Man bara skakar på huvudet...

Klimatet förändras, och då dör älgkalvarna i Blekinge och på Öland. Jag ser framför mej en smiley när jag läser artikeln i DN om detta, en skeptisk smiley. Man kan bara skaka på huvudet åt allt dravel som drar ner detta forskningsområde i smutsen. Allt är tydligen klimatförändringar så fort det inte stämmer in i den realitet man skapat åt sej.

Varför skulle klimatförändringar bara drabba älgkalvar i Blekinge och på Öland? Har vi med en väldigt selektiv klimatförändring att göra, som inte bara drabbar just ett visst geografiskt område, utan även bara en viss djurart, och inom den djurarten endast dess ungar?

Sen klimatfrågan kidnappades av alla klåpare som har mage att kalla sej forskare har det verkligen spårat ur. Allt som inte stämmer överens med vad vi är vana vid är orsakade av klimatförändringar. Det låter väldigt likt det resonemang den spanska, av påvarna stödda, inkvisitionen hade under 1400-talet till 1800-talet då man menade att djävulen låg bakom allt som inte stämde överens med det invanda. I likhet med denna hemska tidsperiod på 400 år är det självutnämnda experter som anser sej ha tolkningsföreträde och alla de som vill vara med och leka lallar glatt runt i ringen som ystra femåringar på midsommarfirande.

För övrigt, varför klampar den norska Nobelkommittén jämt och ständigt i klaveret när de ska utse fredspristagare? De verkar medvetet välja ut såna personer eller organisationer som inte lyckas med nåt som har det minsta med fred att göra. I år har de visserligen fått tag på en organisation som kämpar mot användandet av kemiska vapen, men de borde i så fall ha fått priset för länge sen. Istället för Al Gore, Barack Obama, de där i Nordirland...



"Whenever I hear the word culture, I bring out my checkbook"

Tio mest överskattade svenska musikartisterna genom tiderna

Det här är min väldigt subjektiva lista över de tio mest överskattade artisterna och musikgenrerna som nånsin blivit populära i Sverige. Det handlar som alltid inte om privatpersonerna utan om det dom gjort i musikväg, som offentliga personer. De är inte heller listade i någon speciell ordning, den enda ordningen är i den jag kommer på dom.

1. Håkan Hellström - Hans röst är inget att hänga i julgranen precis, även om den blivit bättre genom åren. På den punkten är han inte ensam. Ulf Lundell har i snart 40 år gett ut skivor och varit populär trots att hans röst också varit under isen hela tiden. Nej, det som gör Hellström överskattad i mitt tycke är hans låtar. Banala poplåtar med texter om antingen hans eget liv eller upplevelser kring hans person. Själva texterna går väl an men musiken är ofta trist, som att se målarfärg torka. Han skulle må bra av att låta andra sjunga hans låtar, med andra arrangemang.

2. Veronica Maggio - Hennes röst är bra men låtarna hon sjunger och musiken därtill är något av det mest intetsägande och mest banala jag hört på mycket länge. Likt föregående artist är Maggio en som gärna sjunger banala poplåtar som i stort sett handlar om vad hon tycker och tänker om sitt eget liv. Visst, det går bra - så länge man verkligen rannsakar sej själv och sjunger ur sitt inre om allt som händer en. Men Maggio får det att låta som om hjärta och smärta bara är en promenad i parken med hunden. Sen förstår jag inte varför hennes texter skulle vara så viktiga att man spelar låtarna på sportradion, utan att bryta när det blir mål...

3. Orup - Han började bra i slutet av 1980-talet och fortsatte vara relevant en bit in på nästföljande decennium men sen ca 1993 har han ältat samma sång. Det enda som skiljer är arrangemanget och enstaka ord som byts ut här och där. Hur länge han kan göra om samma sång vet jag inte och jag bryr mej inte längre heller.

4. Lena Philipsson - På tal om att älta samma sång, Philipsson är den okrönta drottningen av återvinning av sånger. Det är inte samma musik, men likväl har hon samma typ av texter i alla sånger hon gjort de senaste 10-15 åren. Det kvittar om hon skrivit texten själv eller använt sej av andra, det verkar vara samma typ av text varenda gång. Hon är tjatigare än AC/DC vad gäller återvinning och då är ändå de okrönta mästarna i den inofficiella tävling som går ut på att återvinna samma gitarriff.

5. Tomas Ledin - Direktörer, sommardagar, blå blå känslor är gamla fina ämnen han tagit upp en gång i tiden men efter att direktörerna nämnts i en sång i slutet av 1980-talet slutade rektorns i Sandviken son att vara innovativ. Nu hör han väl inte direkt till de allra mest överskattade, utan det är snarare så att han, som många av de som gillar hans musik inte vill acceptera, har tappat stinget och således överskattat sin egen förmåga att ständigt komma med nya slagdängor.

6. Kent - Vice svenska mästare i sorgliga och ödesmättade sånger (oomstridd etta på den punkten är Weeping Willows), men sorgligt är inte detsamma som överskattat. Det överskattade med Kent är att deras musik egentligen har samma problem som många i den listan också har, nämligen att de upprepar vad som i realiteten är samma sång om och om igen, med endast texterna som variation. De, och deras fans med dom, har överskattat sin förmåga att variera sej. Dom är vad man brukade anklaga Status Quo för, nämligen att ta ett ackord eller två och bygga på det i all oändlighet.

7. Thomas Di Leva - Egentligen borde inte han vara med här för hans tidiga musik var bra och underskattad. Men dåtid och nutid är inte samma sak för Di Leva. Då var han fräsch och nyskapande, nu är han bara som ett hack i en gammal LP. Hans försök att "vara med" framstår bara som irrelevant många gånger. Det är hans gamla alster som fortfarande drar folk. Från underskattad till överskattad, snacka om resa.

8. Cardigans (och Nina Persson) - Här snackar vi överskattad musik utan att man som recensent behöver gå till överdrifter. Detta är stentrist musik utan något som helst djup alls. Inget verkar heller hända från platta till platta, utan man återvinner friskt och utan skam samma låt hela tiden. Att musiken sen är av samma ödesmättade typ som Weeping Willows (utan att vara ens i närheten av den gruppens kunnande) hör inte hit.

9. I stort sett hela proggrörelsen - Inte nog med att man snor ett ord från en musikstil som är mycket bättre än den i högsta grad kommersiella poprock som det ju är, det är påfallande ofta gjort av musiker som spelade hellre än bra. Den politiska aspekten i texterna gjorde att denna musikstil blev "älskad" över allt annat av de som senare blev journalister och andra kulturbärare, vilket lett till att denna musik, som borde varit bortglömd för länge sen, nu fått en andra vår. Förhoppningsvis slipper vi denna fadda musik när den här trenden är över.

10. Dansbandsmusik - Denna ohyggliga blandning av pop, stel country och rockabilly, påfallande ofta spelad av band som hellre vill ha (fick)pengar och flickor än visa vad de går för rent musikaliskt. Ibland är musikerna tyvärr rena rama musikaliska stolpskotten, men de allra flesta vet vad de gör. Men varför måste de sjunga och spela denna avskalade, trista, countrypop?

Det var dom jag kunde komma på just nu. Det rör sej inte om nåt personangrepp gentemot någon av dom, utan snarare att jag stör mej på deras musik och att folk så lättvindigt tar denna musik till sej. Dessa tio artister och representanter för genrer skulle kunna göra bättre musik än de gör nu, eller inte.



"I speak to everyone in the same way, whether he is the garbage man or the president of the university"

Vem är större?

Många folkslag hatar varandra på grund av nånting ingen längre kommer ihåg. Man ger bråket andra dimensioner, enbart för att kunna fortsätta bråka. Alla Balkankrigen startades på detta sätt, av skäl som har hållits vid liv enbart för att vissa vill bråka. Balkan har varit skådeplats för många av dessa larviga och rent ut sagt barnsliga bråk genom tusentals år. Vem som än vunnit så inte har det varit förnuftet.

Så vem ska vara förnuftets röst i såna här situationer? Vem är större än det mordiska käbblet som drabbar människor världen över? Vem är så stor att han/hon/de kan sträcka ut handen till en annan och säga: "Visserligen känner inte vi varann men vi är större än bråket som tvingat oss isär."



"Di säger att Västgötar ä snåla, men det ä fel, vi ä bara lite försiktiga mä penga!"

Jesus var romersk kejsare, enligt ny teori

Titus Flavius, en av sönerna till kejsar Vespasianus, ska enligt en ny teori ha varit grunden för den kristna religionen. Det undrar jag. Visst gjorde den flaviska ätten mycket för att återupprätta den romerska hedern och få bort den stämpel av galenskap hela det kejserliga ämbetet hade fått under föregående kejsare. Dock är det ett långt steg från att ses som återupprättare av friden och stabiliteten till att vara grunden för en helt ny religion. Det enda som talar för den här teorin är att inga texter vi känner till är äldre än ca 110-130 efter vår tideräknings början (evt). Titus var kejsare runt år 70.

I det här sammanhanget tror jag mer på min* teori om Jesus och Paulus. Även om den är lika svår att bevisa som den om Titus, så känns min (jag är förstås partisk här!) lite mer underbyggd. En romersk kejsare torde ha varit en mytisk, och mystisk, figur för många i riket och sågs väl som en gud i människohamn men det är sen länge accepterat att folk redan såg kejsaren som en gud, så en teori om att man skulle ha skapat en religion för att pacificera vissa människor verkar onödig. De, judarna i Mellanöstern vid den här tiden, skulle nog ändå inte ta till sej en religion från en övermakt så där utan vidare.

* Jag säger min för jag tänkte ut den långt innan jag läste Lena Einhorns bok om samma sak. Å andra sidan hade hon funderat på detta i flera decennier innan hon gjorde slag i saken.




"I find television very educating. Every time somebody turns on the set, I go into the other room and read a book."

Fotohörnan: Blixtfotografering

Nej, det handlar inte om att använda blixten till sin kamera, utan om att fotografera blixtar i åskmoln. Först ut kan jag säga att det är svårt att plåta blixtar. Jag vet inte hur många gånger genom åren jag försökt ta en bild av ett blixtnedslag, bara för att få enbart mörker eller nåt obestämbart ljusfenomen som är följden av blixten. Jag kunde inte så mycket om fotografering när jag var liten så jag bara tog foton på måfå och på känn. Jag trodde att det bara var att rikta kameran mot ett åskväder för att ta en bild i samma ögonblick blixten slog ner. Därför lyckades jag aldrig med blixtfotografering.

Från Uppsala universitets sida om åskforskning.

Numera har jag insett att det krävs att man har en kamera som är kapabel att ha inställningen bulb vilket för er som inte vet allt om kameror innebär att så länge avtryckarknappen på kameran är nedtryckt är spegeln uppfälld och sensorn exponerad för omvärlden. Så fort man släpper knappen fälls spegeln ner och bilden tas. Då får man med allt som kameran exponerats för under den tid spegeln varit satt ur spel.

2013 fick jag inga foton på blixtar, vilket irriterade mej stort. Antingen får jag åka nånstans eller hoppas på bättre åskväder. Hoppas verkligen att nästa år blir bättre och att min lärdom detta år gör att jag kommer åt blixtarna bättre, samtidigt som de inte tar mej.



"Never believe anything until it's officially denied"

Miljöhyckleri

När man protesterar mot något man inte gillar, ska man väl inte vara en större hycklare än dom man vill protestera emot? Eller vad sägs om de som protesterade mot utvinning av olja ur skiffer i England för en tid sen? De lämnade efter sej väldigt miljöfarliga objekt rätt ut i naturen när de avbröt sin protest.

Denna dag då veckan för utannonseringen av de olika Nobelprisen börjar är det intressant att se hur hyckleriet fortsätter bland de som så gärna ser sej som vetenskapliga men inte är det. Hör ni som protesterar, lämna vetenskapen åt dom som kan nåt. Det enda ni har att komma med är propaganda och missuppfattningar.



"Jerry, just remember, it’s not a lie if you believe it."

Higgspartikelns upptäckare belönade

Äntligen lite modern vetenskap på den här bloggen! Det är dags att belöna lite folk som gjort saker till fromma för mänskligheten, och idag presenterade Vetenskapsakademien fysikpriset. Nu handlar det om Higgspartikeln, den lilla partikel som verkar vara den felande länken mellan materia och energi, om jag fattat det hela rätt så handlar det om varför olika saker har massa över huvud taget. Peter Higgs och Francois Englert fick som väntat - och väldigt högt förväntat - detta pris för sina respektive teorier och förutsägelser av denna partikels existens.

Så där ja, nu kan ni gå tillbaka till era krig, dokusåpor, små lätta moln på himlen och barnaskrik på dagis när ungen inte vill gå hem.

"The saddest aspect of life right now is that science gathers knowledge faster than society gathers wisdom"

Varför dog inte deras karriärer med dom?

En del artister bränner ut sej i förtid och dör unga. Andra lever åtminstone tills de uppnår mogen ålder, innan cancer eller nåt annat tar dom. Nu tar Gene Simmons, en av legenderna som fortfarande lever, bladet från munnen och levererar svidande kritik gentemot de som anser att många av dom som dog unga ska anses vara legender och ikoner, förebilder för unga människor. Jag håller med honom om att en eller två plattor inte gör någon till en varaktig stjärna. För då skulle väl även Frankie Lymon (död vid 25 års ålder) vara en jättestor ikon för många. Tänk er att slå igenom som 13-åring med en dunderhit, börja knarka tidigt och vid sin död ha två(!) fruar som båda kräver sin andel av dödsboet. Slå det om ni kan, Amy Winehouse och Kurt Cobain!

Är det för att Lymon var av afrikanskt påbrå och levde för så länge sen (han dog 1968) som han inte ses som en av rockikonerna? Folkminnet verkar vara selektivt. Andra "bortglömda" är Eddie Cochran, Gene Vincent, Allen Collins, Stevie Ray Vaughan, Eric Carr, Duane Allman och Berry Oakley. De två sistnämnda var medlemmar i samma band och dog med ett års mellanrum, på samma gata, båda på motorcykel. Dessa storheter kommer "experterna" på musik bara ihåg när man sammanställer listor över för tidigt döda artister, där de klåpare som kallas döda ikoner nämns som huvudnummer.

Det är på sin plats att fråga sej varför vissa artisters karriärer inte dog när dom gjorde det. För om de verkligen betyder nåt för folk nu, varför gjorde dom inte det i samma höga grad när de levde? Vilket inflytande på den allmänna musikbranschen hade många av dessa medan de levde egentligen? Det är ju faktiskt mestadels efter deras respektive frånfälle som många så kallade kännare anser att dessa, nu döda artisterna, betydde nåt alldeles extra för branschen. Folk ska väl inte behöva dö för att betyda nåt för branschen? Om så är fallet, var är alla experters samstämmiga beundran för Eva Cassidy?



"I don't have to agree with you to like you or respect you"

Överdrifter i klimatpropagandans namn

Minns ni alla artiklarna för ca en vecka sen, om hur haven var surare än nånsin pga våra koldioxidutsläpp? Nu har fakta i målet äntligen kommit, och det handlar om att haven blir surare snabbare, dock inte att de är surare än nånsin. Jag undrar verkligen om hela havet har undersökts på den här punkten. Framför allt som vi enligt uppgift endast har undersökt drygt 1 % av havets botten. Hur ska vi då ha kunnat undersöka hela resten av denna enorma volym av vätska?

Viss forskning verkar tyda på motsatsen, att det blir mer basiskt i haven. Själv skulle jag tro att det blir surare i en del, mer basiskt i en annan, men att det överlag är mer som det ska vara. Men i klimatpropagandans namn är överdrifter tillåtna, allt för att vilseleda befolkningen. Alltså, det blir surare i de delar av haven som man mätt i, men det är inte surare än nånsin på alla dessa miljoner år. Vad som orsakar surheten är inte klarlagt, trots allt vad alarmisterna vill få oss att tro. Förmodligen är det utsläpp av kvävebaserade ämnen från en mängd olika källor, mänskliga såväl som ickemänskliga. som är boven i dramat. Eller så är allt bara en chimär.



"Ancora imparo."

Avskaffa våldtäktslagstiftningen!

Med tanke på den senaste tidens debatt kring friandet av våldtäktsmisstänkta på grund av en teknikalitet, som det kallas bland oss som är mindre bevandrade i juridikens värld, samt de pågående hemskheterna i Malmö, tänkte jag i all min politiska naivitet att om vi avskaffar våldtäktslagstiftningen och för över den juridiska beteckningen för våldtäkt till misshandel och mordförsök kanske vi kan komma åt de som förgriper sej på andra på ett helt nytt sätt. Om vi ser en våldtäkt som misshandel eller ett mordförsök kanske vi kan fälla fler.

Min tanke är att om vi struntar i att se våldtäkt som nåt som har med sex att göra, vilket det inte har, utan ser det för vad det är, ett försök till maktdemonstration från en svag individ, så får vi möjligen ett bättre grepp om problematiken. Åtminstone bör det där med uppsåt kunna klargöras. För i och med att man ger sej på en annan person med avsikten att göra den andre illa, oavsett om det sker medelst droger, genom verbala hot eller med vapen i hand, har man ju satt en agenda som inte hör till vardagen.

Att föra över såna här handlingar till misshandel och mordförsök är kanske inte det lättaste rent juridiskt, men etiskt och moraliskt är det lättare. Att se en våldtäkt som misshandel ökar säkert förståelsen för själva handlingen, samt minskar möjligheten för en överbevisad person att komma undan pga en teknikalitet. I alla fall hoppas jag det.



"These fragments I have shored against my ruins"

Historiehörnan: 1500-årig massaker på Öland framgrävd

Folkvandringstiden (ca 200-500-talet) var en våldsam tidsperiod i Nordens historia. Vi har exempel på det i alla gravhögar och offer i sjöar och kärr, t ex Illerup i Danmark och Torsbjerg mosse i norra Tyskland. Nu kan vi lägga ett namn till denna hög av massgravar där nån form av massaker eller offer efter en förlorad strid; Sandby borg på Öland.

Offergåvor, dock ej från vare sej Öland eller Danmark. Bild från Werbeka.com.

Det var många folk och trupper i rörelse då, vilket var romarnas fel, eller förtjänst, till stora delar. Romarna hade i sin iver att först erövra, sen behålla sina erövringar, sett till att de som hamnade utanför Romarrikets gränser, Limes, inte skulle komma in så där utan vidare. Visserligen var den gränsen inte direkt till för att hålla dom ute, men den var till för att markera skillnaden mellan de som var "inne" och de som inte var det.

Det ledde till att många sökte sej till Romarriket, även de som inte hade direktkontakt med romarna, och då kom man oundvikligen in på andras territorium. Det innebar ofta krig, övergrepp, massakrer och massgravar för de som förlorade. Det var inte förrän Romarriket (i väst) gick under som läget stabiliserades under några decennier på 500-talet. Sen började det om igen. Inte ens i vår tid är det slut på oredan och folkvandringarna. Faktum är att krig och övergrepp, orsakade av girighet och fördomar, får fler människor att röra på sej nu än nånsin under den så kallade Folkvandringstiden.

Det är intressant att se hur lite vi människor har utvecklats på de här 1500 åren...



"Bridge är som sex; om du sitter med en bra hand, behöver du ingen partner"

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del femton - De slaviska språken

För första gången sen december 2012 skriver jag om de indoeuropeiska språken. Det har varit andra saker som intresserat mej men nu är det läge igen för lite lingvistik. Nu handlar det om de slaviska språken. Jag måste erkänna att de slaviska språken är ett mysterium för mej. Främst för att jag alltid sett folken bakom dom som lite udda bland folken i Europa. De dyker upp sent i historien och då är det som erövrare och intränglingar, strax efter hunnernas och strax före ungrarnas intåg på den europeiska scenen.

De slaviska språken delas in i tre större grupper, väst-, syd- och östslaviska.  Till den första gruppen, västslaviska, räknas polska och tjeckiska, för att nämna två, till sydslaviska språken räknas bland annat bulgariska och serbokroatiska (en term som är politiskt inkorrekt att använda men språkligt sett är serbiska och kroatiska så lika att det går att använda den ändå), och till östslaviskan räknas ryska och ukrainska. Skriftspråken är latinska och kyrilliska. De språk som använder latinska bokstäver har anpassat det för att få in sina speciella ljud som annars skulle saknas. Ryska är det största språket med långt över 100 miljoner talare. 

De slaviska språken har överlag ganska få ord från andra språkgrupper i sina respektive ordförråd, de flesta främmande orden är från de germanska och romanska språkgrupperna. De slaviska språken hör samtliga till den så kallade satemgruppen, där bland de indoiranska språken också hör hemma. Som den som följt den här serien kanske kommer ihåg så är satem det avestiska ordet för hundra och genom att många andra språk har ett liknande ord för hundra har de förts till denna grupp, för att kunna skilja dom från centumgruppen, som har sitt namn efter det latinska ordet för hundra. De germanska språken hör till centumgruppen, pga att orden för hundra inom denna språkgrupp är så lika centum.

Denna indelning fick många språkforskare att vilja dela in de indoeuropeiska språken i en västlig och en östlig del. Upptäckten av tochariskan (centum) och de anatoliska språken (där hettitiskan visar tecken på att utvecklas mot ett centumspråk), och det faktum att armeniskan (som är ett centumspråk) har sin bas öster om de slaviska språken. Skillnaden mellan centum och satem ligger egentligen inte i att orden för hundra är olika, utan i hur alla ord som är gemensamma för samtliga indoeuropeiska språk behandlas olika. Det finns indikationer på att satem är ursprungsformen och centum är en vidareutveckling vilket gör nästa uppgift lite underlig.

Många slaviska ord har nämligen kopplingar till de germanska och baltiska språken. Detta utan att dessa ord kommer från de germanska språken, därtill är orden för olika i sin struktur. Förmodligen har de germanska och slaviska språken skilts åt vid en tid då de båda hade en satemstruktur, nånstans längre österut än idag. De som talade germanska språk kom sen att nå Europa mycket tidigare än slaverna vilket påskyndade de förras sammanblandning med andra folk som talade centumspråk de med.

Till sist kan påpekas att de slaviska språken, trots sina många gemensamma ord med de germanska språken, är mer lika de baltiska och indoiranska språken. De delar många ord med varandra och de har liknande grammatik, en grammatik som visserligen inte skiljer sej mycket från de västligare språken men som ändå uppvisar en lite mer samstämmighet.

Nästa gång tänker jag avsluta den här serien - för den här gången. Vi får väl se vad den episoden kommer handla om.



"Den dagen Skatteverket blir utsatt för attack så skall jag säga upp mitt abonnemang hos dom."

Moral och etik - inte enbart för människor

Vi människor ser oss själva som nåt alldeles speciellt jämfört med resten av djurriket och ser det faktum att vi kan dödas av andra varelser som ett straff från gudarna för att satt oss upp mot dom. Till och med i skenbart välutvecklade kulturer som den västerländska ser man ofta såna tankar, förklädda till vetenskap. Ibland görs dessa fördomar också till lag, lagar som strider mot naturlagarna. Där människans lagar kommer på kant med naturlagarna ska man utan undantag följa naturlagarna. Det är inte som jag tycker, utan det är så det är. Naturen övertrumfar alltid människan.

De stora frågorna är kanske inte alltid de svåraste att besvara.

Bland de människor som insett att verkligheten inte är svart och vit, utan innehåller alla möjliga färger varav vissa vi kan se med våra ögon, är det här vad vi människor är och står för egentligen inte så svår att få kläm på. Det handlar om att allt som sker i våra kroppar, med oss i våra huvuden och det vi gör är fullt ut naturligt. Vi delar mycket av det dessutom med andra djur. Moral och etik är exempel på detta vi delar med andra djur. Religionerna är i det fallet kittet för många människor så att moral och etik bibehålls. Vi skulle kunna ta den grundtanken, ta bort det överdrivna inom religionen, och istället överföra den på det sekulära tänkandet vi har idag i många länder i världen.

Psykologen och primatologen Frans de Waal, som citeras i artikeln jag länkar till om moral, menar att det inte är direkt religionerna i sej som är problemet. Det är det dogmatiska tänkandet, det stelbenta och svart mot vitt, som är problemet. Dogma finns hos oss ateister och agnostiker också, speciellt när vi talar om religion. Religion som tycks ha uppkommit för att hålla stora populationer i schack. Numera kan vi hålla koll på varandra med statsapparaterna, vilket kanske inte gillas av alla. Men faktum är att den religiösa maktapparaten behövs inte längre. Kanske folk vill tro och det står dom fritt att göra det, men den bör inte få styra över folk i samma utsträckning som den gjort tills nu.

Det värsta med många människor är dock vare sej att religionen styr deras liv eller att de låter dogma göra det, utan det är när känslokalla människor får styra agendan i många länder. Det hände i Europa för 80 år sen, och håller på att hända här igen bland många politiker som tror sej veta vad som är bäst för oss andra. Det händer just nu i många länder världen över. Det är därför folk flyr förtryck, fattigdom, svält - och dogma. Känslokyla är ett stort hinder för utvecklingen mot ett civiliserat samhälle. Kanske det största...



"Outside of a dog, a book is man's best friend. Inside of a dog it's too dark to read"

Historiehörnan: Man verkar ha haft humor även förr i tiden

För drygt 1400 år sen begravdes en man av högre status i en hög utanför vad som idag är Uppsala. Han tycks ha haft kul i sitt liv för han begravdes med bland annat vad som verkar ha varit en spelbricka av ben med ett litet simpelt ansikte ingraverat. Detta lilla ansikte ser precis ut som en smiley. Se bilden nedan. Visst är den söt?

Bild från Upplandsmuseet.

"Those who believe in telekinetics, raise my hand"

Problem med religioner - del åtta: Legenden om stjärnmannen

Religioner har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom. Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie som jag kallar "Problem med religioner".

Termen "Stjärnmannen" är min egen. Jag tänker främst på den form av pentagram som karaktäriseras av fem enkla uddar och som liknar en människa med utsträckta armar och särade ben, lite åt samma håll som Rush figur som förekommer på omslaget till deras platta 2112 från 1976. Ordet man syftar här inte på könet man utan på beteckningen man, som från början betyder människa i största allmänhet. Det kan således röra sej om en kvinna också.

Ett intressant faktum, som möjligen våra förfäder kände till från sina observationer av natthimlen, är att Venus i sin bana runt solen beskriver ett pentagram på himlen under den tidsperiod som det tar för planeten att cirkla åtta gånger (mot jordens samtidiga tretton gånger). Så här ser det ut för oss när Venus gör sina åtta varv:

Bild från Wikipedia.

Varje större religion i den gamla världen har en form av pentagram i någon form och det kvittar hur den är formad, med spetsen uppåt eller neråt spelar alltså ingen roll. Den är lika potent för varje kultur för det. Det är här jag tänker mej att pentagrammet är en rest från en mycket äldre, mer grundläggande religion som kanske även den en gång i tiden var allomfattande geografiskt sett. Det har nog inte rört sej om en enhetlig religion som förts till andra områden med vapen i hand utan mer av typen utbyte av idéer och kulturella uttryck. Såna influenser har alltid präglat oss människor vilket lett till en fortsatt kulturell och samhällelig evolution.

Ur den här äldre legenden verkar historien om stjärnmannen ha uppstått. Vi har egyptiernas föreställning om att farao ska åka till Sirius för att där bli en gud vid sin död. Vi har judarnas davidsstjärna och den kristna föreställningen om stjärnan som leder de vandrande vise männen till Jesus när han var liten baby. Vi har många referenser i övriga religioner om hur vi kommer från stjärnorna. 

Jag har en tankegång, som inte är riktigt klar ännu, att någon eller några i en grå forntid faktiskt räknade ut hur allt hängde ihop, planeten, stjärnorna, rymden, naturen, hur allt skapades, men att när detta skulle förklaras för de andra så föll det på att han/hon/de inte riktigt kunde förklara i detalj så att de förstod. För att då kunna förklara det fick den eller de hitta på en massa figurer som låg bakom allt. På så vis blev detta invävt i en massa berättelser om andar, gudar och liknande, vilket vanligt folk förstod.

Att en del förstod hur det hängde samman till viss del visas ju inte minst av t ex sumerernas skrifter där bland annat de fem planeter (förutom vår egen) vi kände till före 1781 finns beskrivna i ganska bra detalj. Man kände till glasets förstorande effekt och linser som sattes på ställningar användes redan för 3000 år sen för att titta med på himlen. Det skulle dock dröja till 1600-talet innan nån kom på att göra först en kikare, sen ett teleskop för att underlätta tittandet med.

Så vem var då den jag kallar Stjärnmannen? Beroende på kulturområde var det väl en man eller en kvinna, kanske tvekönad till och med, som var ett överhuvud för en viss grupp av människor i ett visst samhälle. Stjärnmannen var en av dessa förklaringar som gavs när vanligt folk inte förstod sammanhanget. Kanske var det likadant med alla andra företeelser i naturen också. Vem vet?



"Pay heed to the tales of old wives. It may well be that they alone keep in memory what it was once needful for the wise to know."