Kamerahörnan: Vissa fotografer verkar inte vilja att alla skaffar systemkamera

Kamerahörnan är ett forum här på min blogg där jag förutom kameror kommer att diskutera olika sätt att fotografera, som jag själv upptäckt att jag klarar av. Nu vill jag rikta lite kritik mot vissa fotografer vars arrogans vida överstiger min, och i det här fallet är jag långt ifrån arrogant eftersom jag inte är tillräckligt kunnig för att vara det.


Jag tänker nu på ett inlägg jag läste av en slump på Fotosidans forum, där en person lyckades spy ut sej en tirad av vad som snällast skulle kunna beskrivas som ovilja gentemot folk som vill köpa sej en systemkamera. En kille var orolig att han köpt fel grejer att plåta med och i det läget kommer denna, visserligen sakliga men i grunden väldigt elaka kommentar till svar som ingen av de övriga medverkande i tråden verkade bry sej om, som tur var. Hade nån gjort det hade säkerligen tråden spårat ur. 


Just den här synen verkar ett fåtal människor ha gentemot de som vill ha en systemkamera. Och nej, marknaden svämmar inte över av "alldeles utmärkta kompaktkameror", det är en marknad som domineras av mobiler med undermålig kamerafunktion. Bilderna ser bra ut vid en snabbkoll men granskar man bilden ser man alla dessa brister; dålig fokus, dålig förmåga att behandla ljusförhållanden, känsligheten för stötar vid plåtandet är stor, för att bara nämna några problem. Vi är alltså på väg mot samma situation som musikbranschen lider av, där undermåliga apparater ska spela alldeles för dåligt mixad musik. 


Det spelar ingen roll vad för kamera man väljer, ej heller bör man hindra andra från att välja "fel". Man lär sej av misstagen och vem vet, kanske det var rätt grejer i slutändan trots allt? Det där med ovilja mot att man skaffar sej en systemkamera har jag stött på lite varstans. Det är ett gott råd att följa dock, att vara försiktig när man väljer en sån avancerad kamera. Man gör misstag i början, det gör man även med en "vanlig" kamera. 


Men vari ligger motviljan mot att vissa skaffar systemkamera? Kan det vara avoghet, men så ogin kan man väl inte vara att man inte tycker om när någon annan skaffar sej samma typ av kamera som man själv har. Kan det vara elitism, dvs att man ser sej som medlem av en unik klubb till vilken man ogärna ser att kreti och pleti får tillträde? Eller nåt helt annat?








"Jag har inget att säga. Det var allt jag ville säga"

Vetenskapshörnan: När politiken styr vetenskapen

Välkommen till vetenskapshörnan, en serie inlägg där jag diskuterar vetenskap sett från min horisont.


Politiker och andra som styrt genom historien har varit snabba att ta till sej forskning som gynnar deras maktposition. Det är en förutsättning för att vinna krig, av många olika slag. Bomber och propaganda har många gånger tagits fram av forskare med tvivelaktiga motiv och lett till att politiker kunnat lura befolkningen hur många gånger som helst. I såna fall kan man undra var gränsen mellan forskare och politiker egentligen går.


Ta detta ökända exempel som inte tagits upp av någon svensk tidning alls. Peter Gleick ser ut att komma undan med sitt falskspel, där han förfalskade material för att misskreditera en tankesmedja bara för att de följde en amerikansk lag som garanterar donatorers rätt att vara anonyma. Kopplingen till Watergate är uppenbar och än mer framstår alarmisterna som de som trakasserar, inte tvärtom (se bilden nedan). 

Sån här är Peter Gleick egentligen:

Någon "hjälte" är han inte, snarare tvärtom. Som det är nu är klimatforskningen den vetenskap som är mest politiserad av samtliga vetenskapliga discipliner för tillfället. Det fanns tider då vetenskapen helt styrdes av politiker, med målet att skapa den värsta förstörelsemekanism människan nånsin fått fram, Bomben. Detta eftersom motståndarsidan försökte få fram en egen version av den. Här var det som en följd av krig och elände. Men vilket elände har lett fram till dagens ideologistyrda klimatforskning?








"I am not a crook!"

Vetenskapshörnan: Nyheter från arkeologins område

Välkommen till vetenskapshörnan, en serie inlägg där jag diskuterar vetenskap sett från min horisont. Idag handlar det om arkeologiska upptäckter från två olika fronter: Neandertalare och de första människorna i Amerika. 


Den första nyheten är att neandertalarna verkar ha varit kapabla att bygga och färdas med båtar som tog dom över havet, i det här fallet Medelhavet. För stenverktyg som är ca 100 000 år gamla, av samma slag som hittats på fastlandet i Europa, västligaste Asien och Nordafrika har även hittats på de grekiska öarna, som varit avskurna från det grekiska fastlandet mycket längre än 100 000 år. Det ger vid handen att de måste ha byggt båtar och paddlat ut till öarna. Kreta har samma sorts stenverktyg och det är alldeles för långt bort från fastlandet för att man ska ha orkat simma ut dit, speciellt med neandertalarnas kroppsbyggnad som inte verkar ha varit helt anpassad för den sortens verksamhet. 


Dessutom verkar ju forskningen visa att bådas våra föregångare, Homo Erectus, nådde ön Flores i nuvarande Indonesien, som aldrig haft fastlandskontakt under den här eran, för ca en miljon år sen. Så nog var våra förfäder ute och rörde sej på haven alltid. Men det är ju först med vår version av den mänskliga arten som vi vågat oss ut på de stora öppna haven med vetskapen att vi ska kunna komma tillbaka.  


Den andra nyheten handlar om accepterandet att en del av de första inbyggarna i Amerika kom från Europa, för ca 20 000 år sen. Alltmer växer högen av indicier som tyder på att folk från Europa nådde Amerika i ett tidigt skede av istidens tillbakadragande. Stenar av den typ som tillverkades i nuvarande Frankrike har nämligen hittats i Amerika och på såna ställen att det är svårt att bortförklara dom med att nån skulle ha hittat en sten under en resa i Europa, tagit den med sej hem och sen slängt bort den. 


Man skulle kunna säga att de bästa européerna lämnade Europa och for över till Amerika. Det var "dräggen" som blev kvar...








"En arkeolog är den bästa make en kvinna kan ha. Ju äldre hon blir ju mer intresserad blir han av henne."

Bildsöndag

Så var det dags igen för lite bilder från mina egna gömmor. Dessa är nytagna, liksom muffinsen var när bilderna togs.

"En slant i fontänen - ingen som hjälpte honom?"

Tusentals ekofascister kan inte ha fel - inför censur!

Bluffen som avslöjades i februari, den om att Heartland Institute i Chicago skulle ha fått massvis med pengar från GM för att stödja skepticismen inom klimatdebatten, verkar inte ha nått svenska medier alls. De som vidmakthåller och underhåller synen på människan som boven i dramat kring klimatdebatten fortsätter pumpa ut den falska versionen av avslöjandet, som om Peter Gleicks falskspel och erkännande inte existerat.

Vad är det som är så hemskt med att låta folk veta att det finns en annan syn på saker och ting? Dessutom, är det så fel att företag bidrar med pengar till olika institut och organisationer? Myndigheter, politiska organisationer och företag öser ju pengar över alarmisterna. Sen fortsätter politikerna att komma med sina miljöförstörande förslag, utan att ens tänka efter vilka konsekvenserna blir.

Det finns tydligen ingen ände på hur oinformerade en del kan vara. För oavsett vad man anser om klimatet så är det ändå falskspel det som hände i januari och februari. Att i detta läge ropa på censur är det värsta som kan hända i en demokrati. Är yttrandefriheten inget värd längre?




"Like a house of cards in a hurricane..."

Vågad fredag

Underbar uppmaning!

Jag har tidigare i den här serien talat om hur vi ser på porrfilm, om sex i dikter, om nakenhet som protest mot totalitära regimer, om våldtäkter, den nakna kroppen rent generellt samt köp av sex. Hittills har ingen som följer min blogg reagerat speciellt mycket på det jag skrivit. Kan folk verkligen ha så lika åsikter, eller är mina läsare för chockade av innehållet för att kunna säga nåt?

Jag gör nu en liten sammanställning av det jag skrivit hittills i den här serien och finner att även om det till stora delar handlar om mina egna åsikter som jag trott mej vara relativt ensam om är det påfallande ofta så att andra tycker likadant. Jung verkar få rätt allt som oftast med sin tanke om det kollektiva undermedvetna. Det jag gång på gång kommer fram till är samma sak som uttrycks lite varstans, nämligen att det är dags att se på sex som nåt naturligt och som en del av dom vi är.

Jag tänker göra ett utspel här och nu: det är förbudsivrarnas fel att vi har problem med sex. Samma problem som med alkoholen och andra droger. Vi sätter gränser som helt enkelt går emot den mänskliga naturen. Genom att vi sätter dessa gränser underlättar vi för primitiva sällar att sexuellt och emotionellt utnyttja barn och ungdomar. Det är också dessa gränser som gör att ungdomar blir mer nyfikna på vad sex är i en alldeles för tidig ålder (förresten, när är det tid att lära barnen om kärlek, sex och samlevnad?). I de samhällen där sexualundervisningen på ett eller annat vis är eftersatt verkar det som om tonårsgraviditeter är vanligare än annorstädes.

Vad vi ska satsa på är information, men inte det där med att någon fjant från nån organisation kommer till skolorna för att föreläsa om sjukdomar och som avslutning dela ut kondomer till alla ungdomarna. Nej, det vi behöver är enkel, rak och klar information till alla och envar vad sex och samlevnad betyder för oss alla. Då talar jag inte om varifrån barn kommer. Det kan man stapplande och stammande framföra till vilken sjuåring som helst. Nej, jag tänker mej vilken roll sex spelar för ens välmående, vad ett normalt samhälle borde ha för syn på sex samt vad som kan hända om man som ung kille gör sin flickvän gravid. Samma sak borde faktiskt läras ut till unga män över 20 också. Konsekvenserna är desamma för vuxna som för ungdomar. Enda skillnaden är att vuxna har något bättre ekonomisk och social förmåga att ta sitt ansvar för det kommande barnet.

Vad gör vi för att kontra det budskap som hycklarna bland de som ser sex som nåt fult? Inte mycket i dagsläget. Vi censurerar hemsidor med barnpornografiskt material (vilket egentligen är ett försök att tysta annat samtidigt också men det kan Hax upplysa er bättre om) när vi istället borde ta bort dom, vi har som sagt gränser, i det här fallet åldergränser, för vilka som får se vad på internet (som om det skulle hindra den ungdom som verkligen och kan från att se lite naken hud och några scener från löjliga former av sex) eller TV. Vi sätter stämplar på folk som gillar sex väldigt mycket, gärna med psykologiska förtecken.

Varifrån kommer denna åsikt att sex är fult? Att svara religionen är fel för religion är i detta fall ett utslag av denna åsikt samt en bevarare av den. Är det folk med nåt att dölja, som för att kunna fortsätta dölja detta vad det nu är projicerar detta på andra människor för att slippa strålkastarljuset på sej själva? Är det skammen över sättet ett visst barn kom till på som lett fram till detta?

Frågorna är ännu fler och säkerligen är de alla lika korrekta allihop. Eller fel. Vi kommer kanske aldrig att bli av med synen på sex som nåt fult, men vi kan alltid försöka. Nu vill jag inte att vi ska leva lika promiskuöst som dvärgschimpanserna utan vi borde ha en mer öppen attityd, gränserna ska vara flytande och satta som en rekommendation snarare än en pekpinne/lag. De som inte kan hantera sex, vare sej förekomsten eller praktiserandet av det, bör få information om vad det egentligen är. Det är okunskapen, ignoransen, som är problemet oavsett vilket ämne vi pratar om. Kunskap, kunskap, kunskap, kom ihåg det!



"Vilken idiot som helst kan överleva en kris. Det är vardagen som tar död på en."

Hur stor är korruptionen i Sverige?

Hur stor är korruptionen i Sverige? Då och då får man höra om mutskandaler, varav en del vid närmare granskning visar sej vara riktigt löjliga. En sammanställning verkar också visa att vi nog inte är så begivna på korruption av detta slaget, åtminstone inte vanligt folk och deras företag. Det är våra myndigheter och större bolag/verk som står för den saken. Korruption bland vanligt folk verkar snarare vara av typen "vara kompis med butiksinnehavaren så man får rabatt på nån enstaka vara" eller "använda företagets materiel för visst privat bruk".

Frågan är vad som kan anses vara en muta. Svensk lagstiftning har t o m en gräns för vad som anses vara en muta. Den gränsen går vid 400 kr. Mer än så får en gåva från ett företag eller en myndighet till anställda eller andra personer inte vara värd. Men detta är ingen exakt regel, långt ifrån heller en lag. Det är en tumregel, en praxis att man utgår från 1 % av basbeloppet vid gåvor av olika slag. Att bli bjuden på en resa av ett företag om man ska bli anställd där eller bara har affärer med detta företag kan ses som en muta. Många maskerar därför såna här saker som något som hör till företagets verksamhet.

Hur ser då jag på allt detta? Så länge mutorna inte drabbar tredje part eller alla anställda i ett företag/myndighet så ser jag inte allvarligt på det. Visst, det är ohederligt och ska beivras men det är inget att blåsa upp som om det vore världens undergång.

Anledningen till att jag tar upp detta är just den andra artikeln jag länkar till, den om polisen som fick en sallad om han undvek att göra sitt jobb ordentligt. Jag tycker det bara är så löjligt att det får sån uppmärksamhet. Är det för att det är en polis involverad som indignationen är så stor i spalterna? Speciellt som det finns andra saker poliser gör som borde få mer uppmärksamhet. Som sagt, det är ohederligt men det är inget att hoppa jämfota av spelad indignation över som många människor inom det mediala etablissemanget tycks göra. Men hur är det med korruptionen inom media då? Får vi nånsin veta det?

Som Björn Afzelius sjöng: Då är det farväl till släkt och vänner. Hyckleriet frodas överallt, minsann...





"Hyckleri: En man som dödar sina föräldrar 
men ber om ett milt straff eftersom han är föräldralös"

Kamerahörnan: min egen erfarenhet av kameror och fotografi generellt

Kamerahörnan är ett forum här på min blogg där jag förutom kameror kommer att diskutera olika sätt att fotografera, som jag själv upptäckt att jag klarar av. Denna del kommer liksom Vetenskapshörnan att återkomma lite då och då när andan faller på. Första gången kommer det att handla om min egen erfarenhet av kameror och att ta foton på olika sätt.

Jag har fotograferat från och till sen jag var sju år gammal. På allvar började jag som tolvåring. Då som nu var det järnvägar och folksamlingar samt djur och natur som tilltalade mej mest. Enskilda porträtt av människor kom betydligt senare, av ett visst skäl som jag återkommer till.

Som fotograf har jag med all säkerhet utvecklats även om jag i grunden lika säkert gör samma misstag som när jag började en gång för länge sen. Jag gillar att kunna ta upp kameran snabbt, sikta in mej på ett visst motiv och trycka av. Det där med att tålmodigt invänta rätt pose eller att något ska hända har jag fått lära mej. Det är rätt kul när man väl lärt sej en del om diverse tekniker och vad man kan göra med den kamera man har. Mitt kameraliv har dock varit väldigt begränsat.

Mitt kameraliv har nämligen dominerats av så kallade kompaktkameror, små, lätta tingestar som oftast inte har någon zoom, vilket var fallet på den analoga tiden. Strax innan den digitala eran inom fotograferingen slog igenom på allvar skaffade jag mej en systemkamera med APS-systemet, av märket Minolta. Den hade jag ganska kul med, trots APS-systemets begränsningar. Bilderna blev mycket bättre än med någon kompaktkamera, tack vare objektiven och den mycket större linsen i kameran. Fortfarande när jag skannar in dessa bilder blir jag förvånad över kvaliteten på bilderna.

Jag märkte också att jag enkelt kunde zooma in från större avstånd och få bra porträttbilder. Det kunde jag inte med de gamla kompaktkamerorna. När sen digitalkameran blev allenarådande runt 2005 blev det att man skaffade sej en sådan, men det blev en kompakt med zoom. Porträttfoton blev svårare igen att ta så jag återgick till att fota tåg, natur och folkmassor. Det var inte förrän 2007, då jag i julklapp fick en Nikon Coolpix L14, som det började hända saker rent stil- och kvalitetsmässigt. Bilderna blev skarpare och jag kunde ta fler bilder på kortare tid. Ändå upplevde jag den där begränsningen med att inte kunna zooma in hur mycket jag ville och få fokus endast på det jag ville ha, med suddig bakgrund så att man direkt såg vad som var motivet. Det går inte med en kompaktkamera. Inte med de kameror jag har haft, eller haft tillgång till.

Från och med 2011 har jag tillgång, via mitt jobb, till en Casio Exilim EX-H15, ännu en kompaktkamera, men med bättre sensor än många andra. Fortfarande inte perfekt, även om zoomfunktionen är bättre med en digital zoom som bearbetas av en stabiliseringsfunktion inuti kameran. Men det verkar som om autofokus i en kompaktkamera innebär nåt helt annat än en systemkamera. Autofokus i en kompaktkamera, som det verkar för mej, innebär att små, små punkter i det kameran ser automatiskt hamnar i fokus oavsett vad det är. Det finns ansiktsidentifiering i kameran men det verkar som om detta innebär att kameran tror att allt som den ser är ansikten. Ibland blir det irriterande med denna funktion och hur man än ändrar återställer sej kameran till denna grundinställning varje gång man startar den. Den är bra om man bara ska ta enklare bilder för jobbets räkning men även där får man ha tålamod för det är inte alla bilder som blir bra från början.

Dessutom ser en kompaktkamera ganska löjlig ut på ett stativ. Liten, nätt, nästan som en del av stativet från början. En sak till med bilden man får från en kompaktkamera irriterar mej storligen, nämligen hur "platt" den verkar. Står du på ett berg och tar en vidvinkelbild av naturen framför dej blir bilden suddig vid närmare inspektion av fotots enskilda delar, vilket beror på det problemet jag nämnde med fokus på nästan allting ovan. Men som sagt, bilden blir platt också. Det är precis som om djupet, illusionen av det tredimensionella, aldrig kommer med i fotot vid dess skapande. Jag ska ge er ett exempel:

Fotot ovan är taget från Högfjällshotellet i Transtrandsfjällen nära Sälen mot ett av fjällen som används för skidåkning på vintern. Kameran var min Nikon Coolpix L14. Meningen är att få med den naturliga skåra som syns i bildens vänstra kant och då jämföra med bergets resning i övrigt. Men på nåt sätt blir det inte lika dramatiskt här som när jag såg skåran i verkligheten och fick inspirationen till fotot. Den försvinner faktiskt in i bilden i övrigt. Det är klart, vill man kan man säkert manipulera fotot så det får sin ursprungliga dramatik men det vill jag inte för det ska framgå utan redigering. Jag har sett foton på det här berget, tagna med en systemkamera, och då har skåran synts lika dramatisk som i verkligheten. Jag vet inte vad denna platthet beror på för jag kan inte alla termer. Jag vet dock att jag inte gillar det.

Nu står jag på tröskeln till ett nytt liv, med en systemkamera i en inte alltför avlägsen framtid. Det blir inget avancerat, bara tillräckligt för att jag ska få ta de foton jag vill. I slutet av april eller maj kommer detta att ske. Det återkommer jag till när det är aktuellt, var så säker. Jag börjar med en kamera och det objektiv som följer med. Utbyggnadsobjektiv får bli en fråga för sommaren. Storleken på minneskortet har jag inte bestämt än. 16 GB låter frestande men jag är snål. 8 GB är också bra. Men vi får se helt enkelt. Fler diskussioner i Kamerahörnan kommer snart. Kom gärna med synpunkter och/eller tips på tekniker, kameror etc.




"För länge sen, när jag var ung och dum.
Nu är jag bara och..."

Vetenskapshörnan: min erfarenhet av arkeologi

Välkommen till vetenskapshörnan, en serie inlägg där jag diskuterar vetenskap sett från min horisont. 


Arkeologi är ett av mina intressen och ett jag faktiskt arbetat med i mina dar. För en tid sen lade jag upp lite bilder från min (korta) tid som arkeolog, den tid då jag studerade ämnet med en avslutningskurs på Gotland. Jag tänkte berätta lite hur jag upplevde denna tid. Själva kursen innan avslutningskursen lämnar jag därhän nu för det är själva det praktiska som är intressant. Vi skulle delta i utgrävningarna i Ajvide, ett ställe i Eksta, på Gotlands västkust.


Jag kom till Gotland på valborgsmässoafton 2000, en kall och blåsig dag vill jag minnas. De hade anordnat en traditionsenlig brasa på en udde i Klintehamn, där jag skulle bo på ett vandrarhem. Jag har lagt upp en bild på denna majbrasa i en tidigare Bildsöndag nånstans. Bara att titta genom mitt arkiv. Det är en bild av en stor eld med skuggor framför. Utgrävningarna och instruktionerna som följde med dessa skulle inte börja förrän två dagar senare men det skadade inte att vara ute i god tid. Vi var några stycken blivande arkeologer som skulle bo ihop på det här vandrarhemmet. Bra då att vi bodde såpass nära stället där utgrävningarna ägde rum, det är bara några kilometer mellan Klintehamn och Ajvide.


Utgrävningarna gick till på ungefär samma vis som man ser på TV i programmet Time Team (Tidsresenärerna på svenska) som sänds i Kanal 9. Fast vi hade 30 dagar, inte 3. Som jag tidigare nämnt var mitt schakt rena floppen för den som ville ha godsaker från förr. Ingenting av värde under den här tidsperioden. Men jag har ändå anledning att vara nöjd med det jag gjorde för det visade var gravarna inte var och var man inte höll på med nåt speciellt, vilket också är viktigt att veta. Man vill ju veta hur stort ett område var som de höll till på för så länge sen.


Hela maj månad gick åt till dessa utgrävningar, vilket gav mej en smalare kropp och brunare hud. Den förra har vuxit ut igen och det senare har bleknat så nu ser jag ut som en typisk gwai lo. Under utgrävningens lopp deltog vi också i kortare kurser i jordartsbestämning, hur man känner igen olika perioder i de fynd som görs, hur man mäter surheten i jorden för att bestämma vilken påverkan mänskligheten haft på området samt att arkeologer använder sej av naturen när man behöver. Några moderna påfund som bajamajor eller dylikt har man inte här.


Vi deltog också i en exkursion runt hela Gotland och fick se de olika områden som man grävt ut och som gett oss oerhört mycket information om öns historia. Järnåldersbyar, Torsburgen, gravfält från järnåldern samt senare tiders industriella utveckling. När de 30 dagarna var över kände jag bedrövelse över att behöva åka hem igen för det var en underbar tid. I framtiden ska jag komma tillbaka och då se ön med "egna" ögon. Kanske hittar jag de saker jag inte hittade då för 12 år sen...












"En stor stad är ett stort vansinne"

Vetenskapshörnan: Elöverkänslighet och verkligheten

Välkommen till vetenskapshörnan, en serie inlägg där jag diskuterar vetenskap sett från min horisont. Litet kort inlägg eftersom det blev intressant att läsa om detta efter att jag sett vad de andra bloggarna skrivit om detta. Det handlar om elöverkänslighet, en åkomma vars existens inte är bevisad, och en man som påstår sej vara det i byn Venjan, som ligger några mil norr om Malung där jag bor. Hans "sjukdom" hotar att sänka stora delar av mobil- och TV-nätet i distriktet totalt.

Har denne man, som påstår att elen förstört hans liv, provat att bo på ett ställe där det inte finns några elledningar eller master? Och om han har, varför valde han då att bo i ett område som korsas hej vilt av mobilmaster och elledningar? Nej, hans problem står nog att finna i hans egen bostad, kanske mögel eller liknande.

Jag tror på individens rätt att påverka gruppen som helhet men detta är inte individualism, det är egoism. Ska en enda person och en myndighet verkligen få bestämma över alla andra människors väl och ve?

Uppdatering: Vett och sans vann över dumheter och obevisade påståenden. Miljönämnden avslog begäran om mobilfritt.

Uppdatering 2: Läs gärna detta inlägg av Lars Kamël. Här får man en förklaring till varför elöverkänslighet inte är nåt att bry sej om, annat än möjligen för psykologer.



"Friskt kopplat, hälften brunnet!"

Gör insemination för ensamstående kvinnor tillåtet - med vissa förbehållanden

Insemination för ensamstående kvinnor handlar mitt första inlägg här idag om. Det är ju inte tillåtet i Sverige för ensamstående kvinnor att låta inseminera sej, en knäpp inställning som förmodligen grundar sej i den tiden då en ensamstående kvinna hade väldigt svårt att ta hand om sej och sin ekonomi. Ensamstående, såväl kvinnor som män, har dock fått det mycket bättre i vårt land de senaste decennierna och i många städer, byar och andra samhällen är singelpersonen faktiskt normen för ett boende.

Politiker borde få inte bestämma vem som ska få skaffa barn. Det är ett jobb för den enskilda som vill ha barn i samråd med läkare och/eller psykolog. Egentligen borde den lagen bara raderas ur systemet och ersättas med ett regelverk som visar på vikten av att pröva lämpligheten utifrån social och psykologisk aspekt. För det är absolut inte vem som helst som borde få insemination. De med våldstendenser och/eller allvarliga och obotliga sjukdomar borde exkluderas. De med sjukdomar borde få adoptera dock, förutsatt att sjukdomen inte är terminal.

Jag tycker så för att dels är det grymt mot barnet, dels är det för många redan bland de som lever i en relation som är olämpliga föräldrar, då ska inte heller deras ensamstående motsvarigheter få skaffa barn hur som helst. Har man bara passerat detta hinder, som jag anser vara rätt litet, borde det vara fritt fram att låta inseminera sej.

Vi vet ju vad som händer när vi ger politikerna denna makt över folk och fä för det finns många exempel på frågor som politikerna bestämt över som de egentligen inte borde styra över, t ex att homosexualitet var en sinnessjukdom (att däremot politik är ett tecken på sinnessjukdom vet nog de flesta) och att kyrkan skulle vara huvudman för skolundervisningen, nåt som var i svang ända till början av 1950-talet. Jag undrar just om det inte lurar lite religiösa aspekter bakom det motstånd som hittills funnits mot detta. Detta plus att politiker och deras tillskyndare gärna vill ha så mycket makt som möjligt över sina undersåtar.

Samtidigt ska pappan inte få vara helt anonym. Han ska kunna gå att nå för barnen om dessa vill veta vem pappan är. Speciellt om det skulle råka finnas någon genetisk åkomma som missats av läkarna men också vad gäller släktforskning.

Med tanke på att forskningen nu t o m är på väg mot ett människolöst befruktande kan man undra vad vi ska ha oss själva till över huvud taget.




"Livet är en obotlig sjukdom"

Vad har hänt i den stora stygga världen?

Så, vad har hänt i den skräphög vi kallar världen under veckan som gått?

Sablarna skramlar igen, och det är än en gång Iran som är på tapeten (gott om metaforer i den meningen!). Israel gör fel som vill hetsa till krig mot Iran och Iran gör fel som ständigt håller på sin diktatur. Fast några riktiga demokratier finns inte Mellanöstern alls, vad än Libanons och Israels tillskyndare säger. En äkta demokrati tillåter inte förtryck av oliktänkande och att andra länder får lägga sej i en stats inre angelägenheter.

I Ryssland har det varit val och de röster som inte lagts på Putin har förstås placerats i första bästa dokumentförstörare.

Häxprocesserna fortsätter, trots att staten inte längre backar upp dom. Nu är det tokstollar i Borås som har försökt med exorcism. Att vanföreställningar av den här typen fortfarande får finnas är en gåta. Men det blir så när kunskap och sans får ge vika för fördomar och snabba konklusioner. Jag påminns om en textrad ur en låt av och med Rush:
"quick to judge
quick to anger
slow to understand
ignorance and prejudice and fear
walk hand in hand"

Det pucko som kom på idén att placera en vapendepå i närheten av ett sjukhus borde hudflängas. Den explosion som dödade 200 personer i Kongo Brazzaville borde helt och hållet skyllas på den eller de som kom på denna idioti.

Tja, det var lite av vad dumheter som inträffade förra veckan och som fortsätter att plåga oss i denna. Vi får väl se vad som händer fortsättningsvis, eller hur?





"Here's a joke for you: An Irishman walks out of a bar."

Bildsöndag

Lite bilder från senaste veckan. Månen, en plaststol i snön och de sista entusiasterna.

"Det är aldrig för sent att ge upp"

Vetenskapshörnan: nomadplaneter

Välkommen till vetenskapshörnan, en serie inlägg där jag diskuterar vetenskap sett från min horisont. Idag är jag nyfiken på fenomenet nomadplaneter. Nomadplaneter är alltså planeter som inte har någon stjärna de cirklar runt utan de vandrar mer eller mindre fritt inom galaxens domäner där de ibland kommer in på olika solsystems områden. Man kan ju undra vad som skulle hända om en sådan kom in till vårt system. Har det kanske redan hänt? Vad har hänt med t ex Uranus? Den planetens axel lutar väldigt mycket jämfört med de övriga planeterna. En liten asteroid skulle inte klara av detta.


Det finns enligt beräkningar 100 000 nomadplaneter per stjärna i Vintergatan. Då ska man veta att det finns miljarder och åter miljarder stjärnor i den här galaxen. Mer om detta finns i filmen nedan.

Lite extra för er som tror att jag slutat med klimatdiskussionen. Det här med Peter Gleick och hans oärliga aktioner, som naturligtvis ignorerats av SVT och övrig media, har inte gått mej förbi. Jag har bara läst in mej på ämnet och kommit fram till att andra skrivit bättre om det än jag själv skulle kunna göra, främst för att de kan mer från början.




"Det högsta nöjet i livet är att göra det som folk
säger att du inte får göra"

Vetenskapshörnan: Barrträden överlevde istiden

Välkommen till vetenskapshörnan, en serie inlägg där jag diskuterar vetenskap sett från min horisont. Idag handlar det om träd som enligt en del ska vara så livskraftiga att de stått emot självaste isbarriären för tusentals år sen. Svenska barrträd ska enligt forskning överlevt istiden. Man bygger sina rön på genforskning som tycks visa å att åtminstone några träd kan ha överlevt på detta vis.

Det innebär att isen kanske inte helt var allenarådande över den skandinaviska halvön och när den då täckte allt på den halvön kanske det inte var så där värst kallt någon längre tidsperiod. Det kan ha gett träden en chans att överleva på bergstopparna och i de dalar som likt dagens Antarktis var isfria. Vi kanske skulle leta efter spår av såna dalar här i Norden. Frågan är hur man ser det i dagens terräng.

För egen del ser jag det som en känga åt de som hävdar att människans påverkan på det långsiktiga vädermönstret skulle få träden att växa på ställen de aldrig vuxit förut. De har ju vuxit där tidigare, åtminstone deras föregångare. Man kan ju också tänka sej att träd utvecklar motstånd mot kyla allteftersom åren går. När nästa istid kommer, för det gör den, kommer dagens träd att vara rustade precis som tidigare generationers träd var.

Förresten, Clas Svahn på DN, så heter det nunatakker i plural på svenska och inget annat!




"Det är lättare att lura folk med vetenskap."