Svenskar är inte rasister eller ens främlingsfientliga, vi är byråkratiska

Vi svenskar är inte rasister. Inte heller är vi främlingsfientliga. Vi är bara osäkra och vet inte hur vi ska behandla främlingar. De som söker uppehållstillstånd här i landet är för otåliga och de förstår inte att Sverige är ett av världens mest byråkratiska länder med en lång tradition av människofientlighet. De lär sej att byråkratin har genomsyrat allt vårt tänkande så till den milda grad att: "Om de får sina pengar från Socialbyrån en dag för sent kallar de det rasism. När busschauffören ber dem visa sina biljetter är han rasist. Om läkaren inte ger dem de mediciner de vill ha så är läkaren rasist. Och så vidare."

Citaten ovan visar på hur lite folk från andra länder förstår av den kultur vi har byggt upp, för är det nåt som är genuint svenskt med vår kultur så är det vår version av byråkrati. Den bygger inte så mycket på tre formulär korrekt ifyllda som hos fransoserna, utan mer på att allt fungerar som kugghjul i ett gigantiskt maskineri. En sak fungerar där borta vilket ger direkta följder här så att det fungerar smärtfritt överallt. Några formulär behövs inte. Främlingar måste sättas in i detta system, utlänningar eller inte, och detta är inte rasism eller främlingsfientlighet. Det är byråkrati.

De som får avslag på sin ansökan, och vi som hör och läser om detta avslag, misstolkar det som främlingsfientlighet eller rasism, men det handlar alltså om människofientlighet. En djupt rotad sådan. Den har sin grund i det system som växte fram kring statsapparaten under stormaktstiden. Det offentliga Sverige kände sej så kraftfullt att man slog sej för bröstet varje gång en administrativ seger togs. Inte ens efter att stormaktstiden var över, alltså efter 1718, kunde denna fullgodhetskänsla stoppas. För om det är nåt byråkrater känner så är det fullgodhet.

Pappersexercisen är A och O i det byråkratiska systemet, men i Sverige har även samhället byråkratiserats. Vi har just de citerade exemplen ovan som visar på hur grundligt genomsyrat vårt samhälle är av byråkratiska tankegångar. Det är inte utan att man undrar om det gått för långt lite varstans. Men samtidigt är de asyl- och uppehållstillståndssökande också byråkratiskt lagda eftersom de förväntar sej regelbundenhet i vardagen. Kanske har de redan färgats av vårt sätt att tänka? Eller har de månne sin egna hemska form av byråkratiskt tänkande med sej? I så fall önskar jag de uppehållstillståndssökande lycka till. Det är en kulturkrock som heter duga, byråkrati mot byråkrati...



"Men med bevarad endräkt kommer vi att mäta imperiets utsträckning med hjälp av solens uppgång och nedgång."

Vetenskapshörnan

Välkommen till vetenskapshörnan, en serie inlägg där jag diskuterar vetenskap sett från min horisont.

Idag ska det handla om etymologi, läran om ords ursprung. Specifikt ska det handla om vissa ord som det borde gå att omtolka. Dvs, forskningen är inte klar. De ord jag har mest problem med är fan, kyrka, namnet Olov och engelska danger. Var beredda på att få en del uppfattningar krossade.

Fan - Fan är ett gammalt ord i de nordiska språken som av olika skäl inte belagt i skrift förrän under medeltiden. Det har använts som ett alternativt ord istället för djävulen eller satan. Fennen är en form som är belagd i svenskan på 1400-talet och fortfarande finns den ändelsen kvar i danskan (fanden). De som skrivit etymologin för detta ord verkar ha stirrat sej blinda på den bibliska betydelsen och glömt bort det uppenbara i själva ordet, nämligen att det är ett så kallat noa-ord, ett ersättningsord när man inte fick eller vågade uttala en företeelse vid dess rätta namn. De hävdar nämligen att ordet har sitt ursprung i ett frisiskt ord som betyder frestaren, med ursprung i ett ord som betyder hemsöka (fandian på äldre frisiska). Man kan här börja undra om de verkligen har forskat eller bara tagit den enklaste utvägen.

Till att börja med har kontakterna med friserna varit väldigt få genom historien. På sin höjd har de skymtat fram i skrifter och historier som ett sjöfarande folk, de är ättlingar till saxarna, det folk som än idag bebor Sachsen och Niedersachsen i Tyskland samt Nederländerna, Belgien och nordöstra Frankrike, om än med olika språk idag. Ordet fan har aldrig haft någon annan betydelse än en elak varelse, vid kristendomens införande kopplat till djävulen. Någon frestare har det aldrig varit tal om, snarare om en smygande varelse som kommer i natten för att döda. Här finns förstås en parallell till det frisiska ordets ursprungsbetydelse, hemsöka, men ändå är det svårt att acceptera att detta enda lilla språk skulle ha påverkat hela det nordisk-germanska språkområdet med detta ord.

Vi har nämligen ett mycket bättre ord som ursprung till fan, nämligen fiende (fornsvenska fiande) med ursprung i ett fornnordiskt ord som blir nästan fanden, vilket ju är dagens danska ord. Detta stämmer också bättre överens med engelskans fiend, ond ande, elak varelse, väldigt ond person. Dessa betydelser har engelskan haft hela tiden och även det frisiska ordet passar bättre med detta ursprung. Nej, fan är nog mer en förvrängning av ordet fiende, som i sitt ursprung betyder den som skadar, och ordet är inhemskt i de nordiska språken. Det är dags att uppdatera etymologin som vetenskap. Vetenskapen är inte fastslagen!

Kyrka - Ännu ett ord jag anser är slarvigt genomsökt efter sitt ursprung. Den gängse tolkningen är att ordet kyrka kommer av den grekiska frasen kyriakon doma (herrens boning). Här utgår man från en enda rad i en enda text från 500-talet när man söker stöd för sin uppfattning. Det man i det här fallet borde fråga sej är dessa frågor:

1) Om nu denna fras gett upphov till det germanska ordet, varför heter det inte nåt liknande kyrka i de romanska språken också? Omvänt kan man fråga sej varför ecclesia, vilket är basen för de romanska och keltiska orden för kyrka, inte är ordet för våra kristna byggnader här i Norden.

2) Hur kommer det sej att denna enda fras, belagd en enda gång i skrift på 500-talet, har fått sånt genomslag i hela den germanska sfären bland folk som knappt hade tagit in ett enda grekiskt ord i övrigt vid den tiden? Ordet kyrka uppträder första gången i engelskan på 700-talet och sprider sej sen österut, men bara bland germanska folk. Det finns inga bevis för att den grekisk-ortodoxa tron ska ha haft några större influenser i England någon gång i historien.

Nej, ursprunget till ordet kyrka borde sökas på annat håll. Faktum är att vi kanske skulle kunna hitta ordet på ett ställe som knappt någon tänker sej. Ordet ring är idag ganska mondänt, dvs alldagligt, men det har haft en religiös betydelse också. Ringar finns på många hällristningar och tolkas överallt som varande religiösa symboler, årsväxlingarna som går i cirkel är beteckningar som är högst bekanta för den som studerat religionshistoria eller etnologi.

Men ordet ring är kanske inte helt likt kyrka, kirche, church osv. Men tittar man på deras respektive äldre versioner (fornsvenska kyrkia, forntyska kiricha, fornengelska cirice) ser man likheten med ordet cirkel, av latinets circus, krets, ring. Ring (fornsvenska ringer) är av ett indoeuropeiskt ord som betyder något böjt eller böja, även rundad, cirkelformad. Dess tidigaste form är en variant som vi har än idag i ordet kring. I den ordfamilj som ring tillhör finns alltså förutom circus även ett annat latinskt ord, curvus (ursprunget till vårt ord kurva), men det lämnar vi därhän nu. Ordet circus är för övrigt släkt med grekiska kirkos, hjul.

Problemet som möter oss här är att kyrkor inte är runda, åtminstone har dom inte varit det i Norden. Det finns speciella kyrkor nere vid Medelhavet som är runda men det är inte relevant för oss här uppe. Men det finns nåt som ändå för mej till ordet ring, krets, nämligen det faktum att man enligt såväl arkeologiska utgrävningar som beskrivningar från tiden ska ha mässat tillsammans i ring, gärna i lundar eller med stora stenar som ett sorts tempel utan tak.

Exakt när kristendomen tog över i Norden är oklart men vi vet att de flesta saxiska rikena på ön Storbritannien var kristna på 700-talet, ungefär vid den tid då ordet cirice dyker upp i källorna. Många tidiga kyrkor i dessa riken hade en rund del där själva mässandet ägde rum samt ett långskepp där församlingen satt och såg på när mässan genomfördes. De blev kristnade främst av iriska missionärer och galliska/frankiska diton. Det finns alltså en klar keltisk koppling till ordet kyrka, på ett eller annat vis. En överföring av ordet från den cirkel man hade sina förkristna mässor i till altardelen av kyrkan ligger faktiskt väldigt nära till hands. Ordet circus i latinet hade släktingar i de keltiska språken som var så snarlika att det är omöjligt att veta varifrån ordet som lett fram till kyrka kommer ifrån.

Klart är att forskningen som lett fram till den gängse tolkningen av ordet kyrka inte kan godkännas. Rent ut sagt, det är bedrövligt att man inte bemödat sej om att forska mer kring ordet. Man har varit slarvig helt enkelt. Man har stirrat sej blind på det grekiska och glömt bort att det faktiskt finns alternativ.

Danger - Ordet danger dyker upp i engelska skrifter på 1200-talet och är från anglofranska daunger, bildat till dangier, ett fornfranskt ord. Här har man menat att ordet är en förvrängning av ett folkligt latinskt ord, dominarium, husbondens makt. Det ska alltså vara bildat till dominus, herre. Men varför betyder det då fara idag? Jag tror här föreligger ett misstag, inte hos forskarna utan hos de som använde ordet för ca 1000 år sen. Man har i franskan blandat ihop två romerska ord, dominus och damnum, förlust, skada, fara. Det är på det senare ordet man byggt betydelsen i dagens danger och så har vanligt folk använt det när det väl sluppit ut till dom. Men man har från överhetens sida framhärdat med betydelsen härskare, dvs det förra ordet, och detta misstag har smittat av sej på forskarna som struntat i ordet damnum.

Alla stavningar i fornfranskan tyder på att ursprunget är damnum, inte dominus. Men det verkar ha gått prestige i saken. Detta på grund av att ordets betydelser legat på dominus, på grund av ett misstag begånget av någon eller några under tidig medeltid. Vi har gott om såna paralleller i vår tid. Ett sånt är grym som definitivt inte är nåt positivt ord eller ens passar som förstärkning i en mening.

Olov - Olov är ett fornnordiskt namn (fornsvenska Olaver) som dyker upp på runstenar någon gång på 700- och 800-talen. Den gängse tolkningen av namnet är ättling eller förfader. Varför det skiljer så mycket i betydelse för detta namn är oklart. Elof Hellquist på sin tid skrev om detta och pekade på ett tänkt och icke belagt *Anu-laidar, "avledd från anorna" enligt Hellquist, och han menade att en irländsk form av namnet (Alaib) som finns på de brittiska öarna har sitt ursprung i nån av de nordiska formerna av namnet Olov. Detta är minst sagt konstigt med tanke på att namnet Alaib betyder vacker, behaglig på gaeliska. Det är alltså ett ord släkt med de svenska orden lovlig och ljuvlig. Här finns alltså en "gravad hund".

I gaeliska och iriska finns ordet ollamh (uttalas olav med långt å-ljud i början av ordet vilket också var det sätt man uttalade namnet under tidig medeltid) som knappt ändrats i uttal och stavning de senaste 1500 åren. Namnet betyder mästare, vis man, präst, ledare, doktor. Ordet är äldre än det nordiska namnet och det är just från de brittiska öarna som kristendomen först kommer nån gång på 700-talet, kanske med irländska eller engelska missionärer. Den kopplingen anser jag vara mer giltig än att det skulle betyda ättling. Märk väl att namnet Olov från början var ett kunganamn eller för andra högreståndspersoner. Det blev inget för gemene man förrän långt in på medeltiden.

Så, nu har jag diskuterat lite kring det som ligger mej varmast om hjärtat, etymologi. Nån som har nåt att tillägga eller vill rusa till försvar av de gängse tolkningarna? Det kommer fler ord nån gång. Men jag tänker diskutera mer inom diverse vetenskapsdiscipliner. Etymologin är inte allenarådande.




"Äkta vänskap kommer när tystnaden
mellan två personer är komfortabel"