Politiska parasiter

I djuphaven finns en fiskart, djuphavsmarulken, där hanen bara är en liten parvel som knappt syns. Han biter sej fast vid buken på honan, som är mycket större. Väl fast där blir han mer eller mindre absorberad av hennes kropp och är i fortsättningen bara en spermabank till henne, i utbyte mot lite näring när hon äter. En sorts parasitism, om än inom samma art. Samma sak gäller Centern och Kristdemokraterna i förhållande till Moderaterna. De har mer eller mindre absorberats av det stora partiet med Reinfeldt i spetsen. De hänger på Moderaterna där de egentligen bara är bihang till det stora partiet.

Jag skulle vilja kalla det hela för politiska parasiter, men egentligen är det inte så enkelt med en sån här liknelse. Nog finns det politiska parasiter alltid, som gärna roffar åt sej makt, och ibland också pengar, och dessa ska man verkligen se upp med. De finns i alla partier och lever gott på att låtsas vara politiskt engagerade. En specifik politiker tänker jag inte peka ut men vi kan säga så här: En jag tänker på har varit statsminister för ett antal år sen. Såna människor blir närmast orgastiskt glada över att få tillgång till pengar och makt. För dom är politiken inte ett mål, utan ett stopp på vägen. De vill ha ännu mer...

Såna kan vi inte göra nåt åt för de innebär ibland faktiskt att något bra görs rent politiskt sett. Att rensa ut såna är således vanskligt och rent ut sagt fascistiskt. Vad vi kan göra är att utnyttja dom. Det blir då symbios istället för parasitism. Att Moderaterna har absorberat de andra borgerliga partierna är inte parasitism, det är mer att usurpera. Inte så mycket genom våld förstås, utan mer genom att utnyttja sin storlek i parlamentet gentemot de andra i Alliansen. Men nu är det dags för de andra partierna att börja lösgöra sej från Moderaterna, att istället parasitera på detta stora parti, eftersom det nu står klart att symbiosen, Alliansen, inte längre fungerar.



"På min tid hette det puderunderlag"

Värnar inte folkpartister om individen längre?

Integrationsminister Erik Ullenhag tycker inte att Läkarförbundets åsikter i frågan om omskärelse är tillräckligt övertygande för att han ska kunna stifta en lag mot manlig omskärelse, vilket bevisligen skadar många, ibland för livet.  Han utgår från den liberala åsikten att alla ska ha en egen åsikt och att det ska stå religiösa grupperingar fritt att välja om de vill omskära sina pojkar eller ej, helt i enlighet med lagen om religionsfrihet. Men som Richard Dawkins och många med honom har sagt föds man inte med, eller ens in i, en religion, man blir medlem i en religion genom olika riter. Den här sortens rit är både plågsam och utan reell betydelse för någon, annat än för de som bestämmer i ett religiöst samfund.

Vad är det för religiöst förbund med en gudom som kräver att man stympar småbarn och då på ett ställe på kroppen som helt klart är förknippat med sexualitet och sexuell lusta? Jag tror ingen gud skulle kräva att man gör så med något barn. Är det månne vår gamla vän prydheten som är ute och spökar igen? Den gamle kompisen som säger att individen inte ska kunna njuta därför att det då kan bli för mycket individualism och att man då vänder sej bort från den religiösa gemenskapen? Har någon frågat de små liven om de vill bli sexuellt utnyttjade på detta grymma vis med vassa knivar och med en massa skrockfyllda ramsor uttalade över en?

Visst, en liten baby har egentligen inte mycket till individuellt tänkande ännu men det är inte desto mindre en individ och en sån skriker när det gör ont i henne/honom. Men vad en sån tycker och tänker bryr sej inte skrockfyllda religiösa dumbommar om, inte heller folkpartiets förtroendevalda ministrar verkar det som. Om vi röstar bort Erik Ullenhag och hans anhang från makten, vilka garantier har vi för att en annan regering inte får en minister med samma åsikter rörande omskärelse som Ullenhag hyser? Inte ens om Alliansen sitter kvar i höst, vad för garantier har vi att Reinfeldt byter ut Ullenhag mot någon annan, och vem blir det då, och vilka åsikter hyser den ministern i frågan?




"You can't say no to the beauty and the beast"

Oinitierat om politik

Vem ger uttryck för mest naivitet, jag som skriver detta inlägg eller politikerna jag skriver om? Jag kan inte påstå att jag vet hur politiken fungerar inifrån, jag vill inte veta heller. Dock kan jag säga att det mesta våra politiker, oavsett om det är på lokal nivå eller regional nivå, tar sej före att göra inte blir speciellt lyckat. Jag vill mena projekt som blir lyckade inte blir det på grund av politikernas involvering, utan snarare trots dom. Men naturligtvis tar politikerna åt sej äran när det lyckas och slår ifrån sej när det misslyckas.

Jag känner inga politiker, vilket jag varken känner mej stolt eller besviken över, men likväl många som har politiska åsikter. Det har vi alla och de flesta har lika oinitierade åsikter och synpunkter som jag har. Så fort politik kommer på tal blir en del som förbytta. De kan ge sej in i diskussioner som säkerligen är värre än debatterna i fullmäktige och parlament. För inte verkar det som om det debatteras speciellt mycket mellan partiernas representanter ju mer de sitter där. Mycket av det som sägs i media verkar vara spel för gallerierna. Rätta mej gärna om jag har fel men jag får den uppfattningen när jag hör folk som känner politiker att de gärna samarbetar över partigränserna mer än inom partierna.

Josh bild av vindkraften.

Främst av alla misstag torde vindkraftssatsningarna vara. Detta av staten subventionerade missfoster till energikälla har många av de svenska kommunerna köpt med hull och hår utan att egentligen ha förstått vilka ingrepp i naturen vindkraftverk innebär. Men de har säkerligen fått tillräckligt med pengar och blivit utsatta för tillräckligt mycket tryck från vindkraftsintressena så de har nog inte brytt sej om att vindkraften i verkligheten innebär ett större ingrepp i miljön än vatten- och kärnkraft tillsammans.

När politik och särintressen är en och samma sak, då är det fara å färde. Det är just sånt vi oinitierade tycker om att klaga på när det gäller politiker. De verkar ofta agera mer utifrån sina särintressen än att de går sina partiers ärenden. Var i allt detta hamnar då vi väljare? Nån som kan upplysa mej om det? Är jag naiv som tycker illa om nästan allt politiker gör?



"They’d say “if ya play the record backwards, you can hear evil tings like grrrr!” and I would think, “Jeez, I didn’t know the devil sounded like that. I thought he was coherent, like the rest of us."

Problemet med Håkan Juholt och socialdemokratin generellt

Jag har på min blogg ofta uttalat en stark motvilja gentemot partipolitik och att låta ideologier styra agendan när ett land ska skötas. Jag får nu vatten på min kvarn när detta med Håkan Juholt seglar upp. Det kvittar nämligen om karln hade brottsligt uppsåt eller bara var dåligt informerad, han hör till de besuttna, de som anser sej ha rätten att göra vad de vill på folkets bekostnad bara för att de är politiker. De är vår tids bortskämda adel. Från socialist till borgerlig leker alla Monopol, fast med riktiga ekonomiska medel. Här har nu Juholt fått ett "stå över en omgång-kort" och han utnyttjar inte situationen speciellt väl, ej heller hans parti. De far runt som yra höns och låtsas som det regnar medan de utåt sett ger honom sitt fulla förtroende.

Dock såg man i gårdagens intervju på TV med Carin Jämtin att hon dolde, om än tämligen väl, ett raseri över att dels detta blivit så stort och dels för att Juholt varit så klantig. Vari klantet består, obetänksamhet eller kriminalitet, visar sej så småningom.

Om vi ser på hela det socialdemokratiska partiet så är det idag långt från det parti som var med och byggde upp Sverige på 1920- och 1930-talen. Det var på den tiden politiker hade ryggrad nog att stå emot byråkratin och verkligen göra nåt för fattiga, utslagna människor som bara ville ha ett arbete och en bostad. Att de fick sej en hjärntvätt av politik på köpet räknade de kanske inte med men såna är politiker, deras främsta önskan är inte att kunna förändra utan att bli omvalda så de får ta del av Makten. Förändringarna sker trots politikers arbete. Förändringar kommer sej av att grupper av människor, eller enskilda individer, med ett gemensamt intresse av förbättring i åtanke slår sej samman för att genomföra dessa förändringar. Ett sådant exempel är Lubbe Nordström på 1930-talet som i en serie radioprogram skildrade "Lort-Sverige". Dessa program fick till följd att standarden i svenska lägenheter höjdes dramatiskt från de smutsiga helveteskammare de en gång var.

Socialdemokratin av idag är en splittrad rörelse med egentligen alldeles för många inriktningar. Huvudinriktningen, liberalismen, kastade man överbord för länge sen till förmån för en sorts socialism i lättmajonnäs-form. Detta innebär att man kör både marknadsekonomi och planekonomi i en salig röra som bara funkade när den svenska ekonomin var på uppgång. Svagheterna i detta sätt att sköta pengarna syntes när andra nationer kom ikapp och gick förbi i lönsamhet och standard för sina medborgare. Vad många inte tycks förstå är att politiska teorier och ideologier som skapades på 1800-talet inte passar in på dagens situation. Det är lätt att applicera dessa teorier på det som händer men då blir det bara som i psykologin. En sjuk person kan vara både det ena och det andra beroende på vilket synsätt (jungianskt, freudianskt, adlerskt) man än väljer.

Om vi skulle ta och strunta i ideologierna från politikens stenålder och satsa på helt nya sätt att förklara varför samhället inte fungerar så tror jag att vi kommer sanningen närmare. För sanningen är den att oavsett om vi använder konservatism, liberalism, socialism eller vilken annan ism som helst kommer vi inte ifrån denna maxim: Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Så fort en politiker, oavsett parti eller nivå, får tag på den minsta gnutta makt blir han eller hon korrumperad. Heder således åt alla er som hoppat av politiken! Ni har inte låtit er luras av Maktens frestelse.

Socialdemokraterna hade makten i 40 år, nästan oavbrutet, mest tack vare Tage Erlander som framstod som en mysgubbe överallt där han kom. Då hade också sossarna lite mer att komma med rent politiskt för de bevarade den andan som grupperingarna och individerna hade skapat för att förbättra samhället. Men man kan inte leva på ord allena. Det måste till en förändring också för det är nyckelordet. Vi kan inte låta saker och ting bero och därmed tro att allt är bra hela tiden. Förändringen måste komma hela tiden. Stagnation är vad som ledde till att Öststaterna halkade efter och till slut föll. De trodde nämligen att teorier var gott nog. Samma sak är på väg att hända med USA och stora delar av Europa. Förändring är som sagt nyckelordet. Ideologier och teorier hör forntiden till. Det är här och nu vi lever, inte i Lockes, Marx och andra stofilers sekler.

Vad än Juholt har gjort så är det för att hans parti står helt fel i dagens samhälle. Misstag, bedrägeri eller klanteri, det bottnar i att partiet inte lärt sej följa med sin tid. Han gör då fel som han borde informerats om från början. Det är kanske dags att splittra det partiet i de inriktningar som idag vill dra åt olika håll.


"Welcome back my friends to the show that never ends,
We're so glad you could attend, come inside, come inside."

Vad beror drevet mot Mona Sahlin på?

Såg detta via Henrik Alexanderssons eminenta blogg och beslöt mej för att göra ett undantag från att inte ge mej på partipolitik mer än om partierna dabbar sej i en fråga, allt som oftast numera i frågan om klimatet. Det länkade materialet beskriver en värld av pro-allianstidningar som medvetet vill ställa Mona Sahlin i dålig dager. Men det faller ju sej ganska naturligt att de vill göra det. De är ju för Alliansen och de fyra partiernas politik. Men de vill också peka på att man väljer bilder på de olika partiledarna noga. Återigen är detta naturligt. Gör inte de som är pro-Rödgröna tidningarna detsamma? Om inte borde de göra så för politik är inte att vara snäll, det är att vara så elak som möjligt och att få folk att tycka att den andra sidan är hemsk.

Personligen ogillar jag Mona Sahlins framtoning och retorik. Mona som person vet jag ingenting om, hon är säkert en väldigt trevlig person. Det är dock inte det saken gäller. Det handlar om hennes profession, hennes gebit. Som politiker har Sahlin en alldeles för läraraktig röst, mästrande och överlägsen. Hon föredrar att göra ner sina motståndare hellre än att prisa sitt eget partis bästa sidor. Det är en egenskap hon delar med alla andra partiledare, skillnaden är att hon försöker för hårt med detta. Hon får allt som går henne emot att verka som ett drev mot henne och nu hakar alltså en del journalister på. I mina ögon är Sahlin den typen av politiker som skulle blåneka om en skandal tills hon är överbevisad och inte ens då skulle hon erkänna saken fullt ut.

Finns det ett drev mot Mona Sahlin eller är det bara så att de tidningar som är för Alliansen vill framställa de sina i bättre dager? Jag tror inte det finns nåt drev. Det är en typisk konspirationsteori som vill få fram demoniska drag hos motståndarna hos kollegiet inom journalistkåren.

Jag blev så inspirerad av detta att jag återkommer i morgon med en liknande sågning av en annan partiledare. En varje dag till och med valdagen.