Språkhörnan: Istället för ordet miljö, varför inte tala om resurser?

Jag har kommit fram till att vi istället för att tala om miljö, vilket i sej inte bara är ett flummigt och vagt beskrivande ord utan även används fel, borde tala om resurser och resursbevarande. För att ni där ute ska förstå vad det är jag kverulerar om vill jag att ni kollar upp ordet miljö i första bästa lexikon där även etymologin (läran om ordens ursprung och historia) tas upp. Där torde stå tämligen klart i svart på vitt att ordet miljö i sin enklaste grundform endast betyder omgivning, det närmaste område man har omkring sej. Ordet är franskt och betyder ordagrant mitt i platsen (mi lieu). Det är nämligen sammansatt av två latinska ord, medius, mitten och locus, plats.

Resurs.

Det var tyska filosofer på 1800-talet som började använda ordet, som fram tills dess endast varit associerat med det vi idag kallar geografi, i en vidare betydelse där områdets innehåll får beteckna vad ordet ska betyda. Det är intressant att se SAOBs beteckning av ordet miljö. Det uppslagsordet är från 1944 och ordet miljöpåverkan betyder där ett visst områdes påverkan på den eller dom som bosätter sej i området. Det är först från och med 1950-talet som ordet börjar svänga i betydelse. Miljö blev ett flumord från och med denna tid.

Idag svänger vi oss med plattityder som miljöutsläpp och miljöskada. Det senare kan jag förstå för sånt har varit med hela tiden ända sen ordets ursprungsbetydelse, men det förra låter ju bara som ett nonsensord när man granskar det närmare. Vilken miljö släpper man ut då? Hur gör man det förresten? Att släppa ut nåt i miljön borde kunna beskrivas på ett bättre vis än detta ord.

Det är här min rubrik kommer in. Vi borde tala om resurser istället. Ordet resurs betyder ordagrant att resa sej och är släkt med ordet resurrektion, vilket inte är så vanligt i svenskan och betyder resa någon ur graven. Men om resurs handlar det om att klara livhanken med de medel vi har till buds. Det vi har till hands är det vi förbrukar, och i en del fall missbrukar. Vi tar det från miljön, alltså vår omgivning, och det är resurserna vi ska ta hand om. Miljön ligger där den ligger. Vi borde således tala mer om en resursrörelse istället för miljörörelse.

Miljö.

Jag låter som en språkfascist men jag anser att många använder orden kring arbetet med vår jord alldeles för lättvindigt och skapar ord sammansättningar på fel vis. När man vet varifrån ord kommer och vad som ligger bakom deras utveckling ska man inte ignorera detta genom att föra dom (för) långt från ursprungsbetydelsen, vilket verkligen är ett tecken på dåligt språkbruk.

Märk väl att jag i detta inlägg inte har brytt mej speciellt mycket om själva rörelsen i stort utan har koncentrerat mej på det språkliga. Själva rörelsen har jag kritiserat i övriga inlägg så det räcker och blir över. Mer av den varan kommer nog. Var så säkra på det.


"Antipatin analyserar bättre, men det är bara sympatin som förstår."

Språkhörnan: Hur man ställer en fråga

Frågor är ett vanligt sätt att få reda på saker. Men de kan också användas som en vänlig påtryckare, t ex "Kan du vara snäll och hjälpa mej med den här tunga soffan?" eller "Kan du flytta på dej?", vilket ju är ordrar i förklädnad. Sen har vi konstaterande frågor och det är här mitt problem kommer in. Jag vet att många använder denna typ av frågor för de tycker det låter artigare att använda dessa frågor istället för de längst upp men rent semantiskt har de fel.

Frasen "Gör du detta senare?" är bara giltig om man redan har kommit överens om en sak. Den kan, och bör, aldrig inleda en diskussion. Att inleda en begäran med "Gör du detta?" är helt fel. Jag vet att en del ser detta som en artigare form än "Kan du göra detta?" men i mina öron låter det som en förklädd begäran, en order utan att vara en order. På så vis tycker jag detta låter mer oartigt än "Ska du göra det idag?" eller "Vill du göra det åt mej?"

Jag låter väl som en lingvistisk rättshaverist men det känns fel att använda en konstaterande fråga som inledning till en händelse. Så här tänker jag mej att det borde gå till:

1. Någon vill ha en tjänst utförd. Han/hon frågar mej, "Har du lust att hjälpa till?"
2. Jag svarar och får problemet förklarat för mej.
3. Sen frågar personen "Gör du det senare?"
4. Jag svarar igen och så är den diskussionen avklarad.

Men många inleder samma sorts diskussion med "Gör du det åt mej?" och då får åtminstone jag inte samma inställning till den tjänst man begär av mej. Jag känner större press på mej att utföra tjänsten utan att få en chans att säga nej, om jag inte kan eller vill utföra tjänsten. Därför är det bättre att inleda en fråga med orden kan eller vill.




"Allt som jag kallar grammatik låter sig sammanfattas i ett enda ord: Oregelbundenhet."

Leverera vad?

Då och då hör jag och läser amerikanismer och anglicismer i vårt språk som visserligen länge stått under inflytande från dessa språk men oftast har vi anpassat dom till svenskan eller översatt dom till förhållanden som passar vårt sätt att uttrycka oss på. Men på sistone har ett antal av dessa uttryck dykt upp som verkligen inte betyder nåt för oss. Exempel på dessa uttryck är "att leverera" som i "han levererade". Nu senast i ett sammanhang där det var uppenbart att denna någon gjorde en väldigt bra insats. Men vad är det han levererar och hur sker det?

En annan är en direktöversättning av ett amerikanskt uttryck som egentligen bara hör hemma där. "Koka ner till", så säger inte vi i Sverige eller nån annanstans i Europa. Det som ligger närmast är "när det kommer till kritan". Ibland får jag sån lust att bara ta tag i folk och ruska om dessa som bara tar in ord och uttryck utan att veta om det finns motsvarande uttryck här hemma. Lär er något innan ni tar in ord och uttryck!


"Då sa jag till dom på ren svenska:
Go home!"

Varför säga 2011 när man kan säga 2011?

Hur säger du 2011? Säger du två tusen elva eller tjugohundra elva? Om du säger det förra har du verkligen snärjt in dej i en onödig härva av dåligt språkbruk. För inte sa du väl ett tusen niohundra fyrtiofem om 1945? Inkonsekvent är du i så fall för om du sa nittonhundra fyrtiofem (eller förtifem som uttalet är) så borde det bli tjugohundra elva. Man kan förstås säga tjugo elva liksom nitton fyrtiofem. Det är ändå mer riktigt än att dra på tusental när man säger årtalen.

Såna här petitesser retar jag mej på dagligen. Det kommer att dyka upp fler här. Var så säker.

(Inlägget korrigerat efter påpekande om sifferfel)

"This is SPARTA!!!"

Liten klagolåt om vårt språkbruk

Jätteliten. Smaka på ordet. Det är nästan en oxymoron, ett nonsensord som motsäger sej självt men ändå har en viss betydelse av vikt. Men till skillnad från en äkta oxymoron har jätteliten ingen egentlig betydelse och dess delar motsäger varandra totalt utan att bidra med något som gör att man kan beskriva det man har framför sej. Det är detsamma som att säga pyttestor. Detta är verkligen ett dåligt språkbruk och många som klagar på att jag skriver mej, dej och sej istället för de mer gammaldags mig, sig och dig brukar själva hänge sej åt detta oskick att säga och skriva jätteliten.

Ett annat exempel på dåligt språkbruk och där det verkligen missbrukas är ordet antisemitism som verkar vara synonymt med att vara antijudisk vilket inte är sant. Det tas upp på The Climate Scam av alla ställen, i kommentarerna till ett av inläggen. Så här skriver en av kommentatorerna där:

"En liten kommentar (komplettering ?) till Håkan Stenberg, # 3.
”Araber är antisemiter (hur nu detta är möjligt).”
Alldeles riktigt att ifrågasätta detta allmänt förekommande påstående.
Araber tillhör de semitiska folkslagen, varför de rimligen inte kan vara ”anti” till sig själva. Men ordet och begreppet ”antisemitism” har i det allmänna språkbruket och medvetandet förvanskats till att betyda ”anti-judiskt”. Är detta ett utslag av okunnighet? Kanske."

För mej är det verkligen ett utslag av okunnighet att inte veta att araber är semiter.  Det borde ha framgått i undervisningen i skolan men där skiljer man sånt åt på ett synnerligen fördomsfullt sätt eftersom man får känslan av att lärarna egentligen inte var intresserade av att lära ut om andra religioner än kristendomen. Visste ni förresten att bara 15 % av alla muslimer är araber och att 10 % av alla araber i världen är kristna? Största enskilda folkgruppen som är muslimer är indier av samma ursprung som perserna och afghanerna. Näst största är den största folkgruppen i Indonesien, javaneser. Dessutom räknar sej inte alla som talar arabiska som araber. Förvirrande, eller hur?

Särskrivningen har behandlats nästan överallt och är rätt uttjatad nu men det finns nåt som är på väg upp, framför allt i radio och TV, och det är särtal. Just det, man talar isär orden. Att man stockar sej eller blir fundersam är en sak men att medvetet eller genom inlärning (man får komma ihåg att skolorna alltid varit papegojanstalter) säga ett sammansatt ord i två delar eller fler är sannerligen nåt jag inte förstår. Att skriva ihop är också nåt jag stör mej på men inte lika mycket eftersom det är mer sällsynt.

Men finns det nåt jag kan störa mej på så är det när unga människor, det är oftast dom som gör bort sej på den här punkten, blandar ihop talesätt och ordspråk utan att blinka och tänka efter vad dessa egentligen betyder. Men man får väl ta elefanten i glashuset vid hornen, antar jag.

Förresten på tal om ingenting, ska vi svära i det här landet är det väl bättre att ta till de inhemska invektiven och svordomarna. De engelska är så trista, de handlar ju bara om prokreation och att sparka folk därbak.