Föräldralös planet på luffen i Vintergatan

Den blå pricken mitt i bilden är den nyupptäckta planeten/bruna dvärgen. Bild från ESO/Wikipedia.

En exoplanet har upptäckts och den är hittills unik i sitt slag. Den cirklar nämligen inte runt någon stjärna utan svävar mer eller mindre fritt i vår galax. Den befinner sej ca 100 ljusår bort och har upptäckts medelst infraröd monterad på teleskop. Den har fått det upphetsande namnet CFBDSIR2149. De som upptäckt den håller förstås dörren öppen för möjligheten att det rör sej om en brun dvärg eftersom dess yttemperatur uppgår till ca 400 grader. I vilket fall är dess massa endast 4-7 gånger större än Jupiters vilket gör den till väldigt liten i jämförelse med de ordinära bruna dvärgarna.




"Universum är som ett kassaskåp med kodlås, men koden är inlåst i kassaskåpet."

Dagens foto

Följ tegelstenarna ända upp...





"Optimisten ser ljuset i tunneln. Pessimisten ser mörkret. Realisten ser tåget. Lokföraren ser tre idioter på spåret"

Religiösa dumheter får fatala konsekvenser

En kvinna dog på ett irländskt sjukhus sen personalen förvägrat henne rätten till abort. Läkare hade redan konstaterat blodförgiftning som en följd av att fostret var döende. Fostret dog men då var även kvinnan döende. Jag anser att detta är att betrakta som mord från sjukhuspersonalens sida. Kvinnan var inte ens kristen utan hindu. Detta sagt, vilken religion man än tillhör bör vetenskap gå före fördomar och gammal mossig religion i vilket fall som helst.




"Den kristna synen på världen som frånstötande och usel, har gjort världen frånstötande och usel."

Vad är en svensk?

Detta inlägg är inspirerat av en debattartikel publicerad i DN 28 oktober 2012.

Vad är en svensk? Är det nån som är född här av föräldrar som också är födda här? Är det nån som är född här av föräldrar födda utomlands? Är det en som är medborgare i landet? Är det nån som är född utomlands och har immigrerat hit? Är det nån som är född utomlands men har rötter i Sverige? Är det nån som talar svenska? Bra frågor allihop och svaret är nog inte så enkelt som man skulle kunna tro. Rent politiskt är man svensk om man har medborgarskap här. Genetiskt sett är det svårare. Vi består av så många ursprung att det är svårt att peka ut en specifik ursprungsbefolkning. Vi kan alltså inte säga att den eller den är svensk på grundval av hans/hennes DNA. Vem är då svensk och vad är en svensk rent generellt?

För egen del är alla svenskar som är födda här eller bor här och känner sej svenska. Svårare, eller enklare, än så är det inte. Det är vad man känner sej som som ska avgöra. Svenskheten står inte eller faller med ens utseende eller härstamning. Samma sak gäller andra människor i andra länder och deras förhållande till respektive land.

En studie bland människor säger dock bland annat följande:

"För att kunna sägas vara svensk anger 47 procent att det åtminstone är ganska viktigt att det inte syns på utseendet att man har rötter i ett annat land. 50 procent anser att familjen/släkten ska ha bott minst fem generationer i Sverige. Om kravet sänks till två generationer blir motsvarande andel 58 procent."

Man kan undra varifrån dessa människor har fått sina uppfattningar om andra människor egentligen. Är det föräldrar och den i övrigt omgivande bekantskapskretsen som är orsaken till såna åsikter? För det är en åsikt bland många. Jag är säker på att andra människor har helt andra åsikter. Det för mina tankar in på nationalism och patriotism, en käpphäst för mej så fort det här med svenskheten kommer på tal. Är utseendet viktigt när man talar om nåt så konstlat som nationalitet? Är patriotism grunden i allas uppfattning om vad som är viktigast för uppfattningen av en själv kontra andra?

Svensk blir man inte, det är man inte heller. Man gör sej själv till svensk, på samma sätt som någon annan gör sej till dansk eller engelsk eller rysk eller vad som helst. Där man känner sej hemma är också den plats man identifierar sej med. Så är det bara. Beteckningar av den här typen är egentligen lika flytande som att kalla sej elvisfan eller golfare. Det är bara det att de som en gång skapade nationalismen och patriotismen i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet har lyckats tuta i flertalet ur följande generationer att folkslag är detsamma som nationer och att länder är detsamma som nationer.

Sanningen är att det inte är så. En nation är samling människor födda och levande tillsammans oberoende av plats. Ett land är det område som styrs av en ledare och det är inte nödvändigt att den här ledaren och eliten kring ledaren är av samma nation som folket de styr över. Så har det historiskt sett varit i alla år. DNA-testning av befolkningen i Europa stöder också detta påstående. Det har funnits en elit i Europa som kommit utifrån, av vissa spår att döma från sydöst, alltså dagens Balkan/Anatolien/Mellanöstern. De tog makten i många områden och hade liten påverkan på det genetiska materialet hos sina underlydande till en början. När sen nya eliter kom in började beblandningen och den fortgår till våra dagar.

Egentligen har vi kvar eliterna ännu men det tillkommer inte längre några utomstående. Istället hittar vi dom bland "våra egna". Det har inte förekommit några större invandringar i Europa de senaste 800 åren, sen mongolerna. Det har med tiden skapat en känsla av "samhörighet" mellan folkslagen som lett fram till synen ett land, ett folk. Det var också ideologierna i spåren på revolutionsåren i Frankrike som skapade tron på att nationer och länder är ett.

Nu har vi för första gången på länge en större invandring igen, från just de områden som en gång gav oss våra första eliter, Mellanöstern och Afrika. Men de som kommer ses långt ifrån som någon elit. Tvärtom ses de som undermänniskor. Nationalismen frodas och patriotismen firar triumfer bland de som känner sej hotade. Men jag tror inte någon har anledning att känna sej hotad, vare sej här i Sverige eller någon annanstans. För om vi granskar historien noga ser vi att hur många som än har kommit hit har de antingen återvänt till sina ursprungsländer eller assimilerats. Vi får se framtiden an och ta till oss Mark Twains ord, som jag citerar här längst ner i inlägget. Han hade så rätt om oss "vita".




"Det finns många lustigheter i världen, bland dem den vite mannens uppfattning att han är mindre vild än de andra vildarna."

FN - hyckleriets högborg

För oss som följt klimatfrågan är FN inte speciellt populärt alla gånger, framför allt som IPCC i vissa rapporter (dock inte alltid materialet som lett fram till rapporterna!) gjort sitt bästa för att göra narr av klimatvetenskapen. På andra områden är det helt klart att FN dabbat sej totalt. Det senaste klavertrampet är att Sverige, vars tolkning av mänskliga rättigheter visserligen inte är den bästa alla gånger men som ändå är relativt bra i sammanhanget, inte kom med i FNs råd för mänskliga rättigheter medan länder som Pakistan, Venezuela och Etiopien kom med. Skam på torra land går inte längre, det springer.

FN är inte fredens boning, det är en klubb för diktaturkramare och dunka-varandra-i-ryggen-människor. Arbetet som läggs ner inom organisationen för att hjälpa fattiga, utsatta och sjuka människor borde skiljas från detta självgoda, skenheliga arbete utfört av folk från diktaturer och skendemokratier som bara leder till olycka i längden. Att hjälpa fattiga, utsatta och sjuka kan för övrigt lika gärna utföras av andra organisationer så vad behöver vi FN till egentligen?



"Välgörenhet är skadlig om den inte hjälper mottagaren att bli oberoende av den."

Granskningens konst

"Journalister är endast PR-konsulter åt den egentliga makten."

Så skriver signaturen Strandnypon i kommentarsfältet till den opinionsartikel i SVD idag som handlar om att de som granskar själva borde granskas. Det ligger nåt i den kommentaren för nog vill väl journalister helst inte bita den hand som föder en. Vad skulle de annars skriva om då? Allt är ju inte skvaller om fulla kändisar och tråkiga föredettingar. Artikeln här handlar om hur mediafolk egentligen använder sina fakta och i vilket syfte man skriver en artikel, antingen i en serie eller enbart en enstaka sådan. Man kan verkligen fråga sej, vem granskar granskarna?

Att granska mediafolk är ofta en uppgift, en mission, för pressombudsmannen eller nåt etiskt råd om det gått åt pipan med en artikel. Men det är ju egentligen detsamma som att låta spelmissbrukare ha sina terapisessioner på ett kasino. Vi bloggare ses gärna som nåt katten släpat in men vi gör ändå oftast bättre jobb än tidningsfolket. Är vi en del av mediafolket? Jag hoppas det, så vem ska granska mina artiklar?

Kritiker av det som skrivs i tidningar kan indelas i ett antal grupper utifrån deras respektive bevekelsegrunder:

1. De som är anhängare av en person som blivit granskad och framställs på ett mindre fördelaktigt vis vill ju inte att den person de gillar blir nedsvärtad på detta sätt och således vill att media lyfter fram de bättre sidorna och kanske också vill presentera alternativa motiv för den sak som lett fram till att personen nu framställs som han/hon nu gör.

2. De som vill ha en så objektiv och opartisk granskning av någon eller nåt som möjligt vill ju helst se att alla fakta läggs upp på bordet, inte bara det som ställer en person eller verksamhet i dålig dager. Alla fakta ska finnas tillgängliga så att alla kan göra sina egna konklusioner.

3. De som letar efter fel i vad eller vem som helst vill ju även dom ha alla fakta på bordet så de är väl väldigt intresserade av samma sak som föregående personer.

Så hur ska vi göra för att granska granskarna när journalisterna själva slår ifrån sej all kritik och gärna sej som änden på det rep som utgör granskningen? Vilka ska granskas, för alla journalister låter väl inte sina ideologier styra vad de skriver om och klankar ner på?

Till sist ett tips till journalister och andra inom media; försök tänka lite själva. Det är inte viktigt att följa endast de fakta ni får presenterade för er. Det viktiga är att få reda på om det finns mer än bara dessa fakta och ifall dessa fakta är korrekta. Det finns säkert en del moderna journalister som gör så här men flertalet verkar vara nöjda med de fakta som presenteras för dom och de konkluderar oftast endast utifrån dessa. Precis som flertalet historiker gjorde före bröderna Weibull och tyvärr fortfarande gör i en del fall.

Många av forna tiders journalister arbetade som en sorts mer intellektuella poliser, framför allt för att deras utbildning var mer jordnära än dagens journalister som har gått högskoleutbildningar som mest liknar den som lärare genomgår, dvs en sorts broilerverksamhet där det är viktigare med utbildning än att utbildningen innehåller nåt som ger den studerande att stå på när utbildningen är klar.

Som ni märker är jag ingen beundrare av utbildningar av den här typen, stora programblock. Det är för mycket teori och för lite utrymme för självständigt tänkande. Det gäller egentligen alla utbildningar idag men det är som mest allvarligt med just journalister och lärare eftersom de ska se till att meddela respektive utbilda oss andra i hur samhället fungerar. Men vilken bild är det vi får serverad av er?




"Skillnaden mellan journalistik och litteratur är att journalistiken är oläslig och litteraturen oläst."

Bildsöndag

Dagens bildsöndag tänkte jag göra lite annorlunda. Istället för att bara visa bilder tänkte jag försöka koppla dom till nåt värt att diskutera. Vi får väl se vilka associationer en viss bild väcker.

Första bilden är på en mordbrand hösten 2011. Det var ett gammalt godsmagasin i Malung som brann ner bara några veckor innan man faktiskt skulle bränna ner denna byggnad i en kontrollerad övningsbrand. Byggnaden var utdömd och skulle bli lågornas rov ändå. De som var med och såg när branden rasade som värst var enligt uppgift rätt skärrade. Förståeligt eftersom brand alltid skrämt och fascinerat människan. Vi har väl egentligen aldrig tämjt elden, bara gjort den till en allierad.

Detta är Hopfgarten im Brixental, en plats nära Kitzbühel i Österrike. Året var 1990 och månaden maj. Jag var där på klassresa, på den tiden skolorna ansåg att klassresor var nåt lärorikt och därmed ingick i skoltiden. Ända från Skurup till västra Österrike och norra Italien, en härlig tripp.

Ekoln söder om Uppsala på våren 1994. Det var kallt, lite dis över sjön och absolut stilla. Ljuset var underbart och bara fåglarna hördes. Det var underligt att veta att det kunde vara så här lugnt inte långt från förstaden Gottsunda.

Skurup nån gång i början av 1990-talet. Jag hade fått en tysk systemkamera av märke Praktica av min mamma och jag använde den flitigt men lyckades aldrig lära mej den fullt ut och sen försvann den bara.  Möjligen var det nån av de jag kände som "hjälpte sej själv till den", som det heter på anglosaxiskt språkbruk.

Aurora, min älskade hund. Hon blev 11 år och var min bästa vän genom alla dessa år. Nu har jag en katt som jag hoppas ska vara med minst lika länge.




"Världen är inte galen,
bara människorna."

Vetenskapshörnan: Mer om jordbävningsrättegången

Det är tydligen bortglömt av medierna nu men för den som inte glömt det blev ju ett antal forskare dömda till fängelse för sin involvering i den skandal som följde på jordbävningen i L'Aquila, Italien 2009. Det verkar som om media än en gång fått en del av rättegången och dess utgång om bakfoten.

Det handlar tydligen inte om att forskarna hade kommit med felaktiga prognoser utan om att de hade förmedlat icke komplett information om de faror en framtida jordbävning skulle kunna innebära. De ska ha medvetet försökt tona ner riskerna och faran med att bo i L'Aquila med omnejd, enligt åklagaren.

Så kan det låta i juristernas värld. I mina ögon förändrar denna "mediamiss" inte mycket. Forskare har väl rätt att diskutera sinsemellan? Visst finns det en fara om man tonar ner riskerna men som sagt, att tolka de data man får från seismografer är ingen exakt vetenskap. Det är förstås klandervärt att man försöker lugna upprörda invånare som går på detta budskap och stannar kvar när jordbävningen slår till men jag tycker ändå att rättsväsendet gör en hel hönsfarm av en fjäder. Det är omöjligt att veta i förväg hur en jordbävning ska arta sej.




"Jag kan förstå att det finns människor som gillar en viss sorts musik,
men jag kan inte förstå att dom gör det"

Dagens foto

Så här ser det ut på ett typiskt område mellan två försäljare av bilar. Volvohandlaren skymtar i högerkanten. Peugeothandlaren är i ryggen på fotografen.




"Det borde vara med lagar som med kläder, att de lagas för att passa den som skall använda dem."

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del sex - Språken, traditionerna och kulturen

De indoeuropeiska språken är rätt lika i vissa avseenden, nämligen namnen på olika kulturella och traditionstyngda beteckningar. Detta upptäcktes tidigt av de olika folken själva när de väl etablerat sej i en viss trakt. Men framför allt var det arbeten på 1800-talet av bl a bröderna Grimm med flera som ledde fram till vår definitiva förståelse av kopplingen mellan språk och kultur, inte bara för de indoeuropeiska språken. Åtminstone trodde de då att de hade en förståelse mellan språk och kultur. Det har visat sej att den visserligen är stark men inte så stark att den överbryggar allt. Man trodde t ex att när ett språk dog ut var det för att hela folk hade dött ut. Riktigt så enkelt är det dock inte, har det visat sej.

Många gånger har ett språk från den styrande eliten varit så starkt att det helt enkelt raderat ut det ursprungliga språket. Ibland är det tvärtom, som i fallet med ostrogoterna som slog sej ner i norra Afrika (ung. dagens Tunisien och östra Algeriet) på 400-talet där de gjorde sej till herrar en kortare tid innan arabernas kom och det enda spåren av dom är att vissa än idag är blåögda och har lite ljusare hår än resten av befolkningen. Alla är inte slavättlingar i denna del av världen som är blonda och blåögda. Av det gotiska språket finns inte ett enda spår. Det är därför det är farligt att som Gimbutas och Renfrew så (närmast) självsäkert peka ut vissa arkeologiska lämningar som varande tecken på indoeuropeiska folks rörelser över jordytan.

Personligen var jag förr en anhängare av Colin Renfrews vågfrontsteori, dvs att de indoeuropeiska språken fördes med jordbruket som en idé under den neolitiska stenåldern för ca 7000 år sen med utgångspunkt i dagens Anatolien. Jag var mer eller mindre motståndare till Marija Gimbutas kurganhypotes, den som går ut på att indoeuropeiska folk spridit de olika språken under senare delen av stenåldern, precis innan bronsålderns början för ca 4000-5000 år sen, med utgångspunkt i dagens Ukraina. Jag är det fortfarande men jag har även glidit ifrån vågfrontsteorin för jag anser numera att jordbruket allena inte var avgörande för spridningen av de indoeuropeiska språken. Det vore att underkänna andra folk som talade andra språk i regionen då jordbruk nämns bland sumerer, babylonier och egyptier redan för 5000-6000 år sen. Inget av dessa folk talade nåt indoeuropeiskt språk.

Kurganhypotesen kan å sin sida inte förklara alla skillnaderna som existerar mellan de olika indoeuropeiska språkgrupperna. Avstånden i sej mellan de olika språkgrupperna av idag kan förstås förklara en del, de har ju levat i relativ isolering från varandra de senaste 3000 åren, men det finns tecken som tyder på att skillnaderna var relativt stora redan innan dess.

På den här bilden finns alla de områden som är intressanta för vår diskussion. Bild från  bloggen Gryningens ljus.

T ex var hettiternas och andra anatoliska folks språk redan klart distinkta från de mykenska grekernas språk för ca 3500 år sen. Hettiterna var förresten främlingar i Anatolien, varifrån de kom är oklart eftersom de bara nämnde att de var främlingar. Så stora var skillnaderna att de inte utan hjälp av tolk kunde prata med varandra. Jag är tämligen säker på att det krävs mer än ca 1000-2000 år för att utveckla dessa skillnader. Jag är mer anhängare av teorin att ursprunget till de indoeuropeiska språken är att finnas ännu längre bort än Renfrews Anatolien och Gimbutas ukrainska stäpper. Jag skulle vilja förlägga det ursprunget till Kaspiska havet, runtom hela sjön.

Spridningen av de indoeuropeiska språken har skett på många olika vis. Den första vågen tror jag var med vanliga jägare och samlare. Den andra vågen med herdar och tidiga jordbrukare, tredje vågen med jordbrukare av det mer klassiska snittet, fjärde vågen med mer lösliga sällskap som mest var ute efter land att styra. Det kan förstås ha skett lite annorlunda, de lösliga sällskapen kan ha kommit när som helst. Min poäng är att man med DNA-teknik kommit så långt som att man vet att de allra flesta som talar ett indoeuropeiskt språk hör till haplogrupperna I1, R1 och G för Y-kromosom-DNA (Y-DNA) och H, I, K, R och U (som alla är undergrupper till N) för mitokondrie-DNA (MT-DNA). Det gemensamma ursprunget för alla dessa är ett ungefärligt område sydöst om Anatolien, nära Kaspiska havets södra strand.

Problemet är att många andra som inte talar ett indoeuropeiskt språk också ingår i dessa haplogrupper och gör det lika naturligt som alla andra. Baskerna är ett sånt exempel. Dessutom finns det andra haplogrupper som visserligen är mindre spridda men som inte desto mindre är såpass vanliga att de bör nämnas. T är en MT-DNA-grupp som förekommer i viss mängd kring Östersjöns stränder men totalt färre än 10 % av alla européer beräknas tillhöra den här gruppen. Många kungligheter tillhör T-gruppen och ska man gå på det resonemang jag fört ovan är de som tillhör T-gruppen ättlingar till en elit som en gång spreds över Europa och kanske hörde till överklassen i många samhällen, möjligen under jordbrukarstenålderns höjdpunkt.

En annan mindre tätt förekommande men inte desto mindre spridd är MT-gruppen V som finns i Spanien, på Irland, bland samer i Norden samt bland berberna i Tunisien. Så även här finns svagheter som kan stjälpa den mest ambitiösa teori. Vi kommer troligen aldrig att kunna para ihop folkslag med språken helt och hållet. Ej heller kulturerna till fullo. Att religiösa yttringar och vissa traditioner stämmer överens till stora delar är förstås ett indicium för ett gemensamt ursprung men det talar tyvärr inte om var.

Nästa gång går vi vidare och undersöker de olika gemensamma traditionerna och historierna som finns bland de indoeuropeiska språkens talare.




"Just think about it for a moment: One gram of DNA can store 700 terabytes of data. That's 14,000 50-gigabyte Blu-ray discs"

Bilar kan tas i förslag

Bild av Josh.

Bilen kan tas i beslag vid upprepade förseelser (tre gånger inom en sexårsperiod) - för alltid. Det är ett förslag som nu ska övervägas av justitieministern och som kan bli verklighet. Som det är nu tas väldigt få bilar i beslag och man kan få tillbaka den, i vissa fall.

Detta förslag är nog passande för att komma åt dom som kör rattfulla eller med andra droger i kroppen. Att de kan komma åt andra bilar gör inget, det är bara att ta in de bilarna också. De som lånar ut sina bilar borde få stå sitt kast för att de är så dumma att de låter knarkare och fyllon köra deras bilar.




"Alkohol konserverar allt utom värdighet och hemligheter."

Språkhörnan: Hur man ställer en fråga

Frågor är ett vanligt sätt att få reda på saker. Men de kan också användas som en vänlig påtryckare, t ex "Kan du vara snäll och hjälpa mej med den här tunga soffan?" eller "Kan du flytta på dej?", vilket ju är ordrar i förklädnad. Sen har vi konstaterande frågor och det är här mitt problem kommer in. Jag vet att många använder denna typ av frågor för de tycker det låter artigare att använda dessa frågor istället för de längst upp men rent semantiskt har de fel.

Frasen "Gör du detta senare?" är bara giltig om man redan har kommit överens om en sak. Den kan, och bör, aldrig inleda en diskussion. Att inleda en begäran med "Gör du detta?" är helt fel. Jag vet att en del ser detta som en artigare form än "Kan du göra detta?" men i mina öron låter det som en förklädd begäran, en order utan att vara en order. På så vis tycker jag detta låter mer oartigt än "Ska du göra det idag?" eller "Vill du göra det åt mej?"

Jag låter väl som en lingvistisk rättshaverist men det känns fel att använda en konstaterande fråga som inledning till en händelse. Så här tänker jag mej att det borde gå till:

1. Någon vill ha en tjänst utförd. Han/hon frågar mej, "Har du lust att hjälpa till?"
2. Jag svarar och får problemet förklarat för mej.
3. Sen frågar personen "Gör du det senare?"
4. Jag svarar igen och så är den diskussionen avklarad.

Men många inleder samma sorts diskussion med "Gör du det åt mej?" och då får åtminstone jag inte samma inställning till den tjänst man begär av mej. Jag känner större press på mej att utföra tjänsten utan att få en chans att säga nej, om jag inte kan eller vill utföra tjänsten. Därför är det bättre att inleda en fråga med orden kan eller vill.




"Allt som jag kallar grammatik låter sig sammanfattas i ett enda ord: Oregelbundenhet."

Dagens foto

En liten bild så här på morgonkvisten innan allvaret börjar.




"Om min rumpa inte är för stor för att bli fotograferad, borde den inte vara för stor för mig heller."

Ledarlös ledare i DN

Medan jorden fortsätter sin svagt elliptiska cirkel runt solen fortsätter cirkelresonemanget kring klimatdebatten på de stora drakarnas ledarsidor. Ett cirkelresonemang som går ut på att människan är en stor bov för det vi gör mot klimatet, vilket är konstigt eftersom klimatet är en skrivbordsprodukt framtagen för att återge den cykel vädret beskriver från år till år. Så hur kan vi skada en skrivbordsprodukt?

Här är det DN som cirklar hej vilt i klimatdansen. Det som mest slår slint är beskrivningen av alla satsningarna på vad som kallas klimatkamp. Vad det egentligen handlar om är det dåliga samvete vissa har för att vi har det bra samtidigt som vi förstör vissa ekologiska samband med vår moderna livsstil. Artikeln går på i samma stil hela tiden med den samvetstyngda undertonen att vår ekonomi ska rädda oss ur situationen. Vi har pengar och vi ska satsa dom - kosta vad det kosta vill. Det är vad man anser.

Problemet är ju att vi nu har en ekonomisk situation som inte tillåter några såna här extravaganser utan att vi allvarligt skadar vårt samhälle. Men om man är konspiratoriskt lagd kan man kanske säga att det är dithän de vill ta oss med sina avtal och påbud. Har vi råd att rädda världen från ett problem som har sitt ursprung i ett misstag begånget av folk som blandat ihop klimat och miljö?

Uppdatering dagen efter: Läs Lars Kamëls inlägg i samma ämne och om samma ledare. Det är uppfriskande läsning.


"Den som uppträder som en åsna får inte ta illa upp om folk börjar rida på honom."

Vetenskapshörnan: Egyptisk prinsessgrav funnen

En del av graven prinsessan Shert Nebti ligger i.

För 4500 år sen begravdes hon, välkänd av sin samtid, med fulla regalier som det anstod en prinsessa i Egypten. Hennes namn var Shert Nebti och hon var ungefär samtida med de faraoner som lät bygga de största pyramiderna vid Giza. Det var ett tjeckiskt arkeologilag som grävde ut graven.

För övrigt är det egyptiska ordet för kung inte farao utan nesoe eller heqa. Ordet farao (pr-Aa) betyder det stora huset och syftar på det palats den egyptiske kungen bodde i, senare även som benämning på släkten. Det var Thutmose III som ändrade på detta då han talade om sej själv som varande huset.




"If a man speaks in the woods, and there isn’t a woman around to hear him, is he still wrong?"