Plast, plast, plast...

Nästan all plast vi kastat eller slarvat ut i haven är borta. Puts väck! Det måste undersökas. Den kan ju inte ha ätits upp av fiskar och fåglar, eller? Det är sedan tidigare konstaterat att det finns bakterier som äter plast, och de verkar vara ganska effektiva plastätare. Det troliga är att DN-artikeln har fel. Det är inte huvudsakligen fisken som äter plasten utan bakterierna. Att fisk och fågel äter plasten och far illa i en del fall är förstås inte bra, men jag är tämligen säker på att de allra flesta fåglar och fiskar inte får några större men av det, eftersom det passerar magen ganska fort.

Bakteriernas verksamhet syns inte när de inte äter oljebaserade produkter. Det är nog även dom som ligger bakom att den mesta oljan vi släpper ut i form av bensin och diesel från bilar och andra fordon försvinner så fort ur floran och faunan. I övrigt sjunker kolet och andra tyngre beståndsdelar ner genom marken ganska fort. Plast blir visserligen kvar i naturen rätt länge men den är nedbrytbar. Så misströsta inte, på sikt försvinner även den. Det verkar som om det också finns andra sätt att bryta ner plastpåsar på, som den här artikeln illustrerar.

Om den för övrigt bränns återgår den snabbt till sina ursprungliga beståndsdelar, varav vatten och koldioxid är de huvudsakliga delarna. Det förra bidrar till fukten i atmosfären och det andra till reflektionen av solstrålar, fullt naturligt således. Bättre än papperskassen...

Uppdatering: Jag slås nu av tanken att man uppskattat mängden plast i haven på ganska lösa grunder. Det kanske är så att det aldrig släppts ut så mycket plast i haven som man trott?



"Women who love themselves are threatening; but men who love real women, more so."

De verkliga miljöproblemen

Miljöproblemen, de verkliga alltså, poppar upp då och då i dagspressen och får en artikel eller två innan de sakta sjunker ner i mediadyn igen. Vi har allvarliga problem med gifter, läkemedel och tungmetaller som vi gladligen har släppt ut genom åren och som så sakteliga har hittat in i näringskedjan och ansamlats. Men i klimatdravlets tidevarv har dessa reella problem närmast förtigits eller skjutits i bakgrunden för det är lättare att ragga pengar på söta små isbjörnsungar och pandaungar än sprattlande fiskar och insekter med kromosomförändringar.

Det har alltid varit söta varelser som fått sälja ett budskap. Det som ser äckligt ut skrämmer bort folk. Men vi kan inte snygga till de döende fiskarna och insekter är redan så främmande för våra ögon att det krävs en fjäril eller en nyckelpiga för att det ska gå sälja ett budskap om en döende natur. Så när naturen skadas av vår framfart är det pseudovetenskap och hycklande opportunistisk politik som vinner sympatier. Man hör det hos folk som verkligen gått på mytbildningen kring klimatfrågan och som kallas klimatpiloter. Dessa piloter ska visa vägen och leva miljövänligt (ett ord vars definition verkligen kan diskuteras!) men vars resultat lämnar mycket övrigt att önska, för såväl oss realister som alarmisterna.

Ett led i dessa klimatalarmisters tankegångar är att knyta alla extraordinära händelser till de fabulösa (och i deras ögon famösa) klimatförändringarna och till och med jordskred längs Götaälvdalen kopplas till dessa klimatförändringar. Risken för skred i den floddalen har alltid varit stor, oavsett vilket klimatet har varit. Det stora problemet är klantiga människor som envisas med att bosätta sej i och kring den lera som avsattes där, först av inlandsisen när den drog sej undan för ca 12.000 år sen, senare av det vatten som fortsätter rinna ut från Vänern till havet. Vår verksamhet bidrar starkt till att erodera marken genom våra tunga byggnader och ständiga vägarbeten men ingen verkar fatta det när den plötsligt ger vika och glider ner i älven.

Nej, teori och realitet är inte alltid överensstämmande. Klimat är visserligen en skrivbordsprodukt men det är en passande sådan. Det är vår uppfattning av hur vädermönstret ter sej från år till år. De skrivbordsprodukter som alarmisterna kommer med dagligen har inget med vare sej klimatet eller dess förändringar i verkligheten att göra. Vi löser verkligen inga problem i samhället genom att släppa ut mindre koldioxid från bilar eller äta mindre kött. Vad vi gör är marginellt i jämförelse med hela jorden.

Vi har kommit bort från huvudfrågan: Hur ska vi få bort de farliga ämnen vi faktiskt släpper ut i markerna, i haven och i luften? Ni vet, bly, andra tungmetaller, läkemedel, andra kemikalier, stora sopberg och annat. Det arbetet verkar göras i det tysta. Jag antar att det beror på att det arbetet är långt ifrån glamoröst. Det är häftigare att tala om hur man ska göra än att verkligen göra det.




"Sarkasm: förolämpande intelligens"

Dags att börja fokusera på RIKTIGT miljöarbete

Nu är det dags att rida in på en av mina käpphästar igen, klimatfrågan. Miljön ska också tas upp. Det är ju miljön som är det viktiga, klimatet är ett svepskäl för att slippa ta itu med miljöarbetet. Det är dags att släppa miljöarbetet löst nu. Med tanke på de senaste dagarnas utveckling i Storbritannien där klimatrealister blivit trakasserade av lagens partiska arm för att leta reda på vem som skulle kunna vara den som släppte materialet bakom Climategate 1 och 2 fritt. Det är kanske dags att på legal väg hemsöka de som skapat klimatdravlet? Tur att det finns folk med humor bland oss realister, eller hur?

Klimatdravlet bör glömmas bort och slängas på historiens skräphög. Istället bör vi gå tillbaka till riktigt miljöarbete. Ni vet, få bort blyet, kvicksilvret, kolet, läkemedlen osv. Ja, jag vet att jag har tjatat om detta förut men det går inte in i skallen på vissa att vi har stora problem som måste tas itu med. Dessa problem är inga bagateller om man nu kunde tro det.

Ett sådant miljöarbete är att befinna sej i naturen, att få uppleva den. Se bergen, se skogarna, se fälten, se haven. Att få ta hand om de problem som skapats i de biotoper som finns på dessa platser. Allt sånt som glöms bort i sammanhanget. Ser man världen som den är kan man lättare förstå den och ta hand om den. De flesta miljövurmare är så flummiga att de bara skanderar "rädda planeten" men blir de "utsatta" för naturen blir de oftast rädda och vet inte hur de ska reagera.

En term som jag läser allt oftare i debatten kring miljö och klimat är vattenmelon. Det betyder att den person som anser sej vara miljökämpe i själva verket har en bakgrund som röd politiker, dvs från den socialistiska sidan. Det stämmer faktiskt till stora delar. Jag har i ett tidigare inlägg anklagat den dåtida kommunistsidan av Europa för att ha underblåst och förstört miljörörelsen eftersom man i Öst på 1970-talet såg miljörörelsen som ett potentiellt hot mot Östs politik. De som blev med i miljörörelsen då som en följd av det fula spel Öst spelade blev ju utan stöd och ideal när kommunismen föll i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Då var det lika bra att fortsätta med charaden inom miljörörelsen. Tänk på det nästa gång ni hör nån journalist på SVT eller TV4 uttala sej om miljön och klimatet. Lyssna på vad de säger och sättet de säger saker på. Inte är det vetenskap de förmedlar. Det är politisk propaganda av värsta 1970-talssort. Samma sak gäller de som skriver i DN, SVD och Aftonbladet.

Det finns rutten frukt också, med brunt innandöme. Äpplen och päron som en gång varit gröna är nu bruna och äckliga. Vad säger det er?

Så låt oss återgå till äkta miljöarbete. Kan vi få politiker och miljönissar att inse att deras sätt att se på världen är fel?



"Welcome to hell, our green hell!"