Astronomihörnan: 11 miljarder år gamla planeter hittade

I konstellationen Målaren, synlig endast på södra halvklotet, finns en stjärna som kallas Kapteyns stjärna. Denna stjärna befinner just nu ca 13 ljusår bort från oss. Den upptäcktes av den nederländske astronomen Jacobus Kapteyn 1898 och har befunnits vara ca 11 miljarder år gammal, baserat på dess gasinnehåll. Kring denna röda dvärgstjärna, som är en fjärdedel så stor som vår sol i både massa och diameter, har man nu hittat två planeter som cirklar tillräckligt nära för att komma ifråga om eventuellt liv. Speciellt den inre av de två planeterna, Kapteyn B, är tillräckligt nära för att vara inom Guldlockszonen, den zon vår planet befinner sej i då den cirklar runt solen och som är perfekt för flytande vatten och följaktligen liv.

Denna stjärna har redan varit föremål för science fiction-böcker och noveller, men den nya upptäckten har nu fått till följd att en ny berättelse skrivits om en död civilisation på Kapteyn b. Vem vad vi hittar vid en mer noggrann undersökning av planeten?

Kapteyn b cirklar kring sin stjärna i en datoranimerad målning. Bild från PHL/UPR Arecibo/Aladin Sky Atlas.

"I never knew there were so many different ways to say goodbye"

Min favoritmusik: Fool For The City

Fool For The City är Foghats mest kända och mest framgångsrika album, och förmodligen det enda som möjligen har hittat till Sveriges kuster. Det kom 1975 och det första albumet utan Tony Stevens. Producenten från plattan före, Nick Jameson, steg då in i studion och hjälpte till med basspelet. Det jag måste säga innan jag kommer in på plattans stora låtar är att en av låtarna, My Babe, är en gammal The Righteous Brothers-låt från tiden innan de blev stora och gjorde smörpop. Då var det blues som gällde och i Foghats version blir låten en riktig käftsmäll. Den som lyckas lyssna sej igenom hela låten utan att digga till den ska få en Ako-kola av mej per post.

Den stora låten här, och deras största hit, är Slow Ride, en låt som faktiskt spelas på svensk radio då och då trots att den spelades in i USA och var riktad enbart till den amerikanska marknaden då bandet inte lyckats i sitt hemland (det såg Status Quo och andra liknande band till). Tvärtemot låttiteln är detta en ganska snabb låt som stretar på i över åtta minuter och mot slutet blir allt snabbare.

I övrigt är Fool For The City en genial platta, deras bästa, och Dave Peverett är i högform, såväl låtskrivarmässigt som sångmässigt. Rod Price kallas här The Bootle, syftandes på hans slide som är fenomenal på denna platta. Trummisen Roger Earl spelar en dubbelroll här, emedan det är han som pryder skivans omslag som mannen som fiskar ur en gatubrunn i New York. Skivans omslag och en kortare diskussion kring det finns att beskåda i den här artikeln, där också andra artisters omslag diskuteras.

Sju låtar finns på denna platta och de är nästan lika bra allihop. Den enda jag inte riktigt kan med är Take It Or Leave It, ett sorts försök att tilltala alla som gillar lite lugnare låtar. Den är inte dålig, den passar bara inte riktigt in här bland de andra låtarna, som är raka rör allihop. En favorit för mej är en dundersköna versionen av en gammal bluesklassiker av Robert Johnson, Terraplane Blues, vilket på ytan verkar vara en låt om en bil, men egentligen är hela låten en omskrivning för huvudpersonens behov av sexuella relationer och avundsjuka när någon annan "kör" bilen.

I övrigt kan titelspåret nämnas, en snabb rocklåt om livet i New York (på sätt och vis), Save Your Loving (For Me) och Drive Me Home, båda snabba boogierocklåtar som skulle passa på vilken annan rockplatta som helst från tiden. För den som vill ha en rock'n'roll-upplevelse är detta en perfekt platta. Ni behöver inte tacka mej, bara lyssna på plattan.



"Breathin' all the clean air, sittin' in the sun,
When I get my train fare, I'll get up and run.
I'm ready for the city, air pollution here I come!"

Ett Sverige som kanske aldrig funnits

Jag läser en krönika i DN, skriven av en utlandsfödd svensk, om ett välfärdssamhälle som monterats ner bit för bit. Krönikören klagar på att allt privatiserats vilket lett till att samhället störts och förstörts. Jag vill vända lite på det resonemanget och säger som så att hade det privata alternativet fått leva kvar när Folkhemmet byggdes hade vi inte haft den situationen vi har idag. Socialdemokraternas folkhem var visserligen uppbyggt på en tanke om välvilja, men man missade det privata alternativet. Visst fanns det privata företag som utförde samma saker som staten och landstingen gjorde, men de marginaliserades och räknades inte med då välfärdsstaten byggdes.

Sverige som drömland har nog aldrig funnits, precis som alla andra drömländer. Folkhemmet byggdes i en tid, strax före andra världskriget, då landet i alla fall var på väg uppåt rent utvecklingsmässigt och standarden också. När sen det allmänna samhällsklimatet ändrades 30 år senare befanns den modellen vara utdaterad så man försökte med miljonprogrammet, alla dessa hus som visserligen gav bostäder åt många vilket är bra, men i realiteten var det konstgjord andning. Det ekonomiska läget blev allt sämre, som en följd av oljekrisen på 1970-talet. I det läget, sent 1980-tal, försökte man privatisera eller lägga ut vissa saker på kommuner och landsting för att spara pengar. Som anglosaxiska människor säger: för lite och för sent.

Att reagera mot ekonomiska förändringar, bra som dåliga, genom att antingen privatisera eller förstatliga är alltid av ondo och tyder på kortsiktigt tänkande. Man ska alltid låta marknaden sköta sej själv och från statligt håll bara gripa in för att hjälpa till, inget annat. Det betyder dock inte att staten inte får ha egen verksamhet som konkurrerar med det privata, tvärtom. Det statliga och det privata ska alltid ha en vänlig konkurrenssituation visavi varandra. Krönikören har rätt i att vi har monterat ner välfärdssamhället men det beror på att Folkhemmet skapade en chimär, en skugga av något som kanske aldrig existerat, nämligen ett hållbart samhälle...



"Don't cry because it's over, smile because it happened"

Provtrötta elever

Jag visste väl att det inte var så illa ställt som media ville få det att se ut som!

Skämt åsido, jag är tämligen säker på att det mycket riktigt handlar om trötthet när eleverna presterade så dåligt på det så kallade PISA-provet. Vi är en nation som älskar prov. Själv hatade jag alla proven i skolan. De visar inte vad man kan totalt, utan enbart vad man lärt sej för stunden. Inget av det jag pluggat inför ett prov sitter kvar i skallen. Allt jag lärt mej har kommit via genuint intresse för ett visst ämne. Jag kan inte tvinga in kunskap i skallen.

De som tror att prov visar på hur duktiga eller dåliga elever är har för stor tillförsikt till den sortens kortsiktiga system. De hyser också för stor tilltro till statistik om de med hjälp av proven kan säga att en viss landsända eller ett visst land är bättre eller sämre. Jag är tämligen säker på att alla proven spelar en viss roll i att många känner sej trötta på skolan. För egen del kommer jag ihåg från skolan att jag aldrig kände tillfredsställelse med alla prov som vi fick ta del av.

Jag var inte ensam om att tycka att vi fick för många prov, och det var ändå över tjugo år sen. Tilltron till prov är fortfarande alldeles för stor och motsvaras faktiskt inte av verkligheten. Där premieras långsiktiga kunskaper (oftast) och erfarenhet inom det område man valt att arbeta med. I livets hårda skola finns inga skriftliga prov med skåpmat för stunden. Varför ska då eleverna tvingas älta skåpmat?



"What took you so long?"

Dumheter världen över

Blå Tåget hade stora framgångar på 70-talet med en låt som hette "Den ena handen vet vad den andra gör". Ebba Grön ändrade namnet på låten till "Staten Och Kapitalet". Men det där med att ena handen vet vad den andra gör verkar inte gälla för Eon och deras inhyrda saneringsfirma. Ingen kontakt där alls, för saneringsfirman gick lös på ett konstverk målat på sidan av ett elverk i tron att det var klotter. Man kan ju undra huruvida saneringsfirmans folk någonsin funderade över hur det i all sin dar kunde komma sej att en målning hade kunnat hamna på ett elverks väggar utan att någon gått ut med det i pressen? För nog stod det i pressen alltid. Bara att läsa där. Men ingen tänker nu för tiden, bara reagerar.

Om man själv skulle räkna fel i sin egen budget innebär det katastrof. Skulle det ske med skatten så kan man räkna med att det blir ens eget fel, oavsett om man verkligen begått något fel eller ej. När ett statligt verk, Trafikverket som egentligen inte borde få finnas, dabbar sej på detta vis skyller de ansvariga ifrån sej och får fortsätta klampa vidare på misstagens stig, djupare in i idiotins mörka skog. Att denna miss från Trafikverkets sida drabbar glesbygden bryr sej dessa klumpeklossar inte om.

Tydligen får man inte ha hur många jobb man vill om man ska ha uppehållstillstånd i Sverige. Då åker man ut. Klart intressant ekvation. Man ska tydligen ha ETT jobb för att migrationsmyndigheten ska vara nöjd. Inte ett jobb eller söka ett jobb, det ska vara ETT jobb. Jäkla petitesser. Varför inte erkänna att ni inte vill ha människor från andra länder?

Dubbelmoralen mår bra på Systembolaget. Man vill ju som bekant sälja alkoholhaltiga drycker men man vill inte att vi ska dricka dom. Nu är man i farten med den största synden av dom alla: sex. Fotografen Bingo Rimér fick nobben för sitt eget vin. Snacka om dubbelmoral. Viner får säljas men inga anspelningar på sex får förekomma. Sex och alkohol hör visserligen inte ihop men jag tror snarare att eftersom det handlar om ett varumärke här, Sexy By Sweden, har det mindre betydelse om det anspelar på sex eller ej. Ett varumärke är ett varumärke.

Idag testade jag min kameras diverse förmågor och fyrade av den först mot himlen, för att sen sänka den mot en gata utan att ändra några inställningar. En ung tjej som cyklade förbi hamnade mitt i fokus. Hon blev tydligen förnärmad av att jag, enligt henne, dristade mej till att fota henne, och frågade mej varför jag tog ett foto av henne. Jag sa som det var, att jag testade kameran och bad om ursäkt ifall hon hamnade i bilden.

Men så här i efterhand är det snarare hon som ska be mej om ursäkt för sitt uppkäftiga beteende. Hon hade ingen rätt att fråga om jag tog en bild på henne eller inte, eftersom det var en offentlig plats. Nu var det inte direkt henne jag siktade på. Hon var där just som jag fick för mej att ta en bild. Så gör jag ofta, jag väljer att ha människor med i en bild, där det går, där det huvudsakliga motivet annars är nåt helt annat. Så gör jag för annars blir en gatuscen ganska trist och intetsägande.



"Keep a knockin' but you can't come in
Keep a knockin' but you can't come in
Keep a knockin' but you can't come in 
Come back tomorrow night and try it again"

Min favoritmusik: Rock and Roll Outlaws

Foghat var en flitig grupp under 1974. Detta var det andra albumet man gav ut det året. Inte lika bra som Energized men nästan, och minst lika rå i tonen. Detta blev det sista albumet på tjugo år med basisten Tony Stevens, som hade tröttnat på spelningarna och det hektiska livet. Men det var verkligen det perfekta albumet att avsluta med. Rock, rock och åter rock. Faktum är att den rena bluesen här är undanskuffad och istället är det ren och skär 70-talsrock som flödar ut ur högtalarna.

Jag nämnde tidigare att denna platta inte är lika bra som sin omedelbara föregångare. Det innebär inte att det är en dålig platta. Tvärtom är den är jättebra och kan med rätta avnjutas som den kanonplatta den är. Det märks att de fyra medlemmarna har kommit in i ett stim under åren 1973-75. Den skiljer sej också från föregångaren i det att här finns en lugn melodi här, Trouble In My Way. Men den framförs i rätt snabb takt så man får inte känslan att det är en lugnare låt.

Men naturligtvis är det de ösiga låtarna som räknas, och de är väldigt ösiga. Mest ösiga är öppningsspåret Eight Days On The Road och sista spåret Chateau Latfitte ´59 Boogie. Båda är över sex minuter och här spar de fyra inte på krutet. Titelspåret (nja, nästan, det fattas ett S) är en cover på en låt av Rascals-medlemmen Felix Cavaliere, men här finns ingen soulrock, bara rock. Det gör den inte sämre för det. Ska man sammanfatta hela skivan med så få ord som möjligt så är väl ordet röjarplatta det bästa ordet. För den som gillar röjarrock och gärna spelar sån musik i bilen så skaffa den - nu!


"Cause I'm a rock and roll outlaw 
with a six string gun, 
stealin' love for fun.
When I go down baby,

 goin' down for love, 

so let the beat go on, 
Shoot 'em up now baby!"

Miljöpartiet vill jävlas med naturen

Jag kan inte förstå att folk kan rösta på Miljöpartiet. Faktiskt kan jag förstå folks motiv för att rösta på Sverigedemokraterna mer. Det senare partiets framgångar beror på att folk är ignoranta vad gäller andra människor. När man väl lär känna andra människor och ser att de inte är nåt hot mot deras livsstil kommer de att återgå till sin soffa och rösta på den i fortsättningen, som de borde ha gjort redan idag. Men Miljöpartiets framgångar är ett mysterium för mej. Vad får vanligtvis kunskapstörstande människor med sans och sensitivitet att bli så konstiga att de röstar på ett människo- och naturfientligt parti?

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att såna här grupper inom den gröna rörelsen är ekoterrorister i kostym. De vill förstöra våra ekonomier med planekonomi eller en grön version av den sortens ekonomi Reagan och Thatcher trodde så mycket på, nämligen nedsippringsekonomin.  Den har inte funkat i Spanien och den håller på att slå ut stora delar av Tysklands ekonomi nu. Precis som i sin ursprungliga form fungerar nedsippringseffekten för gröna jobb enbart om man sparar samtidigt som man spenderar, för att sen använda det man sparat i sämre tider. Men med gröna jobb finns inte ens något att spara kvar eftersom allt har använts för att täcka de ökade kostnaderna för att ha ineffektiva energikällor som vind- och solkraft.

Jag kan däremot förstå motståndet från folk med kunskap, riktig kunskap, om hur ett samhälle fungerar gentemot Miljöpartiet och deras påhitt. Måtte aldrig Socialdemokraterna bilda regering med MP. Hellre då moderaterna.



"I love you just the way you are"

Min favoritmusik: A Night At The Opera

Mycket har skrivits om detta album genom åren, både av beundrare och belackare. Mycket har skrivits om dess mest kända låt, Bohemian Rhapsody. Det tänker inte jag göra, mer än att det är en mycket bra låt och väldigt svår att förstå hur man än försöker tränga in i dess inre. Nästa år blir denna skiva 40 år och den har stått sej otroligt bra. Produktionen är krispig och låter väldigt bra, oavsett medium (kassettband, LP, CD eller mp3/m4a).

Den här skivan har det mesta i genreväg: hårdrock, heavy metal, opera, rock'n'roll, pop, tjugotalsjazz, pompös marschmusik, smäktande kärleksballader och folkinspirerad pop. Det är svårt att placera den i nåt specifikt fack, men pomprock som var en beteckning för ca 20 år sen på Queens musik är en bra beteckning, för den är sannerligen pompös många gånger. Den mest pompösa och bästa låten är förstås The Prophet's Song, vilket är en åtta minuter lång beskrivning av en dröm Brian May hade om den stora översvämningen. Den är allt som Bohemian Rhapsody har och mycket, mycket mer. Framför allt är den tre minuter långa sekvensen med Freddie Mercury som sjunger kör med sej själv följt av en hel radda gitarrspel så fantastiskt bra att det räcker med att höra denna låten så har man hört hela skivan, på sätt och vis.

En låt jag alltid gillat är Good Company, en glad dixielandinspirerad låt där allt som låter som blåsinstrument faktiskt är Brian Mays gitarr. Hela plattan är en överraskning om man aldrig hört Queen förut. Låtarna går hit och dit. Till exempel första låten, Death On Two Legs, börjar hårt, förmodligen för att beskriva den person Freddie Mercury verkade hata av hela sitt hjärta.

Sen följer nåt slags operettlåt som bara varar drygt en minut, Lazing On A Sunday Afternoon. Roger Taylors låt om en bilälskande kompis, I'm In Love With My Car, är härnäst. John Deacon har en skön låt, You're My Best Friend, som spelas på ett elpiano, vilket förargade Mercury, som tyckte att ett sånt piano inte behövdes. Lite ironiskt med tanke på att syntar drygt fem år senare skulle komma spela en ganska stor roll på Queens skivor. Men så kan det gå.

Tolv låtar inalles, alla av högsta klass. Skaffa den, säger jag bara. Den är värd all beundran den kan få.



"Love of my life don't leave me,
You've taken my love, you now desert me,
Love of my life can't you see,
Bring it back, bring it back,
Don't take it away from me because 
you don't know what it means to me."

Dumheter världen över

Som vanligt är det ingen ände på dumheterna vi människor kan hitta på. Eller vad sägs om en möjlig återgång till kalla krigets dagar? Ska vi ha terrorbalans, spioner överallt och dåliga filmer om öst och väst på TV igen?

Sudan bör invaderas, deras regering avsättas och dess medlemmar i görligaste mån förbjudas att verka för resten av deras respektive liv. Varje land som inför religiösa lagar har förlorat all legitim rätt att existera som självständigt land. Religion, juridik och politik hör helt enkelt inte ihop.

Vad är värre än isolationism och "vi vill inte ha dom här"-mentaliteten? Jo, att tjäna pengar på att låta immigranter komma hit. Det låter för mina öron som opportunism.

De som anklagar Charlize Theron för att förminska betydelsen av ordet våldtäkt förstår inte att såväl det svenska ordet som det engelska (rape) har haft mer än en betydelse genom historien. Våldtäkt hade tidigast en ren ekonomisk betydelse, att man med våld tog sej in på någon annans mark, täkt. Ordet har sen ändrat betydelse, bland annat för att boende inom täkten också sågs som ekonomiska delar. På engelska kommer rape ifrån ordet för att röva bort, råna. En våldtäkt är egentligen mer psykologisk än fysisk. Så nog tycker jag att Charlize Theron har rätt i att känna sej våldtagen om hon skulle kolla allt på nätet som skrivs om henne.

Främlingsfobin finns lite varstans. Speciellt om den handlar om att inte vilja hjälpa människor med annan hudfärg. Vad som än hände på Kapp-Ahl den där dagen som beskrivs i artikeln så är det aldrig bra att man har såna fördomar och sen vattnar dom hela tiden. Är det verkligen så få som har ett öppet sinne här i världen?



"I won't be a rock star. 
I will be a legend"

Statistik...

Majs sista ljuva knoppar har slagit ut och sommaren försöker bryta sej in över landet. Statistiken över hur många som tror på klimatlarmet har slagits i spillror av - annan statistik. Jag är ingen fan av statistik, sån statistik som går ut på att bara ta med vissa fakta alltså. Helst ska all data med när man för statistik över något. Att som i klimatfrågan exkludera vissa forskare för att siffrorna ska se bättre ut är inte bra, rent av ohederligt. Ta med alla klimatforskare och meteorologer i beräkningen. Strunta i biologer, professionella tyckare, ideologer och andra som egentligen inte har ett hum om vad väder och klimat är, än mindre hur atmosfären fungerar.

Det är därför jag tvivlar på alla undersökningar av politiska åsikter, för att man gjort ett ickerepresentativt urval bland befolkningen. Dessutom finns det anledning att betvivla sättet man ställer frågorna på. Man kan få olika svar från samma personer beroende på hur man formulerar frågorna och vilka frågorna man ställer. Detta beror ju på att det är människor med olika sätt att formulera sej på som skriver frågorna. Det är väl förståeligt och förlåtligt om det är omedvetet som det skrivs, men görs det medvetet för att tvinga människor att tänka på ett visst sätt är det synnerligen ohederligt.

Vill man vara elak så handlar om statistik om att tvinga folk att tänka på ett visst sätt. Jag försöker undvika sånt tänkande. Så fort jag ser siffror som säger att någon tycker si eller så tänker jag genast hur många utfrågades, vilka frågor ställdes och i vilket sammanhang ställdes dom. Så tycker jag andra också ska tänka. Fast ibland är det väldigt frestande att bara göra som majoriteten och följa med strömmen, som lealösa alger i havet...



"Nu måste jag vara tyst"

Min favoritmusik: Time

Time från 1981 är i mitt tycke det bästa Electric Light Orchestra har gjort. Jeff Lynne har vare sej förr eller senare lyckats göra en så sammanhållen och välfungerande platta som här. Visst, både A New World Record och Out Of The Blue är väldigt bra plattor som fungerar som en fantastisk enhet, men det är först efter debaclet med Xanadu (varför skulle de sänka sej till att göra musik till en musikalfilm?) som Lynne förstod att nåt måste göras. Och nåt gjordes också.

Detta är ett konceptalbum om en man som skickas framåt i tiden från sin egen tid (1981) över hundra år, och får uppleva framtiden på nära håll men utan att gilla det. Han upplever den som kall och avståndstagande, liksom människorna i den tiden tar avstånd från honom. En pendang till dagens diskussion om ett allt kallare och mer avståndstagande samhälle, mindre än 35 år efter att Time kom ut. Musiken beskriver allt detta mycket bra, liksom texterna. Eller vad sägs om This Is The News, som faktiskt skulle ha kunnat beskriva dagens tillstånd i den utvecklade världen. För att inte tala om Yours Truly, 2095, en skildring av kalla människor med implantat i hjärnan och i övriga stenkalla sinnen.

Man kan se Time som en varning för vad som är på väg och vad vi borde kunna göra för att behålla samhället i någorlunda intakt form. Jag menar nu inte att vi ska vara stockkonservativa och avfärda all utveckling, bara se upp med de dåliga aspekterna av utvecklingen. Den kan utnyttjas av människor med allt annat än individens eller samhällets bästa i sinnet.

Från denna platta är nog Twilight och Hold On Tight de bäst kända låtarna. Den senare med sin rockabilly är udda i sån mån att resten av plattan är dominerad av funk, lite diskorytmer, pop och syntpop. De som blir skrämda av eller avfärdar någon av någon av dessa musikstilar som nåt hemskt i musikväg bör inte känna avsky inför denna platta. Jeff Lynne blandar in allt detta i vad som bäst kan beskrivas som progressiv pop och resultatet är fantastiskt skönt. Man kan sätta på plattan och ha den som skvalmusik, eller lyssna aktivt på den. Man får bästa känsla om man lyssnar igenom hela plattan utan att plocka ut några enskilda låtar, för de hamnar ur sitt sammanhang då.

Detta är som sagt ett konceptalbum och alla låtarna går in i varandra, lyriskt såväl som melodiskt. Att då ta ut en eller två låtar känns nästan som ett helgerån. Likväl har jag gjort det med några, men då enbart för att beskriva vad plattan handlar om. En sista melodi kan jag nämna extra, den instrumentella Another Heart Breaks. Den kan faktiskt plockas ut ur sitt sammanhang just för att den bara har Jeff Lynnes röst som säger låtens titel då och då.

Jag vet att inte alla gillar den här plattan, ens bland ELOs fans, men det bryr jag mej inte om. Det är det bästa dom har gjort och jag står för den åsikten. För dej som är nyfiken på ELO kan jag rekommendera denna platta som instegsskiva.



"With their brand new time transporter
They'll think maybe I fought to get away
But with all their great inventions
And all their good intentions, here I stay
Down on the corner where the sun had shone
The people gathered round
Then scattered as the raindrops hit the ground."

Måste politikerna bestämma hur mycket vi ska arbeta?

Miljöpartiet vill bestämma hur länge vi ska arbeta per vecka. I alla fall vill språkrören Romson och Fridolin (han jag kallar mandolin) att vi ska ha 35-timmarsvecka. De vill inte att vi ska kunna förhandla om det, som arbetstagare och arbetsgivare har kunnat göra tidigare.

”Vi vill ge människor bättre möjligheter att påverka sitt arbetsliv och sin arbetstid. Detta måste innefatta möjligheten att arbeta mindre, genom kortare arbetsvecka eller friår, inte minst i slitiga kvinnoyrken.”

Så skriver mandolinen och en annan partikollega, Nina Åkestam. Den mest uppenbara invändningen är förstås den om slitiga mansyrken, de som sliter ut män i förtid snabbare än slitiga yrken gör samma sak för kvinnor. Men den viktigaste mothugget kommer artikelförfattaren jag länkat till ovan med:

"Det finns ingen, absolut ingen, forskning som tyder på att arbetstidsförkortning med bibehållen lön skapar nya jobb. Däremot finns det siffror som visar att kostnaden för varje arbetad timme i svensk industri hör till de allra högsta i världen. En arbetstidsförkortning skulle höja kostnaden ytterligare, vilket inte leder till fler jobb, snarare tvärtom. Tron att vi kan ”dela på jobben” är en chimär."

Jag är av den åsikten att ingen, allra minst Miljöpartiet, ska tala om för oss hur mycket vi får och kan arbeta per vecka. Det ska som sagt förhandlas mellan tagare och givare. Jag kan mycket väl förstå varför rubriken till artikeln är "Adjö till valfriheten". Partier i medvind blir ofta fartblinda och många av deras anhängare kommer då med såna här utsagor.

Båda Miljöpartiet och Sverigedemokraterna verkar bli alltmer auktoritära i sin syn på samhället och båda är för övrigt ganska socialistiska faktiskt. Jag förstår faktiskt inte hur folk kan rösta på endera partiet. Båda är människofientliga, det ena mot vissa typer av människor, det andra mot alla. Det känns olustigt att se hur dessa båda partier far fram som en slåttermaskin bland väljare som inte vet bättre. Den enda trösten jag har är att betongpartierna rubbar man inte så lätt. Inte i det nationella valet...

Jag avslutar med dessa två stycken ur artikeln som jag tycker beskriver MP av idag väldigt väl:

"Historiskt sett har Miljöpartiets framgångar växt i takt med att de mest verklighetsfrånvända idéerna har skrotats och de ledande politikerna har visat att de förstår hur ett lands ekonomi fungerar.

Genom att återuppliva stolligheter som lagstadgad arbetstidsförkortning och friår, fjärmar sig partiet från framgångsreceptet. Genom att uttala en generell dödsdom över landets alla skolföretag fjärmar partiet sig från eventuella socialliberala väljare som i sin vardag ser värdet av alternativ till den kommunala skolan."



"An explanation to his wife and family"

EU-valet klart

En "bonde",  en "miljökämpe", en "svensk" och några andra som anser sej passa bra i Europaparlamentet har nu fått sina platser klara. Fortfarande har ingen, vare sej väljare eller medier, förstått att det inte handlar om missnöje eller nationella förtecken. Ett val till EU handlar om att STÄRKA EU, inte tvärtom. Varje röst till Europaparlamentet innebär att EU får mer att säga till om, på gott och ont. Ni som tror att en röst på ett missnöjesparti hjälper er i kampen mot EU, ni har blivit lurade!

"I just remembered I'm thirsty"

Min favoritmusik: Heaven And Hell

Den här skivan är himmelskt vacker och djävulskt bra, om ordleken tillåts. I mina ögon är detta Vangelis bästa platta. Det är vacker musik, härligt varvat mellan syntar, diverse slagverk och körer, ofta samtidigt. Första delen av första spåret, Bacchanale och tredje delen av tredje spåret, 12 O'Clock, är bevis för hur skön och intensiv Vangelis typ av musik är. Framför allt kören i den senare låten, The English Chamber Choir med sångerskan Vana Veroutis i spetsen, är så härlig att jag personligen känner det som att jag flyter iväg när jag hör musiken. Det händer för övrigt i de flesta av låtarna här.

Den här skivan är mest känd för tredje stycket i det första spåret, Movement 3, som några år efter att den här skivan kom ut (den kom 1975) blev signaturen för TV-serien Kosmos med Carl Sagan. Det är ett mycket vackert spår det också, dominerat av piano och kören, med små sköna syntslingor här och var som lägger till ytterligare en dimension till en redan härlig låt.

Det enda spår där riktig sång förekommer är det andra spåret, So Long Ago, So Clear, där sångaren i Yes, Jon Anderson, sjunger. Det är också den enda låt som inte direkt har med temat himmel och helvete att göra, även om Jon Andersons som alltid krystade texter berör gott och ont. Himmel och helvete är för övrigt ett kul ämne, att blanda in det religiösa i musiken utan att direkt sjunga om det religiösa eller en koppling direkt till någon gudom. Hela skivan är mer en sorts panreligiös hyllning till kampen mellan det vi kallar ont och gott. De högljudda eller kaotiska låtarna är uppenbarligen musikaliska skildringar av hur det går till dessa sidor slåss. Men vad som händer klockan tolv vet jag inte, bara att Vana Veroutis röst är fantastisk.

Som så ofta med Vangelis är det inte ljudmattor eller en vägg av ljud som slår emot en utan mer en våg som sköljer över en och får en att lyssna extra. För den som inte är van vid denna sortens musik kanske den kan upplevas som obehaglig eller till och med tråkig, men ge det en chans. Kanske ni ändrar åsikt efter att ha hört den här skivan, som för övrigt var min introduktion till Vangelis musik, via den TV-serie jag nyss nämns. Jag rekommenderar den här för alla villiga att ta steget fullt ut att bli musikaliska allätare på riktigt.



"Once we did play
How the past delivered you
Amidst our youth we'd dream away, away"

Koldioxidregleringen har lett till ökad försurning i städerna

Kära miljöflummare!

Läs detta inlägg på Watts up with that och begrunda er syn på regleringen av koldioxid. Det är nämligen så att när man införde dieseldrivna fordon, som har mindre utsläpp av just koldioxid, i London ökade utsläppen av direkt farliga partiklar och eftersom London ligger i en dal med North och South Downs omkring sej stannar luften här och det blir smog av det hela. Det finns en risk för att händelserna från början av 1950-talet, då många dog av smog, upprepas. Kanske är det redan här. Nästan 3600 invånare i London misstänks ha dött 2010 sen den nya koldioxidpolicyn infördes.

Här i Sverige är Göteborg i en liknande situation, en stad vid havet inklämd i en smal dalgång med berg som får luften att stanna till under långa tidsperioder. Etter värre måste det vara för Mexico City, som ligger på en höglandsslätt med ännu högre berg omkring. Los Angeles är i samma situation som Göteborg. Kanske detta är nog för att införa körförbud för privatbilism i de större städernas centrala delar. Fast då får vi faktiskt samtidigt införa gratis kollektivtrafik, med privata aktörer som alternativ. Kommunerna tror jag inte klarar av detta själva.

Så, nu har jag tagit upp eran tid. Gå tillbaka till er fantasivärld med regleringar av industrierna och avlyssningar av oliktänkande som ni så mycket omhuldar. Ni verkar ju älska kvävedioxid, denna gas som orsakar bronkit och kan ge astma. Kanske ni kan göra nån nytta nån gång, genom att bidra till att sänka halterna av gaser som faktiskt är farliga för miljön.



"Gauve Maria"