Varför klagar vi på våra politiker? Varför gör de inget för just oss?
Två frågor som är giltiga och vars svar inte är så lätta att få fram. Saken är den att vi i alla tider har förknippat politik med maktutövande, inskränkthet och hejdlös byråkrati. Den första aspekten, makt, kommer av det faktum att man som politiker får ta del av Makten och känner då inte längre samma press att följa sina ideal. Den andra beror på tillgången på makt och oförmågan hos de med makt att ta till sej kunskap som går emot makten ideal. Den sistnämnda är resultatet av mötet med just byråkrater och tjänstemän.
Jag kan ta ett exempel på ett beslut som tagits som en följd av alla tre ovan nämnda aspekter; sammanslagningen av landskommunerna till kommuner 1970-71. Det är samtidigt ett exempel på ett beslut som verkligen inte varit lyckat. Det togs för att underlätta ekonomin i småbyarna och ge vissa samhällen en chans att överleva. Men vad det i stället förde med sej var kaos i ekonomin och en känsla av att småbyarna utanför centralorten inte betydde något när ekonomiska beslut skulle tas. "Lösningen" i vissa kommuner var att indela kommunens areal i kommundelsnämnder som svarade inför fullmäktige. Men det ger ändå inte makten tillbaka till småbyarna.
Andra exempel behöver jag inte gå in på så noga, det räcker med att jag nämner dom: Robin Hood-skatten, JAS, försäljning av vapen till Oman som sen fördes vidare till stridande länder. Listan kan göras ännu längre och även om JAS är ett kompetent flygplan visar affärerna kring det inte alls några tecken på kompetens.
Vad gör vi då åt detta? Jo, vi borde satsa själva för att bli politiker, med alla dess förmåner och risker. Det är ju inget yrke så man behöver inte stoltsera med det i sin jobbresumé. Bara att tuta å köra!
Nej, skämt åsido, politik är ett uppdrag för de hågade och ju fler med så bred kunskap om allt i samhället desto bättre. Men det får vara slut på broilertaktiken. Mona Sahlin m fl har lagt beslag på politiken länge nog. Därtill får det vara slut på alla lättledda politiker, de som låter sej styras av lobbyister och företag, dvs speciella frågor som undergräver demokratin och folkets rätt att tillsammans påverka samhällets uppbyggnad.
Det sägs ofta, ibland spydigt, att man får de politiker man förtjänar. Men jag vägrar erkänna att vårt samhälle är så självupptaget, maktfullkomligt, inskränkt och framför allt så oemottagligt för fakta som våra politiker, framför allt på kommunal nivå, är många gånger. Jag vill hellre se de som är politiker som en förlängning av oss själva, en utsträckt arm in i det allra värsta ormboet. Jag hör till dom som aldrig skulle kunna tänka sej att bli politiker. Ändå diskuterar jag det gärna. Jag vill hellre debattera än delta i politiken eftersom jag är övertygad om att politik inte hör ihop med demokrati. Demokrati är folkets röst, politik är maktens röst. Vi väljer politiker, inte för att de ska styra över oss utan för att de ska föra vår talan inför Makten. Makten som i detta fallet är densamma som den samlade kraften hos företag, enskilda personer med ledarförmåga, personer med mycket pengar samt de som av naturen dras till de ovanstående.
I det läget är klantiga och/eller okunniga politiker det värsta vi kan ha. Makten kan vara global, nationell eller lokal. Den är likadan överallt och sitter man på många stolar samtidigt försäkrar man sej om att få som man vill. Man rekryterar ur de egna leden och framställer dom i ett sånt ljus att alla väljare får sina huvuden förvridna. Det är inte demokrati. Det är oligarki i kombination med nepotism. Slå upp orden om ni är osäkra. Vad gäller slå upp har jag från och med nu slagit upp förlovningen med valen i Sverige. Det kommer efter flera års besvikelser över den politiska situationen i landet. Man får hela tiden hör att ens röst gör skillnad men jag upplever det mest som, "tack för din röst, lille vän, nu fortsätter vi i samma stil. Utvecklingen får vänta. Nu ska här regeras!"
För min del resonerar jag ungefär som George Carlin: Jag kan inte klandras eftersom jag inte valt sida i politiken. Jag gör min röst hörd på den arena som passar mej bäst;
internet. I ett parlament skulle jag tystas ner, inom kommunfullmäktige skulle jag frysas ut, på gator och torg är det ingen som lyssnar vare sej på mej eller någon annan. Återstår då bara internet där jag skriva vad jag vill utan att någon bryr sej. Men någon lyssnar, det vet jag, för en del av mina inlägg kommenteras.
Vare sej man håller med mej eller inte så gör andra sina röster hörda på samma sätt som jag gör. Det är äkta demokrati. Val är spel för gallerierna. Den riktiga demokratin sker genom dialog mellan olika parter. Man behöver inte komma fram till nån gemensam ståndpunkt, man kan lämna diskussionen lika långt från varandra som man äntrade den, men det viktiga är att man har fått tala med och till varandra. Alla obekväma åsikter ska få komma till tals. Tankeförbud och politisk korrekthet är termer vi borde slå ur hågen.
Rätten att yttra sej om allt och alla är viktigare än något annat som anses vara mänskligt. Den är för mänskliga lagar vad överlevnad och fortplantning är för naturlagarna. Att välja någon till ett politiskt ämbete finner jag mot bakgrund av det jag just sagt riktigt motbjudande då vi väljer representanter som i teorin (endast i teorin, flickor och pojkar!) ska vara ett axplock ur alla samhällsled. Varför sitter det då så många adelspersoner i Riksdagen?
"
Folkets välfärd är den yttersta lagen."
