Jag är numera naturvän

Signaturen Hans H som ofta kommenterar på The Climate Scam skrev nåt som fick mej att fundera. Nämligen att ordet miljö har blivit besudlat på sätt och vis. Det är bättre att kalla sej naturvän. Det är mer neutralt och sänder ett budskap att man är vänlig mot naturen i alla lägen. Miljö är, som tidigare beskrivit, ett ganska luddigt begrepp och behöver inte ha med ekologi (ett annat begrepp som i händerna på miljömaffian har blivit luddigt) att göra. Ordet natur är ett vitt begrepp som inte heller det behöver betyda vårdande eller omhändertagande.

Ordet natur betyder ordagrant födande, födelse. Det är bildat till latinets verb nasci, att födas, och har släktingar i de allra flesta indoeuropeiska språk. På håll är det släkt med vårt ord kön. Att då vara vän med naturen är att vara vän med födelsen, det man lever med och det man är besläktad med.

Ordet miljö, för de som missat min utläggning om ordet för en tid sen, är ett franskt ord som betyder mittpunkt, den plats man har omkring sej där man bor. Vara miljövän innebär alltså att man är vänlig mot den plats där man bor.

Ekologi är ett ord myntat på 1800-talet av den tyske zoologen Ernst Haeckel. Han tog de grekiska orden oikos (hem, boplats) och logos (lära, studie) och fick fram ett ord som betyder studier av den plats man bebor och den påverkan man har på denna plats.

Samtliga dessa ord har kidnappats av de organisationer som kallar sej miljörörelser. Egentligen är väl själva kidnappningen inget att orda om, bortsett från att de förstör ordens betydelser, utan det är det faktum att det är mer eller mindre företag som driver verksamheten för att "rädda" vår planet som är det felaktiga - och i slutändan kanske till och med farliga. Det var bättre på den tiden det var lösliga föreningar som påpekade utsläpp av gifter och annat i naturen (det vi föds i alltså!). Nu för tiden är Världsnaturfonden och Greenpeace inget annat än lobbyföretag med verksamheter som är lika tvivelaktiga som de man en gång gick ut för att protestera emot.

Vad menar jag nu med att dessa båda företags verksamheter är tvivelaktiga? Jo, genom att ta sej in på och larva sej på marken runt ett kärnkraftverk eller använda en djurart (isbjörnen) som inte har några problem alls att överleva som maskot för klimatdebatten har såväl Världsnaturfonden som Greenpeace skjutit sej i foten. I det förra exemplet är det bara för publicitetens skull man gör detta och i det senare exemplet är det för att man missuppfattat skillnaderna mellan klimatförändringar och förändringar i isens utbredning. Vilket man förstås inte bryr sej ett vitten om utan istället ber om pengar. Det är kanske dags att någon granskar vart alla pengar som går till dessa miljöföretag tagit vägen?

Så nej, jag är hellre naturvän än vän av miljörörelsen. Allt organiserat blir i längden skadligt och för stort. Att hjälpas åt att göra världen till en bättre plats att leva i är en bra sak men att bara skicka pengar till nåt som inte verkar leda nånvart längre är inte vad jag kallar naturvård eller miljöarbete. Det kallar jag big business.



"Ta dig en jäkel. Du blir inte friskare, men det är roligare att vara sjuk."

De verkliga miljöproblemen

Miljöproblemen, de verkliga alltså, poppar upp då och då i dagspressen och får en artikel eller två innan de sakta sjunker ner i mediadyn igen. Vi har allvarliga problem med gifter, läkemedel och tungmetaller som vi gladligen har släppt ut genom åren och som så sakteliga har hittat in i näringskedjan och ansamlats. Men i klimatdravlets tidevarv har dessa reella problem närmast förtigits eller skjutits i bakgrunden för det är lättare att ragga pengar på söta små isbjörnsungar och pandaungar än sprattlande fiskar och insekter med kromosomförändringar.

Det har alltid varit söta varelser som fått sälja ett budskap. Det som ser äckligt ut skrämmer bort folk. Men vi kan inte snygga till de döende fiskarna och insekter är redan så främmande för våra ögon att det krävs en fjäril eller en nyckelpiga för att det ska gå sälja ett budskap om en döende natur. Så när naturen skadas av vår framfart är det pseudovetenskap och hycklande opportunistisk politik som vinner sympatier. Man hör det hos folk som verkligen gått på mytbildningen kring klimatfrågan och som kallas klimatpiloter. Dessa piloter ska visa vägen och leva miljövänligt (ett ord vars definition verkligen kan diskuteras!) men vars resultat lämnar mycket övrigt att önska, för såväl oss realister som alarmisterna.

Ett led i dessa klimatalarmisters tankegångar är att knyta alla extraordinära händelser till de fabulösa (och i deras ögon famösa) klimatförändringarna och till och med jordskred längs Götaälvdalen kopplas till dessa klimatförändringar. Risken för skred i den floddalen har alltid varit stor, oavsett vilket klimatet har varit. Det stora problemet är klantiga människor som envisas med att bosätta sej i och kring den lera som avsattes där, först av inlandsisen när den drog sej undan för ca 12.000 år sen, senare av det vatten som fortsätter rinna ut från Vänern till havet. Vår verksamhet bidrar starkt till att erodera marken genom våra tunga byggnader och ständiga vägarbeten men ingen verkar fatta det när den plötsligt ger vika och glider ner i älven.

Nej, teori och realitet är inte alltid överensstämmande. Klimat är visserligen en skrivbordsprodukt men det är en passande sådan. Det är vår uppfattning av hur vädermönstret ter sej från år till år. De skrivbordsprodukter som alarmisterna kommer med dagligen har inget med vare sej klimatet eller dess förändringar i verkligheten att göra. Vi löser verkligen inga problem i samhället genom att släppa ut mindre koldioxid från bilar eller äta mindre kött. Vad vi gör är marginellt i jämförelse med hela jorden.

Vi har kommit bort från huvudfrågan: Hur ska vi få bort de farliga ämnen vi faktiskt släpper ut i markerna, i haven och i luften? Ni vet, bly, andra tungmetaller, läkemedel, andra kemikalier, stora sopberg och annat. Det arbetet verkar göras i det tysta. Jag antar att det beror på att det arbetet är långt ifrån glamoröst. Det är häftigare att tala om hur man ska göra än att verkligen göra det.




"Sarkasm: förolämpande intelligens"

Miljövänligt, vad finns det att vara vänlig emot?

Jag tänkte utvidga diskussionen från härom dagen då jag påpekade det felaktiga i att använda ordet miljö om  det som borde benämnas resurser. Jag vill nu föra in ordet natur i diskussionen och säga det att ordet natur har mer med detta att göra än vad miljö har. Miljö är, som någon kanske händelsevis minns, ett ord som betyder plats, placering på franska. Natur är också av latinskt ursprung och betyder ordagrant, det som är fött. Jag hade för något år sen en diskussion här på min blogg rörande ordet natur och kom då fram till att natur kunde beteckna allt som lever. Jag rörde väl till det en aning när jag skulle få fram mitt budskap men jag hoppas jag inte var för flummig.

Det är mindre flummigt att vara vänlig mot naturen, det födda, än mot miljön, platsen. Platsen i sej bryr sej inte om vad som sker i och på den. Däremot det som lever i och på den ogillar kanske det som sker. Men det är nåt vi inte vet så där rätt upp och ner. De som har problem med det vi gör ser vi direkt om de lider. Andra saker är mer subtila. Det flummiga i att tala om miljö är just det att en plats inte är nåt annat än just en plats.

Så vad finns det att vara vänlig emot? Vi förpestar luften med biobränsle, vi skrämmer fåglar och fladdermöss med vindkraftverk och lämnar stora sår i marken i vår jakt på bra bränsle och energi. Tungmetaller får släppas i det närmaste fritt ut i naturen. Samtidigt pågår en utsläppshandel med koldioxid som utarmar stora delar av vår ekonomi vilket verkligen kan sägas vara miljöfarligt, eftersom de skadar de platser vi bebor. Så vad har vi att vara vänliga emot?



"Där det går bra för mig, där har jag mitt hem."

Språkhörnan: Istället för ordet miljö, varför inte tala om resurser?

Jag har kommit fram till att vi istället för att tala om miljö, vilket i sej inte bara är ett flummigt och vagt beskrivande ord utan även används fel, borde tala om resurser och resursbevarande. För att ni där ute ska förstå vad det är jag kverulerar om vill jag att ni kollar upp ordet miljö i första bästa lexikon där även etymologin (läran om ordens ursprung och historia) tas upp. Där torde stå tämligen klart i svart på vitt att ordet miljö i sin enklaste grundform endast betyder omgivning, det närmaste område man har omkring sej. Ordet är franskt och betyder ordagrant mitt i platsen (mi lieu). Det är nämligen sammansatt av två latinska ord, medius, mitten och locus, plats.

Resurs.

Det var tyska filosofer på 1800-talet som började använda ordet, som fram tills dess endast varit associerat med det vi idag kallar geografi, i en vidare betydelse där områdets innehåll får beteckna vad ordet ska betyda. Det är intressant att se SAOBs beteckning av ordet miljö. Det uppslagsordet är från 1944 och ordet miljöpåverkan betyder där ett visst områdes påverkan på den eller dom som bosätter sej i området. Det är först från och med 1950-talet som ordet börjar svänga i betydelse. Miljö blev ett flumord från och med denna tid.

Idag svänger vi oss med plattityder som miljöutsläpp och miljöskada. Det senare kan jag förstå för sånt har varit med hela tiden ända sen ordets ursprungsbetydelse, men det förra låter ju bara som ett nonsensord när man granskar det närmare. Vilken miljö släpper man ut då? Hur gör man det förresten? Att släppa ut nåt i miljön borde kunna beskrivas på ett bättre vis än detta ord.

Det är här min rubrik kommer in. Vi borde tala om resurser istället. Ordet resurs betyder ordagrant att resa sej och är släkt med ordet resurrektion, vilket inte är så vanligt i svenskan och betyder resa någon ur graven. Men om resurs handlar det om att klara livhanken med de medel vi har till buds. Det vi har till hands är det vi förbrukar, och i en del fall missbrukar. Vi tar det från miljön, alltså vår omgivning, och det är resurserna vi ska ta hand om. Miljön ligger där den ligger. Vi borde således tala mer om en resursrörelse istället för miljörörelse.

Miljö.

Jag låter som en språkfascist men jag anser att många använder orden kring arbetet med vår jord alldeles för lättvindigt och skapar ord sammansättningar på fel vis. När man vet varifrån ord kommer och vad som ligger bakom deras utveckling ska man inte ignorera detta genom att föra dom (för) långt från ursprungsbetydelsen, vilket verkligen är ett tecken på dåligt språkbruk.

Märk väl att jag i detta inlägg inte har brytt mej speciellt mycket om själva rörelsen i stort utan har koncentrerat mej på det språkliga. Själva rörelsen har jag kritiserat i övriga inlägg så det räcker och blir över. Mer av den varan kommer nog. Var så säkra på det.


"Antipatin analyserar bättre, men det är bara sympatin som förstår."