Dumheter världen över

Nationalismen frodas på individens och lokalpatriotismens bekostnad. Se bara på vad som händer i Ukraina där proryska separatister lever i en värld där de anser att ukrainare förgriper sej på dom rent politiskt och kräver därför självstyre. Nationalismen är en fluga som tyvärr har hållit i sej sen tidigt 1800-tal. Den utgår från den felaktiga tanken ett land ett folk, enbart på grundval av att ser man någorlunda likadan ut, pratar ett någorlunda likadant språk och har en någorlunda liknande kultur så hör man ihop i ett enda land. Inte minst DNA-tekniken har ju motbevisat denna tanke, men skrapar man lite på historieskrivningen ser man ju hur fel nationalisterna har. Inget land har en enhetlig befolkning med gemensam kultur- eller språkhistoria. Så det så.

Felaktigheter dominerar tydligen i världen, trots att vi lever i vad som kallas den bästa tiden. Nordkorea, eller som jag gillar att kalla landet Nördkorea, är ett sånt exempel. Vissa saker är förbjudet att fotografera var man än kommer i världen, som hemliga anläggningar eller ännu viktigare, folks privatliv utan tillstånd, men i Nordkorea får man tydligen inte fotografera ens soldater, magra och fattiga människor eller statyer bakifrån.

Det finns många myter som borde krossas totalt om immigration och som har med bland annat nationalismen att göra. Det är ett fåtal bland de som kommer från andra världsdelar till Europa som är inskränkta, skriker om våld och hatar folk som inte gillar deras religion. Men det beror ofta på att de möter inskränkthet, hot om våld och ogillande av deras religion. Både dessa människor och deras belackare är få till antalet, men de som skriker högst om detta är desto fler och de har så fel, så fel. Det man borde reagera på gör bara ett fåtal och de som svarar på reaktionen gör det på fel sätt, genom att klaga på utsocknes kommande.

Vad menar jag nu med denna harangen i stycket ovan? Jo, vi lever just nu en tid då bankerna, tjänstemännen och politikerna har orsakat en kris vlket framkallat ett system som innebär att vad vi vanliga människor än gör så hamnar vi i fällan hela tiden. För att kollra bort oss skriker demagoger högt om att krisen är orsakad av massinvandring. Det i sin tur leder till att människor som egentligen borde hålla käft för deras åsikter inte har med demokrati att göra nu gör sina röster hörda. Man kallar dom högerextrema. Jag kallar dom bara för extrema eftersom det i mitt sinne inte finns någon höger eller vänster. Behöver jag påpeka för alla att NSDAP var ett socialistiskt parti och utförde det mesta av sin politik i just socialistisk anda? Vilka av dagens nynazister skulle kalla sej socialister?

Jag föreslår att vi kallar dom efter deras ideologi, inte var på en fantasilös skala de skulle kunna tänkas höra hemma. De är fascister, nationalister, islamister, fundamentalister, radikala, socialister, kommunister, vad som helst utom höger eller vänster. Det finns inte längre nåt höger eller vänster. Den tiden då man satte sej till höger eller vänster om talmannen i det franska parlamentet och utformade sin politik efter var man satt är förbi. Men jag tillät mej en utvikning här, det handlade ju om att krossa myter och istället krossade jag nåt annat. Den största myterna om immigrationen till Europa är att de tar våra jobb och sakta tar över våra liv.

Jag pratar inte arabiska, farsi eller finska, inte heller äter jag hummus eller memma. Inte heller har jag sett någon från ett annat land som fått ett jobb på infödingarnas bekostnad. Tvärtom, de tar jobb som vi är för lata att ta. Vi har blivit så bekväma att vi ser oss som britterna i sina kolonier; sittandes i solstolen med varsin tjänare som viftar fläktande vindar över oss medan vi ser på när andra arbetar. Inte undra på att det är så svårt att få européer att göra nåt. Vi vill inte för vi har blivit offer för vår egen framgångssaga. Samtidigt som de styrande och de med resurser gör allt för att vi ska fortsätta lata oss. Så kommer människor från andra länder och bland dom råkar det finnas några få rötägg som inte kan sköta sej och genast skriker de största latmaskarna av alla, extremisterna, att nu kommer de för att ta våra jobb och våra liv.

Malena Ernman oroar sej över att solen går ner över Europa. Det har den gjort för länge sen. Det är månljust ute nu, på grund av de styrandes makthunger, bankernas och storföretagens ekonomiska girighet, nationalisternas listiga lögner och vår lättja. De få bland de utsocknes kommande (immigranterna alltså!) som inte kan anpassa sej ska förstås inte stanna här, men alla andra är välkomna och bör få en plats bland sina genetiska och kulturella bröder och systrar. För vi hör ihop och vi bör blanda oss så mycket som möjligt, så att inaveln inte breder ut sej för mycket. Nationalism och protektionism leder till inavel - på sikt.

Hitler drömde om ett Festung Europa. EU, bankerna, nationalisterna och extremisterna verkar göra allt i ett oheligt samarbete för att förverkliga hans dröm...



"Banana Republic, Septic Isle
Screamin' in the sufferin' sea, sounds like cryin'
Everywhere I go, yeah everywhere I see
The black and blue uniforms, Police and Priests"

Min favoritmusik: Love Over Gold

Love Over Gold från 1982 är Dire Straits bästa skiva. Det är jag inte ensam om att tycka. Det är här Mark Knopfler gör sin bästa insats som låtskrivare och arrangör. Fem låtar, varav den längsta är över 14 minuter lång. Härligt! Denna låt, Telegraph Road, är en lång beskrivning av hur en väg blir till en stad som sen stagnerar under låtens gång, alltmedan musiken illustrerar denna uppgång och fall. De avslutande fem minuterna, som är helt instrumentella och riktigt rockiga för att vara Dire Straits, kan säkert sägas vara beskrivande för hur de flesta samhällen som en gång växte upp som svampar senare övergavs när jobben tog slut och samhällena bytte karaktär.

Liksom plattan före kan varje låt här sägas vara en film i sej. Detta gäller inte minst den lugna men ominösa Private Investigations som handlar om en privatdeckare på uppdrag i storstadsdjungeln. De sista minuterna på denna sju minuter långa låt är instrumentella men de berättar mer än många låtar med många och långa ord just för att den är så förbannat bra skriven, arrangerad och framförd. Här får den annars så lugna låten lite fart i och med basen som här får illustrera stegen längs gatorna, följt av en elak elektrisk gitarr som skär genom den övriga musiken som ett gevär eller en pistol som avfyras.

Varje melodi speglar texten otroligt väl, och mer överensstämmande än Industrial Disease får man leta efter. Texten är lustig, politiskt färgad och ironiserar starkt över Margaret Thatchers Storbritannien anno 1982. Det verkar inte ha gått så bra för alla under hennes styre. Samtidigt är musiken spetsigt elak och ganska snabb, rockig och med två elaka gitarrer. Det är på sin plats att nämna den andre gitarristen, den amerikanskfödde Hal Lindes, som numera är mer känd som kompositör av musik till filmer och dokumentärer. Han och Alan Clark, som spelar keyboards och andra klaviaturer, var då nya till bandet. Det verkar som om Knopfler fick blodad tand av samarbetet med Roy Bittan 1980 för Love Over Gold domineras stundtals av keyboards.

Men de tar inte över eller för bort uppmärksamheten från de övriga instrumenten, snarare förstärker de hela skivan. Titelspåret är ett perfekt exempel på detta. Pianot som inleder Love Over Gold spelar en vacker melodi som besvaras av en lika vacker gitarrmelodi. Min favoritlåt är den sista, den åtta minuter långa It Never Rains, en låt som byggs upp från en vacker liten orgelmelodi till en stark bluesrock och som avslutas med ett tre minuter långt gitarrsolo. Jag har förstått att låten är en attack på en före detta flickvän och fru. Om deras förhållande var som låten måste det ha varit ganska hårt, för låten blir väldigt hård. Närmare hårdrock än så här kommer inte Dire Straits.

Den här plattan förtjänar att spelas dygnet runt för så bra är den. Spela den gärna i sin helhet för även om låtarna var för sej är det som helhet skivan är bäst.



"I go down to Speaker's Corner I'm thunderstruck
They got free speech, tourists, police in trucks
Two men say they're Jesus one of them must be wrong
There's a protest singer singing a protest song - he says
'they want to have a war to keep us on our knees

They want to have a war to keep their factories
They want to have a war to stop us buying Japanese
They want to have a war to stop Industrial Disease
They're pointing out the enemy to keep you deaf and blind
They want to sap your energy incarcerate your mind
They give you Rule Brittania, gassy beer, page three

Two weeks in Espana and Sunday striptease'
Meanwhile the first Jesus says 'I'd cure it soon
Abolish Monday mornings and Friday afternoons'
The other one's on a hunger strike he's dying by degrees
How come Jesus gets Industrial Disease"

Min favoritmusik: Making Movies

Dire Straits tredje album kom ut 1980 och detta var det första album jag personligen kom i kontakt med. Min mamma köpte detta när det var nytt och spelade skivan ganska ofta och några år senare tog jag över. Detta är en riktigt bra platta som förtjänar att spelas flera gånger på raken. Precis som med första plattan är denna fylld med låtar som berättar varsin speciella historia. Första låten Tunnel Of Love är en självbiografisk skildring av Mark Knopflers egen uppväxt i Newcastle, dit familjen flyttat från Glasgow när barnen var små under 1950-talet.

Plattans titel är Making Movies och man skulle väldigt lätt kunna göra en film av var och en av de sju låtarna. Texterna ger gott om utrymme för manus. Det är olycklig kärlek mellan två unga i en version Shakespeare kanske inte skulle ha känt igen (Romeo And Juliet), rå sexuell spänning (Expresso Love), en flicka på rullskridskor som drömmer stora drömmar (Skateaway), bögar i München som gillar franska filosofer (Les Boys), en regnfylld beskrivning av modern kärlek (Hand In Hand) och en ganska positiv syn på livet som uttrycks i form av glad rock som får en på härlig humör (Solid Rock).

Musiken är som alltid väldigt bra framförd, och här får bandet hjälp av klaviaturisten Roy Bittan från Bruce Springsteens band. Hans bidrag ger en extra dimension till låtarna, men tro inte att det låter speciellt mycket Springsteen över dom. Kanske Hand In Hand är närmast på den punkten med sin lite amerikanskinfluerade poprock i bästa balladstil. För en nybörjare som kommer in nu i Dire Straits musik är Making Movies den perfekta början. Här finns allt som fanns med på första plattan, plus den kaxiga attityden hos tvåan, samtidigt som självförtroendet hos Mark Knopfler nu vuxit så mycket att han vågar sej på riktigt intrikata kompositioner. Det bästa skulle snart komma...



"House of cards
never built for shock
You could blow it down 
in any kind of weather"

Rösta pirat!

Jag säger bara: Rösta på Piratpartiet! Det är inte det bästa du kan göra, men det är bättre än något av riksdagspartierna. Riksdagspartierna står bara för stagnation av samhället och vill inte dej som individ något gott. Over and out!



"Har någon sett Sabina?"

Min favoritmusik: Communiqué

Om debuten var lyckad så brukar uppföljaren innebära problem, framför som alla jämför tvåan med ettan och pekar direkt på saker som borde ha gjorts bättre. Vad gäller Communiqué, som kom 1979, kan man säga att detta verkligen gäller, för det finns småproblem med skivan. Visserligen är låtarna väldigt bra, skivan välproducerad och texterna är som vanligt när det gäller Mark Knopfler väldigt intressanta, men det är nåt som känns fel. Inget stort fel för skivan är fantastisk. Nej, felet är att skivan är för bra. Detta borde ha varit debutskivan för låtarna är ännu bättre rent individuellt än på debutplattan. Det märks att Knopfler blivit varm i kläderna här. Han till och med vågar sej på andra musikstilar än på debuten, som pop, reggae, calypso och renodlad rock.

Den synnerligen ironiska Once Upon A Time In The West inleder hela plattan och med sin reggaebetonade rock sätter den tonen för hela plattan, som om den utmanar alla andra artister att göra lika bra inledningslåtar. Här har country- och jazzinfluenserna tonats ner i många av låtarna, kanske mestadels genom påverkan från Jerry Wexler och Barry Beckett som producerade skivan, men i titelspåret, Angel Of Mercy samt Portobello Belle visar sej åtminstone countrymusiken. Annars är det popen som dominerar. Barry Beckett spelar för övrigt piano och orgel på skivan under pseudonymen B. Bear. David Knopfler verkar dock ha tröttnat på att spela "andrafiol" och lämnade året efter, när tredje plattan spelades in.

Hela skivan andas perfektionism, samtidigt som det känns inspirerat och mycket taget ur luften på ett sätt som gör att man inte tänker på pedanteriet från Knopflers sida. Synd bara att Mark verkar ha glömt bort sin bror, som kommer helt i skymundan långa stunder. Det verkar som om även producenterna verkar ha glömt bort hans insats. David blir ofta elefanten i rummet och hade det inte varit för att man vet att han är den som spelar i högra högtalaren hade man som lyssnare också glömt bort honom. För den som gillar mjuk gitarrrock när den är som skönast, och som gärna kan tänka sej att låta skivan gå om och om igen är Communiqué väl värd sitt pris, oavsett om du väljer vax (LP) eller plast (CD).



"Some people get a cheap laugh breaking up the speed limit
Scaring the pedestrians for a minuteCrossing up progress driving on the grassLeaving just enough room to passSunday driver never took a test
Oh yeah, once upon a time in the west"

Min favoritmusik: Dire Straits

Inspirerad av andra musikbloggar (se min blogglista i högermarginalen!) gör jag nu min blogg till en musikguide och tänker därför då och då presentera delar av min musiksmak. Jag börjar med Dire Straits, en grupp jag gillat sen början av 1980-talet då jag var liten.

Dire Straits första platta kom 1978 och då var jag inte intresserad av sådan här avancerad musik. För avancerad är den, trots att den framstår som enkel när man först hör den. Två gitarrer, en bas och ett trumset låter kanske inte som nåt speciellt, men om man betänker att det är Mark Knopfler vi har att göra med så är det verkligen nåt speciellt. Fel, ordet är SPECIELLT! Den mannen har en osviklig förmåga att fånga känslan i en historia i både sin gitarr, sin sångteknik och de texter han skriver. Han låter som en Bob Dylan som kan sjunga, samtidigt som han också har dennes känsla för en bra historia.

Första gången jag hörde denna platta trodde jag dock att det var nåt fel på skivan, alternativt skivspelaren. Första spåret, Down To The Waterline, börjar nämligen väldigt tyst. Man hör bara ett svagt gitarrspel, framsmekt av Knopfler på det vis som nästan bara han spela. Vad Knopfler spelar är en blandning av allt. Det är jazz, rock, country, folkmusik och nåt obestämbart som bara är - Mark Knopfler. Redan från början märks dock hans förkärlek för country och jazz i en unik kombination. Ingen annan kan som han låta en rockabillylåt, Setting Me Up (som Dave Edmunds säkert skulle kunna göra nåt av om han får lust att göra en ny platta), följas av en jazzrocklåt, Six Blade Knife.

Den stora låten, den som Dire Straits blev kända med, är förstås Sultans Of Swing. Den spelas fortfarande då och då i radion, om än inte alltid i sin helhet vilket är synd för berättelsen om ett band som spelar på pubar är fascinerande. Likaså Knopflers gitarrspel, han spelar ut hela sitt register på bara några sekunder i slutet av låten. Hela plattan andas tekniskt kunnande. Marks bror David på gitarr, kompisen John Illsley på bas och en till kompis, Pick Withers, på trummor är väldigt samspelta och det märks att de repat låtarna både en och två gånger innan de fick Muff Winwood att producera deras debut. Lyssna bara på den sista miuuten av In The Gallery där man bara inte kan sluta digga med när bandet far ut i nåt slags improviserat slut.

Det är ovanligt att Mark Knopflers låtar improviseras i studion, men just på denna plattan finns små ögonblick som är lite påhittade under inspelningens gång. En låt som jag fastnade för redan första gången jag lyssnade på plattan var Lions. En perfekt blandning av country och jazz i bästa Willie Nelson-stil, ungefär som om Knopfler lyssnat på alla Nelsons skivor samtidigt, och slutet är underbart. Man riktigt ser för sej den solnedgång Knopfler sjunger om i början av låten. Mycket av det Knopfler sjunger om handlar om hans betraktelser av sin omgivning och varje sång är en liten novell i sej.

Jag har svårt att se hur någon artist, stor eller mindre, ska kunna göra en bättre debutplatta än Dire Straits. Denna rekommenderas starkt, inte bara för dess starka låtar utan också för texterna. Jag hoppas jag med denna alldeles för långa text har lockat den hågade att prova Dire Straits, som är så mycket mer än bara den platta de är mest kända för idag, Brothers In Arms. Jag återkommer med fler recensioner.



"Every single time I roll across 
the rolling River Tyne
I get the same old feeling
Every time I'm moving down the line"

Hur man med demokratins hjälp skapar monopol

Sanktionerat av alla riksdagspartier och hyllat av de företag som vinner på detta system. Vilket system? Jo, det som är i bruk i dagens samhälle och som kallas entreprenad genom offentlig upphandling. Enkelt och något naivt beskrivet går det ut på att landsting och kommuner, även staten, har en tjänst de vill sälja för de vill ha något gjort. Men de vill inte göra den själva så de lägger ut tjänsten till offentlig upphandling, en sorts auktion där lägsta budet vinner. Kommuner och landsting vinner på detta för de behöver inte lyfta ett finger samtidigt som de får in pengar, företagen vinner på detta för de behöver inte betala så mycket och alla i beslutsfattande positioner blir nöjda och glada. Ju mindre pengar desto sämre service, har det dock visat sej i många fall.

Vårdhem, järnvägar, sophantering, vägskötsel och länstrafik är bara några av de områden där tjänsterna har lagts ut på entreprenad bara för att man inte gitter göra något själva. Men detta är inte det största problemet ur demokratisk synvinkel. Detta är ett problem i sej som dryftats i mången tidning och överallt på nätet. Det demokratiska problemet är att denna modell möjliggör monopol, ibland oligopol, vilket inte stämmer speciellt bra överens med demokratitanken. Det gör ju att bara en röst hörs (det företag som vann upphandlingen) och den rösten är väl inte så intresserad av att höra kritik alla gånger.

Det finns privata alternativ förstås till allt detta, vilket alltid är bra. Men den rösten hörs inte i allt pladder som kommer från våra folkvalda om hur förträfflig denna modell med offentlig upphandling är. Men den stänger ju ute de som kanske har en bättre service men som är tvungna att göra det lite dyrare. I detta läge märks det verkligen att vår form av demokrati innebär att vi väljer våra diktatorer. Speciellt som denna modell har så många svagheter att man undrar över att den fått vara med såpass länge som den har. Jag förespråkar istället att kommunerna (landstingen ska bort!) inte befattar sej med någon av dessa tjänster och lämnar detta åt privata bolag. Ett kommunalt bolag som konkurrerar med de privata på lika villkor kan förstås få finnas, men offentlig upphandling är bara ännu ett sätt att behålla makten över medborgarna på.



"You are my sunshine 
my only sunshine
You make me happy
when skies are grey"

Varför vi behöver kritiskt tänkande

Tidigare idag skrev jag om hat kontra konstruktiv kritik. Knappt har jag skrivit klart i det inlägget förrän jag får vatten på min kvarn. För inget är väl så ogenomtänkt och hatiskt, inte bara mot kvinnor utan även mot män och människor generellt, som sharialagar? Det tänker nämligen det lilla stormrika sultanatet Brunei införa successivt, vilket får många rationellt tänkande människor att skaka på sina huvuden världen över. Dessutom har många börjat bojkotta verksamheter ägda av bolag från Brunei. Inte för att bojkotter verkar ha någon effekt nu för tiden, men de får i alla fall uppmärksamhet. Vem vet, kanske sultanen av Brunei ändrar sej och drar tillbaka sina dumma propåer?

För den som inte är så hemma i vad sharialagar är för något, så är de den moderna versionen av Hammurabis lagar, de där lagarna som alla i regionen sen kopierade och som sen hamnade i bibeln (naturligtvis, allt som står där är ju hämtat från tidigare källor!). Principen för dessa är lika för lika, alltså straffet ska vara lika hårt som man anser att skurken ifråga är kriminell. En mördare ska alltså dödas, en tjuv ska få ena handen avhuggen osv. Men mord gav inte dödsstraff i gamla Babylonien, vilket alltså får ses som en anpassning till mer "modernt" tänkande.

Detta är alltså ett viktigt skäl till varför kritiskt och konstruktivt tänkande behövs. De som vill ha sharialagar måste faktiskt vara antingen helt känslokalla eller helt och hållet går på instinktiva känslor. De som försvarar människorna bakom sharialagarna bara för att de är muslimer måste vara blinda. De flesta muslimer följer inte sharialagarna, för de är knappast intresserade av gammaldags idéer. Vi följer knappast bibeln i vår vardag, varför skulle då muslimer i gemen följa koranen? Jag säger till sist som Bionic Dance säger på sin YouTubesida: Kör inte på autopilot, tänk istället.



"Det här är ju världens bästa kladdkaksrecept"

Vad är hat och vad är konstruktiv kritik?

Det pratas väldigt mycket om hat, men väldigt lite om kritiskt tänkande och kritik. Det är förvånansvärt många som faktiskt kommer med äkta kritik där ute, men de skriver olyckligtvis ganska dåligt eller har en dålig dag så deras skrivelser liknar mer hattexter än det de tänkt sej från början. De har fallit in i det dåliga sätt att skriva som dom de tänkt kritisera. För nog är de flesta där ute som klagar på rasism, kvinnohat och religionsförföljelser själva hatfyllda och trångsynta. Mer än dom som blir uthängda som hatare många gånger.

Värt att notera för alla som tycker jag ställer mej på "fel" sida, jag tänker mej för en stund att det inte finns några riktiga rasister, homofober, misogyna eller religionsförföljare utan att de som verkligen vågar kritisera det politiskt korrekta är offer för kollektivismens hydra. För jag tänker nämligen så här: Att våga kritisera är en av de viktigaste aspekterna av yttrandefriheten. Den delen vill människor med makt på agendan ta ifrån oss, bland annat genom att svartmåla sina motståndare och bästa sättet att göra det är att använda ord som i detta fallet blir till skällsord. På så vis har man brännmärkt sina motståndare och "vunnit".

Men frågan är vad man vinner på att brännmärka sina motståndare i längden? Kritik är vad som för samhällsutvecklingen vidare. Att smäda sina meningsmotståndare är således kontraproduktivt. Men vad är hat och vad är konstruktiv kritik? Det är egentligen väldigt lätt att skilja dom åt. En som hatar skriver bara invektiv och uttrycker sej hotfullt när han/hon blir trängd. Den som skriver konstruktiv kritik är egentligen inte ute efter dom han/hon kritiserar utan vill enbart sätta fingret på vissa saker som antingen är oklara, dåligt underbyggda eller helt enkelt inte stämmer överens med verkligheten.

Att få sin maktbas undergrävd på detta vis av kritiskt tänkande är aldrig bra för de självutnämnda moralpredikanterna med fötterna på den moraliska höga kullen. Därför väljer de ofta den fega attacken, personangreppet. Detta följs ofta av användandet av skällsord. Så många gånger är det dom som skriker högst om rasism, misogyni, religionsförföljelser och homofobi som själva är hatarna. Ju högre utbildning och finare ord att linda in sitt hat i desto värre. Men ibland kokar det över på dessa hatare, som kanske märks i Thunderfoots film nedan. Han listar just såna som jag pratar om, och passar på att göra narr av dom på samma gång.

De som skriker högt om hat är påfallande ofta människor med allvarliga personliga problem som de av olika anledningar vill göra offentliga utan att egentligen tala om dom som sina problem. Många gånger projicerar de därför sina problem på andra människor. Så nästa gång du hör en arg människa anklaga en annan för någonting och det inte verkar som att den som anklagar har fog för sitt utbrott, tänk då på ramsan som man lärde sej på dagis: Den som sa't han va't. Så där, nu kan vi återgå till "verkligheten".



"They've got groupies for their bands,
all I've got is my right hand"

Boko Haram - Farliga fjantar som tror de är nåt

Det har säkerligen undgått få med ett öga på nyhetsflödet vad som skett i Nigeria. Ännu en av dessa sekter med vapen, Boko Haram, har varit framme och förstört livet för många människor. De har tagit unga flickor som gisslan och tänker sälja dom som slavar. Boko Haram, vars namn betyder ungefär västerlandets sätt är en synd, eller förbjudet, (arabiska är inte min starka sida!), verkar vara en sån där organisation som använder en ideologi som förevändning för att få det dess medlemmar helst av allt vill ha, nämligen makt över andra människor. Förevändningen i detta fallet är förstås religionen. Hade de inte varit muslimer så hade de säkert dödat i Jesu namn, eller nån annans namn.

Problemet med såna här rörelser är att de inte vill sprida sitt budskap på ett intelligent vis. De vill istället göra sej kända genom våld och övergrepp. Det är inget grepp man vinner några humanitära priser precis, inte heller vinner man folks uppskattning och intresse i längden. Hat, fruktan och hämndbegär är de enda saker man får i gengäld om man uppför sej som Boko Haram. Om det är något som är haram är det väl dessa tokar, eller hur?



"Harmlessly passing your time
in the grassland away
only dimly aware of a certain
unease in the air"

Jag är en terrorist!

Saudiarabien har deklarerat att alla ateister är terrorister. Vilket alltså innebär att förnekar man alla gudars existens så är man i samma lag som alla hemska människor som genom seklerna gjort sitt bästa för att sätta skräck i världens länder och deras befolkningar. Vi är alltså lika hemska som de som flög in i World Trade Center-tornen och Pentagon, och dessa terrorister kom från - Saudiarabien!

Detta är en del av de lagar som skrivits om på sistone för att saudierna som har makten i oljelandet inte vill ha något som hotar deras maktposition. Att då ge sej på ateister, vars verksamhet inte på något vis hotar familjen Saud, är bara ett svepskäl. Men jag kan ändå inte tänka mej Richard Dawkins som en bombkastande skurk beredd att döda alla som tror på en gudom. Däremot finns det gott om religiösa tokar som begått terroristdåd i sina gudars namn...



"Everytime you make a typo
the errorists win"

Socialtjänsten - bra eller dålig?

Den senaste tragedin där en liten flicka dog trots att man varnat för att flickans moster och morbror var farliga med en socialtjänst som inte direkt har gjort sin plikt gör att åtminstone undertecknad undrar om socialtjänsten är bra eller dålig för de medborgare de är satta att hjälpa. Missförstå mej rätt nu, det är inte själva organisationen som sådan jag är ute efter. Det är enskilda medarbetare, chefer och lokala avdelningar som det kan vara allvarliga fel på. De allra flesta är bra, har rätt inställning till sina klienter och har säkerligen adekvat utbildning.

Jag skulle tro att det är dom som är ute på fältet som är bäst bland de som jobbar direkt med på socialförvaltningarna. Det verkar som om felet är hos de som bestämmer. Det är hos cheferna och de med för starka personligheter som problemen finns. Det är dom som gör att stackars barn kan drabbas av blinda myndighetspersoners okunskap. De verkar inte se vilka skador de kan orsaka genom sina aktioner. Endast den som inte vill se är riktigt blind. Vissa myndighetspersoner gillar den makt de får av att ha andra människors liv i sina händer. Såna bör inte vara kvar på samma arbete för länge.

Helst bör myndigheter och de som jobbar inom diverse myndigheter inte få bestämma på egen hand för mycket. Det blir oftast bara problem när de får maktbefogenheter. Är då socialtjänsten bra eller dålig? Om vi med den menar de som jobbar med arbetslösa och barnfamiljer med problem samt liknande problemområden så är socialtjänsten är bra. Om vi med påfallande många chefer och myndighetspersoner med starka personligheter som sätter sej över enskilda människors rätt till ett drägligt liv så de dåliga.  Men det är inte alltid så enkelt som det låter här. Det får vi diskutera en annan gång.



"Some people are weatherwise, but most people are otherwise."

Utsläppen på havens botten - vilken betydelse har de för klimatet?

Anthony Watts tar upp ett viktigt ämne när vi talar om klimatfrågan, nämligen vulkanerna på havsbottnen som spyr ut miljarder ton gas av olika former varje dygn, år ut och år in. Det verkar som om detta är vad anglosaxisktalande människor kallar elefanten i rummet. För det verkar inte som om klimatforskare brytt sej om att beakta de enorma mängder koldioxid som släpps ut i haven, och som i slutändan också hittar upp i atmosfären, från dessa öppningar på havsbottnen.

Haven är fulla med koldioxid, 100 gånger mer än människan hittills har släppt ut under drygt 200 år. Koldioxid slipper som sagt ut i atmosfären från haven, men någon ökning av temperaturen som en följd av detta har inte kunnat påvisas. Att blunda för detta är dårskap och kommer att leda till än större dårskap, speciellt om vi fortsätter blunda för viktiga fakta av den här kalibern. Våra medier, och i ännu högre grad "våra" politiker, kommer förstås inte bry sej om dessa rön. Kejsaren måste ju fortsätta bära sina nya kläder...

Elefanten i rummet.

"I left my home one day
For the sake of better pay
In a foreign land 12 centuries back in time
Where the sun keeps burning down
On the hole drilled in the ground
And I dream of the girl I left behind"

Historiehörnan: Gudafiguren från Gamla Uppsala

Figuren som grävdes fram får 2012 sen i Gamla Uppsala, och som nu tagits fram ur den klump den hittades i, fascinerar alla historie- och arkeologiintresserade. Men jag är lite tveksam till att man enbart ska tolka den som en gudafigur. Jag funderar på om denna lilla figur kanske är en spelpjäs, kanske till och med till schack. Den är åtminstone väldigt lik spelpjäser och såna hade ju magiska egenskaper för många. Kan man tolka dom som gudafigurer går det säkert att tolka dom som spelpjäser.

Visst står figuren som en person med maktbefogenheter, dvs händerna på höfterna, men så såg spelpjäser och tidiga statyetter också ut. Figuren är ju bara 1,5 cm stor så om den hade religiös betydelse torde den ha fått stå i nån alkov till nåt större. Den har daterats till ca 600-700-talet och det stämmer ganska så bra överens med införandet av spel från resten av världen till Norden. Men det är bara en tanke från min sida. Vi får nog aldrig veta säkert.

Figuren från Gamla Uppsala. Bild från Riksantikvarieämbetet.

"I hear voices, but I ignore them
and carry on killing"

Problemet med UEFA

UEFA är det korrupta organ som arrangerar de internationella matcherna i fotboll över hela Europa (plus Israel, kan inte dom hålla sej till Asien som alla andra tredjevärldsländer!) genom Champions League, Europa League och EM som går vart fjärde år. Korruptionen kan man acceptera eftersom alla organisationer är korrupta på ett eller annat vis. Vad gäller UEFA går korruptionen ut på att låta storlagen vinna Champions League varje år. Kommer nåt att storlagen först tvåa eller trea i sin liga låter man dom vara med ändå, just för att de är storlag.

De stora fotbollsländerna har därför en gräddfil rätt till de stora titlarna, alltmedan andra länders lag tvingas kvala för att få vara med i den turnering som innebär att alla mästarlag i respektive länder ska få vara med. Inte nog med att de stora lagen har en gräddfil med sina mästarlag, tvåan och i vissa fall även trean har samma gräddfil. Det är som på dagis, alla får medalj och kallas vinnare, fast här gäller detta endast för de stora fotbollsländernas lag.

Som om inte detta räckte finns bortamålsregeln som ett damoklessvärd hängande över de lag som spelar enligt UEFAs regler. Bortamålsregeln gör att vissa lag kan spela oavgjort när de möter ett lag på bortaplan och sen spela som de vill hemma. Denna regel är egentligen onödig och får många gånger negativa konsekvenser för spelet på plan. I alla fall anser jag att spelet blir lidande då ena laget bara spelar på resultatet från den match de spelade oavgjort på bortaplan, eftersom det då innebär att de inte behöver förta sej på hemmaplan.

Kan vi slippa UEFA nån gång i framtiden? Åtminstone korruptionen och deras tokiga ledning som hela tiden tycks ersättas av samma sorts galningar generation för generation. Bortamålsregeln får gärna försvinna den med. Vad säger ni? Är jag överdrivet hård mot UEFA eller?



"Look, if you will just tell me what the joke is, 
we can let things get back to abnormal around here"