Så var det dags igen!

Nu har jag varit ledig från bloggen på ett par dagar. En grej som jag unnat mej efter att ha skrivit minst en gång varje dag sen sent 2011. Det har varit kul att komma ifrån och bara göra annat än tänka på vad jag ska skriva till bloggen. Så driven av pliktkänslor behöver jag inte vara att jag måste skriva precis varje dag, för det har ibland varit riktigt hemskt att följa den driften. Tänk att man kan vara så plikttrogen. Det liknar nästan det jag klagar på hos religiöst eller politiskt troende som till varje pris måste följa de doktriner som slagits fast av de som anser sej veta bäst. Vet jag bäst?

I fortsättningen kommer jag alltså att skriva när lusten faller på. Det kan alltså komma flera inlägg på samma dag, sen kan det dröja flera dagar innan nästa kommer. Men jag ska inte följa slaviskt som jag gjort i flera år nu. Det har varit kul, speciellt i början, att utmana mej själv att skriva minst ett inlägg om dagen. Men det senaste året har det varit svårt att motivera mej. Speciellt med allt som hänt omkring mej under året som egentligen inte har med mej själv att göra, men det påverkar ju mej starkt eftersom jag tydligen är mer känslosam än jag trodde.

Lusten att skriva har alltså växlat och ibland har orken varit så dålig att jag fått ta till fusk för att upprätthålla en-om-dagen-inläggen, jag har tagit fram inlägg ur mitt eget arkiv och publicerat dom igen, ibland med lite justeringar för att visa att jag minsann kan ändra åsikt eller bara rätt en uppgift som varit fel. Jag har fortfarande en hel del i arkivet att ta fram om jag hade velat fortsätta med pliktkänslan, jag har hållit på med bloggen sen 2007, men i fortsättningen tar jag bara fram gamla inlägg för att visa vad jag har skrivit om och om jag har ändrat ståndpunkt i nån fråga.

En sak kommer jag att fortsätta med; avsluta varje inlägg med ett citat från nån som sagt nåt bra eller bara intressant. Det började jag med 2012 och även om väldigt få har uppmärksammat det är det min gimmick. Jag tror fullt och fast på att varje blogg måste ha nåt som utmärker just dess skapare, så ett osignerat citat är vad som utmärker min blogg. Även om jag så skulle slå huvudet i en vägg och bli rabiat troende på vad som helst kommer jag att fortsätta med citaten. Detta avslutar jag detta inlägg med:



"En ton på pianot och alla som hör den blir glada."

Dagens tanke

Om det är så att världen är en så hemsk plats som medierna och vissa skrämselfantaster vill ha den till, varför är lidandet begränsat till några procent över hela planeten? Fattigdomen, den obeskrivbara fattigdomen, den som lamslår de som drabbas av den, den är numer begränsad till ca hundra miljoner människor främst koncentrerade till Indien, Kina och några få platser i Afrika. Det låter mycket men det har varit närmare en halv miljard en gång i tiden, då vi var färre människor än vi är idag.

Den bästa politiken här har varit månghövdad; man har dels utbildat folk i att leta reda på färskt vatten, utbildat andra i konsten att föra ett så modernt jordbruk som möjligt med respektive jordmåner, alltså byggt en civilisation från grunden med vår egen som bas. Att det sen finns ogina människor är beklagligt men det har alltid funnits bakåtsträvare, förmåga till avundsjuka och småpåvar som vill ha allt för sej själva. Det är såna människor som är en av de främsta orsakerna till att fattigdomen inte är helt utrotad. Utan dom kanske fattigdom hade haft en helt annan innebörd. Det finns ju andra betydelser för ordet.

Nästa gång någon kommer med påståendet att halva jorden svälter säg dom då att såväl statistiken som verkligheten säger att fattigdomen är på väg ut. Det går att kolla överallt på nätet. Nu ska man som alltid vara försiktig med statistik eftersom man kan bevisa i stort sett allt med statistik. Men det går att med egna ögon fästa på ett satellitfoto se hur fattigdomen minskar. Slumområdena minskar, inte bara i omfattning utan även i betydelse. Det är en tröstande tanke.

Språkhörnan: Vackra damer?

Nu ger jag mej in i en termdebatt som sällan uppmärksammas därför att den inte märks i det övriga flödet av ord som infekterar diverse debatter i övrigt. Det handlar om orden för det kön jag inte tillhör, dvs kvinna. Ordet kvinna har jag inget problem med, det är inarbetat och är en nordgermansk variant (ursprungligen genitiv plural av kona) av ett gammalt gemensamt indoeuropeiskt ord. Jag har egentligen inte nåt problem med något av orden för kvinnor, de normala alltså. Nej, det är användningen av vissa av orden i vad som egentligen är fel situation jag vänder mej emot. Framför allt retar jag mej på användandet av ordet tjej. Slå upp ordet tjej i SAOB så ser ni varför jag irriterar mej på användandet av det ordet.

Jag undanber mej termen tjejer när det handlar om kvinnor över 30, vad än vissa säger. Tjej är romani och betyder flicka, fästmö, ung kvinna. Det är den feminina formen av chavo, vilket betyder ung pojke (Chav i brittisk engelska ska vi bara inte tala om för det är en historia som tangerar det löjliga i hur man kan förstöra ett ords betydelse). Att då använda detta ord om en vuxen kvinna, som ofta är gift eller har ett förhållande, är helt fel, språkligt sett. Jag kan förstå om någon vill vara lite ungdomlig men då finns ordet flicka, eller varför inte dam, som alternativ. Dam är är ett franskt ord av latinskt ursprung som betyder husets härskarinna. Det är bildat till domus, hus, vilket är ett gemensamt indoeuropeiskt ord för bostad. Vi har samma ord i betydelsen timmer idag och timrade hus är fortfarande vanliga.

Det är kanske bara jag som är oflexibel i fråga om ordens utveckling men jag är uppväxt i områden (Västergötland, Skåne) där ordet tjej enbart användes om såna av kvinnligt kön som innebar småflickor upp till dryga 20-årsåldern vilket inte direkt innefattar vuxna kvinnor i 50-årsåldern. Jag stötte på "vuxenversionen" av ordet tjej när jag själv var i 25-årsåldern och reagerade på detta, då som nu. Dam är å andra sidan ett ord jag reagerar på om man använder det om unga kvinnor, under 20 år, annat än i uppskattande syfte. Det är kanske därför man använder ordet tjej om äldre kvinnor i vissa fall men då får man akta sej så inte ordet tappar sin lyster, så att säga. Det får inte bli ett nedsättande ord som används om äldre kvinnor enbart.

Så, det var slutet på min reaktionära harang för idag. Vi får väl se vad jag rackar ner på nästa gång.

"Alla stora idéer är farliga."

Tankar som yr

Snön yr utanför mitt fönster just nu och temperaturen har stigit från -15 igår kväll till ca -3 just nu. Turisterna far förbi fönstret i sina bilar, på väg till eller från den stora semesterorten i norr. Om de stannar till här vet jag inte. För deras skull hoppas jag de åker vidare för det finns knappt nåt att hämta här just nu. Järnvägen är borta, bussarna går väldigt sällan, industrierna är små och få, någon rättsskipning är inte att tala om, ungdomarna flyr (om de kan) och sakta bäddas allt in i ett tjockt snötäcke som mest gläder skoteråkarna.

Men allt är inte en jämmerdal. Snön är ju en källa till glädje för barnen som kan leka snöbollskrig, järnvägen kan komma tillbaka om nån är intresserad av att driva den, företagen går inte med förlust här i alla fall, bussarna kan man slippa om man istället tar bilen dit man ska och tar tåget från Mora eller Borlänge, de ungdomar som flyr gör det för att de har en stor nyfikenhet på omvärlden, när inte polisen gör nåt i större skala är det bra att vi håller ögonen på området så att buset hålls i schack, alltmedan snön bäddar in oss alla sitt tjocka täcke.

Ute i stora stygga världen skjuter man på skolor, på oskyldiga bara för att de råkar vara i vägen för dårars kulor. Ekonomer, politiker och andra med fina titlar slösar bort våra pengar i jakten på en lösning för hur vi ska kunna bli bättre på ekonomin. Låt dom hållas, de är ju ändå de enda som är intresserade av problemet. Vi andra bara står och skäller lik förbannat utan att egentligen veta mer själva.

Det stora problemet som jag upplever det är att vi inte är tillräckligt solidariska visavi varandra och det samhälle vi lever i. Faller det snö förväntar vi oss att nån annan ska ta hand om det och när det blir gjort sent omsider är det inte alltid som vi gillar resultatet. Vad har hänt med förmågan att tänka själv? Borde vi inte kunna skotta och sopa gemensamma utrymmen om vi kan? Det är en god gärning, även om den kanske inte lyckas alla gånger.

Jag såg just nu en traktor dra en folkracebil längs rv 66 mot Sälen. Det säger väl allt om trakten jag bor i, va? Men även här ses det som en kul grej för traktorer är ovanliga i Malung numera. Det är mest i byns utkanter som det fortfarande finns bönder. Var det bondens egen bil eller hjälpte man till att forsla den hem från en tävling? Om det rörde sej om det senare är det verkligen en god gärning. Igår blev jag vittne till ett exempel på att folk faktiskt tar sej tid att hjälpa varandra. En äldre dam ramlade på isbeläggningen som bildats av en alltför dålig plogning och folk rusade till för att hjälpa henne.

Sån hjälp kan vi förvänta oss att få men hjälp med det som kan förebygga att folk ramlar verkar inte vara så viktigt. Vi kanske inte ska klaga på dom vars jobb det är att ta hand om allt vårt gemensamma, utan på resultatet. Resultatet kan ha orsakats av många faktorer men jag tror att brist på folk är den viktigaste och mest alarmerande faktorn. Stress och tidspress är en annan faktor, som hänger ihop med den tidigare nämnda. Låt oss tagga ner istället och lyssna på lite musik, med Steve Hackett i konsert från 1980 spelandes på en tidig synt kallad Optigan och Peter Hicks som låter lite 1920-30-tal i rösten:

Dags för lite besserwisser-toner som avslutning på detta blogginlägg: En blyertspenna innehåller grafit, vilket är en variant av kol. Den har aldrig innehållit bly och enda anledningen till namnet är att grafit i färgen liknar bly. Det kan du skriva upp!




"Många människor blir stressade av att behöva skaffa mer pengar så de blir lugnare"

Dagens tanke

Min bror sade detta igår om fredspriset: Om nu EU får fredspriset borde ekonomipriset gå till Grekland.




"Mänsklighetens tre stora epoker är stenåldern, bronsåldern och pensionsåldern."