Dagens tanke

Om det är så att världen är en så hemsk plats som medierna och vissa skrämselfantaster vill ha den till, varför är lidandet begränsat till några procent över hela planeten? Fattigdomen, den obeskrivbara fattigdomen, den som lamslår de som drabbas av den, den är numer begränsad till ca hundra miljoner människor främst koncentrerade till Indien, Kina och några få platser i Afrika. Det låter mycket men det har varit närmare en halv miljard en gång i tiden, då vi var färre människor än vi är idag.

Den bästa politiken här har varit månghövdad; man har dels utbildat folk i att leta reda på färskt vatten, utbildat andra i konsten att föra ett så modernt jordbruk som möjligt med respektive jordmåner, alltså byggt en civilisation från grunden med vår egen som bas. Att det sen finns ogina människor är beklagligt men det har alltid funnits bakåtsträvare, förmåga till avundsjuka och småpåvar som vill ha allt för sej själva. Det är såna människor som är en av de främsta orsakerna till att fattigdomen inte är helt utrotad. Utan dom kanske fattigdom hade haft en helt annan innebörd. Det finns ju andra betydelser för ordet.

Nästa gång någon kommer med påståendet att halva jorden svälter säg dom då att såväl statistiken som verkligheten säger att fattigdomen är på väg ut. Det går att kolla överallt på nätet. Nu ska man som alltid vara försiktig med statistik eftersom man kan bevisa i stort sett allt med statistik. Men det går att med egna ögon fästa på ett satellitfoto se hur fattigdomen minskar. Slumområdena minskar, inte bara i omfattning utan även i betydelse. Det är en tröstande tanke.