad för de som styrde ett
område i gudarnas namn. Gudomarna var ett medel för att nå denna maktposition.
Gudarna sågs som hårda, elaka och ofta som en sorts orättvisa mäktiga
föräldrar visavi människorna. Sjukdomar, översvämningar, jordskred och
liknande sågs liksom förr som ett straff från gudarna för nåt
människorna gjort fel. De var snara till våld och ofta dödade de
varandra också. Dessa berättelser ter sej för undertecknad som en
mytartad beskrivning av länge sedan verkliga händelser som sen vävts in i de redan befintliga myterna om gudarna som levt kvar sen andarnas tid för så många tusentals år sen.
Ju längre
tillbaka i tiden en händelse har ägt rum, desto mer övernaturlig och följaktligen mindre trovärdig verkar
den vara. Det framgår mer och mer ju längre forskningen har kommit att det rör sej om förfädersdyrkan när man talar om gudar. Förfäderna blev gudar som man sen tappade kontakten med allteftersom seklerna gick. Förfädersdyrkan fanns även före historisk tid men
från och med den dokumenterade eran är denna dyrkan mer subtil, dold
under lager som försöker göra gudarna allsmäktiga och odödliga, vilket
de inte verkar ha varit förr. Tidlösa var nog de andar man tillbad men
inte odödliga. Det är också under den här tiden som tanken på ett
paradis och/eller ett liv efter döden börjar göra sej gällande på
allvar.
I Mesopotamien (grekiska ordet för Mellanflodslandet, område mellan
floderna Eufrat och Tigris i dagens Irak) växte en religion fram som var
lika stark oberoende av vilket folk som för tillfället styrde. Man
bara bytte namn på gudomarna när ett nytt folk tog över. I övrigt var
allt detsamma. Den här religionen fick allteftersom tiden gick mer makt
över människorna, till den grad att all individualitet tidvis verkar
ha försvunnit. Denna kollektivism finns fortfarande kvar och på sätt
och vis är den gamla religionen kvar där, även om den bara kallas nåt
annat och har en enda gud. Martyrerna är dock ett eko av de tidigare
undergudarna. Frågan är var oskulderna som det talas om i såväl kristendom som islam passar in i det hela.
|
Inanna,
sumerernas fruktbarhetsgudinna. Bland babylonier och kananéer kallades
hon Ishtar respektive Asherah. Hon var en lättretlig och våldsam
gudinna. Erotiken var hennes vapen. |
Det är från den här tiden och platsen som den äldsta
nedskrivningen av den så kallade syndafloden finns. Vad det än var för
en översvämning så måste den ha varit stor eftersom många kulturer talar
om den. Men märk väl, det är enbart kustlevande kulturer och de vid
låglandområden som talar om en stor översvämning. Inåt land och i bergen
finns inga såna berättelser och inte alla vid kusten heller berättar
om den. Möjligen har folkminnet på diverse platser blandat ihop
historier bevarade från istidens slut med senare tiders mer lokala
översvämningar som frammanat jämförelser.
I Egypten växte en lika potent religion fram där vördnad för de styrande
ledde fram till att den högste, farao, t o m sågs som en gud i
mänsklig form. På samma gång som han var gudarnas representant på
jorden var han en gud i sej. Amon eller Amun var den högste guden här
och han sades vara alla andra gudar i en enda. Här har vi alltså för
första gången en tankegång som långt senare skulle leda till
monoteismen. Den första huvudguden var Ra, en solgud. Han kallades även
Aton, vilket betyder skiva. Detta alternativa namn skulle komma att
bli en vändpunkt för människan och hennes förhållande till religion.
Trots att all makt nominellt låg hos farao var det prästerskapet och
arméerna som hade den reella makten, vilket också skulle komma att bli den vanligaste formen av styre i hela världen från och med denna tid. Framför allt var det prästerskapet i
tempelkomplexet i Thebe som dyrkade Amon-Ra som överguden kommit att
kallas som hade mest makt. Detta ville farao Akhenaton ändra på. Vid
sitt trontillträde 1350 f v t hette han Amenhotep IV men bara några år
efter detta bytte han så namn och tillsammans med sin hustru tillika
medregent Nefertiti satte han igång att omdana hela Egypten. De gamla
gudarna förbjöds helt och kulten av solskivan, Aton eller Aten, påbjöds.
Detta gjorde prästerna i Thebe rasande. De förväntades nu helt och
hållet dyrka EN enda gud!
Detta var den första monoteistiska religion vi känner till. Experimentet
var dock inte lyckat för redan när Akhenaton dog 1334 f v t
avskaffades monoteismen och polyteismen återkom med full kraft. Tanken
på en monoteistisk religion dog dock inte och inom 1000 år efter hans
död hade en dualistisk religion skapats som så småningom blev en
monoteistisk religion. Den har jag avhandlat i inlägget om Asherah,
guds hustru, härom dagen. Sök på hennes namn så bör det inlägget vara lätt att hitta.
I Kina och Indien blev andedyrkan kvar lite längre och det blev mer av
en vad-som-än-finns-omkring-en-är-en-gud-religion av det hela.
Berättelserna är dock lika dubbelbottnade som längre västerut och lika
diffusa vad gäller synen på människans roll i det hela. Talande här är
bland annat guden Vishnu som i en av sina avatarer (sanskrit:
nedstigningar), Krishna, talar om att han blivit en världsförgörare och
att han nu ska demonstrera sin makt för människorna. Detta står i en av
hinduismens äldsta skrifter,
Bhagavad Gita,
guds sång. Av texten att döma är kungen Arjuna, som Krishna riktar
sina ord till slagen av häpnad och skräck. Krishna undervisar då den
unge kungen i yoga för att vägleda honom inför den kommande striden.
I nästa avsnitt ska jag avhandla den så kallade indoeuropeiska religionen, om det nu kan ha funnits en sådan.
_____________________________________________________
Först publicerad 13 april 2011:
Vår religiösa evolution - del fem
Uppdatering 2011-04-15: Lite extra material om Oden och en löslig hypotes kring hans ursprung.
Finns det en indoeuropeisk religion? Frågan är felställd, har det
funnits
en indoeuropeisk religion, är mer korrekt i sammanhanget. Då får man
kanske ta upp vad som menas med indoeuropeisk. Det är inte direkt en
term som direkt kan översättas till ett visst folkslag eftersom det är
en term som skapats inom lingvistiken, närmare bestämt inom den del av
lingvistiken som behandlar etymologi, läran om ordens sanna betydelse.
Hela tanken på nåt som skulle kunna kallas indoeuropeiskt kommer från
början av 1800-talet när tyska forskare tog fasta på vad engelsmannen
William Jones
skrev om släktskapet mellan hans eget språk, sanskrit, grekiska och
andra språk i slutet av 1700-talet. Jones hade 1786 i en skrift kallad
"The Sanscrit Language" postulerat en tanke på att alla dessa språk kan
ha haft en gemensam föregångare. Nåt namn för denna familj av språk kom
aldrig Jones med själv men under 1800-talet uppstod en rad termer
innan man fastnade för indoeuropeiska språk. Jones var förstås inte
först med denna tanke men det var han som fick tanken att fastna hos
språkforskare ute i Europa.
Ganska snart sattes en rad språkregler upp för ett tänkt gemensamt
språkligt ursprung allteftersom man fann hur grammatiken fungerade hos
olika språk. Keltiska språk befanns höra till gruppen liksom de flesta
av främre Asiens språk. Slaviska språk fördes rätt tidigt dit och genom
fynden i skarven mellan 1800-talet och 1900-talet av tochariska och
hettitiska kunde man lägga en hel del pusselbitar till den växande
vetenskap som alltmer blev en del av den tidens stora upptäckter.
Problemet med hettitiskan, vars äldsta texter är nästan 4000 år gamla,
var att den förde ett tänkt gemensamt ursprung så långt tillbaka att det
inte fanns några skriftliga källor. När så den engelske matematikern
och språkforskaren Michael Ventris på 1950-talet tillsammans med
kollegan John Chadwick lyckades avkoda de texter på Kreta som kallades
Linear B som en föregångare till grekiskan, och som sen visade sej vara
ca 3500 år gamla, visade det sej att språken för ca 4000 år sen verkar
ha varit såpass skilda åt att ett tänkt ursprung måste skjutas ända
tillbaka till kanske 1000 år innan dess, om språkforskarnas modeller
skulle stämma.
Ända sen dess har det pågått en strid bland olika forskare som hävdat än
det ena än det andra kring detta indoeuropeiska ursprung. Det finns de
som hävdar att det var en enhetlig grupp som förde den kultur vi
kallar jordbrukarkulturen till Europas hjärtland och samma sak till
Indien för ca 6000 år sen. Sen finns det de som hävdar att det var en
löslig union av folk av olika ursprung som hade samma eller åtminstone
liknande språk och som förde en idé i form av språket med sej när
jordbruket fördes vidare från Mellanöstern där det en gång uppstod.
Genetiken har numera en gång för alla avvisat alla tankar på ett
enhetligt folk som fört ett språk och en kultur med sej. Det har snarare
rört sej om närbesläktade grupperingar som sakta men säkert arbetat
sej generation för generation i olika riktningar. Här har de tagit
intryck av de rådande stämningar som funnits på platserna dit man
kommit. Något egentligt urland har inte hittats, ännu. Det man vet är
att folken i Europa till stora delar härstammar från olika folk som kom
via Turkiet och Svarta havets alla stränder och som haft det gemensamt
att de haft jordbruket med sej. Om de talat ett enda språk eller flera
är omöjligt att veta eftersom skrift inte fanns för dessa människor
vid den här tiden; vi talar om perioden 9000-6000 år sen. Det tog
alltså 3000 år att etablera jordbruket i Europa. Att vi talar om ett
dominant språk är inte omöjligt i det här fallet eftersom det visar sej
att de som brukade jorden var bofasta till skillnad från de tidigare
invånarna som var jägare och samlare. Huruvida dessa var benägna att
ofta byta språk eller ej kan vi bara spekulera i men man vet från den
tidiga perioden av jordbrukarkulturen att det skedde möten mellan dessa
olika grupper. Det vet man genom DNA-undersökningar av skelett
utgrävda vid olika platser runtom i Europa.
Många människor i Europa, majoriteten av dom faktiskt, har helt andra
genetiska ursprung än de som förde med sej jordbruket från Mellanöstern
men ändå talar de språk som hör till den indoeuropeiska språkfamiljen.
Det är då frågan om överföring av språk. Det är ett välkänt faktum från
historisk tid att eliten talade ett språk medan vanligt folk talade
ett annat. Många gånger smälte dessa samman till antingen elitens språk
eller folkets språk. Ibland skapades ett hybridspråk, som i dagens
Frankrike där grunden för franskan är ett keltiskt-romerskt konglomerat
med stora inslag av germanskt ordförråd. Många gånger är de keltiska
och romerska orden så blandade med varandra att man har svårt att
skilja dom åt. Europa är i stort sett en återvändsgränd genetiskt sett
för människor som först och främst sökte sej till varmare breddgrader
under istiden. Det var först med det varmare vädret efter istiden som
de stora folkvandringarna tycks ha ägt rum.
Nu kommer vi så till frågan om dessa jordbrukare hade en specifik
gemensam indoeuropeisk religion. Utan tvivel är guden Tor samma person
som sin hettitiska motsvarighet Tarhunt och sin galliska dito Taranis.
Namnlikheten säger så åtminstone. Men berättelserna är inte helt
överensstämmande. De är förstås lokalt färgade av de områden de är
gudomar i. Tor är t ex begiven på att äta fläsk och slåss med och mot
jättar. Fläsk finns inte i alla delar av det så kallade indoeuropeiska
språkområdet så hans motsvarighet äter nåt annat på andra håll.
Men här slutar kopplingen till de andra gudarna. Tor är åskguden, en
position som i många andra religioner inom den indoeuropeiska sfären
innehas av huvudguden. Ta grekernas Zeus eller romarnas Jupiter. Deras
namn betyder kort och gott gud. Jupiter betyder t o m gud fader. Namnet
Tor betyder dånaren, därav första ledet i ordet tordön. Tor åker alltid
vagn eller går till fots, vilket tyder på att han är en gud som
vanligt folk tillber. Han verkar inte ha varit någon gud som eliten
tillbad. Det är förstås möjligt att han en gång i tiden varit högre i
rang eftersom han är så prominent i sagorna och myterna.
Den gud vars namn annars bäst stämmer överens med Jupiter och Zeus är
Tyr, den enarmade guden. Problemet här är att han beskrivs som varande
av jättesläkt som anslutit sej till Asarna, vilket är namnet på den
gudafamilj som i myterna har mest att säga till om. Ordet as betyder
gud. Det är det gemensamma indoeuropeiska ordet för gud. Heter du Åsa
betyder ditt namn gudinna. Heter du Oskar betyder ditt namn gudaspjut.
Det finns en annan gudafamilj, Vanerna, vilken verkar ha varit en
tidigare religion mer inriktad på jordbruk och boskapsskötsel. Asarna
verkar ha varit krigargudar. Detta ger ett hum om det system som verkar
ha varit det gemensamma för alla indoeuropeiska folk, nämligen de tre
stånden. Överst var prästerna och ledarna med dom, i mitten var krigarna
och på botten var bönderna, fiskarna och hantverkarna. Det var ett
system som skulle komma att existera så länge stamsystemet existerade.
Det slogs sönder av de stora imperierna för ca 2000-1500 år sen då
feodalismen sakta började införas i Europa och Asien.
Åter till dessa gudar och vad för system de återspeglade. De översta
gudarna hade den gamla mystiska rollen av förmedlare av kunskap från
fordom, på samma sätt som schamanerna en gång hade, och representerade
eliten. Krigargudarna representerade då krigarstånden med deras
privilegier och roll som försvarare av ett rike. Fruktbarhetsgudarna var
lite lägre men representerade ändå naturens vildsinthet och åtnjöt
således en särställning. Vanligt folk hade sina jordbrukargudar att
förlita sej till. Tor verkar ha varit en högreståndsgud som bara puttats
ner ett pinnhål när nya religioner kom. Samma sak med Tyr.
Om vi då lämnar Tor därhän kommer vi till en annan gud vars namn antyder
att han är en verklig härskare från forna tider. Det är Frej, ett namn
som betyder den främste, den förste. Han är jordbrukets gud framför
alla och som sådan har han många motsvarigheter även utanför den
indoeuropeiska språksfären, dock inte till namnet. Att hans namn betyder
den främste skvallrar om att han bör ha varit de tidiga bosättarnas
högste gud vid någon tidpunkt. Dock vet man inte hur länge denna period
som högsta hönset varade. Det finns en indikation på att han varit
betydelsefull länge i och med att han ses som urfadern till den
kungasläkt som styrde en tidig version av det som skulle komma att bli
Sverige. Det är en kungaätt vars medlemmar som bäst har en svag koppling
till verkliga händelser. Det är ganska troligt att de existerat men
att det som hänt dom såsom de är beskrivna i gamla sagor har blåsts upp
för att få dom att verka mer märkvärdiga än de var när de levde.
Indiens religion, eller snarare religioner, är starkt påverkad av de
folk som levt här i flera tusen år. Berättelserna är helt klart
påverkade av olika lokala händelser, platser och varelser. Ganesha,
elefantguden, har självklart ingen motsvarighet i Europa. På samma sätt
verkar Oden bland de germanska folken sakna direkta motsvarigheter
bland andra religioner inom den indoeuropeiska språksfären. Oden, vars
namn betyder raseri, dyker upp rätt sent i Norden. De äldsta spåren av
dyrkan åt honom är från åren runt vår tideräknings början för ca 2000
år sen. Dock är gestalten bakom Oden mycket äldre än så. Han kallas
många namn,
Gaut, Tund och Allfader.
Hans ankomst som Oden sammanfaller i mångt och mycket med införandet
av en soldatreligion i Romarriket kallad Mithraismen, efter en gud vid
namn
Mithras.
Dyrkan av Mithras sammanfaller också med Oden på ett annat vis. De som
tillbad endera krigsguden var oftast högre befäl och de höll sina
mässor i slutna rum. Det var alltså till stor del en militär elit som
dyrkade såväl Oden som Mithras.
Det som skiljer dom åt är det faktum att Oden aldrig har med tjurar att
göra vilket Mithras verkligen har. Jag får den uppfattningen att de som
skrev ner myterna och sagorna på Island och i Norge för ca 900 år sen,
de var kristna förresten, blandade ihop olika religioner med verkliga
händelser som inte hade skrivits ner förrän vid denna tidpunkt. Jag är
nämligen övertygad om att det inte fanns en eller två religioner i
Norden före kristendomens införande utan många, små och lokala
religioner som hade det gemensamt att de hade ett gemensamt arv i den
religion deras jordbrukande och boskapsskötande föregångare hade med
sej. En dansk författare och skribent som skrev på latin i början av
1200-talet, Saxo Grammaticus, skrev att Oden kom från Turkiet ca 1200 år
före hans tid. För 2000 år sen bodde förstås turkarna inte där de bor
idag utan längre österut, men det var det området de bebor idag Saxo
menade. Oden ska ha varit en vanlig man som införde en ny religion, dog
på ön Fyn och efter sin död upphöjd till gud av en tacksam befolkning.
Staden Odense är uppkallad efter honom och är en av Danmarks äldsta
boplatser.
Om man bortser från möjligheten att Saxo kan ha hittat på alltihop har
han rätt i åtminstone en sak, Oden börjar man inte dyrka förrän ungefär
vid just vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Det där att han
var en vanlig man som startade en religion säger faktiskt en del om hur
han beskrivs i myterna. Han beskrivs väldigt noga; han är enögd, grå i
hyn och hela kroppen är långsmal. Han går alltid omkring och grubblar,
känner ånger inför saker han gjort och måste göra. Just den biten med
ånger passar inte in på de flesta gudar vars beskrivning verkar vara
som sinnesbilden av en psykopat. Oden dyrkas inte heller längre norrut i
Norden än ca Jämtland och Hälsingland.
Jag vågar mej här på en tankegång som är följande: Oden var en vanlig
man med stark karisma som under sin mission för att få folk med sej
identifierade sej med en redan befintlig gudom vars existens är
otvetydig. Det är
samma gudom
som romarnas Merkurius och gallernas Lugus. Det är dödsguden, den som
även rår över armén som är redo att offra sej i strid. Oden var förstås
inte hans namn, det är bara en beteckning eller varför inte
artistnamn. Man skulle kunna se personen bakom Oden som en galler som
flydde undan romarna från Mindre Asien upp till Norden och där
etablerade en ny religion baserad på en för både kelter och germaner
gemensam grund, den grund som även romare och andra folk hade haft.
Hunnen så här långt i mitt resonemang kan det vara intressant att se att
skillnaderna mellan de olika gudarna är större än likheterna. Ändå är
likheterna så stora att man inte kan komma ifrån att en gemensam form
av religion mellan de olika folken som utgjorde den tidigaste formen av
det vi idag kallar
indoeuropéer
bör ha existerat i nån form. Vi har sett att även om ett betydande
inslag av folk från Mellanöstern förde med sej jordbruket har Europas
befolkning i stort sett haft en kontinuerlig genetisk uppsättning ända
sen slutet av paleolitikum, alltså ca 20 000-15 000 år sen. De från
Mellanöstern komna jordbrukarna verkar inte ha stött på några problem
att blanda sej och sin kultur med de redan befintliga populationerna.
Dock verkar infödingarna haft lätt för att ta till sej det nya sättet
att leva och verka. Det verkar som om språken byttes lika enkelt som det
är att byta kläder mellan dag och natt.
Bevis på språkbyte från den här tiden finns förstås inte men indicier
tyder på att så har skett eftersom i stort sett varje språk har minst
ett så kallat mysterieord som inte går att förklara etymologiskt. Dessa
ord kan vara rester av tidigare språk som de moderna språken praktiskt
taget kört över.
Så vad tror ni, har det funnits en indoeuropeisk religion eller ej? På
samma vis kan man fråga sej om de turkiska folken hade en gemensam
religion och de
afroasiatiska folken också hade det. Vi får anledning att återkomma till detta i framtida delar av denna serie.
"
Somehow we're going somewhere"