Två saker jag inte förstår (eller kanske förstår alltför väl)

1. Sverige ska spela en nyckelroll i samarbetet om Arktis, så står det i meddelandet från TT som DN idag återger. Att överfiske, onödig exploatering av naturresurser och störande av djurlivet i Arktis är viktiga saker att diskutera är en sak. Att man tror på AGW-hypotesen såpass mycket att man är oroliga över att ryssar och amerikaner ska dra upp till Nordpolen och börja borra efter olja är bara löjligt. För det första är djupet under isen vid Nordpolen flera tusen meter, för det andra lär inte den isen försvinna i första taget. Inte ens under 1930-talet då det var varmare än det är nu var det speciellt gynnsamma förhållanden för båtar att ta sej fram sommartid. Det jag inte riktigt förstår i sammanhanget är hur Sverige, som ingen lyssnat på sen Palmes tid, ska få gehör för sin politiska agenda i det här sällskapet.

2. Europarådet har tagit fram vad de verkar anse vara en progressiv lagstiftning rörande kvinnovåld. Dess medlemmar ska på sikt tvingas motarbeta kvinnovåld. Jag är tämligen säker på att de flesta länder redan har bra lagstiftning på det här området. Det är efterlevandet av dessa lagar som brister. Problemet ligger inte på lagens domäner utan hos de individer som inte kan fungera normalt i ett modernt samhälle.

Då är bara frågan: Är det sånt här som menas med kvinnovåld?

Många kvinnor jag känner är kapabla till det som sker på bilden. Tro inte att alla kvinnor är offer, tvärtom.

Idiot efterlyses!

Sökes: Idiot i Avesta som på cykel gav sej på en äldre kvinna som satt på en parkbänk i Avesta.

Hur kan man bara göra en sån sak? Hans föräldrar skulle jag vilja ha ett allvarligt snack med liksom honom själv. Man gör bara inte så mot en annan människa, eller någon annan levande varelse för den delen heller. Till dej som gjorde detta, om du nånsin skulle komma på tanken att läsa här, känner du dej nöjd nu? Har du fått din "tillfredsställelse"? Du förtjänar inte att leva i det här samhället för du ska in på vårdhem eller nåt sånt för missanpassade barn!

Det låter kanske hårt men vissa människor passar inte in i ett normalt samhälle utan bör vara inspärrade tills de har lärt sej hur man fungerar med andra. En sorts skola fast med mer rigorösa regler, anpassade för människor med diverse anpassningsproblem. Det ska inte vara någon förvaring som dagens fängelser är, ej heller som för vuxna en sorts mentalsjukhus, utan en skola där varje elev får den uppmärksamhet och lärdom han/hon förtjänar. Sen kan vi utvärdera om busfröet är redo att delta i samhället igen.

Sveriges historia sett ur ett annat sammanhang - del ett

Var vänliga notera, nedanstående är spekulativt och om jag bygger mina tankar på fakta är det inte säkert att jag har rätt.

Introduktion

Svensk historieskrivning har hittills sett ut på något av följande vis:

1) storvulen stormaktsskildring med krig och stora generaler ackompanjerade av vad kungligheterna tyckte

2) bönder och/eller andra arbetare och deras syn på omvärlden sett som ett slags motstånd mot den första historiebeskrivningen

3) en nationalistiskt färgad beskrivning där nationalstaten är ett resultat av ett enda folks strävan mot en nationell enhet

4) kvinnors syn på det som hände omkring dom, ingående i ett pågående försök att lyfta fram kvinnornas roll i historien

5) en politiskt färgad beskrivning som syftar till att glorifiera dagens samhälle på bekostnad av våra förfäder.

Ingen har tänkt på att kombinera dessa till en enhet och vid närmare eftertanke förstår jag inte hur detta skulle kunna ske då mycket av det som skrivits med ovanstående premisser i åtanke har blivit fel eller bara tar upp vissa delar av helheten.

Denna skrift ska alltså inte försöka göra något av detta. Jag tänker snarare presentera en könlös men ändå väldigt genealogisk och könsbunden beskrivning av hur det vi idag kallar Sverige kom till. Den är på en gång väldigt kollektivistisk och på samma gång väldigt individuell. Hur det kommer att se ut framgår ju längre in i berättelsen läsaren kommer. Jag tänker inte presentera något nytt, ej heller ge mig in i någon debatt kring tolkningen av vissa händelser. Dessutom kommer jag att behandla de fornnordiska sagorna som en del av sanningen, vilket de egentligen är. Jag kommer förstås att säga att vi inte vet så mycket om dessa sagor (ordet saga betyder egentligen INTE påhittad berättelse utan har mer koppling till betydelser som skvaller och/eller legendartad återberättelse av något som hände för en tid sen) och att det som beskrivs här kan bestridas eftersom vi inte har tillräckligt med bevismaterial.

Det är här den källkritiska skolan, startad av bröderna Lauritz Weibull (1873-1960) och Curt Weibull (1886-1991), kommer in. Bröderna Weibull ansåg att endast det som gick verifiera antingen genom arkeologi eller dokument från tiden var att betrakta som en riktig historisk händelse. Sagor hade ofta bara sig själva eller några liknande dokument som var skrivna så långt efteråt att de inte var att lita på, i deras ögon. Detta ledde till att många isländska sagor, skrivna på 1200-talet och senare, ströks som källor till direkt historisk kunskap och blev mer eller mindre relegerade till folklivsforskning eller bland de som ville söka efter hur människor i gemen resonerade förr i världen, så kallad mentalitetshistoria.

Jag tänker använda mig av källkritik i så stor mån jag själv finner lämpligt. Jag kommer att skriva att läget för en viss händelse är svårt att bevisa men att det finns vissa saker som gör att man ändå kan acceptera det som en giltig händelse. Det viktigaste med den här skriften är inte att skapa en absolut sanning utan att kunna visa på en trovärdig bild av vad som ledde fram till dagens Sverige. Jag tänker stanna vid ca år 1650 eftersom det efteråt är väl beskrivet av andra. Det beror också på att den modernare delen av Sveriges historia inte är så intressant för mig. Det är intressant att läsa om men att forska i det ger inte mig nåt. Den här skriften är till för att samla mitt intresse för den äldre historien samt för att få upp folks intresse för den. Det är en mycket fascinerande del av världshistorien som många ofta fnyser åt, förmodligen för att det är så länge sen.

Sveriges historia är lång, eller kort, hur man nu väljer att se på den. Som helt självständig stat utan union eller överstyre från annan stat räknar man Sverige från den 6 juni 1523 då Gustav Vasa red in i Stockholm efter att ha blivit vald till Sveriges kung av riksdagen. Men dessförinnan fanns ett Sverige som var i union med omväxlande Danmark och Norge och samtidigt kunde vara i krig med dessa länder. Namnet Sverige är förresten en dansk form vilket ger oss en inblick i den påverkan vårt västra grannland haft på oss under lång tid. Man kan se hela 1400-talet och senare stormaktstiden som ett försök, som också lyckades, att ta sig ur Danmarks skugga.

Den här skriften kommer att behandla lite mer händelser och mindre analys av händelserna. Fakta är viktigare än tolkningen av dessa fakta. Det är ändock inte så viktigt att veta när Sverige blev till, bara att det som land successivt växte fram från småriken som hölls samman av en gemensam ledare till en landskapsunion och senare ett klassiskt kungarike av den typ vi känner igen från de närmast romantiska sagorna om hur ett kungarike skulle se ut på medeltiden. Något större persongalleri kommer ni inte heller att finna här. Någon enstaka person som är viktig för sin tidsperiod kommer förstås att nämnas men inte mer. Det är de övergripande händelserna och orsakerna till dessa händelser som är viktiga.

Kapitel ett: En mycket grå forntid

Stenåldern precis efter istidens slut

Detta första kapitel handlar om en tid jag inte är så speciellt insatt i, det erkänner jag. Jag nöjer mej följaktligen med att återge så mycket kända fakta som möjligt istället. 


När istiden var som hårdast och kallast bredde sig glaciärerna ut över mer än halva Europa. Den gjorde inte halt förrän vid nuvarande Berlin. Dessutom bredde den ut sig över Alperna, Kaukasus och många andra bergskedjor. Det som idag är Nordsjön var i norr en djuphavsränna till största delen täckt av is och i söder fanns en vidsträckt tundra på vilken mammutar och ullhåriga noshörningar betade. Hela Norden låg under ett kilometertjockt istäcke. Denna is började smälta undan för ca 15 000 år sen och ca 2000 år senare verkar det som om de första landdelarna hade blivit isfria för det är från denna tid som de första spåren av mänsklig aktivitet kan hittas. För ca 12 000 år sen var denna aktivitet så livlig att man kan tala om en population här.

De människor som kom att bosätta sig här var jägare som följde renarna och senare andra hjortdjur norrut. Av fynd att döma kom de över dagens Danmark från den västra delen av kontinenten. Det var ett nomadliv som styrdes av årstiderna och bytesdjurens vandringar. Allteftersom det blev varmare, för ca 9000 år sen började temperaturen stiga till nivåer som vi idag inte ens kan tänka oss, började alltfler människor flytta in. En del fortsatte nomadlivet medan andra valde att bli mer eller mindre bofasta med enbart flytt från ett område till ett annat för att inte utarma området på mat. Så fortsatte sen livet i flera sekler och t o m millennier. 3000 år gick utan större förändringar annat än förbättringar av pilar, spjut och andra vapen som var anpassade för jakt.

Skogen vid den här tiden dominerades av lövträd och en och annan tall. Ask, ek, bok och asp var vanliga i skogarna vid den här tiden och de växte upp högre upp i terrängen än de gör idag. Hassel och lind fanns också i rikligare mängder än idag. Djurlivet var ungefär detsamma som idag fastän sköldpaddor och vissa insektsarter som idag endast finns på kontinenten fanns här då. Topografin var lite annorlunda vid den här tiden eftersom marken fortfarande hade långt kvar till nuvarande nivå över havet. Kustlinjen vid den så kallade Höga Kusten har höjt sig 290 meter sen istidens slut, för att nämna ett extremt exempel på hur mycket isen pressade ner marken. Det som idag är Uppland fanns inte ens för 11 000 år sen, endast ett antal öar i en jättestor skärgård. Vid Kilsbergen fanns för första gången vid denna tid en landförbindelse upp till resten av Skandinavien.

Så här såg det ut för ca 12500 år sen när Baltiska issjön gradvis övergick i Yoldiahavet.

Baltiska Issjön är namnet på den inlandssjö som först dämdes upp av isen i väster vid just Kilsbergen och när isen försvann från området för ca 12 500 år sen flöt mycket av vattnet ut genom en ränna här och då kom även saltvatten från Nordsjön in för första gången. Det innanhav som bildades kom att kallas Yoldiahavet efter en mussla (Yoldia Arctica, numera kallad Portlandia Arctica) och det kom att existera som just innanhav i knappt 1000 år innan landhöjningen återigen gjorde att det blev en insjö.

Ancylussjön under sin storhetstid. Notera det som idag kallas Svea älv. Det var en naturlig fördämning som brast och fick Vänern att bli många gånger större än den hade varit innan. De sista resterna av inlandsisen fanns då endast kvar som små rester i Norrlands inland.

Ancylussnäckan är en sötvattenssnäcka som till och med ogillar brackvatten så dess närvaro i de geologiska lagren för Östersjöns historia är ganska talande för det faktum att Östersjön en gång var en insjö helt skild från havet. Hela Danmark satt ihop med den skandinaviska halvön och sjön har fått det vetenskapliga namnet Ancylussjön. Men tiden som insjö blev kort, redan för 10 000 år sen fick avsmältningarna av de stora isarna i norr, framför allt i Nordamerika, havet att återta förlorade domäner. Detta hav kallas numera för Litorinahavet efter en saltvattensnäcka kallad Litorina littorea. Under den perioden började havet få sin nuvarande utbredning. Det är också under den här perioden som de första människorna börjar bli mer organiserade i sitt boende. Bland annat Sandarna i Göteborg är ett sådant område där olika grupperingar slår sig samman för att jaga, samla och fiska tillsammans.

Litorinahavet, föregångaren till dagens utformning av Östersjön. Tillströmningen av saltvatten från Nordsjön var fortfarande större än idag men som synes höll öarna kring Själland och Fyn på att få sin nuvarande utformning vilket sakta ströp tillförseln av riktigt salt vatten.

För ca 3000 år sen hade så landhöjningen än en gång gjort att tillströmningen av saltvatten minskat och en ny snäcka, Limnea ovata, kom att dominera bottenlivet vilket den till stora delar gör än idag. Det är den utformningen av Östersjön som än idag gäller och på vetenskapligt språk kallas detta innanhav ibland Limneahavet. Men för jägarfolket i Norden ligger såväl Limneahavet som senare delen av Litorinahavet i en avlägsen framtid.

Några större samhällen fanns inte i Norden under den här tiden, för ca 12 000-6000 år sen. Endast några enstaka småbyar eller större gårdar med tillhörande byggnader för folk i nån form av beroendeställning. Man var nomadiskt levande med vad som verkar vinter- och sommarbostäder som man återvände till. Annars vet vi nästintill ingenting om dessa jägarfolk som inte tycks ha haft speciellt mycket kontakt med folken på kontinenten. Det finns exempel på utbyte av teknik inom jaktvapenområdet och nån enstaka flintstensteknik men i övrigt var man kuriöst nog ganska ensamma här uppe.

Hur konstigt det än kan låta finns det nästan inget kvar av dessa jägare och samlare i de gener som återfinns i dagens svenskar, danskar, norrmän och finländare. Förklaringen, åtminstone en delförklaring, till detta faktum kommer i nästa kapitel, som handlar om hur det gick till när bönderna kom och den så kallade bondestenåldern tog sin början. Eftersom det inte finns några skrivna dokument från den här tiden, knappt ens några legender, är vi hänvisade till arkeologin som delar in den förhistoriska tiden i så kallade kulturer. Kulturyttringar i form av keramik, redskap och ristningar är vad man letar efter och oftast förekommer en viss typ av keramik inom ett visst geografiskt område och även inom ett visst utrymme åldersmässigt sett. Då talar man om en specifik kultur.

Gemensamt för hela den nordiska stenåldern är att den räknas kronologiskt till neolitikum men utvecklingsmässigt räknas den första delen, fram till ca 6500 år sen, till mesolitikum. Skillnaden mellan mesolitikum och neolitikum är att det förra är beteckningen på de samhällen av jägare och samlare som jagade storvilt och annat under istidens dagar. När de stora djuren dog ut i samband med att istiden tog slut gick man över till mer småvilt och vegetabilisk föda för att över huvud taget överleva.

De äldsta kulturerna i Norden är i ordning Hamburgkulturen, Brommekulturen och Ahrensburgkulturen som alla tycks ha haft sina ursprung i Tyskland och sakta spreds därifrån för ca 14 000 år sen, alltså ca 12 000 före vår tideräkning (f v t). Den karaktäriseras av flintspetsar som använts för att jaga ren och andra hjortar över tundran. De är de enda representanterna i Norden för paleolitikum, den äldsta delen av stenåldern som också är den som helt och hållet karaktäriseras av nomadiskt grupplevande människor. Senare tiders människor för en mer årstidsbunden livsstil där man tycks ha bott på samma ställe och flyttat endast när säsongerna ändrats.

Maglemosekulturen följer härpå och överlappar i sitt tidigaste skede den sista kulturens slutskede. Den inträffar ca 9500 f v t till 6000 f v t. Här introduceras så kallade mikroliter, en finslipad flintbit som används bl a för spjutspetsar och hakar för att fånga fisk med. Man blir alltså mer beroende av sjöar och andra vattendrag. Konsten börjar så smått bli mer abstrakt under den här tiden. För förutom de vanliga djuren förekommer även olika geometriska former.

Mer eller mindre parallellt med föregående kulturs slutskede fanns på västkusten i Sverige och Norge en kultur som i Sverige kallas Lihultkulturen efter en liten by i Bohuslän. Den varade mellan 6000 f v t och 4000 f v t.

Kongemosekulturen visar på hur flinthanteringen alltmer börjar gå från dessa mikroliter till att använda ben för att t ex göra metkrokar. Den här kulturen är mer eller mindre enbart lokaliserad till Danmark och Skåne och var specialiserad på fiske och småviltsjakt. Den varade i ca tusen år fram till 5000 f v t.

Den sista stora kulturen i Norden före bondestenåldern är den av danska arkeologer kallade Ertebøllekulturen som dominerade södra Skandinavien mellan ca 5200 och 4000 f v t. Den har sitt namn efter ett samhälle på Jylland där detta folk lämnat efter sig stora högar av vad vi idag kallar kökkenmödding. Det är benämningen på stora avfallshögar av musselskal, sillben, sälben och rester av redskapstillverkning. En del av dessa kan vara hela 350 meter långa och 40 meter höga!

Den här kulturen visar på vilken stor resurs kusterna hade blivit, förmodligen sen det blivit allt större konkurrens om bytesdjuren och markerna dessa fanns i. Innan hade man hållit sig till sjöar och floder, nån enstaka stam tycks även ha dragit till skogs. Högarna visar också att människorna i dessa områden var mer eller mindre bofasta. Keramiken blev alltmer viktig under Ertebøllekulturen och vad som verkar ha varit lampor för att hålla tran i för upplysning har hittats. Tran är förstås det man tog från valarnas späck eller från fisklever. Dessa kärl hade spetsig botten och visar således att de var gjorda för att stickas ned i sanden eller hållas i någon ställning av trä eller ben.

Inalles visar arkeologin att de flesta intrycken nådde Norden från söder och väster, med enbart få inslag av påverkan från öster. Detta kan även bekräftas genom DNA-bestämning av de ben man hittat. Men även denna kultur skulle komma att få sin ände, och det ganska abrupt för att vara den här tiden då det mesta gick mycket långsammare än idag. Från sydöst kom nämligen nya influenser som skulle göra slut på de flesta jägar- och samlarkulturerna i Norden. 

Av de människor som bodde här i Norden före de nya influenserna verkar deras ättlingar av vissa studier att döma uppgå till ca 15-20 % av befolkningen. Än så länge har endast några tusen människor DNA-testats för detta så det är inte statistiskt tillförlitligt även om det finns ett tydligt mönster redan nu bland de som låtit testa sej. Mer om detta i nästa kapitel.

Lite bilder

Tänkte liva upp stämningen lite i väntan på att mitt material om Sveriges historia som jag ser den blir klart. Här är lite bilder. Håll till godo. Inlägget om Sveriges historia kommer om ca en timme.

Här gick en gång i tiden järnvägen till Sälen...

En vanligt gym nånstans i Sverige...

Så här såg det ut i Malung för bara två månader sen.

Hotell i Hopfgarten, Österrike. Året var 1990.

Frälsningsbön mot homosexualitet

Vid sidan av klimatdebatten, upphovsrätten, debatten om Sveriges tidigaste historia är religion det jag mest diskuterar. Det jag vänder mej emot rörande religion är dess förmåga att förvrida folks sinnen, eller rättare sagt de religiösas förmåga att göra just detta. Vad religiösa människor vanligtvis tycker och tänker brukar jag inte bry min hjärna med men i vissa fall uppkommer lägen som verkligen får det att krypa i en. Som detta med Frälsningsarmén och deras så kallade frälsningsböner för att bota homosexualitet. Nu säger visserligen Frälsningsarmén att detta är gamla saker men det vete fåglarna om så är fallet. Det kommer i alla fall i TV4s Kalla Fakta i kväll. I skrivande stund spelar jag in programmet för att bilda mej en uppfattning om ärendet. Själva detta får jag anledning att återkomma till.

I DNs artikel står det som följer: "I mejl till TV 4 tror Frälsningsarmén det beror på "några personliga åsikter från några kårledare".
I mejlväxlingen frågar Kalla Fakta varför Frälsningsarmén i undervisningshandboken Juniorsoldaternas löften skriver att barn och ungdomar ska få lära sig att homosexualitet är fel.
Frälsningsarmén svarar bland annat att materialet "i sin helhet är gammalt och håller nu på att ses över och uppdateras"."

Men är inte meningen med en organisation att alla ska tala som en person? Då ska väl inte enskilda personer uttrycka åsikter som står stick i stäv med huvudlinjen? Vilken är då huvudlinjen för Frälsis? Det verkar som om man tagit till sej åsikter från den stora organisationen i USA där åsikten att homosexualitet inte är naturlig är vanlig bland vissa av organisationens medlemmar. Klart intressant detta att just religiösa människor är rädda för homosexualitet och homosexuella. Det tarvar en psykologisk förklaring. Nån som känner sej manad att utföra en dylik?

Uppdatering: 2011-05-09:

Jag har nu sett programmet och jag måste säga att Frälsningsarméns syn på det som framkom i programmet är minst sagt åt stoppa-huvudet-i-sanden-hållet när det gäller att svara på frågorna om programmets innehåll. Över huvud taget är den kristna kyrkans syn på homosexuella rätt ambivalent. Men just dessa evangeliska frikyrkor är väldigt fundamentalistiska och boktrogna, mer än många koranskolor är när det gäller att få fram sina fundamentalister. Att sopa hela saken under mattan hjälper faktiskt inte. De måste ta itu med sina fundamentalistiska element och kanske t o m uppdatera sitt sätt att agera till 2000-talet. Bronsålderssnack går inte hem längre.

De fem goda tingen

I mitt liv är det inte mycket som krävs för att glädja undertecknad. Men för att jag ska bli tillfreds och något så när lycklig utan förbehåll krävs fem ting som jag efter en diskussion med mej själv kallar de fem goda tingen. De är ganska mondäna saker som jag av någon anledning saknar eller har saknat i mitt liv men som ändå är inom räckhåll eftersom jag inte är någon dum individ. Dessa är de fem goda tingen, ingen inbördes ordning utan endast som jag skriver ner dom:

1) Arbete - en sysselsättning vilken som helst, nåt man kan känna sej trött efter och trött på men ändå nåt att göra

2) Pengar - Tillräckligt med ekonomiska medel för att kunna leva ett drägligt liv utan att behöva pussla ihop från dag till dag

3) Familj - egen familj att leva med, att ta hand om och bli omhändertagen

4) Vänner - människor man kan skratta, tala, diskutera, göra saker med

5) Hobby - en grej att syssla med när tiden är död, en grej man verkligen älskar att göra som inte behöver betyda ens liv eller död

Av dessa fem hade jag fram till förrförra året endast två av dessa ting, hobby och vänner. Arbete har jag nu. Familj kan jag inte räkna eftersom min bror och min mamma är min "grundfamilj". Det är ingen egen familj där jag är pappan. Pengar kommer jag kanske aldrig att få tillräckligt för att kalla det ett drägligt ekonomiskt liv.

Däremot har jag min hjärna, min förmåga att lära mej saker och min hälsa. Jag skulle tro att jag har åtminstone 45-50 år kvar att leva med nuvarande hälsonivå. Det nöjer jag mej med.

Vilka är dina fem goda ting?

Mediasynen på klimatfrågan och på vetenskapen bakom

Var DN och SVD med flera tidningar står i frågan vet vi sen länge. Men även deras intresse för frågan har minskat. Om det är för att man i det tysta ändrat åsikt från chefredaktörernas sida eller att alla vi som är skeptiskt inställda till hela den apparat som byggts upp kring en än så länge obevisad hypotes har "skrämt" dom till tystnad är oklart. Klart är att om man granskar mediernas intresse för klimatfrågan så var den internationellt som störst vid tiden för mötet i Köpenhamn i december 2009. Se även diagram nedan:

Just innan detta klimatmöte skulle äga rum hade hela Climategate-affären exploderat och många strömmade till för att se vad som hände. I de tidningar som satsat hårdast på klimatbluffen syntes inte mycket av Climategate men av de kommentarer jag läst från tiden att döma var folk ändå väldigt medvetna om vad som gällde. När sen mötet slutade i ett välbehövligt fiasko svalnade mediernas intresse betydligt. De skandaler som sen följde under vintern och våren 2010, Himalaya där glaciärerna inte alls visade sej smälta utan snarare tvärtom, Storbritannien som sveptes in i den värsta vintern på länge med mera, gjorde inte saken bättre för de journalister som satsat sin själ på denna fråga.

Idag verkar intresset för klimatfrågan i medierna vara mer av sensationsartat slag. Annars är frågan död. Inte för att som vissa tycks tro för att folks intresse i frågan har minskat, det märker man att så inte är fallet på de kommentarer tidningarna får till sina artiklar och det märker även vi bloggare när vi länkar till de artiklar som skrivs idag. Nej, nog är det mer så att vetenskapsläget är helt annorlunda än i mitten av 00-talet då klimathotarna fick härja fritt. Nu börjar det visst röra på sej i forskarleden och många "kommer ut" som skeptiska till AGW-hypotesen. Det är bara politiker och deras anförvanter journalister, myndighetspersoner, vissa forskare) som fortfarande går på i ullstrumporna om denna hypotes.

En intressant grej är att allt oftare verkar SVDs Susanna Baltcheffsky vilja låta stänga möjligheterna för oss bloggare att synas i länkdelen när hon skriver en artikel. Ibland stängs även kommentarsdelen. Den blogg hon har är inte uppdaterad sen september 2010. Är hon trött på alla kommentarer? DNs Karin Bojs skriver alltmer om andra naturvetenskapliga fenomen. En titt på SVD och DN idag ger vid handen att inget klimatrelaterat syns där alls. Affären kring Osama Bin Ladins död dominerar förstås vilket det ska göra. Men inget klimatrelaterat så långt ögat kan nå. Under "storhetstiden" var det minst en sådan artikel varannan dag och den blåstes upp som om den vore en artikel om nån såpakändis på krogbesök med vännerna från nån annan såpa.

Risken med att mediernas intresse för att skriva om klimatfrågan är att de båda lägren slutar mötas och snarare vänder sej från varandra och odlar alltmer vansinniga synsätt om den andra sidan. Jag tycker mej, tyvärr, se tendenser till detta både på Uppsalainitiativets (UI) blogg och The Climate Scam (TCS). Man vässar sina argument, tyvärr igen, argument som används om och mot den andra sidan. Det blir skyttegravar och bombardemang som inte syftar till något annat än att man irriterar varandra. Att den förra bloggen håller på med sånt förstår jag helt klart. De är inga goda representanter för AGW-hypotesen och vore jag i Johan Rockströms kläder, för att nämna en person som tror på AGW, skulle jag betacka mej för UIs engagemang. Men som sagt finns det tendenser till käftslängande även på TCS. Än så länge av det sarkastiska och satiriska slaget men om inget görs för att sätta stopp för gliringarna blir det kanske dumheter även där. Maggie, ta busungarna i öronen nu!

Det ska påpekas att det inte rör sej om gliringar och käftslängande i TCS´ blogginlägg. Det är i kommentarerna detta ibland kan ske. De är än så länge få och utan personangrepp, något som är alldeles för vanligt på UI, om än i rätt subtil form. Men även om det är ganska milt på TCS innebär det inte att det inte kan utvecklas till nåt allvarligare.

Detta var en liten exkursion i dagens samhälle. Jag undrar om de stora tidningarna och TV-bolagen nånsin kommer att acceptera AGW-hypotesens död. Den bygger ju nämligen på alla andra domedagsscenarier som förts fram av i stor sett samma typ av människor sen andra världskrigets slut. Atomvintern, försurningen av våra sjöar och marker, massvälten, skogsdöden, ozonlagret. Listan är lång gällande skrämselhickan som aldrig blev mer än just hicka. Vi människor har blivit bättre på att ta hand om våra problem. Lite koldioxid i atmosfären har inte skadat någon. Tvärtom gillar skogarna denna gas, liksom planktonen i haven. Undras vad nästa skräck inbegriper. Vi får se...

Tillägg till tidigare inlägg om religionens evolution

Jag hoppas det jag skrivit religionens utvecklingshistoria gillas av er som läser det. Det är kul att samla fakta om religionshistoria och även få teoretisera kring utvecklingen. När det gäller den allra äldsta tiden vet vi ju inget med säkerhet. Det är kanske inte ens säkert att de första som utövade en religion var aktivt medvetna om vad de gjorde. Det kanske växte fram successivt.

Min tanke bakom detta var förstås att försöka ta reda på hur det kom sej att vi blev religiösa. Det verkar nämligen sitta en del i vår hjärnbark som är känslig för intryck av det slag man känner igen som religiositet. Det är samma område där fantasin flödar men även kreativiteten gällande uppfinningar. Hänger dessa saker ihop, månntro?

Vår religiösa evolution - samtliga fem delar

Jag har fått en begäran om att ta fram del ett i min egen serie om vår religiösa evolution. Därför gör jag som så att jag lägger upp samtliga fem delar jag hittills skrivit så får ni själva läsa alltihop från början till slut.

Jag lägger upp detta som jag skrev det vid respektive tillfällen. Det kan mycket troligt att det blir ändringar i framtiden. Det är väldigt kondenserat det jag skrivit här. Om någon hittar sakfel eller annat är det bara att skriva en kommentar. Jag tycker själv att jag inte helt lyckats beskriva hur vi blev religiösa utan det blev mest fakta. För att kunna förklara varför vi blev religiösa måste man nog sätta sej in i hur hjärnan förändrades av allt vi gjorde och såg omkring oss. Den biten har jag inte riktigt förmått klura ut i mina texter. Ha det i åtanke när ni läser mina alster.

Den övergripande frågan är förstås varför gudar och gudinnor som Marduk, Inanna och Tor inte skulle vara lika realistiska att tillbe som Yahweh och Allah. De var ju trots allt lika verkliga för folken för 4000 år sen som stenen i Mecka eller torahrullarna är för dagens troende.

___________________
Först publicerad 20 februari 2011:

Vår religiösa evolution - del ett

Jag har berört detta ämne tidigare men först nu tänker jag ta steget ut och försöka förklara på egen hand hur vi kom att bli religiösa. Det hänger förstås samman med vår hjärnas utveckling och vår påföljande ökade förståelse för vår omvärld. Religion är en biprodukt av denna ökade förståelse och  - kan man säga - en länk till att förstå vår egen utveckling. Hur började då religionerna hos oss människor?

Man vet från utgrävningar i Spanien att det finns tecken som tyder på att Homo Heidelbergensis verkar ha hedrat sina döda genom att lägga deras kroppar i olika håligheter och sen slänga ner stenverktyg till dom. Ett tecken på att man sett sina fränder som nåt mer än bara andra individer i stammen. Att denna hypotes inte slagit väl an hos alla arkeologer må vara hänt. Vi kan vare sej bevisa eller vederlägga denna tanke. Dock är det kittlande att redan för ca en halv miljon år sen kan olika riter ha utspelat sej bland våra förfäder. Jag tänker acceptera den här hypotesen tills någon kan bevisa utan tvivel att det är fel. Men jag tänker inte heller försvara den eftersom den inte är bevisad. Jag bara säger att tror på den i nuläget.

Neandertalarna hade också begravningsritualer, blommor och ockra verkar ha spritts ut över den döde, kanske som en hälsning från stammen. Huruvida de trodde på ett liv efter detta eller ej kommer vi aldrig att få klarhet i. En förfäderskult behöver inte ha själavandring eller ens en odödlig själ för att fungera. Märk väl att många de äldsta kulturer vi känner till inte har med sånt alla gånger utan att andarna är komna av naturen själv. Andarna välkomnar då en av de sina från den vanliga världen.

Bland oss moderna människor har nån form av religiositet funnits länge. Ristningar på stenar och hällar har man hållit på med väldigt länge, kanske så länge som ca 80 000 år. Vad dessa streck betyder är okänt men man kan gissa sej till att vissa har velat bevara något som länge funnits i ens huvud. Vi kallar det idag för kultur men frågan är om inte det är ett tidigt exempel på organiserad religion av något slag. Strecken kanske var ett sätt att komma i kontakt med det där som man ansåg sej tro på, andar från världen omkring en. Det man inte kunde förklara men ändå ville kunna förstå blev förståeligt om man tolkade det som andar, andar som behövde blidkas så att inte elden eller floden tog en.

Grottmålningar och små figurer (som den ovan) vittnar om en typ av religion som baserades på en väldigt jordnära form av panteon (uppsättning av gudomar). Vissa av figurinerna verkar vara tvekönade, dvs de ser ut som en kvinnas könsorgan eller kanske som en kvinnofigur från ett håll men vänder man upp och ner på dom ser de ut som ett manligt könsorgan. Dessa är ca 25 000 år gamla. En form av mänskliga gudomar höll på att växa fram. Till en början verkar de ha varit närmast hermafroditer men sen kom mer könsspecifika drag fram.

_______________________________________________________
Först publicerad 4 mars 2011:

Vår religiösa evolution - del två

I förra delen avhandlade jag de första möjliga religiösa tecknen hos våra förfäder och de arter som föregick vår egen. Nu har vi kommit fram till perioden strax efter istidens höjdpunkt i Europa och Asien, ca 25 000 år sen. Hällmålningar och grottmålningar har vid det här laget existerat länge i Australien och Asien, så även i Europa men nu tas ett ytterligare steg i människans religiösa evolution. Grottmålningarna blir alltmer intrikata och beskrivande, nästan som om de som målade dom velat berätta en historia. Ändå känner man klart igen de tecken som långt senare skulle användas av folk i Sibirien och även i vissa delar av Europa ända in på 1900-talet, schamanismen.

Här finns den tidens djur avbildade; grottlejon, ullhårig noshörning, mammut, vanligt lejon, häst, jättehjort, nötkreatur (uroxe alltså), rådjur, varg, alla dessa djur plus människorna själva som tycks dansa mellan dom varav en del av dessa människor verkar ha djurens kroppar på sej, ett tydligt tecken på att man identifierar sej med de djur man jagar eller ser varje dag på annat vis. Detta är en del av schamanismen. Inom denna form av religiositet kretsar allt kring tanken på att naturen är besjälad på något vis. Varje aspekt av den har ett eget väsen, en identitet eller åtminstone ett medvetande. En schaman har till uppgift att ta reda på om andarna vill något speciellt och om det är ok att döda ett djur för maten och klädernas skull. Det är fortfarande en rätt könlös religion och vitt skild från den hermafroditiska religion som växte fram samtidigt i Europa. Förmodligen var dessa synsätt inte direkt i konflikt med varandra eftersom populationerna i världen vid den här tiden var relativt små och sällan sågs annat än vid olika fester.

Grottmålningar i Lascauxgrottan, ca 17 000 år gamla.

Av det arkeologiska material som lämnats kvar åt eftervärlden är det inte mycket som kan tolkas i religiösa termer från den här tiden. Vi har grottmålningarna, vi har några enstaka figurer i trä, ben och alabaster som tycks föreställa människor i trans eller nåt liknande. Danser tycks också ha förekommit för vissa målningar avbildar vad ser ut som sånt. Av en del tolkningar av grottmålningarna att döma fäste man ganska stor vikt vid konstellationernas positioner på himlen när man skulle jaga. Möjligen är det från den här tiden som uppfattningen att Orion (jägaren på grekiska) är den stjärnbild som styr när jakten ska börja. Den syns under hela året men är mestadels undanskymd utom under just perioden september-oktober då den traditionella jakten i Europa och Asien började förr i tiden. Vi vet att konstellationerna ändrar utseende beroende på hur vårt solsystem rör sej i förhållande till andra stjärnor och hur jordens lutning är under en period på ca 26 000 år. För ca 25 000 år sen såg stjärnbilderna ut ungefär som idag. Sen ändrades dessa för att för ca 13 000 år sen vara lite olika beroende på jordens lutning. Sen ändrades detta sakta till dagens stjärnhimmel.

Det är en ganska lång period i människans historia som domineras av denna och liknande religioner. Inte förrän för ca 12 000 år sen börjar saker hända som leder till en förändring av folks religioner. Men det är en annan historia.

_______________________________________________________
Först publicerad 27 mars 2011:

Vår religiösa evolution - del tre

Välkomna till den tredje delen i min tolkning av hur människan blev religiös. Vi börjar så sakteliga närma oss den tid vi kallar historisk tid. Fortfarande är religionerna svåra att uttolka för oss men en del klara mönster syns faktiskt. Framför allt är varje områdes religioner präglade av den verksamhet och det djurliv som dominerar där. Tjurar dominerar bilder och statyetter i området runt Medelhavet, längre österut finns får och getter bland avbildningarna och i norr finns hästar, hjortar och nån enstaka varg eller gris. Men ett ställe sticker ut speciellt vid den här civilisationens eras början, för ca 12 000 år sen. Det är ett område i dagens Turkiet, i dess sydöstra del invid gränsen till dagens Irak och Syrien. Stället heter Göbekli Tepe och här höll man ceremonier där ormar tycks ha haft en central betydelse.

Inte bara ormar utan gamar tycks ha varit föremål för dyrkan här liksom de typiska lejonen, tjurarna och andra djur man var medvetna om. Göbekli Tepe är det äldsta tempel vi känner till och det är med såna här byggnader som man har kunnat sluta sej till att människan börjar övergå från att leva ett nomadiskt till mer bofast liv. Jordbruk och boskapsskötsel börjar bli alltmer gällande och för att kunna mätta alla munnar behövs ett stationärt liv. In i dessa människors liv kommer också en mer organiserad religion med vad som redan nu är ett eget stånd, en egen klass inom samhället, präster. Göbekli Tepe kom att användas i närmare 4000 år innan det övergavs och sakta förföll i glömska till 1964 då ett amerikanskt arkeologilag bestämde sej för att ta en titt på det.

Det näst äldsta tempel, Nevali Cori, vi känner till ligger också i trakten och är ca 11 000 år gammalt. Även här tycks man ha dyrkat ormar, gamar och andra djur och liksom i Göbekli Tepe växte det fram ett samhälle här så småningom. Här har man hittat flera hundra små figuriner i lera och man har beräknat att temperaturen för att bränna dessa små figurer bör ha varit minst 500 grader. Man har från detta dragit konklusionen att man började bränna figurer flera tusen år innan krukor av den typ vi använder idag kom på modet. Krus och annan keramik börjar uppkomma vid ungefär samma tid som Nevali Cori och Göbekli Tepe är i bruk men det är sällsynt före ca 9000 år sen.

En stad växte så småningom upp i templets närhet och när det templet övergavs för ca 8000 år sen övergavs även staden. Det är i den vevan som som städer som Catal Huyuk och längre söderut Jeriko börjar växa fram på allvar. Dessa städer hade också gamdyrkan och man tror att man lade ut sina döda åt gamarna för att på så sätt bli av med det illaluktande köttet på kropparna. Förmodligen såg man gamarna antingen som gudar eller gudarnas utsända.

Det panteon av djur som dominerar den lite äldre perioden hos templet blev med tiden urmodigt allteftersom man mer och mer övergick till stationärt liv med jordbruk och boskapsskötsel som bas. Att då karva in de djur man tidigare antingen jagade eller levde med so nomader var inte lika lockande för dessa bofasta människor. En mer människocentrerad religion växte också fram.

Den här perioden brukar kallas neolitikum (latinisering av grekiska neo, ny och lithos, sten) och är alltså ett finare ord för sena stenåldern. Det är en period i människans historia då man övergår från nomadliv till stationärt liv med städer och byar samt ett alltmer avancerat styre. De präster vi kände som schamaner i förra delen av denna serie om religionen hade inte direkt hört hemma här. De religioner som tycks ha varit rådande här är mer avancerade. Man tillber inte längre naturen som andar utan som en manifestation av sej själva. Naturen är till för människorna och man ber om gudarnas tillåtelse att använda den. Gudarna är inte längre i naturen utan mer utanför allt annat, i en annan dimension så att säga.

Figurerna som ska föreställa gudomar blir alltmer avancerade och symboliska. Innan var det mer rakt på sak, handlade det om jakt föreställde figurinerna en jaktgud eller -gudinna. Var det om sex hade figurinerna stora könsorgan av endera sorten. Nu är det mer allegoriskt beskrivet och det handlar mer och mer om maktsymboler. Ta den här gudinnan som exempel:

Figur i lera från Catal Huyuk

Den föreställer vad som ser ut som en frodig kvinna som sitter på en stor tron och föder fram ett barn. På tronens karmar tronar huvuden av vad som kan vara lejon eller pantrar. Den sortens associationer finns betydligt senare i vår tid med beskrivningar av modet hos ett lejon, att man ska vara tålmodig och stark som ett lejon.

Någon specifikt dominerande gudom verkar inte ha funnits över hela världen som senare tider har utan varje region har sitt panteon. Bland de första jordbrukarna verkar diverse kvinnliga gudomar ha dominerat och bland boskapsskötare verkar manliga gudomar ha haft en minst lika stor betydelse. Nomaderna som levde kvar hade fortfarande en ganska könlös eller tvekönad form av gudom man tillbad. Vi får förstås ha i åtanke att långt ifrån allt är utgrävt och vi vet inte om dessa figurer man hittat blev kvar när städerna övergavs och att de viktigaste figurerna togs med vid flytten. Dock kan man genom jämförelse med senare tiders religioner i samma trakter sluta sej till att de tolkningar som gjorts i stort sett stämmer.

En tanke jag har fått är att det handlar om en beskyddarsymbolik. Lejonhonor skyddar sina ungar frenetiskt och det gör många andra djur också. Hannarna tar den yttre delen av reviret och är således inte lika intressanta ur den aspekten. Styrka är inte alltid den viktigaste aspekten vid beskydd utan det handlar om att hela tiden vara på anfallaren och hindra denne från att nå ungarna. Det kan ha gett upphov till de gudinnor vi ser, som den i lera som jag pratat om ovan. Därför är tanken om monoteism helt fel eftersom det lägger ihop allt detta, revirtänkande, beskyddarinstinkt, styrka och omhändertagande i en och samma gudom. Men mer om det i del fem. Del fyra behandlar den sena neolitikum och hur det sakta blir ett än mer avancerad religionsutförande i världen.

_________________________________________________
Först publicerad 1 april 2011:

Det verkar som om människan som art kastade alla kopplingar till riktigt gamla gudar och gudinnor överbord när de klev in i historiens ljus för knappt 6000 år sen. Åtminstone gjorde de styrande det för de gudar som beskrivs i legenderna är väldigt långt från de andar och dualistiska gudomar som styrde människors liv under stenålderns tidigare skeden. Före den dokumenterade tiden hos oss människor var hermafroditiska gudomar vanliga liksom dyrkandet av själva naturen. Gudarna var väl inte alltid snälla men oftast var de lätta att ha att göra med. Men med civilisationen och stadsstaterna verkar en mer människocentrerad kult uppkomma. Gudarna får mer makt över människor och berättelserna om dom tyder på att man velat inympa en känsla av vördnad för de som styrde ett område. Gudomarna var ett medel för att nå detta medel.

Gudarna sågs som hårda, elaka och ofta som en sorts orättvisa mäktiga föräldrar visavi människorna. Sjukdomar, översvämningar, jordskred och liknande sågs liksom förr som ett straff från gudarna för nåt människorna gjort fel. De var snara till våld och ofta dödade de varandra också. Dessa berättelser ter sej för undertecknad som en mytartad beskrivning av länge sedan verkliga händelser. Ju längre tillbaka i tiden en händelse har ägt rum, desto mindre trovärdig verkar den vara. Alltså är dessa religioner inget mer än en uppiffad version av förfädersdyrkan. Förfädersdyrkan fanns även före historisk tid men från och med den dokumenterade eran är denna dyrkan mer subtil, dold under lager som försöker göra gudarna allsmäktiga och odödliga, vilket de inte verkar ha varit förr. Tidlösa var nog de andar man tillbad men inte odödliga. Det är också under den här tiden som tanken på ett paradis och/eller ett liv efter döden börjar göra sej gällande på allvar.

I Mesopotamien (grekiska ordet för Mellanflodslandet, område mellan floderna Eufrat och Tigris i dagens Irak) växte en religion fram som var lika stark oberoende av vilket folk som för tillfället styrde. Man bara bytte namn på gudomarna när ett nytt folk tog över. I övrigt var allt detsamma. Den här religionen fick allteftersom tiden gick mer makt över människorna, till den grad att all individualitet tidvis verkar ha försvunnit. Denna kollektivism finns fortfarande kvar och på sätt och vis är den gamla religionen kvar där, även om den bara kallas nåt annat och har en enda gud. Martyrerna är dock ett eko av de tidigare undergudarna. Frågan är var oskulderna passar in i det hela.

Marduk, babyloniernas högste gud. Skaparen av världen genom att döda draken Tiamat. Han kallades av kananéerna för Baal och hade lite andra attribut och en lite annorlunda historia men i stort sett är det samma gud.

Enki, sumerernas visdomsgud. De tidiga babylonierna kallade honom Ea.

Inanna, sumerernas fruktbarhetsgudinna. Bland babylonier och kananéer kallades hon Ishtar respektive Asherah. Hon var en lättretlig och våldsam gudinna. Erotiken var hennes vapen.

 Det är från den här tiden och platsen som den äldsta nedskrivningen av den så kallade syndafloden finns. Vad det än var för en översvämning så måste den ha varit stor eftersom många kulturer talar om den. Men märk väl, det är enbart kustlevande kulturer och de vid låglandområden som talar om en stor översvämning. Inåt land och i bergen finns inga såna berättelser och inte alla vid kusten heller berättar om den. Förmodligen har folkminnet på diverse platser blandat ihop historier bevarade från istidens slut med senare tiders mer lokala översvämningar som frammanat jämförelser.

I Egypten växte en lika potent religion fram där vördnad för de styrande ledde fram till att den högste, farao, t o m sågs som en gud i mänsklig form. På samma gång som han var gudarnas representant på jorden var han en gud i sej. Amon eller Amun var den högste guden här och han sades vara alla andra gudar i en enda. Här har vi alltså för första gången en tankegång som långt senare skulle leda till monoteismen. Den första huvudguden var Ra, en solgud. Han kallades även Aton, vilket betyder skiva. Detta alternativa namn skulle komma att bli en vändpunkt för människan och hennes förhållande till religion.

Trots att all makt nominellt låg hos farao var det prästerskapet och arméerna som hade den reella makten. Framför allt var det prästerskapet i tempelkomplexet i Thebe som dyrkade Amon-Ra som överguden kommit att kallas som hade mest makt. Detta ville farao Akhenaton ändra på. Vid sitt trontillträde 1350 f v t hette han Amenhotep IV men bara några år efter detta bytte han så namn och tillsammans med sin hustru tillika medregent Nefertiti satte han igång att omdana hela Egypten. De gamla gudarna förbjöds helt och kulten av solskivan, Aton eller Aten, påbjöds. Detta gjorde prästerna i Thebe rasande. De förväntades nu helt och hållet dyrka EN enda gud!

Detta var den första monoteistiska religion vi känner till. Experimentet var dock inte lyckat för redan när Akhenaton dog 1334 f v t avskaffades monoteismen och polyteismen återkom med full kraft. Tanken på en monoteistisk religion dog dock inte och inom 1000 år efter hans död hade en dualistisk religion skapats som så småningom blev en monoteistisk religion. Den har jag avhandlat i inlägget om Asherah, guds hustru, härom dagen.

I Kina och Indien blev andedyrkan kvar lite längre och det blev mer av en vad-som-än-finns-omkring-en-är-en-gud-religion av det hela. Berättelserna är dock lika dubbelbottnade som längre västerut och lika diffusa vad gäller synen på människans roll i det hela. Talande här är bland annat guden Vishnu som i en av sina avatarer (sanskrit: nedstigningar), Krishna, talar om att han blivit en världsförgörare och att han nu ska demonstrera sin makt för människorna. Detta står i en av hinduismens äldsta skrifter, Bhagavad Gita, guds sång. Av texten att döma är kungen Arjuna, som Krishna riktar sina ord till slagen av häpnad och skräck. Krishna undervisar då den unge kungen i yoga för att vägleda honom inför den kommande striden.

I nästa avsnitt ska jag avhandla den så kallade indoeuropeiska religionen, om det nu kan ha funnits en sådan.

_____________________________________________________
Först publicerad 13 april 2011:

Vår religiösa evolution - del fem

Uppdatering 2011-04-15: Lite extra material om Oden och en löslig hypotes kring hans ursprung.

Finns det en indoeuropeisk religion? Frågan är felställd, har det funnits en indoeuropeisk religion, är mer korrekt i sammanhanget. Då får man kanske ta upp vad som menas med indoeuropeisk. Det är inte direkt en term som direkt kan översättas till ett visst folkslag eftersom det är en term som skapats inom lingvistiken, närmare bestämt inom den del av lingvistiken som behandlar etymologi, läran om ordens sanna betydelse.

Hela tanken på nåt som skulle kunna kallas indoeuropeiskt kommer från början av 1800-talet när tyska forskare tog fasta på vad engelsmannen William Jones skrev om släktskapet mellan hans eget språk, sanskrit, grekiska och andra språk i slutet av 1700-talet. Jones hade 1786 i en skrift kallad "The Sanscrit Language" postulerat en tanke på att alla dessa språk kan ha haft en gemensam föregångare. Nåt namn för denna familj av språk kom aldrig Jones med själv men under 1800-talet uppstod en rad termer innan man fastnade för indoeuropeiska språk. Jones var förstås inte först med denna tanke men det var han som fick tanken att fastna hos språkforskare ute i Europa.

Ganska snart sattes en rad språkregler upp för ett tänkt gemensamt språkligt ursprung allteftersom man fann hur grammatiken fungerade hos olika språk. Keltiska språk befanns höra till gruppen liksom de flesta av främre Asiens språk. Slaviska språk fördes rätt tidigt dit och genom fynden i skarven mellan 1800-talet och 1900-talet av tochariska och hettitiska kunde man lägga en hel del pusselbitar till den växande vetenskap som alltmer blev en del av den tidens stora upptäckter. Problemet med hettitiskan, vars äldsta texter är nästan 4000 år gamla, var att den förde ett tänkt gemensamt ursprung så långt tillbaka att det inte fanns några skriftliga källor. När så den engelske matematikern och språkforskaren Michael Ventris på 1950-talet tillsammans med kollegan John Chadwick lyckades avkoda de texter på Kreta som kallades Linear B som en föregångare till grekiskan, och som sen visade sej vara ca 3500 år gamla, visade det sej att språken för ca 4000 år sen verkar ha varit såpass skilda åt att ett tänkt ursprung måste skjutas ända tillbaka till kanske 1000 år innan dess, om språkforskarnas modeller skulle stämma.

Ända sen dess har det pågått en strid bland olika forskare som hävdat än det ena än det andra kring detta indoeuropeiska ursprung. Det finns de som hävdar att det var en enhetlig grupp som förde den kultur vi kallar jordbrukarkulturen till Europas hjärtland och samma sak till Indien för ca 6000 år sen. Sen finns det de som hävdar att det var en löslig union av folk av olika ursprung som hade samma eller åtminstone liknande språk och som förde en idé i form av språket med sej när jordbruket fördes vidare från Mellanöstern där det en gång uppstod.

Genetiken har numera en gång för alla avvisat alla tankar på ett enhetligt folk som fört ett språk och en kultur med sej. Det har snarare rört sej om närbesläktade grupperingar som sakta men säkert arbetat sej generation för generation i olika riktningar. Här har de tagit intryck av de rådande stämningar som funnits på platserna dit man kommit. Något egentligt urland har inte hittats, ännu. Det man vet är att folken i Europa till stora delar härstammar från olika folk som kom via Turkiet och Svarta havets alla stränder och som haft det gemensamt att de haft jordbruket med sej. Om de talat ett enda språk eller flera är omöjligt att veta eftersom skrift inte fanns för dessa människor vid den här tiden; vi talar om perioden 9000-6000 år sen. Det tog alltså 3000 år att etablera jordbruket i Europa. Att vi talar om ett dominant språk är inte omöjligt i det här fallet eftersom det visar sej att de som brukade jorden var bofasta till skillnad från de tidigare invånarna som var jägare och samlare. Huruvida dessa var benägna att ofta byta språk eller ej kan vi bara spekulera i men man vet från den tidiga perioden av jordbrukarkulturen att det skedde möten mellan dessa olika grupper. Det vet man genom DNA-undersökningar av skelett utgrävda vid olika platser runtom i Europa.

Många människor i Europa, majoriteten av dom faktiskt, har helt andra genetiska ursprung än de som förde med sej jordbruket från Mellanöstern men ändå talar de språk som hör till den indoeuropeiska språkfamiljen. Det är då frågan om överföring av språk. Det är ett välkänt faktum från historisk tid att eliten talade ett språk medan vanligt folk talade ett annat. Många gånger smälte dessa samman till antingen elitens språk eller folkets språk. Ibland skapades ett hybridspråk, som i dagens Frankrike där grunden för franskan är ett keltiskt-romerskt konglomerat med stora inslag av germanskt ordförråd. Många gånger är de keltiska och romerska orden så blandade med varandra att man har svårt att skilja dom åt. Europa är i stort sett en återvändsgränd genetiskt sett för människor som först och främst sökte sej till varmare breddgrader under istiden. Det var först med det varmare vädret efter istiden som de stora folkvandringarna tycks ha ägt rum.

Nu kommer vi så till frågan om dessa jordbrukare hade en specifik gemensam indoeuropeisk religion. Utan tvivel är guden Tor samma person som sin hettitiska motsvarighet Tarhunt och sin galliska dito Taranis. Namnlikheten säger så åtminstone. Men berättelserna är inte helt överensstämmande. De är förstås lokalt färgade av de områden de är gudomar i. Tor är t ex begiven på att äta fläsk och slåss med och mot jättar. Fläsk finns inte i alla delar av det så kallade indoeuropeiska språkområdet så hans motsvarighet äter nåt annat på andra håll.

Men här slutar kopplingen till de andra gudarna. Tor är åskguden, en position som i många andra religioner inom den indoeuropeiska sfären innehas av huvudguden. Ta grekernas Zeus eller romarnas Jupiter. Deras namn betyder kort och gott gud. Jupiter betyder t o m gud fader. Namnet Tor betyder dånaren, därav första ledet i ordet tordön. Tor åker alltid vagn eller går till fots, vilket tyder på att han är en gud som vanligt folk tillber. Han verkar inte ha varit någon gud som eliten tillbad. Det är förstås möjligt att han en gång i tiden varit högre i rang eftersom han är så prominent i sagorna och myterna.

Den gud vars namn annars bäst stämmer överens med Jupiter och Zeus är Tyr, den enarmade guden. Problemet här är att han beskrivs som varande av jättesläkt som anslutit sej till Asarna, vilket är namnet på den gudafamilj som i myterna har mest att säga till om. Ordet as betyder gud. Det är det gemensamma indoeuropeiska ordet för gud. Heter du Åsa betyder ditt namn gudinna. Heter du Oskar betyder ditt namn gudaspjut. Det finns en annan gudafamilj, Vanerna, vilken verkar ha varit en tidigare religion mer inriktad på jordbruk och boskapsskötsel. Asarna verkar ha varit krigargudar. Detta ger ett hum om det system som verkar ha varit det gemensamma för alla indoeuropeiska folk, nämligen de tre stånden. Överst var prästerna och ledarna med dom, i mitten var krigarna och på botten var bönderna, fiskarna och hantverkarna. Det var ett system som skulle komma att existera så länge stamsystemet existerade. Det slogs sönder av de stora imperierna för ca 2000-1500 år sen då feodalismen sakta började införas i Europa och Asien.

Åter till dessa gudar och vad för system de återspeglade. De översta gudarna hade den gamla mystiska rollen av förmedlare av kunskap från fordom, på samma sätt som schamanerna en gång hade, och representerade eliten. Krigargudarna representerade då krigarstånden med deras privilegier och roll som försvarare av ett rike. Fruktbarhetsgudarna var lite lägre men representerade ändå naturens vildsinthet och åtnjöt således en särställning. Vanligt folk hade sina jordbrukargudar att förlita sej till. Tor verkar ha varit en högreståndsgud som bara puttats ner ett pinnhål när nya religioner kom. Samma sak med Tyr.

Om vi då lämnar Tor därhän kommer vi till en annan gud vars namn antyder att han är en verklig härskare från forna tider. Det är Frej, ett namn som betyder den främste, den förste. Han är jordbrukets gud framför alla och som sådan har han många motsvarigheter även utanför den indoeuropeiska språksfären, dock inte till namnet. Att hans namn betyder den främste skvallrar om att han bör ha varit de tidiga bosättarnas högste gud vid någon tidpunkt. Dock vet man inte hur länge denna period som högsta hönset varade. Det finns en indikation på att han varit betydelsefull länge i och med att han ses som urfadern till den kungasläkt som styrde en tidig version av det som skulle komma att bli Sverige. Det är en kungaätt vars medlemmar som bäst har en svag koppling till verkliga händelser. Det är ganska troligt att de existerat men att det som hänt dom såsom de är beskrivna i gamla sagor har blåsts upp för att få dom att verka mer märkvärdiga än de var när de levde.

Indiens religion, eller snarare religioner, är starkt påverkad av de folk som levt här i flera tusen år. Berättelserna är helt klart påverkade av olika lokala händelser, platser och varelser. Ganesha, elefantguden, har självklart ingen motsvarighet i Europa. På samma sätt verkar Oden bland de germanska folken sakna direkta motsvarigheter bland andra religioner inom den indoeuropeiska språksfären. Oden, vars namn betyder raseri, dyker upp rätt sent i Norden. De äldsta spåren av dyrkan åt honom är från åren runt vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Dock är gestalten bakom Oden mycket äldre än så. Han kallas många namn, Gaut, Tund och Allfader. Hans ankomst som Oden sammanfaller i mångt och mycket med införandet av en soldatreligion i Romarriket kallad Mithraismen, efter en gud vid namn Mithras. Dyrkan av Mithras sammanfaller också med Oden på ett annat vis. De som tillbad endera krigsguden var oftast högre befäl och de höll sina mässor i slutna rum. Det var alltså till stor del en militär elit som dyrkade såväl Oden som Mithras.

Det som skiljer dom åt är det faktum att Oden aldrig har med tjurar att göra vilket Mithras verkligen har. Jag får den uppfattningen att de som skrev ner myterna och sagorna på Island och i Norge för ca 900 år sen, de var kristna förresten, blandade ihop olika religioner med verkliga händelser som inte hade skrivits ner förrän vid denna tidpunkt. Jag är nämligen övertygad om att det inte fanns en eller två religioner i Norden före kristendomens införande utan många, små och lokala religioner som hade det gemensamt att de hade ett gemensamt arv i den religion deras jordbrukande och boskapsskötande föregångare hade med sej. En dansk författare och skribent som skrev på latin i början av 1200-talet, Saxo Grammaticus, skrev att Oden kom från Turkiet ca 1200 år före hans tid. För 2000 år sen bodde förstås turkarna inte där de bor idag utan längre österut, men det var det området de bebor idag Saxo menade. Oden ska ha varit en vanlig man som införde en ny religion, dog på ön Fyn och efter sin död upphöjd till gud av en tacksam befolkning. Staden Odense är uppkallad efter honom och är en av Danmarks äldsta boplatser.

Om man bortser från möjligheten att Saxo kan ha hittat på alltihop har han rätt i åtminstone en sak, Oden börjar man inte dyrka förrän ungefär vid just vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Det där att han var en vanlig man som startade en religion säger faktiskt en del om hur han beskrivs i myterna. Han beskrivs väldigt noga; han är enögd, grå i hyn och hela kroppen är långsmal. Han går alltid omkring och grubblar, känner ånger inför saker han gjort och måste göra. Just den biten med ånger passar inte in på de flesta gudar vars beskrivning verkar vara som sinnesbilden av en psykopat. Oden dyrkas inte heller längre norrut i Norden än ca Jämtland och Hälsingland.

Jag vågar mej här på en tankegång som är följande: Oden var en vanlig man med stark karisma som under sin mission för att få folk med sej identifierade sej med en redan befintlig gudom vars existens är otvetydig. Det är samma gudom som romarnas Merkurius och gallernas Lugus. Det är dödsguden, den som även rår över armén som är redo att offra sej i strid. Oden var förstås inte hans namn, det är bara en beteckning eller varför inte artistnamn. Man skulle kunna se personen bakom Oden som en galler som flydde undan romarna från Mindre Asien upp till Norden och där etablerade en ny religion baserad på en för både kelter och germaner gemensam grund, den grund som även romare och andra folk hade haft.

Hunnen så här långt i mitt resonemang kan det vara intressant att se att skillnaderna mellan de olika gudarna är större än likheterna. Ändå är likheterna så stora att man inte kan komma ifrån att en gemensam form av religion mellan de olika folken som utgjorde den tidigaste formen av det vi idag kallar indoeuropéer bör ha existerat i nån form. Vi har sett att även om ett betydande inslag av folk från Mellanöstern förde med sej jordbruket har Europas befolkning i stort sett haft en kontinuerlig genetisk uppsättning ända sen slutet av paleolitikum, alltså ca 20 000-15 000 år sen. De från Mellanöstern komna jordbrukarna verkar inte ha stött på några problem att blanda sej och sin kultur med de redan befintliga populationerna. Dock verkar infödingarna haft lätt för att ta till sej det nya sättet att leva och verka. Det verkar som om språken byttes lika enkelt som det är att byta kläder mellan dag och natt.

Bevis på språkbyte från den här tiden finns förstås inte men indicier tyder på att så har skett eftersom i stort sett varje språk har minst ett så kallat mysterieord som inte går att förklara etymologiskt. Dessa ord kan vara rester av tidigare språk som de moderna språken praktiskt taget kört över.

Så vad tror ni, har det funnits en indoeuropeisk religion eller ej? På samma vis kan man fråga sej om de turkiska folken hade en gemensam religion och de afroasiatiska folken också hade det. Vi får anledning att återkomma till detta i framtida delar av denna serie.

Jag tvivlar inte...

Jag tvivlar inte på att det var Usama Bin Ladin man dödade härom dagen i Pakistan. Däremot tvivlar jag på att det gick helt rätt till. Så fria tyglar som möjligt är jag också med på när det gäller terrorister men de skulle inte ha gått in för att döda som första alternativ. De skulle ha skadat honom och fört honom med sej levande så att världen fick se honom som den patetiska figur han alltid varit. Sen skulle han ha utsatts för en rättegång.

Inte heller tvivlar jag på att världen blivit en bättre plats att leva i sen några år tillbaka. Levnadsstandarden är högre även om pengarna inte är mer värda, snarare tvärtom. Klimathotet är en bluff, svälthotet är överdrivet, krigshetsarna blir allt färre liksom diktatorerna så nog är vår värld på väg åt rätt håll. Varför mår vi så dåligt då? För det tvivlar jag inte heller på, att vi mår dåligt. Det kan inte bara handla om småkrämpor som inte vill bli bra, småproblem eller brist på jobb. Det verkar vara en allmän känsla av olust och otrygghet, kopplad med en misstro gentemot de som vi satt att styra vårt land, som finns i leden.

Vi HAR det bättre idag. Det gäller bara för oss att inse att småproblemen inte löser sej bara för att vi klagar. Kanske problemet sitter i att vi sätter för stor tilltro till att myndigheter och politiker ska lösa problemen åt oss? Men vi kan bara lösa dom tillsammans. Myndigheter kan endast komma med uppmuntrande ord, ibland knappt ens det. Om vi kan sålla bort sjukdomar, i-landsproblem och liknande så kan vi se vilka de riktiga problemen är. Låt oss arbeta tillsammans istället för att förlita oss på myndigheter och politiker. De skapar problemen men kan inte lösa dom, annat än genom våld som vi nu sett när man dödade en terrorist.

Vad är en helgdag egentligen?

Med anledning av politikern Carin Jämtins begäran eller önskan att införa en muslimsk helgdag som röd dag i vår almanacka måste jag bara få säga ett par ord. Innan jag går in på själva huvudämnet i mitt inlägg vill jag bara säga att ett sånt här förslag hade bara kunnat komma från en politiker eller en religiös människa. Inga andra delar av samhället hade kunnat kläcka en så urbota dum idé, en idé som dessutom saknar stöd i verkligheten. Kanske vi ska följa den här uppmaningen samtidigt, eller hur Carin?

Så, då var det sagt.

Vad är en helgdag egentligen? Själva ordet (fornsvenska hälghodagher) är sammansatt av adjektivet helig och substantivet dag. Jag tänker inte gå in djupare på ordens etymologi men säger ändå som så att helig betyder i grunden att något är komplett, fullt. Det är alltså samma ord som hel. Man kan säga att ordet helgdag betyder att veckan är komplett. Då behövs en dag av vila, nöjen och kontemplation. Dessa dagar var religiösa långt innan kristendomen tog över. Men de behövde ingen reglering i lag eller annan bok för att kommas ihåg för man förlitade sej på folkminnet. Hela den första delen av medeltiden framstår i ljuset av den informationen som en enda lång kamp för att begrava allt förkristet. Hela kalendern är en enda lång radda av usurperingar från kyrkans sida. Solens dag, söndag, är ju en hyllning till den första större gudomen i samtliga religioner och den har kidnappats i samtliga fall av kristendomen som förr t o m hade den här dagen som en påbudsdag. Gå till kyrkan eller bli fördömd!

Vår syn på helgdagen har färgats av det judiska sättet att se på den. Visst var det en vilodag för alla förr i tiden men det var en vilodag från det arbete man vanligtvis hade, inte från ALL aktivitet. Det där med att sitta på ändan och göra nada får stå för judarna och andra öppet religiösa. Förresten är det judiska sättet att se på helgdagen en relativt ny företeelse. Den dyker upp först i samband med de första texterna i vad som senare skulle komma att kallas bibeln av kristna, alltså ca 300 före vår tideräkning. Hur länge den funnits innan är oklart men det finns inga skriftliga belägg för den före denna tid.

Så här beskrivs företeelsen helgdag på Wikipedia:

"Helgdagarna regleras i Lag (1989:253) om allmänna helgdagar. Sverige har från och med 2005 två sekulära helgdagar, första maj respektive Sveriges nationaldag. Övriga helgdagar, däribland alla söndagar, är kyrkliga helgdagar som har sitt ursprung i kristendomen - med undantag av midsommardagen som levt kvar sedan forntiden.

Allmänna helgdagar i Sverige

• Nyårsdagen - 1 januari
• Trettondedag jul - 6 januari
• Långfredagen - rörlig, fredagen närmast före påskdagen
• Påskdagen - rörlig, söndagen närmast efter den fullmåne som infaller på eller närmast efter den 21 mars
• Annandag påsk - rörlig, dagen efter påskdagen
• Första maj - 1 maj (sedan 1939)
• Kristi himmelsfärdsdag - rörlig, sjätte torsdagen efter påskdagen
• Pingstdagen - rörlig, sjunde söndagen efter påskdagen
• Sveriges nationaldag - 6 juni
• Midsommardagen - rörlig, lördagen mellan 20 juni och 26 juni
• Alla helgons dag - rörlig, lördagen mellan 31 oktober och 6 november
• Juldagen - 25 december
• Annandag jul - 26 december

Svenska flaggans dag och Sveriges nationaldag den 6 juni blev allmän helgdag 2005. Samma år förlorade annandag pingst sin tidigare helgdagsstatus och blev vanlig arbetsdag.
Se även helgafton och annandag."

Jag har fetmarkerat en av meningarna i citatet ovan för att fästa läsarens uppmärksamhet på den. Den som skrivit den meningen på Wikipedia hävdar att våra helgdagar har kristet ursprung. Riktigt så är det nu inte. Visserligen är vår kalender uppbyggd av kristna som velat tränga bort det gamla i Norden men allt är inte Vite Krist. Enda specifikt kristna helgdagar vi har, dvs de dagar som endast hör samman med den kristna religionen, är trettondedagen, pingsten, annandagarna och kristi himmelsfärdsdag.

Alla andra har en kristen fernissa, med bedrägligt tunt lager. Ta Alla helgons dag som ett exempel. En illa dold förkristen tradition från forntiden där man hedrade sina döda genom att gå till deras gravar med gåvor. Påsken är en judisk tradition med egyptiska rötter. Samma fest firades i Egypten långt innan det ens fanns något som skulle kunna kallas jude. Fast festen då var för att fira att våren hade återkommit. Att sen uttåget ur Egypten är en myt kan vi återkomma till i ett annat inlägg. Pingsten firas för att det hade gått 50 dagar sen Jesus återuppstått från de döda. Den sammanfaller märkligt nog med en judisk festival, Shavout, som firas för att det var den här tiden Moses fick stentavlorna med de tio budorden på. Kan man tänka sej att de tidiga kristna ville fjärma sej från det judiska genom att peka på uppståndelsen snarare än nedknackandet av budord, som dessutom inte är de man får lära sej? Dessutom har de vissa likheter med de budord den store grekiske statsmannen Solon gav folket i Aten 594 f v t. Den äldsta förekomsten av bibelns budord är betydligt senare än så och nedskrivna under en period i Mellanösterns historia då hela området stod under grekiska influenser. Influenser förstärkta av egyptiska. Tacka alltså grekerna och egyptierna än en gång för det som judar och kristna tror är unikt för dom!

Julen ska vi bara inte tala om. Det är ett sammelsurium av traditioner från alla möjliga håll. Kristendomen måste bara ha en del av den kakan för annars blir det bara "hedniskt". Samma sak med midsommar. Det är historiskt sett den största helgen i Norden och en som av allt att döma är mycket gammal. För att döda den försökte man från kristet håll först förbjuda den, sen satte man in Johannes döparen på den dagen. Nu har myndigheterna sen ca 60 år tillbaka gjort den helgen rörlig, varför vet jag inte. En del ville väl ha roligt med almanackan, antar jag.

Carin Jämtin vill alltså ovanpå detta lägga till en muslimsk helgdag. Varför då? Det finns bara ca 300 000 muslimer i Sverige och deras traditioner är inte heller helt och hållet rotade i islam, på samma sätt som våra traditioner inte är helt rotade i kristendomen. Det är en tunn fernissa som lagts över äldre traditioner för att dessa ska kunna leva vidare. Även om inte många är öppet kristna i Sverige är siffran för dessa ändå enorm jämfört med antalet muslimer. Ska särintressen som vanligt få bestämma vad ALLA ska göra?

Nej, låt helgdagarna bli helt sekulära så behåller vi traditionerna för de som vill. Muslimerna kan fortsätta fira sin julafton så kan vi fira vår. Men vår kan fortsätta vara röd för den är en del av vårt nyårsfirande. Det är en rest från den tid då vi var rationella nog att förstå att det var solen som styrde allt. Solens återkomst och allt det där. Det var innan vi gjorde en religion av det. Det verkar ofta som om det rationella tänkandet startar en tradition men sen tar det religiösa över och förstör allt. Om vi ska ha en röd dag för muslimer ska alla andra religioner ha en röd dag i almanackan också. Vi har redan sekulariserat våra helgdagar och de som fortfarande ses som religiösa helgdagar är det ingen som bryr sej om. Räcker inte det?

Och som om inte dumheterna från politiker var nog så snöar det utanför mitt fönster just nu. Al Gore, vad har du gjort? Ditt snack om global uppvärmning har fått rakt motsatt effekt.

En terrorist borta, nu väntar vi bara på de andra...

Usama Bin Ladin tycks vara dagens man trots att han inte längre är med oss. Av allt att döma dödades han i en attack i Pakistan i natt. Med detta tror jag att vi kan sätta en punkt för den delen av vår tids väpnade terrorism. Men det finns fler terrorister i vårt samhälle. Många av dom jobbar fullt legitimt med att rasera vårt samhälle inifrån. De är oftast förklädda som politiker men påfallande ofta som forskare. Jag talar förstås om domedagsprofeterna som talar om att vår värld är på väg att gå under pga vår verksamhet här på jorden. Det är en form av terrorism jag är mer rädd för än att några töntar spränger sej själva och andra i luften. Det är likafullt tragiskt att så sker men ordets terrorism får hela populationer att oroa sej i onödan, med stress och t o m död som följd. I slutändan dör säkerligen fler för denna form av terrorism än för bombgalningar. Men det är bombdåden som ger de stora rubrikerna i tidningarna.

Ordet terror är från latinets terror, skakning (av rädsla), och med detta menade de gamla romarna att man fick andra att skaka av rädsla genom ord eller handling. I vår tid har vi genom diverse bombdåd kommit att associera ordet terrorism enbart med de som spränger, skjuter för att skrämma andra. Men i själva verket är ord ofta lika effektiva terrorhandlingar. Tänk bara på hur boken "Tyst vår" av Rachel Carson fick en hel generation att gå i taket, många gånger helt i onödan. Paul Ehrlich är en annan som fått många domedagsmänniskor med sej, helt utan grund. Säkerligen har många skrämts upp utan att fog funnits för denna rädsla. Massvälten världen över har uteblivit och den svält som grasserat är orsakad av annat än överbefolkning och brist på mat pga den överbefolkningen. Den religiösa terrorismen som håller världen i ett järngrepp sen många år är på inget sätt exklusiv för islam. Se bara på hinduernas förföljelser av sikher, bibelskolorna i USA där barnen drillas att "slåss för Jesus" eller massmorden i centrala Afrika, Kongo och Rwanda, som egentligen har sitt ursprung i motsättningar mellan olika folk.

I vår tid har Al Gore med flera fått en ny generation att skrika i högan sky. Det handlar förstås om klimatterrorn. Man har skrämt upp miljontals människor helt utan fog för det. Folk har tagit livet av sej som en följd av detta. Miljarder dollar har spenderats på olika åtgärder för att komma till rätta med "problemet", pengar som det nu visar sej inte har gjort någon skillnad. Det kallar jag terrorism för nog har man med hot skrämt upp många människor.

Men vilka ska vi ta då och hur?

Allt ska vara grönt nu

Företagen hoppar på vilka trender som som helst, även när det gäller miljön. Eller vad sägs om en röd plastpåse som sägs vara grön. Grönt öl står det på utsidan men tittar man inuti är det samma gamla vanliga hemska blask.

Ungefär samtidigt som vanligt folk äntligen börjat inse att långt ifrån allt som har med miljötänkandet är bra kommer företagen igång med sina dumheter och föder flamman igen, som uttrycket låter fast på engelska. Hemköp kör med en påse de kallar grön trots att den är lika röd som vissa typer av godis. Är det azofärger i dessa påsar, tro? De är gjorda av sockerrör från Brasilien. Man kan ju tänka sej hur mycket regnskog som fått ge plats för dessa sockerrör.

Heineken har en ny burk för sitt äckliga innehåll de kallar öl. Det står "green" på sidan av burken. Vete fåglarna om det är en miljösatsning eller bara en gimmick för företagets redan gröna signatur. Men likt en tornado far dessa företag fram med sina kampanjer. Bilarna är miljövänliga i reklamen, Hemköps nya rengöringsmärke "Såklart" är klimatsäkrat, vad nu det betyder. Tvålar, diskmedel och tvättmedel som är vänliga mot klimatet, vilket lurendrejeri! Det är ju samma sorts medel som i allt annat. Är det nåt bra då? Nån som provat?

Ärligt talat är jag väldigt trött på allt "grönt". Det är samma sak som det normala på hyllorna och i diskarna. Enda skillnaderna är utseendet på paketen och priset. För några kronor extra får man nåt som många gånger kan fås i bättre kvalitet och förmodligen mer miljömässigt också. Låt oss inte prata om ekologiska produkter. Ordet ekologi betyder ordagrant hemlära. Det är sammansatt av de grekiska ordet oikos, hus eller hem och logos, lära, kunskap, egentligen ord. Ordet kidnappades av miljörörelsen på samma sätt som ekonomi (hemmets lag eller ordning) kidnappades av pengaintressenter.

Det sista ovan låter kanske lite som väl kondenserat från hur det var i slutet av 1800-talet när dessa båda ord togs upp av de framväxande rörelser som på olika sätt kommit att prägla 1900-talet. Men där ordet ekonomi är belagt ända sen grekernas tid som ett ord för hur man sköter sitt hushåll så myntades ordet ekologi av den tyske zoologen Ernst Haeckel (1834-1919) för att beskriva hur miljön fungerade och hur den påverkas av allt levande. Nån vidare tanke än så hade han väl inte men ganska snart togs ordet över av dessa skogsmullemänniskor som sen dess använt ordet för att beskriva hur människan ska göra så lite åverkan på miljön som möjligt. Man kan undra vad Haeckel, som för övrigt var den förste att använda ordet världskrig om det krig som bröt ut 1914, skulle ha tyckt om att hans ord ekologi används på ett annat vis än han hade tänkt. För ekologi är inte längre det oskyldiga ord som betecknar hur allt levande interagerar med sin miljö. Snarare handlar ordet idag om hur människan ska påverka sin miljö så litet som möjligt. En i mitt tycke felaktig syn eftersom ALLT levande påverkar miljön på alla möjliga vis. En del mer än andra.

Skogarna i södra och sydöstra Afrika är till stora delar undanröjd av elefanter. Där kan vi tala om ekologisk katastrof. Råttor har inte introducerats på småöar av oss människor. De var fripassagerare på våra skepp och introducerade sej själva. Man kan alltså inte säga att vi har någon skuld i att vissa djur på dessa mindre öar har dött ut eller är på väg att dö ut. Däremot kan vi försöka utrota råttorna.

Så vad lär vi av den gröna vågen? Inte mycket mer än att den är inne just nu. Vi får se om några år. Det normala kommer att fortsätta som förut i alla fall.

Folk i södra Sverige inte helt lika folk i norra Sverige

Forskare som undersökt 1525 svenskar och 3212 utländska medborgare som referens har kommit fram till att det finns en skillnad mellan folk i södra och norra Sverige, rent genetiskt alltså. Det är ett samarbete mellan Karolinska Institutet i Stockholm och Helsingfors universitet. Svenskar är mer släkt med tyskar och britter än med finländare, enligt den här studien.

Genetik. Nu visar visserligen bilden hur känslig DNA:t är för röntgenstrålning men principen är alltså som det ser ut på bilden.

Det är i och för sej inte så konstigt för man ser faktiskt en synbar skillnad mellan svenskar och finländare. De flesta finländare är mörkare i håret och blekare i hyn än de flesta svenskar. Språket betyder inget i sammanhanget eftersom språk kan bytas relativt snabbt. Ändå är det finska språket nästan uteslutande en finsk angelägenhet, om man ser till genetiken. Det finns en del bland den finska populationen som har samma ursprung som andra folk i Norden men det beror nog just på språköverföring, en sak som händer överallt hela tiden.

Här är en genetisk karta över svenskars släktskap. Som synes är Finlands population ganska skild från resten av Norden, framför allt de från Östra Finland.

Det man tittat på är människans genom, framför allt vissa genetiska markörer som skiljer sej åt i olika områden. Man har tittat på vilka genetiska defekter som finns var, vilka sjukdomar som är vanligast var och så vidare. Det är uppenbarligen födan och det geografiska området som stått för skillnaderna. Detta sista är min egen tolkning av materialet. Som bilden ovan visar är också en del ryssar släkt med folk i norra Sverige. Det är inte så konstigt eftersom de rör sej i samma område.

Vad gäller skillnaden inom Sveriges gränser är det en gradvis skillnad som mer eller mindre följer de geografiska förutsättningarna, dvs i stort sett gäller skogsområdena och bergen som skiljande mellan populationer, även om detta har luckrats upp en del de senaste 300 åren. Skillnaderna är större i norr därför att de har varit mer isolerade från varandra.

Folken i Götaland och Svealand är mer befryndade med folk i Tyskland av kartan ovan att döma vilket inte är så konstigt. Att det finns släktskap med ryssar bekräftar till viss del legenderna från tidig medeltid om folk från öster som då och då kom över havet och plundrade. En del blev nog kvar och satte sina spår. Senare tiders utbyte i form av krig och handel har ytterligare befäst släktbanden.

Vi får se om fler människor kan lockas att delta i såna här tester för att få en än mer överskådlig bild över Nordens befolkning.