Jag har till och från problem med att komma på något att skriva så jag tar då fram sånt jag skrivit om tidigare, och idag har jag i gömmorna hittat en serie som jag skrev med början för över ett år sen om vad jag anser är det stora problemen med världens religioner.
Jag har repriserat denna serie en gång tidigare,
i maj i år men jag gör det igen, och igen, och igen. Den serien förtjänar att upprepas mer än en gång så här kommer alla delarna på en och samma gång. Det blir ett jättelångt inlägg så ta dej nåt att äta medan du läser:
Problem med religioner - del ett: Pojken mot jätten
Religioner har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt
som gör att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten
bakom. Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i
en serie som jag kallar "Problem med religioner".
Först ut är den berömda historien om pojken som vinner i en tvekamp mot
en mycket större krigare. Den mest kända versionen är den från bibeln om
David och Goliat. Den här versionen verkar vara
tillkommen någon gång runt 500-600-talet före vår tideräkning (fvt). Men den finns i en äldre version, i Iliaden, komponerad ca 750 fvt. Där slåss den unge
Nestor mot jätten Ereuthalion
i en tvekamp som är väldigt lik den i bibeln. Senare versioner handlar
om Jack som slåss med en jätte som bor i den övre änden av en enorm
bönstjälk. Detta är en folksaga, vilket det verkar vara i de andra
historiernas fall med.
Man kan använda
Joseph Campbells teser om den unge mannen som far ut i världen och blir hjälte samt motvilligt blir ledare när historien är över. Läs gärna
Hjälten med tusen ansikten
som han skrev 1949. Då handlar det inte längre om historiska fakta utan
om ett mytologiskt arvegods som bygger på ett ideal för alla unga män
som vill bli nåt här i världen. En pojke som går upp mot en jätte kan
också ses som en allegori över unga maktcentra som stöddar upp sej mot
gamla etablerade imperier.
Det finns inget som hindrar att både den grekiska och den hebreiska
historien har sitt ursprung i en av alla dessa legender om tvekamper som
var vanliga i den tid som de utspelar sej. Hur vanliga envigen, som det
kallades i Norden, var är okänt eftersom såna här möten bara förekommer
i Europa bland kelter och germaner och då endast om det finns en
historia mellan kombattanterna som gör att de möts, antingen för att
göra upp i en rättssak eller för att de vill göra sej själva till
hjältar på den andres bekostnad. Således är en tvekamp en främmande
fågel, såväl i Grekland som Israel.
Varifrån kommer då historien? Germaner och kelter var okända i
Mellanöstern vid den här tiden men bör ha haft nån form av kunskap om de
folk som bodde norr om dom och deras seder, men då måste vi veta hur
gammal historien är och varifrån den kommer. Det verkar omöjligt att få
reda på detta eftersom de bara dyker upp hux flux i respektive
historiesammanställningar. Vi sitter nog fast i spekulationer som inte
heller dom leder nånvart. Såvida inte det kommer från en annan
tradition, den formen av tvekamp som hör till den olympiska traditionen.
De första olympiska spelen i Grekland under antiken ska enligt
traditionen ha ägt rum år 776 fvt men lokala spel fanns redan runtom i
Grekland och det verkar som om såna här krigsspel som utvecklats till
sporter funnits lite varstans i hela den här delen av världen för ca
3000 år sen. Berättelserna om dessa tidigare spel är inte lika kända för
allmänheten som de olympiska spelen men de är inte desto mindre
intressanta. Kanske det är här vi har att hämta ursprunget till
tvekampen som nämns i de två historierna som är aktuella för det här
inlägget?
Spekulationer igen, men spekulationer är allt vi har. Jag tror på de
grekiska spelen som ursprung till båda berättelserna. De har sen
blandats ihop med hjältehistorier från slagfälten runtom i
Medelhavsområdet. Legenderna skrevs sen ner på olika håll och bevarades
för evigt. Bevis för detta finns förstås inte så det är lätt att
spekulera. Jag tänker dock akta mej för att spekulera vidare så nu
avslutar jag detta inlägg med att säga att legender är okej men att göra
dom till religioner är inte okej. Det är en spännande och intressant
historia men den hör mer ihop med bröderna Grimms och Charles Perraults
sagor än med gudar och gudinnor.
Problem med religioner - del två: Den enorma översvämningen och de som överlevde den stora katastrofen
Religioner
har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör
att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom.
Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie
som jag kallar "Problem med religioner".
Om
legenden bakom pojken och jätten är svår att hitta ursprunget till är
nästa inte alls svår. Det handlar om den person bibeln kallar Noa eller
Noak. Han har sitt ursprung i nästan varenda undergångshistoria som
finns på jorden, den om världen som blir dränkt av gigantiska
vattenmassor. Såna historier finns nästan överallt i världen, utom bland
de människor som lever inåt landet och har gjort sen minst 15,000 år
tillbaka.
Det
intressanta är att grunden är densamma bland de flesta i den gamla
världen norr om Nordafrika. Det handlar om att gudarna skapat en sorts
människor som med tiden sågs som onda och därför måste bort. Man
skickade sjukdomar och översvämningar som utrotade dessa människor
och endast några få fann nåd hos gudarna. De överlevde katastrofen
genom att bygga en båt som rider på de vilda oceanerna tills stormen är
över och är anfäder och -mödrar till oss idag.
Själva
berättelsen om Noak är inte så intressant faktiskt. Den är så uppenbart
ett plagiat av historien om den sumeriska prästen Ziusudra
och dennes kamp mot elementen för ca 5000 år sen att vi lika gärna kan
avskriva bibeln som en autentisk återberättare av denna gemensamma
legend. En variant av Ziusudra är den babyloniska versionen om
Utnapishtim som nämns i Gilgamesheposet.
Skillnaden ligger i vilken gud som varnar dom. Ziusudra får veta av den
sumeriska vattenguden Enki att gudarna tröttnat på människorna vilka de
anser vara onda. Några få hade funnit nåd och Ziusudra var en av dessa.
Ziusudra var för övrigt kung, den siste i sitt slag. Utnapishtim å sin
sida var också kung men fick sin varning av Ea, den babyloniske
vattenguden (men för övrigt en sumerisk gud från början).
Med
Utnapishtim inträder babylonierna i legendskapandet. Saken är den att
en av världens första beskrivna naturkatastrof ägde rum just då
babylonierna började komma fram som en av de stora makterna i
Mesopotamien. Den ägde rum nån gång runt 2900 före vår tid (fvt) och kom
i form av en översvämning som förstörde många städer, framför allt Shuruppak,
en stad i centrala Mesopotamien. Lagret av lera som täckte staden är
över 3 meter tjockt! Enligt den sumeriska regentlistan som skrevs ner
flera sekler senare var Ziusudra (vilket betyder han som fann långt liv
på sumeriska) den siste kungen av Shuruppak.
Vare
sej denna kungalista bekräftar Ziusudras existens eller ej så är han på
fastare mark än några andra mytologiska figurer kopplade till
översvämningslegenderna världen över. Utnapishtim är ett akkadiskt ord
som betyder långt liv vilket ju väl stämmer överens med betydelsen av
Ziusudra.
Min
tanke är att när den stora Shuruppaköversvämningen ägde rum ca år 2900
fvt var den så svår och satte ett sånt emotionellt spår i folks
medvetande att den förstärkte folks uppfattning om den mycket äldre
översvämningsmyten, den från istidens slut. Men frågan är om folkminnet
kan bevara så gamla myter. Det återstår att se. Vi kan ju inte direkt se
några spår från den gamla översvämningen, den som ägde rum för ca
10,000 år sen då de stora glaciärerna som haft Nordamerika, stora delar
av Asien och norra Europa i ett järngrepp började smälta. Vattnet rann
ut i enorma kaskader som fyllde igen de kaviteter isarna hade skapat i
Nordamerika och bildade de stora sjöarna.
Vi
vet att haven steg med ca 120 meter när dessa isar smälte. Det måste ha
lett till ett jättestort trauma för den tidens människor som satt sina
spår i deras efterkommande. Men hur mycket av det som överlevt till
dagens legender och myter är oklart eftersom översvämningar fortsatt att
plåga mänskligheten många gånger efter det. Så vi vet inte vad som är
minnesresterna av denna enorma översvämning och senare översvämningar
som ägde rum lokalt. Det ska påpekas att de folk som kan spåra sina
föregångare till folk som hela tiden bott inomlands inte har dessa
världsomspännande översvämningsmyter, även om de alldeles säkert känt
till de folk som hade dessa myter.
Men
här i Norden finns egentligen inga såna översvämningsmyter, snarare
finns här den om elden i söder och isen i norr. Långt senare förstörs
allt detta i eld och vad som verkar vara en jättestor tsunami som
dränker allt och drar sej tillbaka. Här finns inga överlevande som
flyter iväg på en båt som i myterna från Mellanöstern utan snarare ett
antal ensamma individer som levt på höga höjder.
Nej,
myten om killen med båten är från tiden för Shuruppaköversvämningen för
ca 5000 år sen och det är den som gett upphov till plagiatet i bibeln.
Påståendet att översvämningen täckt hela världen beror på en kombination
av just denna äldre jätteöversvämning från istiden som tog kusterna och
det faktum att dårarna i Mellanöstern trodde att deras värld var HELA
världen...
Problem med religioner - del tre: Psykopatin i de religiösa texterna
Religioner har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt
som gör att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten
bakom. Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i
en serie som jag kallar "Problem med religioner".
En stor stötesten för mej är en sak jag tagit upp tidigare på den här
bloggen, nämligen den om prins Arjuna och hans samtal med guden Vishnu.
För ca två år sen skrev jag blogginlägget "
Bhagavad Gita - en studie i psykopati"
i vilket jag anklagade författaren av verket Bhagavad Gita för att
uppmana till psykopatiska tendenser, dvs att det är ok att döda och såra
andra eftersom kroppen dör men däremot inte själen som lever vidare hos
gudarna. Ett bra sätt att få folk att göra saker för en utan att dessa
ska behöva känna obehag inför att vare sej döda eller dö.
Men inte bara de indiska texterna uppmanar till underliga beslut som
strider mot vanliga mänskliga göranden och låtanden. Eller vad sägs om
killen, Jefta hette han, i Gamla testamentet (Domarboken för att vara
exakt) som lovade att offra den eller det första som mötte honom där
hemma om han vann ett slag tillsammans med sin armé. Han vann och den
första som mötte honom därhemma var hans dotter. Han är förstås
förtvivlad men han hade ju lovat och det märkliga är att dottern går med
på det. Vad som verkligen hände med henne framgår inte av historien men
han klandras för sitt beslut genom resten av Domarboken för sitt
beslut. Det att man klandrade Jefta visar att folk inte gick med på
psykopatiska påhitt alla gånger.
Vad är det förresten för en psykopat till gud som tillåter ett helt
land, Egypten, genomlida sju svåra plågor bara för att Moses och hans
lärjungar skulle få tillåtelse att lämna landet ifråga? Sen att det inte
finns några fysiska bevis för att såna plågor nånsin drabbat landet är
en annan femma. Det är blotta omnämnadet av såna hemskheter i samband
med att några få ska kunna komma undan som gör det hela sjukt.
Ännu sjukare blir det eftersom påståendet aldrig kunnat beläggas, trots
flera undersökningar av egyptiska texter, arkeologiska utgrävningar och
undersökningar av folklegender. Förmodligen är folkminnet som ligger
bakom passagen om Moses och hans folk ett mischmasch av olika historier
som man tagit fasta på och presenterat som sin sanning. Plågorna är
förmodligen ett folkminne av någon jordbävning som skrämt djur och dödat
människor, kanske många barn dog i den jordbävningen, medan uttåget är
från en helt annan tid. Det visar sej påfallande ofta att legender är
just ett mischmasch av olika historier som från början inte har med
varandra att göra utan det är det faktum att senare generationer blandat
ihop de olika händelserna som gjort att vi får svårt att avgöra vad som
är verkliga händelser och vad som är påhitt.
En sak i sammanhanget är intressant. Man brukar placera Abraham, en
annan som drabbas av en psykopatisk gud förresten, i en tid som
motsvarar ungefär 2500 före vår tideräkning (fvt) och han ska då ha
färdats till Egypten och mött härskaren där som man kallade farao. Det
är en omöjlighet eftersom titeln farao inte användes då om härskaren.
Farao (egyptiska pr-aa) var titeln på huset, palatset, där kungen
residerade. Det skulle dröja till ca 1300 fvt innan kungen kom att kalla
sej efter detta palats.
Nesoe eller heqa
var de vanligaste beteckningarna för kung i Egypten. Det fanns andra
och det är ganska intressant i sej men det får vi ta en annan gång. Men
åter till problemet med Abraham och hans påstådda besök i Egypten. Det
verkar som om man återigen har råkat ut för legender som blandats ihop
och nu presenterats som en enda historia. Ännu ett exempel på att
folkminnet kommer ihåg fel.
Religiösa texter är fulla av psykopatiska figurer och de verkar komma
undan med det hela tiden. De till och med hyllas för sina dåd, om de är
av rätt virke förstås. De som tillhör "fel" sida blir demoniserade,
förstås. När ska vi få höra den andra sidan tala?
Legenderna i dessa exempel måste ha varit sedelärande en gång i tiden
men jag har väldigt svårt att tänka mej att Bhagavid Gita från början
var riktad till gemene man. Den var nog mest av allt riktad till
krigare, framför allt krigarkungar. Även exemplet med Jefta har jag
svårt att se som varande en berättelse för gemene man från början. Det
verkar snarare som om man tog med den här historien för att få med de
krigiska elementen i samhället också. Det verkar som om man lyckades.
Problem med religion - del fyra: Treenigheten inom kristendomen
Religioner har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt
som gör att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten
bakom. Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i
en serie som jag kallar "Problem med religioner".
Vad får du om du sätter samman ett och ett? Ett, förstås, eftersom det
endast är vid addition man får två. Sätter man samman nåt blir det ett
enda, vad det nu är. Det är just vad man gjort inom kristendomen, bara
att man sätter ihop tre saker till en enda entitet, den så kallade
treenigheten.
Det är fadern, sonen och den helige ande. Man utgår från en passus i
Johannesevangeliet där Jesus säger att fadern gav honom vad han ska ge
sina lärjungar, dvs sej själv, fadern genom honom och den helige ande.
Guden lir då lite mer personlig, som en kompis man kan vara lite mer
intim med. Kanske lite för mycket åt det multipla personlighetshållet
men fullt okej för en del.
 |
| Är soffan således helig nu när Jesus tog i den? Eller rörde han nånsin vid den? Därom tviste de lärde... |
Det här att tre kan vara ett samtidigt som en är tre i en är synnerligen
unikt, men det låter samtidigt inte helt olikt den trojka, triad som
var vanlig i Europa före kristendomens intåg på den europeiska scenen.
Men det handlade om tre gudar som representerade de tre viktigaste
samhällsgrupperna, krigare, bönder och präster. Möjligen använde man sej
av denna treenighet för att locka över en del (märk väl inte alla!)
viktigare människor till kristendomen.
Nu vill jag inte säga fullt ut att treenigheten har sin grund i det
europeiska samhället för treenigheten är ett alltiett-paket utan behov
av tre gudar som beskrev de tre olika samhällsgrupperna. Men detta med
treenigheten gick inte hem hos alla för det finns en del kristna
falanger som tolkar passagerna i Johannes och Matteus olika. De som
kritiserar treenigheten tar fasta på en passus i Matteusevangeliet där
det uttryckligen står att det endast är herren som är den man ska
tillbe.
Egentligen baserar sej hela snacket med treenigheten på bråket mellan
olika kyrkomän som handlade om huruvida Jesus var samma sak som fadern
eller inte.
Arius
(vars lärjungar efter honom kallas arianer) var en av dom som hävdade
att Jesus var en man född av gud och predikade guds ord men att han inte
var samma sak som fadern. Han var således underställd sin fader.
Faktiskt ger bibeln mer stöd åt Arius tolkning än åt den om treenigheten
som växte fram efter kyrkomötet i Nicea 325. För Jesus talar oftare om
sin fader som just sin fader än om honom som samma sak som Jesus själv.
Så hur ska de kristna ha det? Treenigheten står ju inte i bibeln utan är
en tolkning av det som står där. Inte heller de sju dödssynderna står
med där utan är sånt man har tyckt sej se i de texter som finns. Så är
det alltid. Så fort en stor text har skrivits så kommer det alltid nåt
ljushuvud och ska tolka det som står skrivet. Vissa anser sej ha
företräde på den punkten och vips har vi fått en tolkning som genast
blir accepterad som sanningen.
Men faktum är att de allra flesta religiösa texter är skrivna på samma
sätt som så kallade medier opererar. Nämligen som så att de medvetet
beskriver en sak så luddigt och allomfattande som möjligt så att i stort
sett allt man säger stämmer in på det man är ute efter. De som tycker
sej se en treenighet i texten ser just det. Andra ser nåt helt annat.
Följaktligen blir det gräl om vad som är rätt och vem som har mest rätt.
Det är därför kristenheten har spruckit upp i så många delar.
Så vad handlar det om egentligen? Jo, det är samma gamla visa om igen.
Det är makt som gäller, makten över de som ska tro på eländet. Tur att
vi (förhoppningsvis!) har lite bättre perspektiv på saker och ting idag.
Problem med religion - del fem: Monoteism är tråkigt!
Religioner har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt
som gör att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten
bakom. Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i
en serie som jag kallar "Problem med religioner".
Tänk efter själv, visst är det trist med bara en gud. En enda som leder
ett band av änglar, vad nu dom har i en monoteistisk religion att göra.
Klarar inte guden allt själv? Alla dessa helgon som finns i
kristendomen, vad har dom för funktion egentligen? Nej, ska vi vara
religiösa är det bäst att vara polyteistiska. Då vet vi åtminstone vad
vi har att göra med. Dessutom är det mesta snott från de polyteistiska
religionerna för att man ska kunna legitimera sin existens.
De flesta helgon är från tiden innan kristendomen blev en accepterad
religion i Romarriket. De har märkligt nog samma attribut och
"arbetsområden" som de gamla gudarna från den tidigare religionen. Man
har alltså bara lagt en kristen fernissa över de gamla gudarna och
fortsatt som förut. Så man kan fråga sej om det verkligen finns några
monoteistiska religioner. Inte ens den äldsta monoteistiska religionen,
zoroastrianismen (som för övrigt är mer
monolatrisk
än monoteistisk, slå gärna upp ordet för jag tänker inte förklara!),
har kommit från det där med varelser som hjälper eller stjälper
huvudguden.
Det är ensamt på toppen, heter det ju och nog måste livet te sej väldigt
trist för den ende guden i de religioner som kallas monoteistiska och
monolatriska. Tur då att bibeln visar på ett alternativ till den
monoteistiska religionen. Det finns alternativa gudar som man alltid kan
ty sej till, även om hebréernas gud inte verkar gilla att man gör det.
Men vem bryr sej om honom idag?
Problem med religion - del sex: Den fria viljan
Religioner
har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör
att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom.
Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie
som jag kallar "Problem med religioner".
Är vårt intellekt fritt att göra vad vi vill, oberoende av det som händer omkring oss?
Den fria viljan
är ett begrepp inom såväl religion som filosofi som debatterats länge.
Jag tänker inte gå in så mycket på vad som menas med fri vilja.
Definitionerna och hur det ska tolkas presenteras rätt bra i den länk
jag bidragit med ovan. Istället skulle jag kort bara vilja fråga vilken
roll diskussionen om den fria viljan har spelat i historien. Att vi har
en egen vilja och agerar utifrån den är ju ganska så accepterat men om
den är fri från extern påverkan är som sagt omdiskuterat, och
sönderdiskuterat.
 |
| Bild från en blogg om motstånd mot valjakt. |
Det är filosofin som tjänat mest på att hålla frågan igång. Det har
debatterats hit och dit vilket satt sina spår i många vetenskapliga
discipliner. Framför allt inom biologin, där debatten om arv kontra
miljö har rasat under stora delar av 1900-talet. Men också religionen
har diskuterat detta, kristendomen ställer valfriheten mot
predestinationen, dvs att vi är förutbestämda till såväl frälsning som
förtappelse, vilket fått till följd att många kristna förbund ställts
mot varandra då de antingen anser att vi kan ta oss ur risken att blir
evigt dömda eller anser att vi är dömda på förhand för vad våra
föräldrar gjort. Endast inför den högste kan vi få nåd, eftersom vi inte
kan få det här.
Det som diskuteras inom kristendomen låter som ett sätt att försöka
förklara vad som sker i naturen omkring oss. De båda skolorna,
valfriheten och predestinationen, försöker övertyga oss om att deras
respektive synsätt är det bästa, vilket speglar den vetenskapliga
diskussionen om arv kontra miljö väldigt bra. Sanningen är förmodligen
som alltid att det är nånstans mitt emellan dessa extremer. För vi har
en egen vilja men den är begränsad av vårt arv och den miljö vi lever i.
Hur fri den viljan då är kan diskuteras. Rätten att diskutera den är
förstås alltid fri.
Till sist, är det ingen som funderat över valfrihetens diktatur? Den lyder nämligen som följer; du måste välja!
Problem med religioner - del sju: Eddans landskap
Religioner
har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör
att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom.
Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie
som jag kallar "Problem med religioner".
Carl
Otto Fast, ingenjör, geograf och amatörhistoriker, hävdade i en serie
böcker att han kunde lokalisera de landskap som beskrivs i den
ursprungliga Poetiska Eddan, inte den Snorre gjorde om.
Han menade då att Västergötland var Eddans landskap. Vad är det nu jag
babblar om? Jo, på grund av den moderna undervisningens ovilja att lära
de svenska barnen nåt om deras historia, som till stora delar är
gemensam med resten av Norden, kanske Eddan är okänd i sin fulla
struktur för många, ja kanske helt okänd för många som gått i skolan de
senaste 50 åren. Man måste vara verkligt intresserad av historia,
religionshistoria och arkeologi för att verkligen känna till vad Eddan
är och står för. Ordet Edda betyder enligt uppgift handskrift från
gården Oddi på Island, den plats där Snorre (Snorre Sturlason) fann
inspirationen till sin version av Eddan.
Det
är en ganska stor diktsamling från Norge med religiösa såväl som
sekulära motiv tillkomna nån gång under 800-1000-talet. Här finns vad
som verkar vara ett allnordiskt allmängods till bredden fyllt med
legender, rena påhitt, skämt, historiskt verifierbara händelser och
personer invävda med saker som forskningen har haft svårt att
identifiera. Den skrevs första gången ner på Island, nån gång under
1000-talet till 1200-talet i olika omgångar. De är uppdelade i
gudadikter och hjältedikter. En speciell version kallad Codex Regius
(ung. kunglig utgåva) skapades tidigt på Island och den verkar sakna
vissa andra dikter som annars hör dit. De dikter som inte finns med i
Codex Regius kallas Eddica Minora (de små eddorna).
Grundtonen
är religiös och tycks vara att den gamla religionen minsann går att
förena med kristendomen. Men framför allt vill man sätta in denna ton i
ett för författarna historiskt sammanhang. Berättelser från
folkvandringstiden (ca 200-700-talen) vävs ihop med sin tids berättelser
och tankar. Det borde ha slagit dom att det redan då var vanskligt att
göra så men tydligen blandades det friskt utan just dessa tankar. Det är
därför vi idag har så svårt att utröna vad som är fantasier och vad som
är verkliga händelser.
Språket
är flytande men samtidigt högdraget och man förutsätts förstå det som
sägs utan att behöva fråga en massa. Likt många andra texter med
religiöst innehåll är tonen den att vi som läsare är tvungna att mer
eller mindre hålla med eftersom de presenteras på ett ganska förnumstigt
vis, samtidigt som känslan av avståndstagande infinner sej om man är
det minsta oinitierad. Eddan är således inte det mest lättillgängliga av
verk alla gånger.
Men
vad med Carl Otto Fasts påstående att Eddans landskap skulle vara att
finna i Västergötland? Jo, det finns nämligen en genomgående röd tråd
genom nästan alla sagorna, den att de utspelar sej på platser som ligger
nära varandra och vars geografi inte alls överensstämmer med platsen
där den tillkom (Island). Fast gick genom sagornas omnämnande av
geografiska platser och kom fram till att de platser som nämns i dom
passar bäst in på Västergötland, av det enkla skälet att andra platser
som även skulle kunna passa in ligger för långt bort för att vara Eddans
landskap. Det inre av Asien är inte direkt nåt islänningarna skulle
kunna ha en koppling till. Annars passar ju beskrivningen av höga berg i
fonden, stora sjöar och likaledes stora skogar med öppna fält väldigt
bra.
Men
man kan undra om inte Fast lät sej luras lite av det faktum att bara
för att Västergötland var det ursprungliga kungliga landskapet i det som
skulle bli Sverige (från ca 900 fram till mitten av 1300-talet) så
innebär det inte att Västergötland var Eddans landskap. Det kan förstås
ha varit en del av landskapet som skildras i sagorna men inte mer än så.
Sanningen är nog att hela Norden var att betrakta som Eddans landskap,
för det finns ju gränser för våra hjärnors fantasi. Vad gäller
händelserna som beskrivs är det nog svårare att hitta i verkligheten.
Vissa saker är kopplade till verkliga händelser på den europeiska
kontinenten under folkvandringstid, vilket gör att man skulle kunna säga
att allt annat också har en viss historisk glans över sej, men inte
mer.
Eddan
är det mest intressanta av alla religiösa textsamlingarna som finns.
Det säger jag inte bara för att jag är från Norden och liksom har en
nära koppling till eposet, utan för att det är mer jordnära än
vedaskrifterna, bibeln, toran och koranen. Eddan ger liksom en mer
verklighetskänsla, en mer mänsklig sida av det religiösa än de andra
skrifterna, som har väldigt högdragna beskrivningar av människor som gör
sina fel och påfallande ofta kommer undan med sina amoraliska dåd.
Persongalleriet i Eddans dikter är också bättre beskrivet än de övriga.
Helt enkelt mer logiskt beskrivet. Gudarna är mer som ens lärare som ger
lektioner än såna som straffar oskyldiga och ger belöningar till såna
som följer gudarna snarare än gör gott i världen.
Problem med religioner - del åtta: Legenden om stjärnmannen
Religioner
har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör
att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom.
Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie
som jag kallar "Problem med religioner".
Termen "Stjärnmannen" är min egen. Jag tänker främst på den form av pentagram som karaktäriseras av fem enkla uddar och som liknar en människa med utsträckta armar och särade ben, lite åt samma håll som Rush figur
som förekommer på omslaget till deras platta 2112 från 1976. Ordet man
syftar här inte på könet man utan på beteckningen man, som från början
betyder människa i största allmänhet. Det kan således röra sej om en
kvinna också.
Ett
intressant faktum, som möjligen våra förfäder kände till från sina
observationer av natthimlen, är att Venus i sin bana runt solen
beskriver ett pentagram på himlen under den tidsperiod som det tar för
planeten att cirkla åtta gånger (mot jordens samtidiga tretton gånger).
Så här ser det ut för oss när Venus gör sina åtta varv:
 |
| Bild från Wikipedia. |
Varje
större religion i den gamla världen har en form av pentagram i någon
form och det kvittar hur den är formad, med spetsen uppåt eller neråt
spelar alltså ingen roll. Den är lika potent för varje kultur för det.
Det är här jag tänker mej att pentagrammet är en rest från en mycket
äldre, mer grundläggande religion som kanske även den en gång i tiden
var allomfattande geografiskt sett. Det har nog inte rört sej om en
enhetlig religion som förts till andra områden med vapen i hand utan mer
av typen utbyte av idéer och kulturella uttryck. Såna influenser har
alltid präglat oss människor vilket lett till en fortsatt kulturell och
samhällelig evolution.
Ur
den här äldre legenden verkar historien om stjärnmannen ha uppstått. Vi
har egyptiernas föreställning om att farao ska åka till Sirius för att
där bli en gud vid sin död. Vi har judarnas davidsstjärna och den
kristna föreställningen om stjärnan som leder de vandrande vise männen
till Jesus när han var liten baby. Vi har många referenser i övriga
religioner om hur vi kommer från stjärnorna.
Jag
har en tankegång, som inte är riktigt klar ännu, att någon eller några i
en grå forntid faktiskt räknade ut hur allt hängde ihop, planeten,
stjärnorna, rymden, naturen, hur allt skapades, men att när detta skulle
förklaras för de andra så föll det på att han/hon/de inte riktigt kunde
förklara i detalj så att de förstod. För att då kunna förklara det fick
den eller de hitta på en massa figurer som låg bakom allt. På så vis
blev detta invävt i en massa berättelser om andar, gudar och liknande,
vilket vanligt folk förstod.
Att
en del förstod hur det hängde samman till viss del visas ju inte minst
av t ex sumerernas skrifter där bland annat de fem planeter (förutom vår
egen) vi kände till före 1781 finns beskrivna i ganska bra detalj. Man
kände till glasets förstorande effekt och linser som sattes på
ställningar användes redan för 3000 år sen för att titta med på himlen.
Det skulle dock dröja till 1600-talet innan nån kom på att göra först en
kikare, sen ett teleskop för att underlätta tittandet med.
Så
vem var då den jag kallar Stjärnmannen? Beroende på kulturområde var
det väl en man eller en kvinna, kanske tvekönad till och med, som var
ett överhuvud för en viss grupp av människor i ett visst samhälle.
Stjärnmannen var en av dessa förklaringar som gavs när vanligt folk inte
förstod sammanhanget. Kanske var det likadant med alla andra
företeelser i naturen också. Vem vet?
Problem med religioner - del nio: Vad alla religioner egentligen kommer från
Religioner
har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör
att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom.
Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie
som jag kallar "Problem med religioner".
Oavsett vilken religion som finns på vår planet så har de alla sitt
ursprung i samma föreställningsvärld våra förfäder hade för länge, länge
sen. Denna värld, skapad inne i våra sinnen och byggd på det vi
upplever omkring oss, har sen byggts vidare på av andra. Den
föreställningsvärlden har många gånger utökats med en sak som är
gemensam för de allra flesta religioner, nämligen en familj. Vår fantasi
har ändock gränser. Vi måste relatera till det vi uppfattar i omvärlden
som större än oss själva men också till det vi skapat på egen hand,
vilket begränsas av det vår hjärna kan förstå. Sålunda har även gudarna
familjer med allt vad det innebär. Att vi förmänskligar det vi inte rår
på låter inte så fel faktiskt. Vi ger ju till och med våra husdjur
mänskliga egenskaper och får hela tiden anpassa oss till tanken på att
de inte tänker och resonerar som vi gör.
Det där med andar och gudomar verkar vara av samma ursprung som vårt
sinne för ordning och struktur. Det som inte passar in i våra hjärnors
sinne för struktur blir då andar och gudar, åtminstone så såg våra
förfäder det som skedde omkring dom. Så går min tankegång åtminstone och
jag tycker att den verkar plausibel. Hela tiden har sen gränserna för
vad som är gudar och andar flyttats fram, men på sistone har dessa
gränser inte flyttats för hela mänskligheten så mycket som man trodde
skulle ske (och önskade!) med tanke på hur fort det gått att avslöja
alla saker som sker i naturen hittills. Är det den inbyggda
konservatismen hos många folkgrupper som får detta att göra halt?

Kanske är det så att utvecklingen går så långsamt att den bara påverkar
vissa delar av populationen vilket har till följd att det flera hundra
år, ja tusentals, år hinner gå innan den nått till alla delar av den.
Under tiden sitter miljontals människor fast i den organiserade
religionens grepp. Speciellt svårt blir det eftersom den mänskliga
populationen har blivit så stor att även om kommunikationerna är
snabbare så har långt ifrån alla tillgång till dessa former av
kommunikationer.
Som jag tidigare sagt i andra blogginlägg är det inget fel i att ha en
religion, felet ligger i alla andra också ska dela din religion och att
några få ska få bestämma hur en religion ska se ut. Det är som när barn
leker en gemensam lek på gården och några få av dom bestämmer vad alla
ska göra. Kanske därför inte alla barn gillar kurragömma för då kan de
som normalt inte får vara med och bestämma få lite mer utrymme. Det är
väl därifrån vi har alla religioner, från den föreställningsvärld som
följer med oss sen barndomen. På vissa finns den fantasivärlden kvar
hela tiden.
Vi vet nu att moraltänkande förekommer bland andra däggdjur så vi kan
med fog säga att religion har blivit det kitt som håller diverse
samhällen samman så de håller sej till "planen". Det ligger ju ändå en
trygghetskänsla i att vara tillsammans och traditioner, riter, är i såna
fall bra saker att använda för att hålla gruppen samman. Det ligger
djupt inbäddat i våra instinkter att hålla samman så egentligen är
religionen från början bara fernissan på denna sociala konstruktion. En
fernissa som hårdnat lite väl mycket på vissa platser.
Blanda nu inte ihop min kritik av religioner med andlighet/spiritualism.
Det är två vitt skilda saker, som knappast har med varandra att göra.
Religion är en organiserad form av tro där "alla ska med" i sökandet
efter en sanning eller lyckan, vilket nu är viktigast. Andlighet är mer
av att bejaka sina känslor inför något man tycker är vackert och/eller
har svårt att förstå. Man behöver inte ha en tro för att vara
spirituell, de flesta troende är inte spirituella, vad det verkar. Det
verkar som om mänskligheten nån gång under slutet av jägarstenåldern
(mesolitikum), kanske med början av bondestenåldern (neolitikum),
övergick från att vara andligt religiösa till konfessionellt religiösa.
Det här med monoteism, som började i Egypten (så vitt vi vet!), verkar
vara ett gott steg på väg mot att verkligen sluta upp med att vara
religiösa. Fast vad vet jag, en ensam liten skribent i utkanten av
verkligheten? Se gärna min serie om religionens historia här:
Vår religiösa evolution
Med detta tackar jag för mej idag.
Problem med religioner - del tio: Vad är det som är så viktigt med Jerusalem?
Religioner
har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör
att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom.
Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie
som jag kallar "Problem med religioner".
Vad
är det som har fått makthungriga människor såsom kurder, araber,
hebréer, franker och andra genom seklernas rundgång att vilja ta denna
ökenstad? Det är en ganska intetsägande stad som av bilderna att döma
ligger på och kring en kulle. Jag kan tänka mej att det en gång var ett
bra ställe att försvara sej på mot angripare. I dagens läge är det en
annan femma. Vi har inte samma behov av att försvara oss. Ändå ses den
här staden som helig. Varför? Det kan inte bara bero på det som nämns i
bibeln och koranen.
Den
enda förklaring jag kan komma på, förutom dess forna strategiska
betydelse, är att här en gång i tiden fanns en lummig skog med stora
sjöar runtomkring det berg där Jerusalem idag finns. Det finns rester av
dessa skogar uppe i bergen, över 1500 meters höjd över havet. Resten
har människan huggit ner eller öknarna tagit. Staden har säkerligen hyst
bra möjligheter att undkomma det varmare klimatet på lägre nivåer
närmare kusten eller vid sjöarna under havsytan en gång i tiden. Idag
har öknarnas väder nått upp hit med.
Men
detta förklarar bara att folk ville hit, inte varför man fortsätter att
gnabbas och mörda för staden. Men kanske har det med dess forna glans
att göra. Man vill kanske ha den här staden för vad den en gång
representerade, inte vad den är idag. Allt det där med helighet och
liknande skrock har vuxit fram allteftersom legenden om den fina staden
också växte fram. Jag kan tänka mej att de första som prövade legendens
värde måste ha blivit mäkta besvikna, men beslöt sej för att spä på
legenden i alla fall. Varför kan man bara spekulera kring tills vi är
blå i plytena.
 |
| De moderna heliga templen. Vi behöver inga moskéer, kyrkor eller synagogor längre. |
Efter
dom har många generationer lycksökare fortsatt bli besvikna. Själv har
jag aldrig sett Jerusalem i verkligheten, men varje stad jag sett har
sällan levt upp till myten som man har hört om den. Inte heller verkar
staden speciellt lockande när man ser den på TV. Faktiskt är allt bara
brunt, brunt och dammigt brunt, med lite grönt och en gyllene kupol mitt
i alltihop, detta plus alla satellitdiskar för att ta emot de mest
underliga kanaler från alla delar av världen.
Nej,
Jerusalem lever verkligen inte upp till myten, vare sej i nutiden eller
i historisk tid. De som bor där kan trösta sej med att de flesta städer
med en lång historia i regionen inte heller lever upp till myten. De
lever nästan enbart på sin historia, en historia som påfallande ofta är
färgad av de religiösa och politiska ambitioner som fortfarande påverkar
deras existens. Synd att Mellanöstern har gått ner sej så sen
storhetstiden. Men sån är vår evolution. Deras chans kommer nog igen nån
gång, innan mänskligheten går under.
Problem med religioner - del elva: Etymologin av ordet gud
Religioner
har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör
att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom.
Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie
som jag kallar "Problem med religioner".
Ordet gud har varit en stötesten för såväl teologer som filosofer. Hur
ska man tolka ordet och vem är det som åsyftas när man talar om en viss
gud. Inte lättare blir det när man försöker utröna varifrån ordet
kommer. För det är nämligen så att ordet gud är inte ensamt om att
betyda övermänsklig entitet, varelse och person. Vi har minst två till i
svenskan, som visserligen inte används i den meningen längre, men som
ändå betyder just gud. Det ena använder vi som gudanamn, nämligen Tyr,
och det andra som benämning på en gudafamilj ur den fornnordiska
religionen, as.
Men låt oss börja med själva ordet gud. Inte heller det är så enkelt att
utröna. Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) låter meddela att ordet gud
(fornsvenska
guþ) var neutrum ända till
mitten av medeltiden då det delades upp i maskulin (gud) och feminin
(gudinna) form. Sen dess har vi ju gjort oss av med dessa genusformer,
men ändå finns de äldre formerna kvar i vardagligt språk. Man låter
vidare meddela att ordet av vissa språkforskare sammanställts med
sanskrit ghorás, skräckinjagande, men också med roten i sanskritordet
Puruhitas, den åkallade. Även tolkningen offergåva har framförts och då
har man jämfört med verbet gjuta, som anses vara ursprunget till bland
andra ordet got och göt.
Så vi har skräck, åkallande samt offer. Jag anser att skräck inte direkt
inbjuder till dyrkan av en gudom. Snarare att man tog detta som en
lärdom att inte skrämma folk. Snarare var väl skräcken en del av en
eller flera andars och gudars personligheter. Att åkalla en gud har
däremot varit en central del av mänskligheten så länge vi kan minnas.
Folkminnet vet detta, och det finns beskrivet i de allra äldsta texter
vi har. Det låter som en mer plausibel härledning, men ändå känns den
sista teorin ännu mer riktig, den att det handlar om en utgjutning,
antingen av blod, nån vara eller till och med någons liv, alltså en gåva
till den eller de man tillber.
Jag kan bara ett exempel på att gjuta skulle kunna vara och det är ett
annat namn på Oden, nämligen Gaut. Hans namn sägs uttryckligen vara den
som skapade en hel ätt, ett helt folk, gauterna eller göterna. Nu är
detta förstås en religiös myt, en legendartad förklaring till hur ett
folk uppstod, men det är ur språklig synvinkel väldigt intressant att se
hur orden används och att man såg denna gud som ursprunget till att man
kallade sej som man gjorde.
De andra orden, Tyr och as, är något enklare att sätta i ett någorlunda
korrekt sammanhang. Tyr är nämligen samma ord som Deus, Dyaus och andra
liknande indoeuropeiska ord. Det finns bland annat i det grekiska namnet
på samma gud, Zeus, samt i Jupiter (Deus Pater från början, vilket
betyder gud fader). Ordet betyder lysande, skinande och kan ha med solen
att göra. De flesta i Eurasien var soldyrkare förr i tiden. As är ett
ord vi hämtat från isländskan, den svenska formen har gått förlorad, men
det finns rester av den inhemska formen i olika ord och som ortnamn.
Åska är en form vi har. Ordet as synes ha stora likheter med ord i andra
indoeuropeiska språk som betyder just gud, ande, och just ordet ande
verkar ha en koppling. Kanske ordet betydde stark vind eller storm
tidigare?
Som ni ser är ordet gud inte så lätt att komma till tals med. De är alla
starka ord med intressant bakgrund för vart och ett av dom. Tillsammans
avslöjar dom faktiskt en hel del om hur våra förfäder tänkte och
resonerade, samt även hur vi resonerar som behåller dessa ord ända in i
vår tid.
Problem med religioner - del tolv: Frågor som bör kunna besvaras rörande Jesus sista dagar
Religioner
har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör
att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom.
Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie
som jag kallar "Problem med religioner".
Det är idag första dagen på julmånaden, samtidigt är det första advent,
men när de religiösa kristna talar om Jesus är det oftast påsken de
tänker på, eftersom hans död är intressantast i många program på TV om
hans liv. Hans sista dagar är intressanta förstås, dock bör alla som är
bokstavstrogna eller inte tänker tillräckligt långt kunna svara på dessa
frågor:
1. Varför nämns ingen enskild upprorsmakare med namnet Jesus i de
historiska annaler från den tiden då Pontius Pilatus var ståthållare i
Jerusalem och Caesarea? Många uppror från judars och andra folks sida i
trakten finns beskrivna och en del av ledarna finns nämnda, men ingen
med det namnet finns med.
2. Varför dog Jesus så fort på korset? Det är väldigt kort tid, med
tanke på att en korsfästelse var en utdragen och plågsam
avrättningsmetod där många kunde hänga kvar i flera dagar, ingen kortare
tid än minst ett dygn. Inget som finns skrivet om Jesus tyder på att
hans allmänna hälsotillstånd skulle gjort honom svagare än någon annan
som dömts till korsfästelse.
3. Det lilla som finns skrivet om Pontius Pilatus verkar inte tyda på
att han var en person som skulle tveka att döma någon om han misstänkte
att denne kunde orsaka uppror. Det kallas kort och gott att inte lägga
fingrarna mellan. Varför skulle han då drabbas av tvekan inför en enda
liten bråkmakare bara för att sen döma honom till spikas upp på ett
kors? Han skulle lätt ha kunnat släppa Jesus till massorna utanför sitt
residens, låta dom lyncha honom och sen skingra massorna. Men eftersom
någon Jesus inte nämns i samband med den verklige Pilatus är det svårt
att se hur detta skulle ha kunnat ske.
4. Inte heller den verklige Kaifas nämns i samband med någon med namnet
Jesus. Han var överstepräst för det judiska templet i Jerusalem och
beskrivs av samtiden som rättvis men girig, överlägsen men inte elak.
Någon Jesus nämns inte samtidigt med honom, som sagt.
5. Om nu Paulus säger sej komma och verka i Jesu namn, varför verkar då
en situation där Paulus själv är involverad i Jerusalem vara rena rama
plagiatet av det som hände Jesus i Jerusalem? Nämligen att han blir förd
inför ståthållaren i Jerusalem och utfrågad om han är den som stör
friden i Jerusalem under påsken. Han lyckas sen fly genom att övertyga
ståthållaren om att han inte är denna fridstörare.
6. Om nu Jesus ska ha verkat för ca 1980 år sen, varför finns inga
otvetydiga bevis för en kristen kongregation förrän närmare 70 år
senare, alltså för 1900 år sen? Det borde ju ha gett mer återklang i
samtiden, för det var inte förrän på 100-talet som romarna fick för sej
att de kristna var ett hot och förbjöd dom att verka öppet.
7. De allra flesta våldsamma händelser i den här trakten ägde rum före
Jesu födelse samt under decennierna strax före det stora upproret mot
romarna som började år 66. Just perioden innan Pontius Pilatus börjar
bråka är den lugnaste i trakten på länge. Alla de oroligheter som
drabbar trakten och som beskrivs i de fyra evangelierna verkar hända
EFTER Pontius Pilatus slutat sin period som ståthållare. Åtminstone
enligt de skrivna källor som beskriver perioden och som är någorlunda
samtida. Har man flyttat på händelserna i tid och varför?
Det finns fler frågor, men dessa är de jag kan komma på som är mest
relevanta vad gäller Jesus och hans eventuella existens i den verkliga
världen.
----------------------------------------------------
Detta är samtliga tolv delar i serien jag skrivit hittills. Det kanske kommer fler någon gång. Jag avslutar med de ord jag avslutade maj månads sammanfattning av denna serie med:
Jag har skrivit många inlägg om religion och det orimliga i många
religioner. Men jag är själv väldigt stolt över mitt inlägg om Bhagavad
Gita och psykopatin denna skrift lär ut.
Ett inlägg jag är förvånad över att ingen muslim har utfärdat en fatwa emot mej för är det om
Muhammed ska ha existerat eller
inte. Sen väntar jag fortfarande på miljörörelsens reaktioner på mitt utspel om att
den skulle vara en religion. Jag sitter här vid en dator nånstans i världen och väntar på världens reaktioner.
Alltmedan religioner fortsätter skapa oro i världen.
"
Religion kom till när den första bedragaren mötte den första dåren"