Det största problemet med datorer...

Idag har halva världen tillgång till datorer, på ett eller annat vis. Samtidigt som det har förenklat arbetet för många människor har det förvirrat en hel del andra. Inte minst de som egentligen inte borde arbeta med en dator. Att arbeta med en dator är faktiskt inget för alla människor, även om de allra flesta kan lära sej hantera en dylik. Men för de flesta som inte kan lära sej arbeta ordentligt med datorer gäller följande maxim: PEMTOS = Problem existerar mellan tangentbordet och stolen.

Just det, de flesta datorproblem är skapade av användarna själva. Antingen är det den som är satt att arbeta med vissa uppgifter som fallerar eller så är det uppgiftsskaparen som flyttar om i det gemensamma nätverket utan att tala om att en massa filer flyttas om. Det är skillnad på inkompetens och inkompetens och många gånger tycker jag att det senare exemplet, det där med en som visserligen kan en del om hur datorer fungerar men inte hur människor fungerar tillsammans med andra människor alla gånger, är värre än såna som omedvetet förstör en dator. genom sin okunskap.

Men det största problemet med datorer är annars den blinda tro vi alla generellt ofta har visavi dessa apparater. Vare sej vi har kunskaper nog att hantera datorerna eller ej så är det dumdristigt att bara se på datorerna som lösningen på allt. De är verktyg för att få jobbet klart snabbare och/eller effektivare, inget annat. De som ser datorer som nåt ont eller inte kan lära sej hur man arbetar med dom ska hålla sej borta från dom. De som ser datorer som lösningen på alla problem i världen ska inte arbeta med människor...

Åsa Romson hetsar mot folkgrupp

Almedalsveckan lider tacksamt nog mot sitt slut, i morgon avslutas eländet, och politikerna återgår till att uttrycka sitt hat och spy galla över valboskapen. Ordet politikerförakt betyder ju inte för inte att politikerna föraktar oss väljare. En av dom verkligen verkar ogilla vissa delar av väljarkåren är Miljöpartiets ena talesperson Åsa Romson, vars tal häromdagen verkligen handlade om hets mot folkgrupp. Hon menade också vad hon sa när hon exkluderade vita, heterosexuella män från de "godas" sida.

Att Miljöpartiet ska behöva använda sej av fjanterier som "bröstkupper" kommer förhoppningsvis ligga dom i fatet. De får gärna visa brösten, vare sej de gör det som protest eller bara vill visa upp dom i största allmänhet, men som röstfiske tycker jag det bara är barnsligt. Men det bleknar i jämförelse med det Åsa Romson själv kommit med, att hetsa mot folkgrupp och det utan att det får någon som helst följder.

Vilka belägg har Åsa Romson egentligen för ett enda av sina påståenden? Vetenskapen kan motbevisa vad hon än har att komma med. Det verkar som om hon nu tar till politiska invektiv och ger sej på en påhittad grupp människor som hon klumpar ihop utan hänsyn till det faktum att den gruppen inte existerar!



"Han kastar sej på bollen som
en leopard som kastar sej över
en antilop"

Kamerahörnan: Dags för ännu ett objektiv

Jag köpte ett 70-300 mm zoomobjektiv för snart två år sen, följt av ett fast 50 mm objektiv precis vid julen 2013. Nu är det dags igen, ett 55-250 mm zoomobjektiv med bildstabilisator. Det ska bli väldigt intressant att få använda detta objektiv för bland annat fågelfotografering och på månen. Jag är inte helt nöjd med skärpan på det stora objektivet när man zoomar ut till absolut max. Jag hoppas att det nya objektivet är bättre på skärpa. Jag tänker dock behålla det gamla, för det är inte dåligt alls. På stora avstånd är ändå skärpa inget jag prioriterar, bortsett från månen.

Detta foto är taget med mitt nuvarande telezoomobjektiv med zoom till max. Det ska bli intressant, som sagt, att se vad det nya kan ge för möjligheter.



"Vrid ringarna till max
så de bildar ordet flax"

Plast, plast, plast...

Nästan all plast vi kastat eller slarvat ut i haven är borta. Puts väck! Det måste undersökas. Den kan ju inte ha ätits upp av fiskar och fåglar, eller? Det är sedan tidigare konstaterat att det finns bakterier som äter plast, och de verkar vara ganska effektiva plastätare. Det troliga är att DN-artikeln har fel. Det är inte huvudsakligen fisken som äter plasten utan bakterierna. Att fisk och fågel äter plasten och far illa i en del fall är förstås inte bra, men jag är tämligen säker på att de allra flesta fåglar och fiskar inte får några större men av det, eftersom det passerar magen ganska fort.

Bakteriernas verksamhet syns inte när de inte äter oljebaserade produkter. Det är nog även dom som ligger bakom att den mesta oljan vi släpper ut i form av bensin och diesel från bilar och andra fordon försvinner så fort ur floran och faunan. I övrigt sjunker kolet och andra tyngre beståndsdelar ner genom marken ganska fort. Plast blir visserligen kvar i naturen rätt länge men den är nedbrytbar. Så misströsta inte, på sikt försvinner även den. Det verkar som om det också finns andra sätt att bryta ner plastpåsar på, som den här artikeln illustrerar.

Om den för övrigt bränns återgår den snabbt till sina ursprungliga beståndsdelar, varav vatten och koldioxid är de huvudsakliga delarna. Det förra bidrar till fukten i atmosfären och det andra till reflektionen av solstrålar, fullt naturligt således. Bättre än papperskassen...

Uppdatering: Jag slås nu av tanken att man uppskattat mängden plast i haven på ganska lösa grunder. Det kanske är så att det aldrig släppts ut så mycket plast i haven som man trott?



"Women who love themselves are threatening; but men who love real women, more so."

Almedalen - en studie i skräck

Jag har inte följt Almedalsveckan speciellt noga, och är inte speciellt intresserad heller. Det kvittar ju vilket parti vi röstar på, vilka kandidater vi än väljer, för det kommer ändå att gå lika dåligt med dom allihop som ledare. Vi väljare hamnar i björnsaxen vem som än "vinner". De som verkligen styr landet sitter på departementen i mer än en mandatperiod och inom näringslivet. Politikerna går bara deras ärenden och skapar visserligen lagar och förordningar, men vilka är det som kommer med förslagen, vilka ser till att det ens finns förslag?

Är jag cynisk, naiv, elak, sanningsenlig, okunnig eller allt på en gång? Troligtvis det sistnämnda, för jag kan bara det om politik som vi fick lära oss i plugget och som man fått höra genom andra vid senare tillfällen. Valfläsket står i vilket fall redo att hämtas i den stora butik Almedalen nu är. Journalisterna dansar förstås med i den virvlande dervischdans som går hög och vild just nu. De är ivriga att vinkla vad som helst så att det passar deras egna syften och politiska hemvist.

Skräck, skriver jag som del i rubriken, vad är det i sammanhanget? Skräcken består i vad som skulle ske om Miljöpartiet verkligen fick sånt inflytande i politiken att de kan börja dra i trådarna. För mej framstår många av Miljöpartiets anhängare som rena fascisterna som med sina förslag vill kunna bestämma vilken mat vi ska äta och när, vilken sorts energi vi får använda och hur samt en massa andra rent ut sagt tokiga förslag som i en del fall strider mot naturlagarna.

Sverigedemokraterna är i sammanhanget bara ännu ett av alla dessa tråkiga konservativa partier som vinner röster på stel opportunism. Jag tror inte deras representanter kommer att vilja ändra på nånting. De är för upptagna med att sola sej i glansen som deras befattningar ger. Samma med Vänsterpartiet.

Kristdemokraterna ger uttryck för samma trista politik som de två ovanstående partierna. Moderaterna och Socialdemokraterna borde sluta svassa kring varandra och göra slag i saken. En sån regering skulle vara katastrofal för en del, men absolut logisk för många andra eftersom deras politik egentligen är densamma. Folkpartiet har blivit ett skämt, liksom Centern.

Till den röran kommer Feministiskt Initiativ och Piratpartiet. Det förstnämnda partiet är en spegling av Vänsterpartiet, med ett uns av Folkpartiets tappade ideal. Det andra är det närmaste vi kommer ett riktigt missnöjesparti i det här landet.

Det är denna blandning som vi alltså har att ställa våra förhoppningar till. Huvaligen!



"Det är naturligt att dumbommarna är i majoritet i riksdagen; de är i majoritet i folket!"

Tipspromenader

Om det är nåt som är ett helgnöje i Sverige, samtidigt som det är en inofficiell folkrörelse, så är det tipspromenader. Vid sidan av bingo och dans torde tipspromenader vara en av svenska folkets favoritnöjen. Det är närmast heligt för många av dess supportrar och jag är förvånad att ingen hittills har gjort en dokumentär om detta fenomen. Det har blivit en ersättning för att gå i kyrkan och en förevändning för att ta en promenad. En bra förevändning, då man får luft och lite motion, samtidigt som man gnuggar geniknölarna.

Här där jag bor arrangeras de lokala tipspromenaderna av Korpen och görs av folk som jobbar för samma organisation jag jobbar för. Här märks en ganska stor diskrepans mellan kunnandet hos frågeställare och tipspromenadsdeltagare, för det klagas på att det är för svåra frågor. Något förmätet och/eller arrogant kunde man ju säga att kunskapsnivån hos de deltagande kanske skulle höjas innan det klagas för mycket. Men jag förstår dom. Det är inte lätt alla gånger att få sina illusioner om hur allmänbildad man är krossade av en liten runda med tolv frågor.

Vad som nu får göras är att göra frågorna lättare. Kanske den här frågan skulle passa bra:

Vem efterträdde Stalin som ledare för Sovjetunionen vid hans död 1953?

1) Bresnjev
X) Malenkov
2) Chrustjov

Frågan är lättare än man tror. Kan man bara ett litet uns modern historia, eller höll öron och ögon öppna under 1950-talets tidigare år, så borde man kunna besvara frågan rätt. Jag var inte ens påtänkt då, men kan svaret. Jag säger så här som ledtrådar till svaret; Bresnjev var med i staben som styrde inom några månader efter Stalins död, men blev inte chef förrän 1964. Chrustjov tog över hela ledningen 1955, även om han var med i en trojka som ordnade upp saker och ting direkt efter Stalins död, bland annat tog de död på den lismande parasiten Berija.

Vad säger ni nu då?



"I never learn anything talking. I only learn things when I ask questions."

Min favoritmusik: If You Can't Stand The Heat...

1978 började tydligen även medlemmarna i Status Quo tycka att deras egen musik hade blivit lite väl förutsägbar så man anlitade ett gäng blåsare och en trio unga sångerskor, som hängde på bandet till Hilversum i Nederländerna för ett antal studiosessioner där. Resultatet blev en skiva som lät som - Status Quo.

Det häftigaste med den här plattan är egentligen omslaget, för så het är inte musiken. Den är inte tam, men det känns ändå lite mindre slagkraftigt än många tidigare skivor. Ändå finns här pärlor som Again And Again, Oh, What A Night och Let Me Fly, Long Legged Linda samt Alan Lancasters bästa låt, Stones. Producenten Pip Williams har på Status Quos forum uttryckt sitt ogillande av den sistnämnda låten, han tyckte den var ojämn och för pretentiös. Det tycker inte jag. Jag tycker det är en väldigt charmig låt, som vinner i längden. Vad den handlar om har jag ingen aning om.

Som alltid med Status Quo är det vad Francis Rossi vill som i slutändan blir musik, vilket innebär rak, ganska rå rock influerad mer av Everly Brothers, Carl Perkins och Little Richard än Elvis Presley och The Beatles. Från plattan innan har en del element bevarats, till exempel countryrocken i Let Me Fly och folkrocksartade valsrocken Someone Show Me Home.

Detta är en bra skiva, varken den bästa eller den sämsta i deras stora katalog, som går hem nästan var som helst. Gillar du rak röjarrock i bästa stoppa-skivan-bilens-spelare.stil så är det bara att köra på. Tacka mej gärna senare.



"Long-legged Linda
She sure was worth the flight
Long-legged Linda is playing the Whiskey
Tonight"

Drömmen om det stora scoopet

Jag är inte journalist, hyste väl drömmar om yrket en gång i tiden, men gav upp dessa drömmar när jag såg kraven för att få läsa på högskolan. När jag sen också sett vilka nollor som blivit journalister de senaste åren är jag glad att jag inte blev en av dom. Det ska förstås sägas att inte alla journalister är dåliga. Det finns väldigt bra skribenter och/eller fotografer runtom på världens olika tidningar och tidskrifter. Men bland såväl dåliga som bra journalister finns det alltid rötägg, såna som hellre följer en historia än verkligheten. De följer den gamla "goda" journalistmaximen; sanningen får inte komma i vägen för en bra historia.

Såna journalister följer politiker, stora affärsmän, musiker, konstnär och annat löst folk som är likadana, det vill säga såna som offrar sin professionalism till förmån för sitt eller andras kändisskap. Det är illa nog att politiker gör så, men att journalisterna hänger på och blir ett sorts bihang likt djuphavsmarulkens hanar som hänger sej fast i honorna tills de skrumpnar bort nästan helt. Alldeles för många journalister har offrat sin professionalism på opportunismens altare. De följer vad de tror är trender och struntar i vem de trampar på. Inte heller ber de om ursäkt till den drabbade ifall de har haft fel.

Inte fan vill man bli journalist eller ens frilans mot bakgrund av såna fel. Det är inte internet som enbart är felet till att alltfler struntar i att läsa tidningar.

Likväl har jag som bloggare drömt om att göra det stora scoopet, att vara först med en nyhet och sen uppmärksammas för att ha varit den som kommit med denna nyhet. Först i Sverige har jag varit några gånger med diverse nyheter, men inte har jag blivit uppmärksammad för det. Climategate var jag bland de första att skriva om på svenska. Det tog dock ett par dagar innan jag skrev om det, därför att jag först inte förstod dess innebörd och betydelse för den fortsatta klimatforskningen.

Trots att jag var före alla tidningar (de försökte ignorera detta i början, och sen har de med alla medel bortförklara det), och före de allra flesta andra bloggar, var det inte jag som fick äran i Sverige för att ha varit med att föra ut detta scoop till svenska folket. Det gör inte mej nånting, jag struntar i ära och berömmelse, bara jag får ett litet erkännande.

Jag fortsätter drömma om scoopet, som inte nödvändigtvis behöver göra undertecknad berömd. Det är själva handlingen som gärna får bli känd, inte jag själv. Att någon citerar ens inlägg är beröm nog...



"Men den är inte köpt i hälsokosten"

Vad startar ett krig?

I år är det 100 år sen Första världskriget började. Den tändande gnistan var attentatet i Sarajevo där Österrikes kronpris Franz Ferdinand och hans fru Sophie brutalt sköts ihjäl av en tok vid namn Gavrilo Princip den 28 juni. Egentligen var detta bara ett svepskäl. Bara året innan, 1913, hade ett storkrig på Balkan avslutats, ett krig som i två omgångar rasat genom stora delar av regionen utan någon reell vinnare, vilket lämnat många öppna sår och revanschlusta bland alla involverade, som kände att de kunde ha uträttat så mycket mer.

Krig orsakas av en mängd faktorer, girighet, hämnd, förmätenhet och ibland rena rama dumheterna. Så även denna gång. I och med att Balkankriget, trots två omgångar som snabbt slutade i framtvingade vapenstillestånd och låtsad fred, inte ledde fram till det slut Serbien ville ha, nämligen alla slaviska folk på Balkan samlade under en och samma ledare, med dom själva som ledande folk, så började en gruppering inom det serbiska samhället smida planer för att få stormakten i området, Österrike-Ungern, att nappa på kroken.

Om man verkligen ville ha ett storkrig till stånd är oklart, men klart är att man ville sända ett meddelande till Wien att man inte var att leka med. Oavsett vilka motiv man sen hade för att kriga verkar det som om att kriget mot Serbien från Österrike-Ungerns sida kunde, och borde, ha stoppats efter några veckor. Lite vapenskrammel kunde ha räckt. Den riktiga tändande gnistan verkar ha varit alla dessa allianser de stora länderna ingått åren före. Dessa allianser skapades med ekonomiska och styrkemässiga motiv och var lika mycket till för att avskräcka som för att verkligen kriga mot varandra.

Mot bakgrund av det vi nu vet, att Europa var en fredligare plats och att fredsrörelserna vunnit mark inom politiken, är det konstigt att kriget alls startade och att det sen blev så våldsamt blodigt. Allianserna borde ha varit nog för att stoppa kriget mellan Österrike-Ungern och Serbien på ett tidigt stadium. Men sanningen är att vissa element inom de olika samhällena ville ha krig, dock att ingen kunde förutse att 50 års utveckling av vapnen under relativa fredliga tider hade lett till att soldaterna gick ut i strid med moderna vapen och 1850 års inställning till stridande. Resultatet blev att miljoner människor slaktades och hela städer jämnades med marken på ett sätt som aldrig förr.

I detta storkrigs fall kan man också säga att det var dessa allianser som var den största, och värsta, orsaken till att en medelstor konflikt, som borde ha dött ut på några veckor, blev så enorm. Som det är idag lider vi fortfarande av dess efterdyningar. Alla dessa drömmar om nationalism, ära och segrar som man matade de unga med via propaganda om hur hemsk den andra sidan var har fått återverkningar ända in i vår tid. Det märks inte minst på Andra världskriget, som startades för att en enda man, Adolf Hitler, ansåg att Tyskland fått bära hundhuvudet efter Första världskrigets slut.

Hitler hade också en dröm om ett Stortyskland. Om den drömmen var han inte ensam om att hysa. Många hade dessa drömmar, men väldigt få ville väl egentligen att tyskarna skulle försöka erövra hela Europa. Krig leder bara till sorg, förstörelse och revanschlusta. Speciellt om de förs med avsikten att erövra och hålla mark man inte tidigare hållit. Ett krig har inga vinnare, bara segrare på pappret. I verkligheten finns det bara förlorare och dåliga förlorare. Parader och fredstraktat är bara tomma aktioner som är till för att lugna befolkningen i länder som fått sina liv förstörda av krigshetsare och andra galningar.

När får vi se de första krigen utan fysiska offer? När får vi se krig som utkämpas enbart av krigshetsare mot krigshetsare, utan att alla andra människor kommer till skada?



"The worst thing about religion was religious people."

Demokratibegreppet under attack

Många gånger har jag pratat om demokratibegreppet och yttrandefrihet här på min blogg. Lika många gånger har jag upprepat det jag nu kommer att skriva: Yttrandefriheten är den viktigaste delen av demokratibegreppet. Utan yttrandefriheten kan vi lika gärna återgå till den sortens diktatur adeln ville ha i Sverige på 1700-talet, och var beredda att mörda en kung för att uppnå 1792.

Egypten har aldrig varit nåt land där vare sej demokrati eller ens tillstymmelsen till demokrati varit på tal, ändå har gemene man fått säga lite till och från. Men yttrandefrihet kan faktiskt existera utan den sortens demokrati vi har i Europa. Vi har nämligen byggt vår version av demokrati på tanken att en person är detsamma som en röst i diverse val, det vill säga det grekiska sättet att se på demokrati. De vi väljer ska sen föra vår talan i ett råd vi kallar parlament, i Sverige har vi till och med en gammal tysk term vi har översatt för detta parlament, nämligen riksdag. Men att rösta i val är inte det viktigaste i en demokrati. Vi är ingen boskap som ska vallas till urnorna vart fjärde år för att sen ledas bort igen för att vi inte längre är intressanta.

Envälde, ett annat ord för diktatur, handlar om att all makt samlas kring en enda person och att alla som har denna persons öra kan påverka hela populationer. Så var det under antikens dagar, så var det under medeltiden, så var det under renässansen, och så är det i praktiken även i våra dagar. Skillnaden är som i ordspråket, att i en demokrati väljer vi våra diktatorer medan vi ändå har rätten att yttra oss negativt om dom. Det är alltså inte sättet att styra det kommer an på vad gäller demokratins viktigaste del, utan på vilket sätt den eller de styrande väljer att låta den vanliga befolkningen tala.

Om det är något som hotar yttrandefriheten är det politiker som anser att yttrandefriheten är för vidlyftig, för i yttrandefriheten ingår också rätten till åsikter om allt och alla. Om så bara en enda person känner att han eller hon måste hålla inne med sina åsikter som en följd av lagstiftning, som t ex datalagringen, så är det ett allvarligt hot mot demokratin och framför allt yttrandefriheten.

Det här kan låta konspiratoriskt eller naivt, men antingen är politikerna rädda för oss, eller bara avundsjuka för att vi så ofta klarar oss utan dom, för övervakningen av internettrafiken har inte direkt med rädslan för grov kriminalitet eller planerandet av sådant att göra, utan är snarare ett led i politikernas önskan att få bestämma mer över internet- och telefontrafiken, helt i linje med gamla tiders totalitära herrar som ville bestämma hur handeln och övriga kommunikationer sköttes. Jag tror inte övervakningen och datalagringen heller är till för att stoppa kriminalitet i första hand, utan för att se till att inte fler blir kriminella, genom avskräckning. Men vad de än säger om cyberkriminalitet tror jag den mesta kriminaliteten sker utanför datorernas och mobiltelefonernas värld.

Jag vill gå så långt som att säga att datalagringen, många andra internetlagar samt lagar  är ett led i en attack på demokratibegreppet. Ett litet steg i riktning mot mer statlig styrning av demokratin, som ändå aldrig har gillats av de som vill ha makt över allt och alla, gärna på bekostnad av just yttrandefriheten. Val kan man gärna tänka sej, eftersom marionetterna bara byts ut vid de olika valen, men yttrandefriheten verkar man rucka på, smula för smula. Låt oss hoppas att den kommande generationens maktmänniskor inte bryr sej om yttrandefriheten, och istället lär sej omfamna den som en allierad, inte en fiende.



"We now understand dogs better than ever before"

En av Greenpeace grundare talar ut - en gång för alla

Patrick Moore var med och grundade Greenpeace för många, många år sen. När han sen slutade var det för att han upplevde organisationen som för toppstyrd och att den hade svikit sina ideal. Det kan man lugnt säga. Greenpeace å sin sida verkar låtsas som om Moore aldrig hade någon viktig roll i skapandet av organisationen. Ett tag såg det ut som om man tänkte radera ut hans del av historien helt och hållet. Men Moore har överlevt och frodas till och med i det nuvarande politiska klimatet där vetenskap och reson ersatts av blind tro, ja övertro på den politiserade vetenskapen som inte har mycket gemensamt med de regler Sir Karl Popper satte samman för hur man ska utföra riktiga vetenskapliga studier.

Nu har Patrick Moore skrivit ett inlägg i klimatdebatten som verkligen visar att han har förstått hur det egentligen ligger till. Han listar nio obekväma sanningar inom klimatfrågan. Här är de nu, översatta av undertecknad:

1. Koldioxidens koncentration i atmosfären är lägre idag, även om man inkluderar mänskliga utsläpp, än den har varit någon gång under jordens existens.
2. Det globala klimatet har varit mycket varmare än den är idag under större delen av jordens existens. Idag är vi inne i en interglacial till den pleistocena istiden som började för ca 2,5 miljoner år sen och den har ännu inte slutat.
3. Jorden hade en istid för 450 miljoner år sen när koncentrationen av koldioxid var tio gånger högre än den är idag.
4. Vi människor utvecklades i det tropiska Afrika nära ekvatorn. Vi är en tropisk art och kan enbart överleva i kallare klimat med hjälp av eld, kläder och skydd.
5. Koldioxid är den viktigaste födan för allt liv här på jorden. Allt grönt använder koldioxid för att  producera de sockerarter som ger energi till deras växande, liksom till vårt växande. Utan koldioxid i atmosfären skulle kolbaserade livsformer aldrig ha kunnat existera.
6. Den optimala koldioxidnivån för de flesta plantor är ca 1600 PPM (miljondelar), vilket är fyra gånger högre än dagens nivåer. Det är därför växthusodlare avsiktligt för in avgaser från gas- och vedeldade värmeanläggningar in i växthusen, vilket resulterar i en 40-80-procentig tillväxt.
7. Om nu mänskliga utsläpp av koldioxid skulle få världen att värmas upp (vilket inte är säkert) kan det bli möjligt att odla grödor för mat i norra Canada och Ryssland, där stora områden idag inte är lämpade för agrikultur.
8. Oavsett ökade koldioxidnivåer orskar en signifikant uppvärmning eller inte kommer de ökade nivåerna i sej resultera i betydande tillväxtökningar hos alla sorters plantor, inklusive våra matgrödor samt skogar.
9. Det har inte varit någon mätbar höjning av temperaturen de senaste 18 åren samtidigt som vi människor har släppt ut 25 % av all koldioxid som vi någonsin har släppt ut i atmosfären. Hur länge kommer temperaturnivån att ligga stilla, och går den sen upp eller ner? Med denna fråga lämnar vi fakta åt sidan och närmar oss profetiornas rike.

Så långt Patrick Moore. Jag är säker på att hans forna lekkamrater i Greenpeace inte har många fredliga ord att säga om honom efter detta blad taget från munnen.

Till sist nås vi av nyheten att en ateist i Nigeria förklarats psykiskt sjuk sen han just sagt att han är ateist och följaktligen förnekar alla gudars existens.Är det verkligen så fel att inse faktum; nämligen att gudar som vi känner dom egentligen inte finns? Är det värre att förneka deras existens än att slåss och mörda i gudars namn?



"Det blir vår sista dans"

Min favoritmusik: Jailbreak

Om det är något album vars låtar jag ofta går och nynnar på är det detta. Framför allt titelspåret körs ofta i huvudet. När det kom ut 1976 var jag för liten för att kunna vara med och uppskatta den här sortens musik, min storebror var den som köpte såna skivor då. Jag har fått komma in i efterhand, vilket inte varit en nackdel, tvärtom. Det har varit en fördel eftersom det gått en våg av så kallad 70-talsnostalgi över den här sortens musik. Thin Lizzy har dessutom med detta album skapat en låt som nog aldrig kommer att bli omodern eller bortglömd. Vilken låt tror ni jag talar om?

Jo, The Boys Are Back In Town, deras mest kända låt, och största hit för övrigt. Den har spelats av många artister världen över och spelas fortfarande ganska ofta på radion nästan 40 år senare. Men plattan bjuder på många fler godbitar än bara en radiohit. Jailbreak, som inte bara är titelspåret utan också inleder hela plattan, är snabbfotad rocklåt som drabbar lyssnaren med ett snabbt ackord i samma stil som The Beatles A Hard Day's Night. Samtidigt bevisar låten att texter ska man inte alltid lyssna för mycket på, speciellt inte om man inte utröna nån särskild historia i dom. Låten i sej är ändå så bra att man gott och väl kan ignorera vissa ologiska element i texten.

Angel From The Coast, en härligt svängig låt om vad som verkar vara en yrkesmördare, The Cowboy Song, the hyllning till amerikanska västern, Emerald, om Irlands fina historia, Fight Or Fall, Warriors, Romeo And The Lonely Girl, Running Back, hela plattan är så där härligt skön som en riktig rockplatta ska vara. Thin Lizzy bevisar här att det går att spela hårdrock utan att behöva närma sej heavy metal-lägret. Det är glad och trevlig hårdrock, som blandas med soulpop och svängig 70-talsrock här och där.

Det är förstås den klassiska uppsättningen av Thin Lizzy som spelar här, Phil Lynott, Scott Gorham, Brian Robertson och Brian Downey. Phil Lynott, okrönt kung på basen och fantastisk låtskrivare, Scott Gorham, också han fantastisk musiker (från början basist men sadlade om tidigt i karriären), Brian Robertson med sin ungdomliga entusiasm och sitt sköna riffspelande, samt trumvirtuosen Brian Downey, taktsäker som få men samtidigt lika träffsäker i utsvävningarna som nånsin Buddy Rich eller Neil Peart.

Deras sammanlagda kunnande smälter här samman till denna underbart sköna platta, som jag brukar ta fram och lyssna på när andan faller på. Som jag skrivit till många andra skivor jag recenserat här, detta är en bra platta för den nyfikne, som vill veta mer om Thin Lizzy.



"Romeo he had it rough
The guy you'd like to burn
But everything that Romeo had
You can bet it was well earned"

Vi sparkar väl lite till på den som ligger ner, va?

Det faktum att nån hade spekulerat bort miljoner kronor från Greenpeace konton viftades bort av svenska medier och nämndes knappt i TV. Den senaste skandalen, att ryska agenter har underblåst motståndet mot olje- och gasutvinning i väst så att gas från Ryssland ska kunna fortsätta säljas obehindrat, har inte ens nämnts i svenska medier. Nu visar det sej att Greenpeace finanser är långt ifrån ordnade. De är i total oordning och det är ganska skumt att en sån känd och välrenommerad revisionsbyrå som Ernst & Young har godkänt deras ekonomiska rapporter de senaste åren.

Nu får vi hoppas att Greenpeace lär sej nåt av detta, bland annat ödmjukhet och visdom. Ödmjukhet inför uppgiften att hjälpa till med att rätta till världens riktiga miljöproblem (gifter i ekosystemet, nedskräpningen av haven, valjakten) och visdom nog att inse att inte alla problem är möjliga att lösa (klimatet är inte ens ett problem, det är en möjlighet).

Jag är villig att acceptera ett Greenpeace som testar säkerhetsnivån hos kärnkraftsverk, även om de borde göra det på andra typer av kraftverk också, men att de blir en propagandamaskin för starka särintressen som vill sälja på oss en riktigt dålig energikälla (vindkraft) kan jag aldrig acceptera. Vindkraften har aldrig varit, och kommer aldrig heller att bli, en energikälla att räkna med. Det är på sin höjd ett alternativ som kan användas då inget annat finns till hands. Men inte med nuvarande fågelmördarblad.

Som Lars Kamël mycket riktigt påpekar finns det inget som kan kallas förnybar energi. Energi kan inte förnyas eftersom den hela tiden är vad den är, nämligen samma sak. Ständigt användbar energi är en term jag kan tänka mej använda. Inom den gruppen kan vi räkna vattenkraft, kolkraft och kärnkraft. Sol och vind kan inte räknas dit eftersom vi inte kan lita på att de går att använda hela tiden. Där kan Greenpeace göra lite nytta, tror jag. Nytta i sån mån att de kan se till att bolagen följer miljöregler och sunt förnuft. Sunt förnuft borde vara på agendan överallt...



"42"

Var de tidiga jordbrukarna öhoppare?

För en tid sen skrev jag kort om människans jordbrukarhistoria i samband med att jag skrev om hur våra hakor utvecklades. Jag måste ha missuppfattat betydelsen hos de rön man gjort i samband med DNA-utforskandet av dessa tidiga jordbrukare, för jag missade helt att det man tycker är sensationellt är att det verkar som om de hoppade från ö till ö i Egeiska havet, snarare än via Anatolien in på Balkan där Bulgarien och Makedonien är första länder sett från Mellanöstern idag.

Tänker man efter är det inte så konstigt att de tog övägen, snarare än över Hellesponten. Kusterna och floderna erbjöd snabbare kommunikationsvägar och bättre jordar än bergen och skogarna. Karpaterna var nog snarare ett hinder än en väg in. De är tillsammans med andra bergskedjor på Balkan ganska svåra att penetrera. Ändå kom Balkan att bli befolkat av jordbrukarfolk rätt tidigt. Inte så tidigt som kring det Egeiska havet och den Italienska halvön, men nära nog samma tid. Förmodligen vandrade folk upp längs det Adriatiska havets östkust kort efter att de övriga börjat hoppa från ö till ö längre söderut, med Italien som mål.

Låt mej nu byta ämne till ett ännu mer spekulativt ämne, nämligen frågan om varifrån de indoeuropeiska språken först uppstod.

Kanske de indoeuropeiska språken utvecklades samma väg som jordbrukarna en gång tog in i Europa, snarare än via Anatolien eller de ukrainska stäpperna? Bara en löslig tanke från min sida, men lika giltig som de två andra (Renfrew respektive Gimbutas).

Jag menar nu inte att de tidigaste jordbrukarna spred de indoeuropeiska språken som vi känner dom idag, dock att de kan ha pratat en eller flera föregångare till de indoeuropeiska språken. Själv är jag förespråkare av ett kaspiskt ursprung, att de indoeuropeiska språken utvecklades norr om det Kaspiska havet och spreds därifrån i nästan alla riktningar. Det var inte de som byggde Kurgangravarna i dagens Ukraina och Ryssland som spred de indoeuropeiska språken. Det var inte heller jordbrukarna i Anatolien. Jag menar snarare att precis som med allt annat har det kommit vågor av stammar som hela tiden utnyttjat handelsvägarna. 

Det var alltså handelsmän, inte krigare eller jordbrukare som förde med sej språkbruket. Jag skulle vilja föreslå följande: Bland de som för 10,000 år sen förde jordbruket till Europa fanns de som talade en föregångare till dagens indoeuropeiska språk. När jordbruket nått ut till de områden som än idag är jordbrukarland kom en andra våg, och en till, och en till. De kom inte nödvändigtvis samma väg hela tiden, en del influenser kom från områden som kanske tidigare varit sist med att få ett visst kulturintryck.

En sådan kulturinnovation var stridsvagnen, vars ursprung står att finna i ett område norr om Kaspiska havet och som spritts i nästan alla riktningar, inklusive områden som absolut inte talar samma språk, inte ens på den tiden vi talar om, nämligen mitt i bronsåldern för 4000 år sen. Detta område norr om Kaspiska havet, och Aralsjön, är nära det område jag själv tänker mej som ursprung för dagens indoeuropeiska språkfamilj, och det stämmer ganska väl överens med spridningen av de indoeuropeiska språken av idag. Det ligger tillräckligt nära för att kunna vara det område där jag tänker mej ett bronsålderssamhälle som genom handel förde indoeuropeiska språkinfluenser med sej. 

Den hästdragna stridsvagnens tidigaste förekomst och spridning. Bild från Wikipedia.

Det är inte nödvändigtvis så att det var de indoeuropeisktalande folken som skapade stridsvagnen. Det kan ha varit andra, t ex förfäder till turkiska folk eller andra, som skapat denna vagn, men det ligger nära till hands att anta att de indoeuropeisktalande folken åtminstone hade stor del i dess tillblivelse, framför allt som det i de turkiska folkens språk inte finns samma stöd för jordbruk som i de indoeuropeiska språken. De turkiska folken var hästskötande nomader fortfarande när de stiger in i historiens ljus, och hade ganska lite med organiserat jordbruk att göra, utöver småskaligt odlande av sånt som lätt kunde fraktas. De hade heller inte samma behov av en vagn som de indoeuropeisktalande folken.

Stridsvagnen, dragen av hästar, hade viss militär betydelse men då oftast genom att hövdingen stod i den i strid eller då han skulle tala till folket. Det var först med hettiterna och egyptierna på 1500-talet före vår tideräkning som de aktivt började användas aktivt i strid. Som synes kom stridsvagnen rätt tidigt till Norden. Den finns avbildad på insidan av Kiviksgraven, som är från tiden, mellan 1700-1100 fvt. 

Man ser på bilden ovan att det är främst handelsvägar som har använts vid spridandet av vagnen runtom i världen. Dessa handelsvägar gick dessutom i floddalar, längs med havskusterna och runtom de stora sjöarna, precis som idag. Av de arkeologiska spåren att döma är handelsvägarna riktigt gamla, ända tillbaka till de första jordbrukarnas tid och bortom deras tid till och med. Man ser också på bilden att Kaukasus inte är med i resonemanget. En stridsvagn kan inte manövreras så lätt i kuperad terräng och eventuell handel där en sån här vagn förekommit i området har således förekommit längs kusterna kring Svarta havet eller Kaspiska havet.

Jag skulle i avslutande vilja säga att jag tror att föregångare till de indoeuropeiska språken talats ganska länge i Europa och västra Asien, kanske så länge det funnits människor i den här trakten. De människor som enligt DNA-forskningen kom till Europa från Mellanöstern för kanske 15,000 år sen var enligt mitt sätt att se förlöparna till de som senare skulle föra de indoeuropeiska språken till Europa. Därför blev nog transitionen från ett språk till ett annat inte så stor.

Tack för mej för den här gången. Hoppas jag inte blev för långrandig. Väl mött en annan gång, i samma eller annat ämne.



"De rör sej som elefanter där uppe!"

Dags för lite djupare tankar, herr blogginnehavare!

Inte blogginnehavaren. Han ser inte så feminin ut i verkligheten.

 Under de sju år jag haft den här bloggen har det hänt många gånger att jag stannat upp för att tänka efter för att se hur jag har skrivit, vilka mina motiv har varit för att skriva som jag gjort, vad jag har haft för tankegångar vid ett visst tillfälle och så vidare. Mina motiv har hela tiden varit ädla, även om jag väldigt ofta varit naiv och/eller haft svårt att erkänna att jag haft fel. Jag erkänner numera mina fel och brister på kunskapsfronten, men har väldigt liten tolerans för andras fel och brister.

Jag har under hela mitt liv sett till att känna till det som är viktigt för mej att veta. Sån där korvstoppning som gör att man vinner tipsrundor och Vi i femman tappade jag lusten för när jag gick i just femman. Vad ska man kunna sånt för när ingen vill använda det man kan? Så i något självupptagen ton brukar jag säga "det jag inte vet är inte värt att veta". Min kunskapssamling handlar således mer om att veta saker som kan användas när någon efterfrågar det, inte annars. Tipsrundor går jag bara för motionen numera. Skulle jag svara rätt är det ingen bekräftelse, snarare en bonus.

Jag har upptäckt att jag är en ganska god skribent, och om jag bara har tålamodet att göra lite efterforskningar här och var skulle det nog gå att skriva längre inlägg, av samma typ som Tanja Bergkvist. Hon har en förmåga att spotta ur sej ord så att man får känslan av att hon går omkring med en roman i skallen varje dag. Det är kanske därför hon så sällan skriver på sin blogg, det kan ibland gå månader mellan inläggen. Hennes "romaner" måste nog genomgå en korrekturläsning innan hon sätter det på pränt. Intressant läsning är det dock, även om matematik aldrig varit min starka sida.

Det har blivit några såna långa från min sida med, då det har rört sej om mitt favoritämne, historia med lite arkeologi inbäddat. Ibland får jag en knäpp och skriver långa haranger om andra ämnen också, speciellt om jag känner för att få fram ett visst budskap. Religion, fotografi, politik och klimatfrågan kan ibland få mej att spy ur mej långa inlägg.

Jag får ofta stå oemotsagd. Om det beror på att jag är dålig på att göra reklam för mej själv, om folk undviker mej av olika skäl, om jag alltid har rätt eller om det är svårt att kommentera via Disqus vet jag inte, men det är sällan någon kommenterar det jag gör. Det funderar jag över då och då, men det är inget som gör mej sömnlös direkt. Jag står inte och faller med några få kommentarer. Det vore dock roligt att få nån form av respons.

Jag tänker inte göra några ändringar, bara fortsätta som förut. Om det är något jag är bra på så är det att fortsätta i samma spår. Så jag gör som tåget, fortsätter längs spåret. Om någon vill kommentera något stannar jag vid nästa station.



"Active kindness"