Skillnaderna mellan rasism och främlingsfientlighet (och andra företeelser)

Rasism är ett ord som slängs i ansiktet på folk vars åsikter man ogillar och ordet används mer som ett skällsord och som ett sätt att få slut på en diskussion så att man själv blir den moraliska vinnaren. Men ordet rasism används fel. Strikt sett är rasism när man beskriver andra folk utifrån en mall där man rangordnar sej själv och de sina över alla andra, för att sen agera efter den mallen. Rasism handlar alltså om att behandla andra människor utifrån en förutfattad mening om hur alla ska uppföra sej och vara, som om dessa vore sämre än man själv.

Främlingsfientlighet handlar precis som ordet uttrycker det om att man är fientligt inställd till främlingar, oavsett vilka de är. I vissa fall kan det användas om misantroper, dvs såna som avskyr andra människor över huvud taget. Ett exceptionellt exempel på misantropi är de som jobbar för Migrationsverket och andra myndigheter. De som skriver lagar är också förstklassiga misantroper många gånger. De är naiva och ser ytterst sällan hela bilden, vilket är vanligt för alla grupper jag beskriver här idag.

Det som är gemensamt för alla grupper ovan är tunnelseendet med skygglapparna och den uppenbara oviljan att lära sej den vetenskapliga disciplinen psykologi och dynamiken inom arten människa. Vi är av naturen misstänksamma mot främlingar, men lika mycket naturligt är det att vi är nyfikna. Den balansen är oftast av godo. Misstänksamheten förbyts i nyfikenhet och på sikt även i vänskap, eller åtminstone acceptans. Att man säger dumheter om andra ibland är en sak. Det gör vanligt, normalt folk hela tiden.

Till sist har vi en sjuklig främlighetsaversion, xenofobi (främlingsskräck). Att vara rädd för främlingar är ett sjukligt tillstånd likt att vara paniskt rädd för öppna ytor, bakterier och annat. Då är tunnelseendet extremt. Dessa är rädda för alla främlingar och släpper nog knappt ens in såna de känner ibland.

Tack för mej för denna gången!



"Som slogan är det skitbra"

Ett litet inlägg om kärlek och hat

Varför hatar vi? Varför ser vi andra människor som avskum? Jag menar inte att vi ska älska varandra förutsättningslöst (däremot kanske älska MED varandra!) men vi borde kunna acceptera varandras närvaro och åsikter. Istället för att slåss med meningsmotståndare borde vi kunna antingen övertyga dom om deras fel och brister, eller åtminstone mötas halvvägs.

Men i fallet Joel Bjurströmer Almgren verkar det där med att mötas halvvägs eller ens bemöta på normalt vis inte vara aktuellt. Han är ett ypperligt exempel på en person som inte verkar kunna fördra meningsmotståndare alls. Våldet och hatet har varit hans ledstjärna så länge nu att han inte verkar veta något annat - inte kunna något annat heller. Många av hans meningsmotståndare är av samma skrot och korn. Vi som kan bemöta våra meningsmotståndare på lika villkor bör i görligaste mån se till att dom tvingas möta varandra, under kontrollerade förhållanden förstås.

Vad med kärlek då? I dessa dagar är kärleken mer eller mindre bortglömd. Alla pratar sex och samtycke. Men det måste ju grunda sej i en ömsesidig attraktion som går utöver bara horisontella övningar, även om den bara varar några timmar eller dagar. Även här borde vi kunna vara vänner och komma överens. Kärleken till vänner består även om den där mer amorösa kärleken som så många besjunger eller skaldar om försvinner ganska snabbt.

Nu kan vi alla höra och se Laci Green prata om sex och samtycke i dryga fem minuter. Hon är förhållandeexpert och även om hennes röst kan vara lite irriterande i längden är hennes ord väldigt vettiga. Vem vet, kanske sex leder till kärlek, eller vice versa? Bjurströmer Almgren och hans gelikar kanske skulle behöva lite beröring. Det har konstaterats att för lite beröring av barn gör att dessa som vuxna blir rätt kinkiga och riktiga surkartar. Det är kanske därför de berör andra nu som vuxna, fast på fel sätt.



"A friend is someone who knows all about you and still loves you."

Politikerhotet och föraktet mot samhället

- Ge er på politiken, inte den som uttalar den!

Det är så lätt att identifiera en person med den politik som förs i ett visst parti. Det är lika lätt för vissa personer att ösa ur sitt hat över den eller de personer som representerar just ett sådant parti, enbart för att man inte gillar den politik som förs. Det intressanta här är att journalister och politiker väljer att kalla såna här utfall från enstaka individer som ett hot mot demokratin, när det dels är bara några få som gör såna här dumheter, samt dels är politik i sej inte demokrati.

Vad jag menar med detta sista är att politiker väljs i demokratiska val, men det en politiker gör har inget med demokrati att göra. Det är enbart styre. Så ett utfall mot en politiker handlar först och främst om frustration över den hotandes egen maktlöshet. Mot den frustrationen kan man ställa det faktum att de allra flesta som ogillar en viss förd politik skriver insändare i tidningar eller direkt till det parti där man i artiga ordalag uttrycker sitt motstånd. Det är riktigt tarvligt att hota en specifik politiker.

Inte hotar väl missnöjda passagerare lokföraren för att tåget blev försenat? Men det gör vi mot många politiker, men inte bara dom. Lärare, konduktörer och andra med någon form av maktfunktion  i samhället är väldigt ofta utsatta, oftare än politiker verkar det som faktiskt. Hot och hat är nämligen de maktlösa personernas främsta vapen. Man märker denna maktlöshet mest i form av dessa våldtäkter som får sån uppmärksamhet i medierna. Det verkar som om de flesta tidningar blandar samman sex och maktlöshet. En våldtäkt handlar ALDRIG om sex, enbart om att försöka skaffa sej makt på andras bekostnad. Män våldtar genom fysiskt våld, kvinnor genom psykiskt våld eller hot om fysiskt våld. Men i vilket fall som helst, våldtäkt är inte sex.

Det som sker i samhället är inget som egentligen är någon anledning till oro, vare sej för kvinnor eller män. Det är ytterst beklagligt för de som drabbas och vi borde satsa allt på att stoppa dom som utför dessa aktioner, men vi kan inte stoppa dom genom att förändra lagstiftningen kring vad som ska kallas våldtäkt eller ej, för det är som alltid när sånt diskuteras en papperstiger. Det stoppar inte dom maktlösa, sinnessvaga människorna som utför dessa hemskheter från att ge sej ut på gatorna. Lagar stoppar inte någon, naturen hos varje människa avgör om man följer den eller ej.

Problemet är inte enbart attityden hos folk, problemet är att vi inte lär folk som hyser hat att hat och hot inte får dom mer anpassade i samhället, snarare att samhället kommer att fortsätta frysa ut dom ännu mer. Folk som slåss, våldtar, hotar har problem med att de saknar maktmöjligheter i samhället och vill ta för sej av den kakan, men de verkar inte veta hur. Att lära dom veta hut genom fängelser och vård funkar inte eftersom det ger dom ännu fler möjligheter att lära sej utöva fel sorts makt. I så fall borde de stanna kvar för resten av livet, men det är för dyrt och det skulle snabbt bli fullt i våra fängelser.

Hotet mot samhället kommer inte ifrån utlänningar, från kriminella eller andra som "inte passar in", utan från enskilda personer som saknar makt och enda möjligheterna de har att få makt är att göra andra maktlösa. Där ska vi sätta in stöten. Allt annat är bara propaganda och larvig opportunism...




"The first thing we do, let's kill all the lawyers"

Var går gränsen mellan kritik och förakt/hat?

När man hör diskussionerna om näthat i media verkar det nästan bara handla om att kvinnor drabbas. Det är den uppfattningen det är meningen att vi ska få, vi som inte direkt har insyn i näthatet. Men jag har alltid märkt att är det några som blir utsatta för påhopp och överdrivna elakheter så är det dom skrikigaste, oavsett kön, som drabbas främst. De som är värst när det gäller elakheter är inte sällan de mest utbildade. De märker kanske inte ens alla gånger att de skadar men deras ord går ingen förbi, inte ens de outbildade eftersom de utbildade uttrycker sej på ett sätt så alla förstår, gärna på ett sätt som får de outbildade att känna sej underlägsna.

Den sortens näthat är ett arv från papperstiden. Den är så subtil att den inte ens klassas som hat av intelligentian trots att orden som yttras ofta är värre än de som skriver ogenomtänkta kommentarer till inlägg och artiklar. Det är lättare att identifiera outbildade som hatare än de utbildade, som använder "fina" ord. Så ju finare ord man har desto mindre benägna blir de som anser sej veta bäst att klassa det som hat. Gränsen mellan hat och kritik då? Var går den? Kan man som Lasse Anrell verkligen jämföra Julio Iglesias skivor med Fritidsresors kataloger? Ja, det kan man eftersom Anrell kritiserade Iglesias musik och val av musik. Däremot kan man inte häckla någon och jämföra denne med diktatorer och avföring, utan bevisning. Det är ett hatbrott och påhopp på ens person. Där har ni gränsen, en ganska skarp sådan. Kritisera en gärning och personens val av gärning men inte personen själv. Det är inte humor om man hoppar på en person och kallar henne/honom för olika saker som inte kan bevisas.

Mycket av detta att kvinnor lyfts fram som offer för näthat handlar om den nya vågens närmast religiösa tolkning av feminismen, den som går ut på att män är förhatliga, snarare än den tidigare vågens feminism som handlade om hur duktiga kvinnor var. Vad hände med Kvinnor kan? Det verkar ju ha ersatts av Kvinnor är offer. Som moteld väljer man alltså att anklaga män för att näthata kvinnor och i medierna, som är fyllda av medlöpare till den här nyare (van)tolkningen av feminismen, är det i det närmaste bara kvinnliga offer som lyfts fram. Att barn av båda könen, män och vissa folkgrupper är de flesta offren verkar man vilja förtiga. Alla kan drabbas av det och alla är potentiella hatare också för den som är offer i ett sammanhang kan vara förövare i ett annat.

Respektera varandras åsikter, det är så sjukt och löjligt att se smädelser och dödshot på sidor man läser. Konstruktiv kritik och lite satir räcker gott och väl.




"I came from a real tough neighborhood. Once a guy pulled a knife on me. I knew he wasn't a professional, the knife had butter on it."

Extremismens hatiska ansikte

Norge har så drabbats av terrorismens fasor dom också. En extremist med hat i sinnet (vilken extremist har inte det?) har sett till att minst 80 människor mist livet, att tusentals andra fått sina liv förstörda samt att byggnader viktiga för Norges styre förstörts för många månader framöver. Den psykologiska barriären som nu byggts upp hos de som drabbats och som i vissa fall kanske får dom att inte vilja komma tillbaka till sina arbeten i respektive byggnad kommer att sitta i länge än.

Jag har tidigare skrivit om extremism och om hur farlig den kan vara, oavsett politisk eller annan åskådning. Nu har vi bevis för det, på ett ohyggligt sätt. Tro mej, det känns inte bra att ha rätt en sån här dag. Extrema åsikter leder aldrig till något produktivt och många gånger är det tvärtom destruktivt, som i det här fallet. Frågan är nu varför denne extremist valde att ge sej på Arbeiderpartiet som rörelse just nu så kort efter samme extremist skrivit åsikter om islam och muslimer. Var tanken kanske att skrämma Arbeiderpartiet från att fortsätta samarbetet med diverse muslimska rörelser så är den förfelad för alla normala partier har en sån agenda.

Vi får väl se vad Nordens främlingsfientliga rörelser tycker om detta hemska dåd, vars enda resultat kommer att bli att Norge förmodligen blir lika fyllt med paranoia som alla andra länder. Behöver jag nämna att den misstänkte extremisten ser sej som kristen? Jag undrar vad Jesus hade haft att säga om alla som mördar och lemlästar i hans namn. Samma sak med Muhammed och andra figurer som skapat religioner genom tiderna. Utan att dra för stora växlar och att dra alla över en kam så kan jag bara konstatera att ännu har inget bombdåd eller annat hemskt inträffat för att någon sett sej som ateist, agnostiker eller sekulär. Men till syvende och sist handlar det trots allt ändå om en störning i huvudet, en störning som behöver ett alibi. Ofta är religion och/eller politik detta alibi.

Uppdatering: En diskussion om detta hemska på humorsidan Pundit Kitchen utvecklades snabbt till en konstig diskussion om både muslimer, kvinnor som våldtar män och vice versa samt de vanliga påhoppen på varandra.

Hur många vargar krävs det för att varghatarna ska göra sina röster hörda?

Svar: en. Det räcker med en enda varg för att dessa ologiska varelser ska gå upp i limningen. Jag tänker inte direkt på den varg som sågs i Helsingborgs innerstad idag utan mer på de vargar som ska flyttas från olika platser i Sverige till andra platser. Jag bor i ett av varghatardistrikten och har sett många bildekaler med varierande intelligensbefriat innehåll om vargar. Det är en ironi att man från vetenskapens sida konstaterat att hunden varit en del av människans intressesfär i kanske så lång tid som 100 000 år och de senaste 5000 åren har man försökt utrota hundens förfader och släkting. Vad ger oss rätten att bestämma hur många rovdjur det ska få finnas i Sverige? Andreas Carlgren och nu senast blivande rikspuckot Håkan Juholt gillar vargjakten och ser inget fel i att fortsätta med den. När så EU kommer med kritik vill man avfärda den. Det finns för många politiker med ologiskt tänkande. Kanske vi ska avfärda Carlgren och Juholt?

Vi kanske ska utlysa jakt på varghatare? Hur skulle den gå till? I sarkasmens namn bör jag kanske påpeka att de som hatar vargar här där jag bor inte har någon humor alls. För egen del har jag inga problem med att vargarna blir fler. De har lika stor rätt att leva här som vi har.