Problem med religion - del fyra: Treenigheten inom kristendomen

Religioner har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom. Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie som jag kallar "Problem med religioner".

Vad får du om du sätter samman ett och ett? Ett, förstås, eftersom det endast är vid addition man får två. Sätter man samman nåt blir det ett enda, vad det nu är. Det är just vad man gjort inom kristendomen, bara att man sätter ihop tre saker till en enda entitet, den så kallade treenigheten. Det är fadern, sonen och den helige ande. Man utgår från en passus i Johannesevangeliet där Jesus säger att fadern gav honom vad han ska ge sina lärjungar, dvs sej själv, fadern genom honom och den helige ande. Guden lir då lite mer personlig, som en kompis man kan vara lite mer intim med. Kanske lite för mycket åt det multipla personlighetshållet men fullt okej för en del.

Är soffan således helig nu när Jesus tog i den? Eller rörde han nånsin vid den? Därom tviste de lärde...

Det här att tre kan vara ett samtidigt som en är tre i en är synnerligen unikt, men det låter samtidigt inte helt olikt den trojka, triad som var vanlig i Europa före kristendomens intåg på den europeiska scenen. Men det handlade om tre gudar som representerade de tre viktigaste samhällsgrupperna, krigare, bönder och präster. Möjligen använde man sej av denna treenighet för att locka över en del (märk väl inte alla!) viktigare människor till kristendomen.

Nu vill jag inte säga fullt ut att treenigheten har sin grund i det europeiska samhället för treenigheten är ett alltiett-paket utan behov av tre gudar som beskrev de tre olika samhällsgrupperna. Men detta med treenigheten gick inte hem hos alla för det finns en del kristna falanger som tolkar passagerna i Johannes och Matteus olika. De som kritiserar treenigheten tar fasta på en passus i Matteusevangeliet där det uttryckligen står att det endast är herren som är den man ska tillbe.

Egentligen baserar sej hela snacket med treenigheten på bråket mellan olika kyrkomän som handlade om huruvida Jesus var samma sak som fadern eller inte. Arius (vars lärjungar efter honom kallas arianer) var en av dom som hävdade att Jesus var en man född av gud och predikade guds ord men att han inte var samma sak som fadern. Han var således underställd sin fader. Faktiskt ger bibeln mer stöd åt Arius tolkning än åt den om treenigheten som växte fram efter kyrkomötet i Nicea 325. För Jesus talar oftare om sin fader som just sin fader än om honom som samma sak som Jesus själv.

Så hur ska de kristna ha det? Treenigheten står ju inte i bibeln utan är en tolkning av det som står där. Inte heller de sju dödssynderna står med där utan är sånt man har tyckt sej se i de texter som finns. Så är det alltid. Så fort en stor text har skrivits så kommer det alltid nåt ljushuvud och ska tolka det som står skrivet. Vissa anser sej ha företräde på den punkten och vips har vi fått en tolkning som genast blir accepterad som sanningen.

Men faktum är att de allra flesta religiösa texter är skrivna på samma sätt som så kallade medier opererar. Nämligen som så att de medvetet beskriver en sak så luddigt och allomfattande som möjligt så att i stort sett allt man säger stämmer in på det man är ute efter. De som tycker sej se en treenighet i texten ser just det. Andra ser nåt helt annat. Följaktligen blir det gräl om vad som är rätt och vem som har mest rätt. Det är därför kristenheten har spruckit upp i så många delar.

Så vad handlar det om egentligen? Jo, det är samma gamla visa om igen. Det är makt som gäller, makten över de som ska tro på eländet. Tur att vi (förhoppningsvis!) har lite bättre perspektiv på saker och ting idag.




"Life isn't about finding yourself. Life is about creating yourself"

Problem med religioner - del ett: Pojken mot jätten

Religioner har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom. Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie som jag kallar "Problem med religioner".

Först ut är den berömda historien om pojken som vinner i en tvekamp mot en mycket större krigare. Den mest kända versionen är den från bibeln om David och Goliat. Den här versionen verkar vara tillkommen någon gång runt 500-600-talet före vår tideräkning (fvt). Men den finns i en äldre version, i Iliaden, komponerad ca 750 fvt. Där slåss den unge Nestor mot jätten Ereuthalion i en tvekamp som är väldigt lik den i bibeln. Senare versioner handlar om Jack som slåss med en jätte som bor i den övre änden av en enorm bönstjälk. Detta är en folksaga, vilket det verkar vara i de andra historiernas fall med.

Man kan använda Joseph Campbells teser om den unge mannen som far ut i världen och blir hjälte samt motvilligt blir ledare när historien är över. Läs gärna Hjälten med tusen ansikten som han skrev 1949. Då handlar det inte längre om historiska fakta utan om ett mytologiskt arvegods som bygger på ett ideal för alla unga män som vill bli nåt här i världen. En pojke som går upp mot en jätte kan också ses som en allegori över unga maktcentra som stöddar upp sej mot gamla etablerade imperier.

Det finns inget som hindrar att både den grekiska och den hebreiska historien har sitt ursprung i en av alla dessa legender om tvekamper som var vanliga i den tid som de utspelar sej. Hur vanliga envigen, som det kallades i Norden, var är okänt eftersom såna här möten bara förekommer i Europa bland kelter och germaner och då endast om det finns en historia mellan kombattanterna som gör att de möts, antingen för att göra upp i en rättssak eller för att de vill göra sej själva till hjältar på den andres bekostnad. Således är en tvekamp en främmande fågel, såväl i Grekland som Israel.

Varifrån kommer då historien? Germaner och kelter var okända i Mellanöstern vid den här tiden men bör ha haft nån form av kunskap om de folk som bodde norr om dom och deras seder, men då måste vi veta hur gammal historien är och varifrån den kommer. Det verkar omöjligt att få reda på detta eftersom de bara dyker upp hux flux i respektive historiesammanställningar. Vi sitter nog fast i spekulationer som inte heller dom leder nånvart. Såvida inte det kommer från en annan tradition, den formen av tvekamp som hör till den olympiska traditionen.

De första olympiska spelen i Grekland under antiken ska enligt traditionen ha ägt rum år 776 fvt men lokala spel fanns redan runtom i Grekland och det verkar som om såna här krigsspel som utvecklats till sporter funnits lite varstans i hela den här delen av världen för ca 3000 år sen. Berättelserna om dessa tidigare spel är inte lika kända för allmänheten som de olympiska spelen men de är inte desto mindre intressanta. Kanske det är här vi har att hämta ursprunget till tvekampen som nämns i de två historierna som är aktuella för det här inlägget?

Spekulationer igen, men spekulationer är allt vi har. Jag tror på de grekiska spelen som ursprung till båda berättelserna. De har sen blandats ihop med hjältehistorier från slagfälten runtom i Medelhavsområdet. Legenderna skrevs sen ner på olika håll och bevarades för evigt. Bevis för detta finns förstås inte så det är lätt att spekulera. Jag tänker dock akta mej för att spekulera vidare så nu avslutar jag detta inlägg med att säga att legender är okej men att göra dom till religioner är inte okej. Det är en spännande och intressant historia men den hör mer ihop med bröderna Grimms och Charles Perraults sagor än med gudar och gudinnor.




"Give me a child for the first 5 years of his life and he will be mine forever."

Kristenhetens nyvaknande på TV - vad härnäst?

Det är mycket religion på TV nu. För mycket religion. En påkostad TV-serie baserad på bibelns texter gick under påsken, påvevalet och det därefter påföljande mässorna med den nye påven sändes på bästa möjliga sändningstid. Påsken är en tid då medierna verkar slänga allt vad sekularism och kritiskt tänkande helt överbord. De är inte speciellt kritiskt tänkande övriga perioder på året heller men de brukar åtminstone kunna sansa sej vad gäller religion.

Jag vet inte vad TV4 har haft för sej den här påsken men tidigare år har man visat religiöst betingade program av samma typ som den serie SVT visade i år. Så nog är TV smygreligiöst ett medium när de stora helgerna kommer. Man presenterar gladligen myter och överdrivna legender som om de vore dagsens sanning. Det hade gått hem, och gick hem också, för 500 år sen när kyrkan och överheten hade monopol på nyhetsflödet till allmogen. De som vågade tänka kritiskt blev ett huvud kortare eller förhöll sej tysta för att få behålla knoppen kvar på kroppen.

I våra tider vågar vi äntligen visa våra tankar i skrift och långt ifrån alla går på de hollywoodska finterna med dramatiseringar av påhittade och/eller överdrivna historier. Det finns inget som hindrar att det finns en kärna av sanning i historierna men, och detta är ett väldigt stort men, det finns inga bevis för att de skulle vara sanna och det som står där kan förklaras väldigt enkelt medelst olika vetenskapliga discipliner.

TV är så här okritiskt inställd till religion och dess innehåll mitt i allt vetenskapligt tänkande. Hur ska det då gå med resten av samhället? Vissa friskolor har en klar religiös prägel trots att det inte är tillåtet att ha religiösa glasögon på vid undervisning av de små. Fortfarande utropar många "gud" eller "herre gud" när de ser nåt som gläder eller förvånar dom.

Det var skoj detta. Det är alltid kul att skoja med religiösa ting och dito människor. Nu är det dags att gå ut i solen och lapa i sej lite UV-strålar.



"

"