Kärnkraften igen

Som den amatörtyckare jag är måste jag få tycka till om kärnkraftsmotståndet igen. Till skillnad från experterna och de som vet mer än mej och som likt mej förespråkar atomkraft har jag inte mycket mer än grundkunskaperna inom fysik att komma med; vilket dock är mer än vad motståndarna verkar ha i gemen. De som kan nåt inom fysik och ändå är emot kärnkraft torde vara påverkade av sina mindre fysikkunniga men väldigt politiskt kunniga vänner, ett sorts psykologiskt underläge där kunskap får vika för tyckande. Att man ogillar atomkraft är för mej oförklarligt i dagens läge när den är säkrare än mycket annat (se förrförra inlägget jag gjort om detta ämne) inom energiindustrin. Det verkar emotionellt vara kopplat till atombomberna och den tekniken men det är ju VAPEN, inget annat. Atomkraften är till för att ge billig, enkel och modern energi till många hushåll på en gång.

Olyckan i Fukushima har inte ändrat min syn på atomkraften. Tvärtom är jag mer för den efter detta. Arbetet med att sanera går faktiskt bra, trots braskande hatartiklar som verkar vara skrivna av Greenpeace-anhängare. Det stora felet med Fukushimas kraftverk var placeringen, i ett område som är ökänt för sina tsunamier sen lång tid tillbaka. Högre murar bör byggas för alla atomkraftverk i fortsättningen i Japan. Vad gäller klassikern Tjernobyl var det av allt att döma ett experiment utan direkta kunskaper om vad man höll på med som gick åt helvete. Kärnkraften är en lydig undersåte men släpper man dess krafter fria blir det en fruktansvärd herre. Så man bör vara försiktig men de som är experter, och till dessa räknas inte Greenpeace eller några tyckande politiker utan koll på verkligheten, kan sitt jobb. Tekniken är säkrare än nånsin och det är bara terrorister med bomber och klåfingriga tyckare som kan hota den.

Så, lägg ner motståndet är ni snälla. Er idealism är lovvärd men den kan bäst utnyttjas genom att protestera mot fågelmördarna (vindkraftverken) och oljekraftverken som bara slösar resurser.

Människans roll i världen - Del tre: Vår civilisation är inte vitten värd om nåt omstörtande händer

Vi människor har höga tankar om oss själva och tror att vi skulle klara av en stor katastrof ganska lätt. Men detta påstående uttalas oftast av människor som sällan eller aldrig drabbas av stora katastrofer. Vi här i Norden kan med stor säkerhet uttala oss på detta vis men ska definitivt inte vara för säkra. Kaxighet är nåt som borde vara förbjudet i såna här sammanhang. Översvämningar och stormar är vanliga inslag i Norden men de är i sådan liten skala att man knappt talar om det annat än när de äger rum. Ras förekommer sällan, så sällan att de får jätterubriker när de sker. Men faktum är att det finns en sak som vi här i Norden inte kan komma undan, nämligen meteoritnedslag. De äger rum så sällan att folkminnet om dom är inbäddat i närmast religiösa omskrivningar. Om man får tro Ulf Erlingsson var en av dom orsaken till berättelsen om Ragnarök. Den teorin är mycket mer trovärdig än de andra jag läst. De andra vill jag inte ens länka till, så illa tycker jag.

Solen är i sej också ett hot mot vår civilisation. Skulle en solstorm av den magnitud som ägde rum år 1859 komma vår väg idag skulle kostnaderna bli enorma. Inte bara skulle större delen av vår elförsörjning gå åt pipsvängen utan vi skulle samtidigt se fantastiska norrsken utan dess like i vår tid. Kanske tur då att solen är så inaktiv just nu.

Det kanske ligger i människans natur att tro att hon är osårbar. Meningen är ju att vi ska utvecklas vidare och då är en sån känsla bra att ha. Inte ens civilisationers undergångar ska få stoppa oss.