Jag har fotograferat från och till sen jag var sju år gammal. På allvar började jag som tolvåring. Då som nu var det järnvägar och folksamlingar samt djur och natur som tilltalade mej mest. Enskilda porträtt av människor kom betydligt senare, av ett visst skäl som jag återkommer till.
Som fotograf har jag med all säkerhet utvecklats även om jag i grunden lika säkert gör samma misstag som när jag började en gång för länge sen. Jag gillar att kunna ta upp kameran snabbt, sikta in mej på ett visst motiv och trycka av. Det där med att tålmodigt invänta rätt pose eller att något ska hända har jag fått lära mej. Det är rätt kul när man väl lärt sej en del om diverse tekniker och vad man kan göra med den kamera man har. Mitt kameraliv har dock varit väldigt begränsat.
Mitt kameraliv har nämligen dominerats av så kallade kompaktkameror, små, lätta tingestar som oftast inte har någon zoom, vilket var fallet på den analoga tiden. Strax innan den digitala eran inom fotograferingen slog igenom på allvar skaffade jag mej en systemkamera med APS-systemet, av märket Minolta. Den hade jag ganska kul med, trots APS-systemets begränsningar. Bilderna blev mycket bättre än med någon kompaktkamera, tack vare objektiven och den mycket större linsen i kameran. Fortfarande när jag skannar in dessa bilder blir jag förvånad över kvaliteten på bilderna.
Jag märkte också att jag enkelt kunde zooma in från större avstånd och få bra porträttbilder. Det kunde jag inte med de gamla kompaktkamerorna. När sen digitalkameran blev allenarådande runt 2005 blev det att man skaffade sej en sådan, men det blev en kompakt med zoom. Porträttfoton blev svårare igen att ta så jag återgick till att fota tåg, natur och folkmassor. Det var inte förrän 2007, då jag i julklapp fick en Nikon Coolpix L14, som det började hända saker rent stil- och kvalitetsmässigt. Bilderna blev skarpare och jag kunde ta fler bilder på kortare tid. Ändå upplevde jag den där begränsningen med att inte kunna zooma in hur mycket jag ville och få fokus endast på det jag ville ha, med suddig bakgrund så att man direkt såg vad som var motivet. Det går inte med en kompaktkamera. Inte med de kameror jag har haft, eller haft tillgång till.
Från och med 2011 har jag tillgång, via mitt jobb, till en Casio Exilim EX-H15, ännu en kompaktkamera, men med bättre sensor än många andra. Fortfarande inte perfekt, även om zoomfunktionen är bättre med en digital zoom som bearbetas av en stabiliseringsfunktion inuti kameran. Men det verkar som om autofokus i en kompaktkamera innebär nåt helt annat än en systemkamera. Autofokus i en kompaktkamera, som det verkar för mej, innebär att små, små punkter i det kameran ser automatiskt hamnar i fokus oavsett vad det är. Det finns ansiktsidentifiering i kameran men det verkar som om detta innebär att kameran tror att allt som den ser är ansikten. Ibland blir det irriterande med denna funktion och hur man än ändrar återställer sej kameran till denna grundinställning varje gång man startar den. Den är bra om man bara ska ta enklare bilder för jobbets räkning men även där får man ha tålamod för det är inte alla bilder som blir bra från början.
Dessutom ser en kompaktkamera ganska löjlig ut på ett stativ. Liten, nätt, nästan som en del av stativet från början. En sak till med bilden man får från en kompaktkamera irriterar mej storligen, nämligen hur "platt" den verkar. Står du på ett berg och tar en vidvinkelbild av naturen framför dej blir bilden suddig vid närmare inspektion av fotots enskilda delar, vilket beror på det problemet jag nämnde med fokus på nästan allting ovan. Men som sagt, bilden blir platt också. Det är precis som om djupet, illusionen av det tredimensionella, aldrig kommer med i fotot vid dess skapande. Jag ska ge er ett exempel:
Fotot ovan är taget från Högfjällshotellet i Transtrandsfjällen nära Sälen mot ett av fjällen som används för skidåkning på vintern. Kameran var min Nikon Coolpix L14. Meningen är att få med den naturliga skåra som syns i bildens vänstra kant och då jämföra med bergets resning i övrigt. Men på nåt sätt blir det inte lika dramatiskt här som när jag såg skåran i verkligheten och fick inspirationen till fotot. Den försvinner faktiskt in i bilden i övrigt. Det är klart, vill man kan man säkert manipulera fotot så det får sin ursprungliga dramatik men det vill jag inte för det ska framgå utan redigering. Jag har sett foton på det här berget, tagna med en systemkamera, och då har skåran synts lika dramatisk som i verkligheten. Jag vet inte vad denna platthet beror på för jag kan inte alla termer. Jag vet dock att jag inte gillar det.
Nu står jag på tröskeln till ett nytt liv, med en systemkamera i en inte alltför avlägsen framtid. Det blir inget avancerat, bara tillräckligt för att jag ska få ta de foton jag vill. I slutet av april eller maj kommer detta att ske. Det återkommer jag till när det är aktuellt, var så säker. Jag börjar med en kamera och det objektiv som följer med. Utbyggnadsobjektiv får bli en fråga för sommaren. Storleken på minneskortet har jag inte bestämt än. 16 GB låter frestande men jag är snål. 8 GB är också bra. Men vi får se helt enkelt. Fler diskussioner i Kamerahörnan kommer snart. Kom gärna med synpunkter och/eller tips på tekniker, kameror etc.
"För länge sen, när jag var ung och dum.
Nu är jag bara och..."
