Min favoritmusik: Rock and Roll Outlaws

Foghat var en flitig grupp under 1974. Detta var det andra albumet man gav ut det året. Inte lika bra som Energized men nästan, och minst lika rå i tonen. Detta blev det sista albumet på tjugo år med basisten Tony Stevens, som hade tröttnat på spelningarna och det hektiska livet. Men det var verkligen det perfekta albumet att avsluta med. Rock, rock och åter rock. Faktum är att den rena bluesen här är undanskuffad och istället är det ren och skär 70-talsrock som flödar ut ur högtalarna.

Jag nämnde tidigare att denna platta inte är lika bra som sin omedelbara föregångare. Det innebär inte att det är en dålig platta. Tvärtom är den är jättebra och kan med rätta avnjutas som den kanonplatta den är. Det märks att de fyra medlemmarna har kommit in i ett stim under åren 1973-75. Den skiljer sej också från föregångaren i det att här finns en lugn melodi här, Trouble In My Way. Men den framförs i rätt snabb takt så man får inte känslan att det är en lugnare låt.

Men naturligtvis är det de ösiga låtarna som räknas, och de är väldigt ösiga. Mest ösiga är öppningsspåret Eight Days On The Road och sista spåret Chateau Latfitte ´59 Boogie. Båda är över sex minuter och här spar de fyra inte på krutet. Titelspåret (nja, nästan, det fattas ett S) är en cover på en låt av Rascals-medlemmen Felix Cavaliere, men här finns ingen soulrock, bara rock. Det gör den inte sämre för det. Ska man sammanfatta hela skivan med så få ord som möjligt så är väl ordet röjarplatta det bästa ordet. För den som gillar röjarrock och gärna spelar sån musik i bilen så skaffa den - nu!


"Cause I'm a rock and roll outlaw 
with a six string gun, 
stealin' love for fun.
When I go down baby,

 goin' down for love, 

so let the beat go on, 
Shoot 'em up now baby!"

Miljöpartiet vill jävlas med naturen

Jag kan inte förstå att folk kan rösta på Miljöpartiet. Faktiskt kan jag förstå folks motiv för att rösta på Sverigedemokraterna mer. Det senare partiets framgångar beror på att folk är ignoranta vad gäller andra människor. När man väl lär känna andra människor och ser att de inte är nåt hot mot deras livsstil kommer de att återgå till sin soffa och rösta på den i fortsättningen, som de borde ha gjort redan idag. Men Miljöpartiets framgångar är ett mysterium för mej. Vad får vanligtvis kunskapstörstande människor med sans och sensitivitet att bli så konstiga att de röstar på ett människo- och naturfientligt parti?

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att såna här grupper inom den gröna rörelsen är ekoterrorister i kostym. De vill förstöra våra ekonomier med planekonomi eller en grön version av den sortens ekonomi Reagan och Thatcher trodde så mycket på, nämligen nedsippringsekonomin.  Den har inte funkat i Spanien och den håller på att slå ut stora delar av Tysklands ekonomi nu. Precis som i sin ursprungliga form fungerar nedsippringseffekten för gröna jobb enbart om man sparar samtidigt som man spenderar, för att sen använda det man sparat i sämre tider. Men med gröna jobb finns inte ens något att spara kvar eftersom allt har använts för att täcka de ökade kostnaderna för att ha ineffektiva energikällor som vind- och solkraft.

Jag kan däremot förstå motståndet från folk med kunskap, riktig kunskap, om hur ett samhälle fungerar gentemot Miljöpartiet och deras påhitt. Måtte aldrig Socialdemokraterna bilda regering med MP. Hellre då moderaterna.



"I love you just the way you are"

Min favoritmusik: A Night At The Opera

Mycket har skrivits om detta album genom åren, både av beundrare och belackare. Mycket har skrivits om dess mest kända låt, Bohemian Rhapsody. Det tänker inte jag göra, mer än att det är en mycket bra låt och väldigt svår att förstå hur man än försöker tränga in i dess inre. Nästa år blir denna skiva 40 år och den har stått sej otroligt bra. Produktionen är krispig och låter väldigt bra, oavsett medium (kassettband, LP, CD eller mp3/m4a).

Den här skivan har det mesta i genreväg: hårdrock, heavy metal, opera, rock'n'roll, pop, tjugotalsjazz, pompös marschmusik, smäktande kärleksballader och folkinspirerad pop. Det är svårt att placera den i nåt specifikt fack, men pomprock som var en beteckning för ca 20 år sen på Queens musik är en bra beteckning, för den är sannerligen pompös många gånger. Den mest pompösa och bästa låten är förstås The Prophet's Song, vilket är en åtta minuter lång beskrivning av en dröm Brian May hade om den stora översvämningen. Den är allt som Bohemian Rhapsody har och mycket, mycket mer. Framför allt är den tre minuter långa sekvensen med Freddie Mercury som sjunger kör med sej själv följt av en hel radda gitarrspel så fantastiskt bra att det räcker med att höra denna låten så har man hört hela skivan, på sätt och vis.

En låt jag alltid gillat är Good Company, en glad dixielandinspirerad låt där allt som låter som blåsinstrument faktiskt är Brian Mays gitarr. Hela plattan är en överraskning om man aldrig hört Queen förut. Låtarna går hit och dit. Till exempel första låten, Death On Two Legs, börjar hårt, förmodligen för att beskriva den person Freddie Mercury verkade hata av hela sitt hjärta.

Sen följer nåt slags operettlåt som bara varar drygt en minut, Lazing On A Sunday Afternoon. Roger Taylors låt om en bilälskande kompis, I'm In Love With My Car, är härnäst. John Deacon har en skön låt, You're My Best Friend, som spelas på ett elpiano, vilket förargade Mercury, som tyckte att ett sånt piano inte behövdes. Lite ironiskt med tanke på att syntar drygt fem år senare skulle komma spela en ganska stor roll på Queens skivor. Men så kan det gå.

Tolv låtar inalles, alla av högsta klass. Skaffa den, säger jag bara. Den är värd all beundran den kan få.



"Love of my life don't leave me,
You've taken my love, you now desert me,
Love of my life can't you see,
Bring it back, bring it back,
Don't take it away from me because 
you don't know what it means to me."

Dumheter världen över

Som vanligt är det ingen ände på dumheterna vi människor kan hitta på. Eller vad sägs om en möjlig återgång till kalla krigets dagar? Ska vi ha terrorbalans, spioner överallt och dåliga filmer om öst och väst på TV igen?

Sudan bör invaderas, deras regering avsättas och dess medlemmar i görligaste mån förbjudas att verka för resten av deras respektive liv. Varje land som inför religiösa lagar har förlorat all legitim rätt att existera som självständigt land. Religion, juridik och politik hör helt enkelt inte ihop.

Vad är värre än isolationism och "vi vill inte ha dom här"-mentaliteten? Jo, att tjäna pengar på att låta immigranter komma hit. Det låter för mina öron som opportunism.

De som anklagar Charlize Theron för att förminska betydelsen av ordet våldtäkt förstår inte att såväl det svenska ordet som det engelska (rape) har haft mer än en betydelse genom historien. Våldtäkt hade tidigast en ren ekonomisk betydelse, att man med våld tog sej in på någon annans mark, täkt. Ordet har sen ändrat betydelse, bland annat för att boende inom täkten också sågs som ekonomiska delar. På engelska kommer rape ifrån ordet för att röva bort, råna. En våldtäkt är egentligen mer psykologisk än fysisk. Så nog tycker jag att Charlize Theron har rätt i att känna sej våldtagen om hon skulle kolla allt på nätet som skrivs om henne.

Främlingsfobin finns lite varstans. Speciellt om den handlar om att inte vilja hjälpa människor med annan hudfärg. Vad som än hände på Kapp-Ahl den där dagen som beskrivs i artikeln så är det aldrig bra att man har såna fördomar och sen vattnar dom hela tiden. Är det verkligen så få som har ett öppet sinne här i världen?



"I won't be a rock star. 
I will be a legend"

Statistik...

Majs sista ljuva knoppar har slagit ut och sommaren försöker bryta sej in över landet. Statistiken över hur många som tror på klimatlarmet har slagits i spillror av - annan statistik. Jag är ingen fan av statistik, sån statistik som går ut på att bara ta med vissa fakta alltså. Helst ska all data med när man för statistik över något. Att som i klimatfrågan exkludera vissa forskare för att siffrorna ska se bättre ut är inte bra, rent av ohederligt. Ta med alla klimatforskare och meteorologer i beräkningen. Strunta i biologer, professionella tyckare, ideologer och andra som egentligen inte har ett hum om vad väder och klimat är, än mindre hur atmosfären fungerar.

Det är därför jag tvivlar på alla undersökningar av politiska åsikter, för att man gjort ett ickerepresentativt urval bland befolkningen. Dessutom finns det anledning att betvivla sättet man ställer frågorna på. Man kan få olika svar från samma personer beroende på hur man formulerar frågorna och vilka frågorna man ställer. Detta beror ju på att det är människor med olika sätt att formulera sej på som skriver frågorna. Det är väl förståeligt och förlåtligt om det är omedvetet som det skrivs, men görs det medvetet för att tvinga människor att tänka på ett visst sätt är det synnerligen ohederligt.

Vill man vara elak så handlar om statistik om att tvinga folk att tänka på ett visst sätt. Jag försöker undvika sånt tänkande. Så fort jag ser siffror som säger att någon tycker si eller så tänker jag genast hur många utfrågades, vilka frågor ställdes och i vilket sammanhang ställdes dom. Så tycker jag andra också ska tänka. Fast ibland är det väldigt frestande att bara göra som majoriteten och följa med strömmen, som lealösa alger i havet...



"Nu måste jag vara tyst"

Min favoritmusik: Time

Time från 1981 är i mitt tycke det bästa Electric Light Orchestra har gjort. Jeff Lynne har vare sej förr eller senare lyckats göra en så sammanhållen och välfungerande platta som här. Visst, både A New World Record och Out Of The Blue är väldigt bra plattor som fungerar som en fantastisk enhet, men det är först efter debaclet med Xanadu (varför skulle de sänka sej till att göra musik till en musikalfilm?) som Lynne förstod att nåt måste göras. Och nåt gjordes också.

Detta är ett konceptalbum om en man som skickas framåt i tiden från sin egen tid (1981) över hundra år, och får uppleva framtiden på nära håll men utan att gilla det. Han upplever den som kall och avståndstagande, liksom människorna i den tiden tar avstånd från honom. En pendang till dagens diskussion om ett allt kallare och mer avståndstagande samhälle, mindre än 35 år efter att Time kom ut. Musiken beskriver allt detta mycket bra, liksom texterna. Eller vad sägs om This Is The News, som faktiskt skulle ha kunnat beskriva dagens tillstånd i den utvecklade världen. För att inte tala om Yours Truly, 2095, en skildring av kalla människor med implantat i hjärnan och i övriga stenkalla sinnen.

Man kan se Time som en varning för vad som är på väg och vad vi borde kunna göra för att behålla samhället i någorlunda intakt form. Jag menar nu inte att vi ska vara stockkonservativa och avfärda all utveckling, bara se upp med de dåliga aspekterna av utvecklingen. Den kan utnyttjas av människor med allt annat än individens eller samhällets bästa i sinnet.

Från denna platta är nog Twilight och Hold On Tight de bäst kända låtarna. Den senare med sin rockabilly är udda i sån mån att resten av plattan är dominerad av funk, lite diskorytmer, pop och syntpop. De som blir skrämda av eller avfärdar någon av någon av dessa musikstilar som nåt hemskt i musikväg bör inte känna avsky inför denna platta. Jeff Lynne blandar in allt detta i vad som bäst kan beskrivas som progressiv pop och resultatet är fantastiskt skönt. Man kan sätta på plattan och ha den som skvalmusik, eller lyssna aktivt på den. Man får bästa känsla om man lyssnar igenom hela plattan utan att plocka ut några enskilda låtar, för de hamnar ur sitt sammanhang då.

Detta är som sagt ett konceptalbum och alla låtarna går in i varandra, lyriskt såväl som melodiskt. Att då ta ut en eller två låtar känns nästan som ett helgerån. Likväl har jag gjort det med några, men då enbart för att beskriva vad plattan handlar om. En sista melodi kan jag nämna extra, den instrumentella Another Heart Breaks. Den kan faktiskt plockas ut ur sitt sammanhang just för att den bara har Jeff Lynnes röst som säger låtens titel då och då.

Jag vet att inte alla gillar den här plattan, ens bland ELOs fans, men det bryr jag mej inte om. Det är det bästa dom har gjort och jag står för den åsikten. För dej som är nyfiken på ELO kan jag rekommendera denna platta som instegsskiva.



"With their brand new time transporter
They'll think maybe I fought to get away
But with all their great inventions
And all their good intentions, here I stay
Down on the corner where the sun had shone
The people gathered round
Then scattered as the raindrops hit the ground."

Måste politikerna bestämma hur mycket vi ska arbeta?

Miljöpartiet vill bestämma hur länge vi ska arbeta per vecka. I alla fall vill språkrören Romson och Fridolin (han jag kallar mandolin) att vi ska ha 35-timmarsvecka. De vill inte att vi ska kunna förhandla om det, som arbetstagare och arbetsgivare har kunnat göra tidigare.

”Vi vill ge människor bättre möjligheter att påverka sitt arbetsliv och sin arbetstid. Detta måste innefatta möjligheten att arbeta mindre, genom kortare arbetsvecka eller friår, inte minst i slitiga kvinnoyrken.”

Så skriver mandolinen och en annan partikollega, Nina Åkestam. Den mest uppenbara invändningen är förstås den om slitiga mansyrken, de som sliter ut män i förtid snabbare än slitiga yrken gör samma sak för kvinnor. Men den viktigaste mothugget kommer artikelförfattaren jag länkat till ovan med:

"Det finns ingen, absolut ingen, forskning som tyder på att arbetstidsförkortning med bibehållen lön skapar nya jobb. Däremot finns det siffror som visar att kostnaden för varje arbetad timme i svensk industri hör till de allra högsta i världen. En arbetstidsförkortning skulle höja kostnaden ytterligare, vilket inte leder till fler jobb, snarare tvärtom. Tron att vi kan ”dela på jobben” är en chimär."

Jag är av den åsikten att ingen, allra minst Miljöpartiet, ska tala om för oss hur mycket vi får och kan arbeta per vecka. Det ska som sagt förhandlas mellan tagare och givare. Jag kan mycket väl förstå varför rubriken till artikeln är "Adjö till valfriheten". Partier i medvind blir ofta fartblinda och många av deras anhängare kommer då med såna här utsagor.

Båda Miljöpartiet och Sverigedemokraterna verkar bli alltmer auktoritära i sin syn på samhället och båda är för övrigt ganska socialistiska faktiskt. Jag förstår faktiskt inte hur folk kan rösta på endera partiet. Båda är människofientliga, det ena mot vissa typer av människor, det andra mot alla. Det känns olustigt att se hur dessa båda partier far fram som en slåttermaskin bland väljare som inte vet bättre. Den enda trösten jag har är att betongpartierna rubbar man inte så lätt. Inte i det nationella valet...

Jag avslutar med dessa två stycken ur artikeln som jag tycker beskriver MP av idag väldigt väl:

"Historiskt sett har Miljöpartiets framgångar växt i takt med att de mest verklighetsfrånvända idéerna har skrotats och de ledande politikerna har visat att de förstår hur ett lands ekonomi fungerar.

Genom att återuppliva stolligheter som lagstadgad arbetstidsförkortning och friår, fjärmar sig partiet från framgångsreceptet. Genom att uttala en generell dödsdom över landets alla skolföretag fjärmar partiet sig från eventuella socialliberala väljare som i sin vardag ser värdet av alternativ till den kommunala skolan."



"An explanation to his wife and family"

EU-valet klart

En "bonde",  en "miljökämpe", en "svensk" och några andra som anser sej passa bra i Europaparlamentet har nu fått sina platser klara. Fortfarande har ingen, vare sej väljare eller medier, förstått att det inte handlar om missnöje eller nationella förtecken. Ett val till EU handlar om att STÄRKA EU, inte tvärtom. Varje röst till Europaparlamentet innebär att EU får mer att säga till om, på gott och ont. Ni som tror att en röst på ett missnöjesparti hjälper er i kampen mot EU, ni har blivit lurade!

"I just remembered I'm thirsty"

Min favoritmusik: Heaven And Hell

Den här skivan är himmelskt vacker och djävulskt bra, om ordleken tillåts. I mina ögon är detta Vangelis bästa platta. Det är vacker musik, härligt varvat mellan syntar, diverse slagverk och körer, ofta samtidigt. Första delen av första spåret, Bacchanale och tredje delen av tredje spåret, 12 O'Clock, är bevis för hur skön och intensiv Vangelis typ av musik är. Framför allt kören i den senare låten, The English Chamber Choir med sångerskan Vana Veroutis i spetsen, är så härlig att jag personligen känner det som att jag flyter iväg när jag hör musiken. Det händer för övrigt i de flesta av låtarna här.

Den här skivan är mest känd för tredje stycket i det första spåret, Movement 3, som några år efter att den här skivan kom ut (den kom 1975) blev signaturen för TV-serien Kosmos med Carl Sagan. Det är ett mycket vackert spår det också, dominerat av piano och kören, med små sköna syntslingor här och var som lägger till ytterligare en dimension till en redan härlig låt.

Det enda spår där riktig sång förekommer är det andra spåret, So Long Ago, So Clear, där sångaren i Yes, Jon Anderson, sjunger. Det är också den enda låt som inte direkt har med temat himmel och helvete att göra, även om Jon Andersons som alltid krystade texter berör gott och ont. Himmel och helvete är för övrigt ett kul ämne, att blanda in det religiösa i musiken utan att direkt sjunga om det religiösa eller en koppling direkt till någon gudom. Hela skivan är mer en sorts panreligiös hyllning till kampen mellan det vi kallar ont och gott. De högljudda eller kaotiska låtarna är uppenbarligen musikaliska skildringar av hur det går till dessa sidor slåss. Men vad som händer klockan tolv vet jag inte, bara att Vana Veroutis röst är fantastisk.

Som så ofta med Vangelis är det inte ljudmattor eller en vägg av ljud som slår emot en utan mer en våg som sköljer över en och får en att lyssna extra. För den som inte är van vid denna sortens musik kanske den kan upplevas som obehaglig eller till och med tråkig, men ge det en chans. Kanske ni ändrar åsikt efter att ha hört den här skivan, som för övrigt var min introduktion till Vangelis musik, via den TV-serie jag nyss nämns. Jag rekommenderar den här för alla villiga att ta steget fullt ut att bli musikaliska allätare på riktigt.



"Once we did play
How the past delivered you
Amidst our youth we'd dream away, away"

Koldioxidregleringen har lett till ökad försurning i städerna

Kära miljöflummare!

Läs detta inlägg på Watts up with that och begrunda er syn på regleringen av koldioxid. Det är nämligen så att när man införde dieseldrivna fordon, som har mindre utsläpp av just koldioxid, i London ökade utsläppen av direkt farliga partiklar och eftersom London ligger i en dal med North och South Downs omkring sej stannar luften här och det blir smog av det hela. Det finns en risk för att händelserna från början av 1950-talet, då många dog av smog, upprepas. Kanske är det redan här. Nästan 3600 invånare i London misstänks ha dött 2010 sen den nya koldioxidpolicyn infördes.

Här i Sverige är Göteborg i en liknande situation, en stad vid havet inklämd i en smal dalgång med berg som får luften att stanna till under långa tidsperioder. Etter värre måste det vara för Mexico City, som ligger på en höglandsslätt med ännu högre berg omkring. Los Angeles är i samma situation som Göteborg. Kanske detta är nog för att införa körförbud för privatbilism i de större städernas centrala delar. Fast då får vi faktiskt samtidigt införa gratis kollektivtrafik, med privata aktörer som alternativ. Kommunerna tror jag inte klarar av detta själva.

Så, nu har jag tagit upp eran tid. Gå tillbaka till er fantasivärld med regleringar av industrierna och avlyssningar av oliktänkande som ni så mycket omhuldar. Ni verkar ju älska kvävedioxid, denna gas som orsakar bronkit och kan ge astma. Kanske ni kan göra nån nytta nån gång, genom att bidra till att sänka halterna av gaser som faktiskt är farliga för miljön.



"Gauve Maria"

Utomjordingar - finns dom?

Inspirerad av senaste avsnittet av Kobra på SVT tänkte jag i all korthet diskutera utomjordingar och det som detta ords omnämnande för med sej. Talar man om att man tror på utomjordingar och att man har träffat dom blir många omkring en inte bara skeptiska utan också börjar förlöjliga en. Därför är det tur att jag inte träffat några utomjordingar, även om en hel människor jag mött i mina dar är för otroliga för att vara sanna. Men jag tror på intelligent liv på andra planeter. Nu är det så här att väldigt få av de planeter vi har hittat med hjälp av rymdteleskop och andra sökmetoder har uppnått den ålder som krävs för att livet ska ha kunnat utvecklas till vad vi kallar kulturer. Vår planet är nästan fem miljarder år och det har tagit livet här närmare fyra miljarder år att utveckla oss.

Det krävs nog åtminstone ett par miljarder års utveckling för att komma till samma nivå som vi har uppnått. Så om det finns liv bland de ca 3000 planeterna vi har upptäckt hittills i vår relativa närhet har detta liv på sin höjd kravlat upp på land eller ens det. Några utomjordingar som är avancerade nog att besöka oss och ändå bara träffar enskilda människor tror jag inte på. De skulle i så fall gjort som vi gör nu, skicka signaler om att de finns där och sen vänta på svar. När de fått svar skulle de bege sej ut i den riktningen svaret kommer ifrån, förutsatt att de har interstellär kapacitet i sina farkoster. Sen skulle de ge sej till känna för hela världen med sina farkoster. Inte bara smyga omkring. Jag kan förstås tänka mej diskret övervakning men på säkert avstånd då vi redan kan upptäcka saker i vår närhet.

Erövring, avståndstagande eller vänliga kontakter beror på sinnelaget hos de som styr. Skulle alla deras länder ligga bakom endera aktionen? Har de stöd hos de styrande? Många gånger när utomjordingar skildras i filmer och TV-serier utgår man, förmodligen för enkelhetens skull, från att det bara finns ett enda land med samma sorts människor på en hel planet. För egen del tror jag att det finns minst lika många länder som här på jorden om det finns en avancerad kultur på en annan planet. De har säkert utvecklats åt samma håll som vi har gjort, med alla fel och fördelar. Hur ser då dessa ut? Jag skulle tro att de är bipedala (tvåbenta med ett fint ord), har ett stort huvud, har fem långa fingrar på sina händer och är finlemmade som vi är.

Ja, jag tror de ser ungefär som vi gör. Det är vad jag tror är det bästa utseendet för att skapa avancerade kulturer på. En fyrbent varelse har helt enkelt inte samma förutsättningar att skapa såna här saker. Det finns smarta fyrbenta men de kan inte gripa om saker som vi kan. Så det finns många saker att tänka på om vi ska hitta avancerade kulturer ute bland stjärnorna. Så har vi det där med krig. Har de kunnat bevara sin kultur utan att spränga sej åt häcklefjäll? Det får vi kanske aldrig veta. Vad vi vet är att vi i vårt sökande efter intelligent liv i rymden har missat en sak. Finns det intelligent liv på vår egen planet?




"What's so civil about war, anyway?"

Min favoritmusik: Energized

Foghats tredje album kom i början av 1974 och innebar början på bandets storhetstid. Den raka, råa röjarrocken från de två tidigare albumen finns kvar, men nu med en ännu tuffare attityd och fläskigare rytmer. Saker börjar falla på plats här. Lyssna bara på låtar som Golden Arrow och Honey Hush, två tunga rockpärlor som inte lämnar någon oberörd. Den senare är en gammal Big Joe Turner-låt. Till och med That'll Be The Day, en gammal Buddy Holly-låt, får här ett tuffare utseende.

Som titeln antyder är detta ett energiskt album. Det finns till exempel inte ett enda lugnt spår bland de åtta låtarna. Varje låt är enormt energidrypande och bara att sitta med foten och digga till dessa låtar är så krävande att det är lätt att få kramp. Susanne Lanefelt torde själv ha blivit uttröttad om hon valt denna skiva för sina knipövningar. Sista låten, Nothing I Won't Do, innehåller samma typ av riff som t ex Red Sky med Status Quo och en del av Beat It med Michael Jackson. Ett gångbart riff således.

Om du är osäker på vad Foghat står för inom rockmusiken så välj detta album som ditt första. Här har de funnit sin stil, den stil de skulle hålla i ca sex år till. Skönt också att höra hur bra även Dave Peverett är på sin gitarr. Rod Price är som vanligt i gasen med sin slide. Tony Stevens och Roger Earl på bas och trummor är som vanligt stensäkra. Denna information borde vara tillräcklig för att övertyga den rockintresserade.



"See the train comin' and I heard the whistle blow
Like a flash of' lightnin', the arrow shinin' gold
Felt so excited, left my troubles way behind
See the Golden Arrow go rollin' down the line"

Dumheter världen över

Sida är i blåsväder igen. Det verkar som om biståndet till andra länder inte används på rätt sätt. Sen när har det gjort det egentligen? Jag får inte direkt känslan av att biståndet har kommit fram till rätt adress alla gånger. Korruptionen har man förstås fått bukt med men når hjälpen ändå ända fram?

Media (SVD i detta fallet) blåser upp historien om att Edward Snowden var spion. Det torde ha varit ganska klart att han var det. Var och en som lyssnat på de intervjuer han har gett har ju fått detta klart för sej, även om han inte uttryckt det i såna ord förrän nu. Medierna vill förstås göra sej en hacka på det faktum att han nu säger att han var spion.

Efter ännu ett massmord i Masshootingstan (USA) skriker folk nu högt igen, men denna gången är det inte vapenlagarna som är i rampljuset utan att kvinnor ser sej som objekt. De har förvisso rätt i sak, men inför samhället i stort är även män sedda som objekt. Värst vore väl faktiskt att ses som ett subjekt, aldrig mer än något i bakgrunden som ingen ägnar någon större uppmärksamhet. Det är som subjekt många sexmördare verkar se sina offer.

Boko Haram är en muslimsk sekt som alla rättrådiga och normalt tänkande människor bör ta avstånd ifrån. Deras hemska dåd, kidnappandet av flera unga flickor, har placerat dom på många länders och vanliga människors listor över organisationer som bör kväsas så snabbt som möjligt. Det blir såna här sekter när adekvat utbildning saknas, mina damer och herrar!



"Lördag hundutställning
söndag loppmarknad"

Vår värld är full av kategoriseringar

Jag fortsätter klaga på utslaget av helgens val, nu med utgångspunkt ifrån det faktum att det var ett antal väldigt kategoriserande ideologier som ansågs vara de vinnande. Dessa ideologier är fördömande gentemot de som inte håller med dom. De anses vara politiskt korrekta eller inte, beroende på vem som säger det, men i mina ögon är allt som ses som populärt nog att vara i allmänhetens gemensamma sinne samtidigt politiskt korrekt, och då anser jag att det är dags att bryta det mönstret.

Att vara kritisk mot invandring och invandrare är i mina ögon politiskt korrekt eftersom det är en allmän åsikt som ses som sund. Likadant anser jag att vara kritisk mot ovanstående åsikt också vara politiskt korrekt. Medelvägen verkar inte lika poppis. Extremer, ytterligheter för er som inte kan svåra ord, blir alltmer populära. Dag och natt, svart och vitt, är politiskt korrekta sidor. Den gyllene medelvägen, att tänka kritiskt, se världen för vad den är istället för att tvinga på världen sin syn, är inte nåt att älska precis för dessa människor.

Jag märker nu att jag själv kategoriserar. Jag sätter dessutom invandrarfientliga och invändrarvänliga i samma grupp, vilket faktiskt verkar rätt och riktigt på nåt vis. De utgår från samma grupp människor men egentligen vill de inte ha immigranter nånstans nån av dom. Åtminstone om man får tro fördomarna om vanligt folk. Inte ens de som vill ha invandringen intakt verkar tycka om utlänningar alla gånger. Man utgår från att alla andra områden ska ta hand om immigranterna, bara man själv får slippa göra det. Not in my back yard eller nimby, som det heter på engelska.

Detta är helt naturligt att känna så inför det okända. Men är man normal försvinner denna olustkänsla när man träffar och lär känna andra människor. Därför är det konstigt att det finns så många som fortsätter vara fientliga eller misstänksamma mot vissa immigrantgrupper. För det är vissa grupper man ogillar, och i vissa fall är det befogat att vara misstänksam. Folk med religiösa förtecken är inte populära här i det på pappret sekulära Sverige. Framför allt är det islam som får en del människor att sparka bakut.

Islam är ganska annorlunda och kulturen de som är muslimer har med sej är fundamentalt annorlunda mot vår här i Norden. Detta är verkligen det okända och därför har många all anledning att vara osäkra och misstänksamma. Men att sprida förutfattade åsikter hjälper inte. Inte alls. Det spär bara på oviljan att lära sej om andra människor, vilket ju är vad många ideologer vill.

Men den värsta formen av förutfattade meningar är dock inte rädslan för det okända utan rädslan för mänskligheten och utvecklingen mot ett modernare samhälle. Detta kallas neomalthusianism och yttrar sej i att mänskligheten förökar sej för mycket och tär på planetens resurser. Därför är det önskvärt att så få människor bebor planeten som möjligt. Nu har vi alltså gått från misstänksamhet till uttalad fascism där vissa människor anses vara i vägen för "de utvalda". Helt utan att kunna bevisa dessa teser, som faktiskt har alla möjligheter i världen att bli värre än nånsin nazisternas illdåd, gör bland annat Romklubben stor affär av detta att mänskligheten är ett hot mot planeten vad vi än gör.

Vi är på god väg att skapa ett samhälle världen över där vi och dom verkligen är det gällande. Eller snarare vi MOT dom. "Dom" är folk som inte har så mycket att röra sej med, inte heller har de så mycket att säga till om. Fascism, i detta fallet smygfascism, tycks vara framtidens melodi. Låt oss bara hoppas att Thomas Malthus idéer aldrig blir verklighet. Då blir det värre än nånsin de främlingsfientligas, nationalisternas och isolationisternas idéer.



"Amandla!"

Min favoritmusik: Ma Kelly's Greasy Spoon

1970 var året då Status Quo satte segel mot framgång och ära med detta album. Man lämnade den hiskeliga psykedeliska popen bakom sej och gick över helt till bluesrock och så småningom även till den boogierock man skulle bli känd med. Detta album är mer åt tidiga Kinks eller Troggs med ganska rå hårdrock för sin tid, men i övrigt spretar skivan i alla riktningar. Här finns till och med lite folkmusik och vanlig pop.

Man skulle kunna tycka att just för att de bytte musikstil från psykedelisk pop till bluesrock från en platta till en annan att de skulle vara helt kassa i början. Det är de inte alls. De låter aningen osäkra förstås och spelar ibland därefter men det låter bra och nästan varje låt är också riktigt bra. Det hörs att de har övat på detta en tid för de är inte helt gröna. Det är faktiskt de lugnare låtarna som låter osäkra.

Francis Rossi har verkligen fattat att hans gitarr ska användas för att spela solo på. Rick Parfitt har funnit sin plats som rytmgitarrist med tunga taktfasta slag mot strängarna. Alan Lancaster kör sina fina drag på basen och skriver små fina låtar om familjeliv och sina känslor inför att leva i ett sådant förhållande. John Coghlan spelar mycket bättre nu när han får spela den musik han alltid vela spela.

Den ende som inte tycks känna sej hemma är Roy Lynes, organisten. Tidigare har hans orgel dominerat musiken men han verkar inte riktigt gilla situationen. Mycket riktigt lämnade Lynes bandet efter denna skiva. De övriga fortsatte som en kvartett.

Jag kan peka ut ett antal låtar som är väl värda att lyssna på: Spinning Wheel Blues, Shy Fly, April Spring Summer And Wednesdays, Junior's Wailing och Lakky Lady. Speciellt Junior's Wailing har en intressant historia. Den är skriven och ursprungligen framförd av bluesrockbandet Steamhammer. Quos version är ganska trogen originalet, men är skramligare och ger mer pubkänsla. Detta är inte en platta att börja resan in i Status Quo med. Den bör du skaffa när du lyssnat på några skivor från deras storhetstid på 1970-talet. Då förstår du bättre varifrån Status Quo kommer.



"And now the dawn is breaking
I see the dawn is breaking
And life seems very good to me
I see your face is smiling
Your bed looks warm, inviting
I feel your hand walk over me"