Dagens bild: Dumhet

Bloggen Opassande bidrog med dagens skratt idag. Inte själva texten, för Marie "Emma" Andersson skriver alltid väl och passande (om ordet är det rätta i sammanhanget!). Det var dock bilden hon avslutade sitt inlägg med som jag bara måste föra vidare. Här är den:

"Det är det som är så trist"

Bra skrivet om tankegångarna efter attacken i Paris

Religioner är i grunden odemokratiska, likaså praktiskt utförd politik. Varför är dom det? Jo, för att de förespråkar ett samhälle där en elit styr på uppdrag av en högre makt. Denna elit tål inte kritik, den tål inte att fler ropar på makt än den själv och den tål inte att folk vänder sej till andra för hjälp och stöd.

Ja, jag drar nu alla religioner över en kam eftersom det i praktiken blir så i alla större grupperingar att en elit formas som vill bestämma agendan. Det är faktiskt sant att vissa är födda att leda, andra att följa, men när en ledare faller ifrån tar nästa vid. Sån är den mänskliga naturen, liksom hos många andra djur. Religioner handlar i grunden om denna form av ledarskap. Jag tycker det är synd att islam grundades av en sån inskränkt och fördomsfull människa, samma med kristendomen, judendomen och många andra religioner som ser den enskilda människan som antingen ett hot eller som en produktionsenhet.

Det är därför jag inte ser attackerna i Paris i onsdags som bara en attack på yttrandefriheten och demokratin, utan också på människorna som vågade utmana det rådande klimatet med humor. Religioner, hur de än uttolkas, är inte normala. Inte nu längre i det samhälle vi håller på att utveckla. För vi människor behöver inte alltid stora ledare som tar oss genom kriser och som ser sej själva som svaret på allt. Vi behöver oftast mindre ledare, som är beredda att satsa på tankegångar och idéer som utmanar det rådande läget, hur tokiga de än kan vara.

Tolerans, frihet och jämlikhet är stora och fina ord men låter falska när de flesta ledare använder dom. Jag ser än mer de stora klyftorna i samhället efter attacken i Paris. De där klyftorna som delar upp folk i en massa olika läger. Plötsligt anser sej alla tillhöra samma läger, det som står emot extremismen och mot terrorismen. Men vilken extremism och vilken terrorism står de emot? Charlie Hebdo står inte på nån speciell sida. Dess medarbetare må vara röda men de slår åt alla håll. Framför allt emot det religiösa hållet, vilket jag alltid förespråkat. En av dess tecknare till och med betackar sej för det stöd man fått.

Därför är det bra att läsa denna artikel i Svenska dagbladet om en del av verkligheten i Europa idag. Alla är inte Charlie Hebdo, av det enkla skälet att den tidningen inte tilltalar alla. Det ska den inte göra heller. Dom är själva lite av elitister som gör tidningen och de vill ha det så också. Elitismen här går väl inte att göra nåt åt, lika lite som det går att göra åt elitism över huvud taget. Men det är en annan femma.

Det viktiga är egentligen inte stödet till tidningen i sej utan stödet för alla som står upp för yttrandefrihet, alltså rätten att göra och säga vad man vill utan någon form av repressalier. Alla som är beredda att skriva under på detta är verkligen Charlie Hebdo. Alla andra är diktaturkramare eller bakåtsträvare.



"I'm in motion
I am still
I am crying
I am...still
I'm together
I'm apart
I'm forever
At the start



Still...I am"

Om Charlie Hebdo hade publicerats i Sverige, vad hade hänt då?

Jag stötte alldeles nyss på denna artikel som vecka för vecka beskriver vad som skulle hända om Charlie Hebdo hade blivit publicerad i Storbritannien. Dess saga hade varit all på tio veckor. I Sverige hade den nog bara varat ett par nummer, sen hade "stormen" från särintressenas intressenter (jag säger inte längre politiskt korrekt eftersom det tydligen inte är politiskt korrekt att säga politiskt korrekt längre, dessutom har jag tröttnat på terminologin) sett till att tidningen hade fått lägga ner eftersom särintressena inte gillar att satir uttrycks på ett sätt som de inte gillar.

Jag får ofta känslan av att detta med yttrandefrihet är som att balansera på en rätt slak lina ovanför en damm full med krokodiler. Krokodilerna symboliserar inte bara diktaturkramare utan även dessa särintressen som helst ser att man håller sin åsikt för sej själv om den inte stämmer överens med vad de själva kallar majoritetsåsikten. Men det är som i skolan, ju mer man skriker och ju bättre man är på att göra sin röst hörd, desto fler får man med sej, vare sej man har rätt eller inte.

Satir och humor generellt är ett bra verktyg, även när det gäller sånt jag själv inte tycker om. Jag håller inte med om allt som det skämtas om men har inget emot alls att det visas. Vill jag inte se det tittar jag inte på det. Jag kommenterar det inte heller för det är inget jag berörs direkt av. Vill någon annan att jag kommenterar en bild jag inte är intresserad av gör jag det, men endast då.

Vi borde få driva med precis allt i vår omgivning, även om det sker på bekostnad av vissa särintressen. Hemligheten ligger dock inte i att kunna driva med allt och alla, utan att kunna variera sej. Ena stunden kan man driva med en viss folkgrupp och de fördomar dessa blir utsatta för, för att i nästa stund driva med djurriket. Nämn den hund som skrivit in och bombhotat en tidning eller TV-kanal för att man visat en filmsnutt med en hund som dabbat sej.

Nej, låt humorn vara i fred. Är den obehaglig, strunta i den då. Känner du dej kränkt av en viss sorts humor eller teckning ska du granska ditt inre för du kanske är psykiskt instabil. I så fall får du skylla dej själv.



"You only live once, but if you do it right, once is enough"

Demokrati eller demonkrati?

Visserligen är yttrandefriheten helig, rätten att få yttra sej går utöver allt annat enligt mitt sätt att se, men det finns faktiskt gränser för vad rätten att säga ska få styra över. Vi kan och får säga vad vi vill om vem och vad som helst, eller rättare sagt: vi borde få göra det. Men sen om det vi säger ska få styra över vad andra tycker och tänker är en annan sak. Vad några få tycker och tänker ska inte få vara normen för ett helt samhälle.

Jag blev påmind om detta vid attacken mot tidningen Charlie Hebdos högkvarter i onsdags, och igen när jag läste om vad några få pryda människor tyckte om en kvinnas dekolletage i TV. Yttrandefriheten sträcker sej även till rätten att ha vilka kläder man vill, oavsett sammanhang. Yttrandefriheten täcker även rätten att stänga av TVn om man inte tycker om det man ser, liksom rätten att yttra sej om det man ser på den. Men rätten att yttra sej som man vill ska inte gå ut över andras rättigheter.

De som klagar på att man skändar minoriteters rättigheter när man säger vad man tycker har faktiskt skändat ens egna rätt att yttra sej som man vill. Det är en svår balansgång men på det stora hela får faktiskt de som känner sej förorättade skylla sej själva. De öppnade faktiskt sej själva för denna sortens "angrepp" genom att profilera sej själva från början. Jag tänker nu främst på religiösa grupperingar som inte tycker att man ska få kritisera religioner och religiösa angelägenheter, inklusive religiösa människor.

Det är som i fotografins värld. En person som är känd för den breda massan kan inte skydda sej bakom den lag som säger att man måste ge sitt tillstånd till den fotograf som tar en bild på en. Som kändis får man "skylla sej själv". Man har öppnat för att få sin bild tagen och publicerad av vem som helst genom att man velat bli kändis.

Det är därför jag anser att religiösa och politiska hänsyn inte ska gå före rätten att yttra sej som man vill. Vill jag kritisera, ironisera över, rent ut sagt håna religiösa angelägenheter ska jag få göra det också, eftersom de som står för en religion har öppnat för sånt från början. Jag ska ge ett litet exempel på hur jag resonerar: Det står i bibeln om att de som inte tror är dårar. Att bli kallad dåre kallar jag för en förolämpning. Ska då inte jag få kalla troende för dårar?

Risken med att inte släppa fram yttrandefriheten fullt ut är att vi får ett samhälle som är mer av en demonkrati än en demokrati. Det vill säga, vi låter särintressen bestämma än mer än idag. Det blir små intressegrupper som anger tonen hela tiden och saker som inte är av intresse för dessa grupper skyr man eller trycker ner. Med resultatet att vi får en jättestor klyfta mellan politiker och väljare, en klyfta som växer för varje gång vi ser självgoda politiker lura skjortan av företagare, föreningar och andra politiker, såna som faktiskt vill göra bra saker för samhället.

Vi ser nu den klyftan eftersom många med maktposition i samhället vägrar inse att de skadar samhället mer än de bygger upp det. De har ingen skuld i attacken på Charlie Hebdo, men de har i sanning hjälpt till att föda fram den världssyn terroristerna som utförde attacken hade. De har också hjälpt till att föda fram den beklagliga syn på världen som finns hos många människor med en ogrundad främlingsfientlighet inom sej. Likaså har den frambringat den största fiende vi känner.

Fienden är egentligen inte några enskilda terrorister eller heilande nationalister. Fienden är inte heller girigbukar med plånboken om onaneringsobjekt. Inte heller är fienden de politiker som sitter i våra parlament och missbrukar makten. Nej, fienden är inom oss alla. Det är den fiende som Edmund Burke talade om, och som hans sentida efterföljare John Stuart Mill formulerade så elegant, den som kommit fram flera gånger sen han yttrade orden, vilka jag citerar längst ner här i mitt inlägg.

Jag talar förstås om apatin. Den som får oss att bara se på när länder skövlas och människor dör. Man slänger till oss några små och smaskiga köttben att gnaga på (klimatfrågan, terrorismen, invandringen) medan vi glömmer bort de riktiga problemen (jobben, miljön, urbaniseringen). Det finns egentligen inget ont uppsåt i görningen när man vill att vi ska glömma de riktiga problemen, bortsett från det faktum att de som bestämmer vill att vi ska glömma bort de stora problemen av det enkla faktumet att de inte vet hur man ska lösa problemen.

Jag märker nu att mitt inlägg har lämnat utgångspunkten så jag får diskussionen åter till yttrandefriheten. Jag anser att problemet med apatin beror på att vi sätter för stor tillit till de styrande, att vi hoppas att de ska lösa alla problem. Det är precis samma sak som alltid: vi vänder oss till högre makter för att se till att dessa lösa alla problem.

Med knäppta händer stod man förr och bad till högra makter när fienden kom med svärd i hand. Det hjälpte inte. Idag skickar vi in blanketter till den moderna versionen av högre makter. Det hjälper nog bättre, men är i grunden samma sak. Vi gör ingenting själva för vi tror att ledaren ska ta hand om oss. Ändå visar historien gång på gång att det är de som vågar ta risker, de som tänker lite extra, som för utvecklingen framåt. De vågade också yttra sej gentemot gängse ordning. Ibland, som Giordano Bruno och Galileo Galilei, fick de betala ett högt pris för sina yttranden, men deras ord förde ändå samhället framåt.

Jag anser därför att de lagar i Sverige som begränsar rätten att yttra sej kritiskt strider mot utvecklingen. Må så vara, att någon blir kränkt men som man bäddar får man ligga.



"Bad men need nothing more to compass their ends, than that good men should look on and do nothing"

Humorn står ovanför politiken och övertrumfar alla religiösa fanatiker

Jag hade inte tänkt skriva idag men dagens tragiska händelser i Paris har gjort att jag ändrat mej. När folk som inte förstår sej på humor och samtidigt är religiösa fanatiker kan det bara bli en enda stor tragedi. Tidningen Charlie Hebdo förtjänar nu allt stöd de kan få, för yttrandefriheten ska inte få stoppas av några religiösa fanatiker med automatvapen som tror att de kan ta död på kritik genom användandet av våld.

Så naturligtvis stämmer jag in i kören som skanderar #jesuischarlie och som står upp för rätten att yttra sej som och hur man vill. Yttrandefriheten ruckar ingen på ostraffat. Så fortsätt skämta, alla ni som gillar satir och förstår var gränsen mellan humor och allvar går. Vi utgår ifrån att det var religiösa fanatiker, framför allt på grund av de ordval attentatsmännen ska ha ropat när de var klara med sitt hemska dåd. Jag tänker inte återge dom här, av det enkla skälet att jag inte vill ge religiösa människor reklamplats här.

Som om inte detta räcker, så har en polisskola i Yemens huvudstad Sana'a angripits och mer än 30 människor har dödats. Sannerligen en svart dag för alla normala människor med riktiga åsikter.

Nu tycker jag vi alla höjer våra pennor mot skyn som en protest mot våldet och fanatismen. Här är mitt bidrag:

"If liberty means anything at all, it means the right to tell people what they do not want to hear."

Lite kort om min enkät

I högermarginalen har jag under de sista månaderna av 2014 haft en enkät om vad folk tycker om bloggen i största allmänhet. Den var inte för att bevisa för mitt ego vad folk tycker om det jag gör, så jag blir inte översvallande glad över att se att så många tycker om bloggen. Det var snarare för att se hur många som egentligen bryr sej om att titta på bloggar nu för tiden. Några blev det i alla fall som har brytt sej om att titta på sidan.

Jag funderar nämligen över vilken makt vi bloggare egentligen har över media generellt och internet i synnerhet. Jag tycker vi blir ganska marginaliserade av andra mediaskapare eftersom vi jämförs med Facebook och Twitter hela tiden, ställen som används för ganska kortfattade meddelanden som oftast är till för kärnfulla eller intetsägande saker som berör tankar hos privatpersoner. Jag upplever ofta att jag sitter här och skriver, antingen för de redan troende eller såna som bara tycker om att läsa saker i största allmänhet.

Jag har förstått på vissa att det är svårt att kommentera här på grund av något i mitt kommentarssystem (Disqus) som gör att de inte alltid kan skriva, men jag hoppas det löser sej för det är i mitt tycke bättre än Bloggers inbyggda system. Men jag får då och då kommentarer så inte alla kan ha problem med Disqus. Men tro inte att jag sitter och censurerar kommentarer. Sånt som inte har med inlägget att göra struntar jag helt och hållet i. Jag lämnar det därhän och låter tiden begrava det. Tystnad är inte censur, tystnad är tystnad.

Så enkäten kom till för att se om någon fanns där ute. Det gjorde det. Frågan är om vi bloggare gör någon nytta. Jag har väl karvat ut en nisch, om än liten, som bör kunna påverka någon. Ska jag fortsätta predika för de redan troende eller ska jag delge er lite av det kunnande jag har och som jag delgett tidigare i form av serier om språk och Sveriges tidiga historia? Vi får se vad jag väljer. Enkäten kommer att ligga kvar ett antal dagar till, sen försvinner den. Kanske kommer en ny enkät i framtiden.



"I knew the bride 
when she used 
to rock'n'roll"

Tema historia: Dick Harrison ger svar på tal i immigrationsfrågan

Det har diskuterats en hel del om invandring den senaste tiden, främst tack vare Dick Harrisons opinionsartikel "Invandrarna är en vinst för Sverige". Han påpekar det jag menat hela tiden, att historien bevisar att invandringen är bra för Sverige, vilket inte alla förstår. Ur kort perspektiv är det förstås kostsamt, krångligt och svårt att bistå alla som kommer hit, framför allt flyktingarna, men på lång sikt är det bara av godo att det kommer nytt folk hit.

Naturligtvis fick Harrison inte stå oemotsagd och en massa repliker, de flesta säkert på samma intellektuella nivå som en skinkmacka, så han har på sin vanliga historieblogg besvarat de mer normala svaren. Han menar att de flesta kritiska rösterna inte har förstått vad han menat i sin opinionsartikel. Jag förstår inte vad som är fel i Harrisons ursprungsartikel. Han är glasklar och påpekar att det var den svenska adeln (högfrälset hette det då innan det tyska ordet adel tog över) var mest emot att ta emot tyskar eftersom dom och lågtyskarna tog över alla viktigare poster.

Jag blir påmind om främlingsfientlighet när jag hörde Harrison föreläsa för snart två år sen om digerdöden på 1350-talet, om hur våg efter våg av fientlighet sköljde över Europa i spåren på den hemska sjukdomen, man ville hitta någon att skylla sjukdomen på. Judarna, som hade haft vett nog att fly innan sjukdomen fick fäste på olika platser, fick som vanligt skulden för sjukdomen, men Harrison berättade då om hur visbyborna sökte efter judar att skylla på, inte fann några utan gav sej då istället på stockholmare.

Det är ju klart som korvspad att immigranter bidrar till samhället. Har ni förresten märkt vilka de är som kommer hit i allmänhet i den första vågen av immigranter och flyktingar? Jo, det är de med god utbildning och en hög intellektuell kapacitet. De blandar sej snabbt med resten av befolkningen och deras särart är säkerligen borta om några generationer. De med sämre utbildning kommer oftast i andra vågen och de har oftast sämre möjligheter att direkt beblanda sej med resten av befolkningen. De är oftast tvingade hit, eller lockade, vilket inte direkt inbjuder till assimilering i första taget.

Sen har vi förstås dräggen, de som inte är här för att göra rätt för sej. De kan vi lämna därhän för de har inte med saken att göra. De finns överallt, det vimlar av infödda drägg här i Sverige och dom är av samma skrot och korn som de inflyttade dräggen. Så dom glömmer vi bort här och nu.

Nåväl, Dick Harrison kan mer om historia än någon av er som besvarat hans artiklar. Han har nog mer insikt i dagens förhållande också. På lång sikt är immigrationen inte nåt problem, utom för förlorarna, de avundsjuka, de missunnsamma och de historielösa. Vi har andra problem att oroa oss över. Immigrationen och klimatfrågan är två frågor vi bör lägga på historiens skräphög och i backspegeln skratta högt åt. Våra efterkommande kommer kanske göra det...



"Varje tanke vi tänker skapar vår framtid"

Så var det dags igen!

Nu har jag varit ledig från bloggen på ett par dagar. En grej som jag unnat mej efter att ha skrivit minst en gång varje dag sen sent 2011. Det har varit kul att komma ifrån och bara göra annat än tänka på vad jag ska skriva till bloggen. Så driven av pliktkänslor behöver jag inte vara att jag måste skriva precis varje dag, för det har ibland varit riktigt hemskt att följa den driften. Tänk att man kan vara så plikttrogen. Det liknar nästan det jag klagar på hos religiöst eller politiskt troende som till varje pris måste följa de doktriner som slagits fast av de som anser sej veta bäst. Vet jag bäst?

I fortsättningen kommer jag alltså att skriva när lusten faller på. Det kan alltså komma flera inlägg på samma dag, sen kan det dröja flera dagar innan nästa kommer. Men jag ska inte följa slaviskt som jag gjort i flera år nu. Det har varit kul, speciellt i början, att utmana mej själv att skriva minst ett inlägg om dagen. Men det senaste året har det varit svårt att motivera mej. Speciellt med allt som hänt omkring mej under året som egentligen inte har med mej själv att göra, men det påverkar ju mej starkt eftersom jag tydligen är mer känslosam än jag trodde.

Lusten att skriva har alltså växlat och ibland har orken varit så dålig att jag fått ta till fusk för att upprätthålla en-om-dagen-inläggen, jag har tagit fram inlägg ur mitt eget arkiv och publicerat dom igen, ibland med lite justeringar för att visa att jag minsann kan ändra åsikt eller bara rätt en uppgift som varit fel. Jag har fortfarande en hel del i arkivet att ta fram om jag hade velat fortsätta med pliktkänslan, jag har hållit på med bloggen sen 2007, men i fortsättningen tar jag bara fram gamla inlägg för att visa vad jag har skrivit om och om jag har ändrat ståndpunkt i nån fråga.

En sak kommer jag att fortsätta med; avsluta varje inlägg med ett citat från nån som sagt nåt bra eller bara intressant. Det började jag med 2012 och även om väldigt få har uppmärksammat det är det min gimmick. Jag tror fullt och fast på att varje blogg måste ha nåt som utmärker just dess skapare, så ett osignerat citat är vad som utmärker min blogg. Även om jag så skulle slå huvudet i en vägg och bli rabiat troende på vad som helst kommer jag att fortsätta med citaten. Detta avslutar jag detta inlägg med:



"En ton på pianot och alla som hör den blir glada."

Tema fotografering: Nyårsfoton

Ur kvalitetssynpunkt blev bilderna så där. Men i övrigt blev det hela en stor besvikelse. Jag valde helt fel plats. Dels var de bästa fyrverkerierna för långt borta, dels var det för många hus i vägen och dels stod jag nog för långt ner. Till nästa gång ska jag byta upp mej till en annan plats. Nu återstår bara att visa bilderna och sen ska jag ta ledigt från bloggen i ett par dagar. Det har jag inte gjort sen 2011.

"Everyone would gather on the 24th of May sitting in the sand to watch the fireworks display. Dancing fires on the beach, singing songs together. Though it's just a memory, some memories last forever"

Tema fotografering: Inför nyårsfyrverkerierna

Jag tänker fånga så många fyrverkerier som möjligt med kameran och eftersom det är mörkt och kallt är det viktigt att man klär sej vettigt om såväl fötter som kropp. Att se ut en bra plats att fota ifrån är också viktigt samt en ficklampa eftersom mörkret gör det svårt att hitta alla kontroller på kameran. Gatlamporna hjälper inte alltid till. Jag har också beväpnat mej med förhandskunskaper från andra fotografer som har mer erfarenhet av att fota fyrverkerier.

Här är de tips jag inhöstat:

• Ha alltid kameran på stativ. Det är långa exponeringar vilket gör att kameran måste hållas stabil under fotograferingen.
• Vidvinkelfotografering är att föredra. Det går att zooma in om man ställer kameran i porträttläge, det vill säga på högkant.
• ISO ska vara så lågt som möjligt, högst 400
• Bländaren ska vara mellan f8 till f16, ibland f22 om det blir för ljust.
• Kameran ska ha manuell inställning, inte auto eller någon annan inställning.
• Mellan 3 och 30 sekunder är bäst för exponeringen så BULB går bra att ställa in för slutaren.
• Använd någon form av fjärrkontroll så kameran inte skakar i onödan vilket ger suddiga eller sliriga bilder.
• Försök förutse explosionerna och tryck av fjärrkontrollen så fort du ser fyrverkerierna komma upp. Släpp inte förrän sista explosionen har blommat ut och försvunnit. Upprepa detta med nästa explosion.
• Sätt skärpa på horisonten med autofokus så du får maximal skärpa på området du vill ha med i bilden. Gå sen över till manuell fokus så kameran inte tror att den ska försöka fokusera på explosionerna.
• Få med människor om det är möjligt.
• Vitbalansen ska vara dagsljus. Det går att korrigera i Photoshop och Lightroom i efterhand, för dom som har såna program, om det inte ser bra ut på fotot.

Så, nu är jag redo för nattens äventyr. Vi får se i morgon vad det blev för bilder.



"Each age has deemed the new-born year
The fittest time for festal cheer."

Tema naturvetenskap: Gigantiskt skred i Östersjön

Vid undersökning av havsbottnen utanför Blekinges kust, närmare bestämt utanför Karlskrona, har resterna av ett gigantiskt skred hittats. Det är väldigt stort för att vara Östersjön. Bilderna i DN visar Stockholms stadion som jämförelse och det är en stor konstruktion, men den ser ändå liten ut i jämförelse. Skredet har skett längs en ca tio kilometer lång brant som sluttar ut till ca 60 meters djup. Skredet har med all säkerhet genererat en tsunami, inte alls så stor som den i Indonesien 2004 men tillräckligt stor för att störa livet på andra sidan Östersjön, vilket ju är Polen och östra Tyskland.

När detta skred ägde rum har man inte kunnat avgöra ännu. Möjligen kan det ha ägt rum strax efter istidens slut. Detta med tanke på att det saknas historiska och legendariska berättelser om en plötslig våg som svepte med sej allt vid kusten. Om det har skett senare än istidens slut borde det ha dykt upp i folkminnet men hittills har inget sådant kunnat hittas. Såna här skred är ovanliga och är ännu mer ovanliga nu för tiden i Norden. Det är i stort sett bara i Bohuslän och i Norge som sådant sker. Surte, Tuve och Småröd utanför Munkedal är exempel på svenska skred de senaste 50 åren. Jag ser fram emot den kommande dateringen.



"I am the one and only
Nobody I'd rather be
I am the one and only
You can't take that away from me"

Dagens bild: Cykelskelettet

Denna bild kommer jag faktiskt inte ihåg att jag tagit. Men det är med min kamera den är tagen nån gång för länge sen så det måste ha varit jag. Hittills har ingen annan rört mina kameror.



"Dancing on the edge of danger"

Ett nytt år på gång

Snart ger 2014 med sej och blir till 2015. En sak som i sej inte har nån större betydelse eftersom det bara är i våra sinnen som det blir nytt år. Vi behöver såna mönster att gå efter. Men det är kul att se folket fira att en cykel är till ända och att det nu är dags för en ny. Sade han arrogant och tittade i kristallkulan för att vad som kommer att hända.

Jag ser Carola som statsminister och Stefan Löfven ställa upp i melodifestivalen. Nej, det var ju tvärtom! Eller?

Vad syns då i kristallkulan? Jo, jag ser mej själv skriva mindre här. I alla fall inte varje dag. Det har jag gjort ända sen slutet av år 2011 då jag fick för mej att jag bara måste göra det. Dumma saker man kan komma på, va? Det är inte fler som läser min blogg för att jag skriver varje dag. Inte heller blir kvaliteten på det jag skriver bättre. Nej, från årsskiftet skriver jag när andan faller på. Men minst en gång per vecka, precis som på min fotografiblogg. Då blir det kanske mer tid över till de dumheter från världen jag återger ibland.

Jag ser också hur politiker och andra med makt blir mer förlåtande gentemot tokstollar som begår övergrepp, mord och som våldtar folket i demokratins namn. Nej, förlåt, det sker ju redan nu så det är ingen profetia. Men jag ser faktiskt en värld som inte längre litar fullt ut på politikerna och deras hantlangare. Kommer kanske USA att äntligen göra upp med sitt polisväsende? Kommer Ryssland och resten av Europa att sluta fred? Intressanta frågeställningar som vi får se hur dom utvecklas.

Förändringens vindar blåser. Frågan är bara åt vilket håll.



"Far away on the other side"

Tema fotografering: Lämna inte fotot för tidigt!

Detta är ett problem jag nyligen har upptäckt och vill diskutera. Det rör sej om att jag vid halvlång slutartid (ca 1/30 s), utan att ha tillgång till stativ, avslutar fotograferingen för tidigt, vilket ger svag suddighet på fokusområdet. Det syns inte så noga när man har hela bilden uppe men är väldigt tydligt när man zoomar in i bilden och tittar på det man fokuserat på.

Jag gör allt rätt: Jag står stadigt, håller armarna mot bröstet och trycker av. Men i min iver att få se vad jag har tagit för bild släpper jag fokus i det ögonblick jag hör ljudet från bilden som tas och resultatet blir då att bilden blir en aning störd. Lite rörelseoskärpa blir det mitt i, vilket som sagt inte syns förrän man zoomar in.

Jag vet, jag borde kanske ha ett stativ med i alla lägen, men det är inte alltid så lätt att få det med sej överallt. Så det gäller att ha tålamod. Dessutom når jag inte överallt med ett stativ vilket man gör på fri hand.

Så gör inte mitt misstag, vilket jag försöker tänka på att inte göra. Håll kvar ungefär en sekund efter fotot tagits. Jag håller på med den där andningsgrejen också som det har talats om i diverse instruktionsfilmer på YouTube, men det är inte alltid lätt att komma ihåg allt. Det handlar om att man andas in djupt, sen andas ut för att innan man andas in igen tar fotot. Då är man lugn och relativt stilla vilket minskar risken för rörelseoskärpa.



"Tänk om man säger nåt dumt i TV!"

10 år

10 år går fort. Det är idag 10 år sen en jordbävning under havsbottnen utanför Sumatras nordvästra kust orsakade en av de värsta katastroferna i Indiska oceanens moderna historia. Nästan 300,000 människoliv togs och mångdubbelt fler fick sina liv förstörda när den påföljande tsunamin drog fram, främst över Indonesien, Thailand och Sri Lanka. Många svenskar var på semester i dessa länder och drabbades hårt av det som hände. En tragedi som inte blir mindre av att den faktiskt hade kunnat förebyggas.

Man hade haft möjlighet att bygga ett varningssystem längs kusterna så att färre människor hade drabbats. Som det är nu dog inte bara en massa människor och många, många fler fick sina liv förstörda, de var helt oförberedda på att tsunamin kom. Ett fåtal historier finns om människor som antingen sett på TV eller läst sej till om de tecken som förebådar en tsunamis ankomst till kusten. Dessa räddade många andra genom sin rådighet och sitt mod.

Jag minns själv hur förvirrat det var den där morgonen när jag halvlåg i soffan och tittade på det hemska genom TV-rutan. Jag kände förvirring eftersom jag dels var trött, dels var det så dålig rapportering till en början, förmodligen på grund av att det var så knapphändig information som kom in till de svenska nyhetsprogrammen. Tur att CNN och BBC World finns för där fanns desto mer och det fick snabbare att få fram vad som hade hänt. Svenska medier har blivit bättre på detta sen dess.

10 år har alltså gått. 10 år av saknad och önskan om ett annorlunda liv i många fall. Vi som inte var med kan nog inte föreställa oss hur illa det kan vara för de överlevande och efterlevande för detta är så mycket mer än bara än någon enstaka som dör i all stillhet. Det var en enorm katastrof för hela regionen och så mycket mer än bara liv gick förlorade. Vissa områden blev helt avfolkade och andra fick sina kulturer förstörda.

Det är så här i efterhand konstaterat att detta har hänt många gånger förut utanför Sumatras västkust. Där går en djuphavsgrav som en följd av att plattan under Indiska oceanen viker ner under den eurasiska plattan. Där uppstår spänningar som efter flera års pressande frigör en enorm mängd energi, som den dagen den 26 december 2004. Det var en ren otur för alla semestrande att det skulle ske just då. Någon slump eller nyck var det inte, inte heller något straff från några gudar. Det var helt enkelt så att tiden var mogen för en häftig rörelse i jordskorpan. Disco á la nature helt enkelt!




"Remember it all, every insult, every tear. Tattoo it on the inside of your mind. In life, knowledge of poisons is essential. I've told you, nobody becomes an artist unless they have to."